Min 13-åring är med i ett rockband. För någon månad sen kom hon hem och ville att jag skulle föreslå någon bra rivig julrock-låt som de kunde köra på julkonserten. Som den goda mor jag är (eller rättare sagt, som den julmusiksentusiast jag är) plockade jag ivrigt fram alla möjliga förslag och så satte vi oss för att lyssna.
Jag: Anders F Rönnblom är bra, Det är inte snön som faller"
Isa: Aha, jo det vet jag vilken det är, spela den få höra hur sången går.

Jag spelade ivrigt och sjöng med
" Det är inte snön som faller.
När jag behöver tröst.
När förklädda demokrater sätter kängan i mitt bröst.

- Vad är det han sjunger egentligen? Är det där en lämplig julsång tro du? Undrade Isa.
Jag fick tänka vidare in i texten och lyssna en vända till.
"Vi öppnar dörren till en pissoar,
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar.
Han drar av sig skägget,
det ser ut som han fnittra"

Här blev Isa väldigt tveksam. Då hade vi ändå inte hunnit till
" Plötsligt står jag med rumpan bar.
Någon sätter eld på gamle tomtefar.
Han skriker: 'God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!'

Jag kan tillägga att vi inte förde fram den som förslag till julkonserten.

Jag insåg inför denna jul att det som folk kanske kallar traditionell julmusik inte riktigt är det som finns på min julskiva. Eller jo, det finns sån också, men i övrigt är den lite mer vågad kanske. Alla gamla kända artister av rang har ju någon gång spelat in en jullåt.

På min skiva finns förstås Merry Xmas med Slade, Det är inte snön som faller med Anders F Rönnblom, Do they know it´s Christmas med Band Aid, Nu är det jul igen med Just D, Christmas Time med The Darkness,
Mer jul med Adolphson och Falk, Rockin around the Christmas tree med Mel and Kim,
Thank God it´s Christmas med Queen, Last Cristmas med Wham och en hel del annat, inte att förglömma Billy Mack som sagt. Och förstås Shaking Stevens Merry Christmas Everyone.

Jag har dessutom tjuvtagit med Billy Idols White Wedding också, för det är ju liksom lite White och högtid över den som man med lite god vilja kan associera till jul. Särskilt för mig som till och med gifte mig i juletid, bara för att jag skulle kunna legitimera lite julsånger under min vigsel. Om jag gillar jul? Ja, det kanske man kan säga.

Appropå julmusik. Jag hasade mig iväg på musikskolans julkonsert igår kväll, fullmatad med alvedon. Varje år blir jag så gravt imponerad av musikläraren Maria Mörtzell som får alla sina barnkörer att låta som om de kom från Adolf Fredriks musikskola. Det är faktiskt sant.

Jag fattar inte hur hon lyckas få stämsången så perfekt hos småttingarna. Det var så vackert igår att man blev tårögd faktiskt. En annan sak som är så roligt med Maria är att hon också vågar välja speciella sånger.
Tro mig, när man som förälder till fem barn har övervarat alldeles för många luciatåg, så är det faktiskt en fröjd att gå på skolans Lucia i Nordmaling. Maria får nämligen alltid ihop den där helt perfekta blandningen av gammalt och nytt. Hon vågar alltid introducera sånt som man aldrig har hört förut, nyskrivet och jättefint. Fast ändå behåller hon liksom den där gamla själen. Klassikerna som man måste ha. Varje gång jag sitter där är jag lika förväntansfull som vilket småbarn som helst, just för att jag inte vet riktigt vad som ska komma. Och alltid är det så himla bra.

Jag undrar om folk förstår vilken själ Maria själv lägger ner på sina elever. Och jag undrar om folk förstår hur hennes liv ser ut månaden innan jul, med alla julkonserter, alla luciatåg, alla skolavslutningar. Jag menar, vi vanliga dödliga tycker det är stressigt. Följ med Maria en vecka och du kommer att inse att du har rena semestern i jämförelse.

För att komma i julstämning brukar jag köra några av mina otaliga Absolute Christmas-CD runt, runt, runt. I år har jag gjort ett annorlunda arrangemang som innebär att jag har gjort en egen Best of Christmas, En Monicas Absolute Christmas, där jag har plockat ut det bästa, raderat bort sånt som Spice Girls och Back Street Boys och behållit det som är mina julklassiker. Sånna som filmmusiken från Love Actually, som för övrigt är en av mina absolut bästa feel-god-filmer. Och eftersom jag älskar Billy Mack så är Christmas is all around us det absoluta favoritspåret.

Ja, det är faktiskt så mycket favorit och jag inte tyckte det gjorde något att ha med den flera gånger på skivan. Så när jag spelade Monicas Absolute Christmas igår började Isa få onda aningar.
Isa: Va, har vi redan hunnit runt ett varv?
Jag: Nej, det är två tredjedelar kvar.
Isa: Men var inte Christmas is all around us första låten??
Jag: Jo.
Isa: Men alltså seriöst, har du lagt in den flera gånger?
Jag: Ja, den är så himla bra.
Isa: Så nu ska vi höra den tre gånger så ofta som alla andra?
Jag: Ja, det mår väl ingen dåligt av? Ni är ju ändå lika lessa på all min julmusik.

I love Billy Mack.

Det är nära att jag såg rött. I alla bemärkelser. Efter att ha gjort ena väggen i köket röd, tänkte jag att vi kunde piffa upp de gamla grå handtagen lite. Hur svårt kan det vara att måla dem i en klatschig signalröd färg?
Hur svårt som helst, skulle det visa sig.

Jag gick igenom färgkartan hos min privata färgblandare Samuel. Han brukar ha synpunkter på mina färgval, inte minst när jag målade mina trädgårsdmöbler neongröna för tre år sen. Eller när jag målade garderoberna i sovrummet i guld i fjol. Och nu skulle jag alltså ha något riktigt rött. Han såg mycket skeptisk ut men blandade snällt ihop färgen som var de rödaste röda vi kunde hitta.

När jag hade målat ett par varv kunde jag konstatera att den där drog mer åt korall. Jag är inte knusslig men en svagt rosa ton på kökshandtagen skar sig nåt kopiöst mot det mer roströda på tapeten. Så jag åkte tillbaka till stackars Samuel som engagerade sig i min färgblandning. Det visade sig nämligen att rött är den svåraste av alla färger att få till. Och jag trodde ju det var den lättaste.

Efter att ha gått igenom några hundra färger konstaterade vi att det inte fanns en enda sketen färg som passade. Inte EN!
Har man målat de där pillriga femtioelva handtagen tre gånger (ja jag grundade också) är man inte sugen på att måla dem tre varv till. Blanda en egen då, tyckte jag.
Kunden har alltid rätt så Samuel stoppade in en färgburk i apparaten och började trycka på lite knappar.
"Jag minns inte riktigt vad det var vi använde förut i det andra färgsystemet jag jobbade med men?" sa han och duttade i lite gult och lite ockra och lite ..svart? Ja, alltså, jag är inte riktigt säker, men han skakade burken, öppnade och jämförde med min koralliga, hällde i lite mer, skakade och öppnade osv. Till slut enades vi om att den där färgen möjligen kunde funka. Det är ju omöjligt att se när den inte är torr dessutom. Det fanns bara en hake.
" Kom för guds skull inte hit och be om en burk till, för jag har ingen aning om hur vi blandat. Du kan aldrig få den färgen exakt igen" sa Samuel.

Jag åkte hem och målade en natt till. Och jisses så snyggt det blev. Handtagen var absolut perfekta. Ja färgen var så perfekt att jag målade hyllorna i ett flygande fläng. Ungefär halvvägs in i hyllpartiet insåg jag att färgen inte kommer att räcka. Jag fuskade lite och målade bara synliga delar, och så kan jag ju alltid traska in till Samuel och be om en burk till på de osynliga partierna?jag menar..han har ju färgminne, nog kommer han ihåg ungefär hur han har blandat?tänkte jag.

Lagom till jag var helt nöjd med lösningen inser jag plötsligt att den breda kakellisten ovanför långa diskbänken i köket ska målas i samma färg. Helst. Och den är väldigt, väldigt synlig.
Så nu sitter jag här och biter på naglarna och undrar om jag vågar gå in till Samuel och be om en burk till i alla fall. Han kommer att slita sitt hår och föreslå guld eller neongrönt eller vad som helst!

Jag är så irriterad på mig själv. Irriterad för att jag hemfaller åt gamla synder i en blink. Det handlar inte om godisätning och sånt, nej något mycket värre. Jag stänger av mina system.
I natt när jag målade kökshandtag efter midnatt kände jag plötsligt att jag var yr.
Äh, jag är nog trött, tänker jag. Det blir lite snålt med sömn när man ska trycka in en massa målande och tapetserande i en annars ganska pressad vardag.

Men det där yra gav inte med sig. Och plötsligt slog det mig att jag känner igen känslan. Jag har feber! Det man borde göra då, är naturligtvis att gå och lägga sig omgående. Gör jag det? Svar nej. I ett rasande tempo svullnade hals och öron åt och jag övermannades av en gigantisk huvudvärk. Då gick jag och la mig. Å andra sidan var det precis när jag hade målat klart, skulle tro att det fanns en koppling i det där med att tillåta sig att känna av systemen när man tycker att man kan.

Sen låg jag i sängen med febertermometern och irriterade mig på att jag inte hade känt att jag höll på att bli sjuk. Brukar man inte bli matt? Ont i lederna? Frossa?
Nä, tydligen kommer det bara utan förvarning på en sekund, tänkte jag buttert.
Men när jag legat en stund till så insåg jag plötsligt att det jag hade lovat mig själv inför hösten - att känna efter bättre- plötsligt inte alls fungerar.

För nog fasen hade jag egentligen känt att jag höll på att bli sjuk. Lyssna här.
1) Jag var och simmade och tyckte att folk, som jag normalt simmar betydligt fortare än, plötsligt hade skaffat sig råkondis för jag var ruggigt mycket långsammare.
2) Jag hade så ont i mina knän, vilket jag förklarade med att jag nog hade knyckt till dem när jag sköt ifrån vid kanten.
3) Jag frös som en gris när jag klev ur bassängen, jag som är världens varmblod och aldrig fryser.
4) Jag fick någon sorts konstiga värmeutslag i bastun, ända från bröstkorgen och ner till vaderna. Gud vad det måste vara varmt i bastun idag tänkte jag.
5) Jag frös en massa hemma på kvällen när jag satt och jobbade. Jäkla idiot som inte hade tillräckligt med kläder på dig när du gick hem från badet och kylde ner dig, skyll dig själv, tänkte jag.

Sen sitter jag där och irriterar mig på att jag plötsligt blir sjuk och att jag minsann inte fått minsta lilla föraning. Det, mina vänner, är SJUKT.

Jag måste lära mig att inte stänga av systemen, bara för att jag tycker att jag har saker jag måste göra klart. När kroppen säger nej, så är det nej.

Jag har varit på Isas första utvecklingssamtal på högstadiet. Det var inget jag gruvade mig sådär väldigt för. Allt som passerar hennes medvetande tycks fastna i huvudet, oasvett om hon vill eller inte. Eller om jag vill eller inte.

Ibland är det nämligen ingen hejd på hennes ordförråd, varken på svenska eller engelska. Det där med att prata hemlisar över huvudet på henne, på engelska eller amerikansk slang, det är bara att glömma. Den tiden är definitivt förbi.

Så idag när vi satt där frågade hennes mentor hur det kunde komma sig att hon hade så oerhört lätt för att lära sig allt.
'Jag har bra gener' svarade Isa.

Jag undrar om hon hade tänkt sig högre månadspeng, eller om hon instinktivt kände på sig att det snart vankas julklappar och att det möjligen kan löna sig att vara snäll i slutet av året?

Nu har jag gjort en resa genom min barndom minsann. Morsan var lite impad över att jag hade sån järnkoll på vilka tapetlager som kunde tänkas dyka upp bakom boaseringen. Och faktiskt, jag har hunnit igenom dem alla. Den klassiska 70-talsbruna, den prickiga stänktapeten som kom dit i slutet av 70, våra pastelliga på 80-talet, till de mer gräddvita med fruktbård, som suttit tills nu.

Icke att förglömma den jag helst av allt ville se, det fanns kvar en saml, smal remsa av den ljusa gul-grön-blommiga tapeten som var den första som satt i köket när huset byggdes 1970.

Jag hade nästan kunnat tänka mig en fondvägg med just den, för den är jävligt inne just nu.


Men nu skall här flyta blod utför väggarna. Eller jul. Eller vad vi nu ska kalla den där röda färgen som gör entre.

Jojo, det gör ju det. Oavsett om man har tapeter i hallen eller inte. Oavsett om halva köket står i lådor. Oavsett om slipdammet ligger som ett täcke över vardagsrummet. Det blir bättre. Snart.

Problemet är att vi just nu arbetar i entimmespass. Det är ungefär den sammanhängande tid vid har tillsammans för målning och tapetsering. Det där med att vänta och ta allt på en ledig helg, det har vi gett upp. För i så fall lär vi få vänta till pensioneringen. Och med tanke på hur uppbokad morsan är sen hon blev pensionär, så vete då katten om vi skulle hinna renovera då heller!

Så, det blir en väggsnutt i taget, ett par målade lister här, ett par målade lister där. Det blir klart vad det lider. Och tills dess lider jag också, det försäkrar jag.

Tack Belfour. Tack Leksand. Tystnaden i min telefon säger allt. Tänka sig, det piper inte in minsta lilla sms från en enda lövare.

Nu tvekar jag mellan att riva lite mer tapet eller lata mig resten av kvällen. Det lutar åt tapeten.

Ända sen barnen var små har vi haft en familjetradition som kallas Fredagsfest. Det innebär att en i familjen väljer mat och efterrätt på fredag. Jag kan väl inte påstå att det var någon höjdare att välja vin till blodpuddingen som var en stor hit bland barnen en period.

Fast värst ändå var nog när Julia hade bestämt sig för pölsa. Min man är inte kräsen, men är det något han inte äter, så är det pölsa. Hela den veckan gruvade han sig för den kommande pölsafredagen. Reglerna är sådana att man solidariskt äter det fredasgfestaren har bestämt.

När fredagen kom hade vi dukat fint med servetter och kristallglas, allt för att höja pölsastämningen. Grytan puttrade på spisen och vi bara väntade på att Julia skulle komma hem från en kompis. Vi väntade och väntade. Till slut skickade min man dit Petter för att hämta hem lillasyster. Han kom tillbaka utan henne.
Petter: Julia säger att hon inte kommer hem och äter.
Maken:What?? Hon ska ju hem och äta pölsa!
Petter: Nej, hon sitter hos grannarna och äter hämtpizza.

Gissa om min man blev skogstokig. Barnen pratar fortfarande om fredagen när pappa åt Julias pölsa medan hon åt hämtpizza hos grannen.

Vaknade snett före klockan sex i morse med den där oroskänslan i magen. Lite sådär nervös. Eller fokuserad.
Det är matchdag idag för mig. Mot Björklöven. En sån där match som Leksand bara inte får förlora.

Nu talar egentligen all statistik emot mig oavsett vad folk säger. Leksand har en alldeles för lång segersvit för att den inte ska brytas ikväll. För ju fler vunna matcher man har, ju närmare är man förlusten.
Det här kan bli den trettonde vinsten på raken. På fredag, den trettonde, skulle man kunna säga.
Jag har levt i sus och dus på hockeyfronten, sedan den 5 oktober när Leksand senast tappade poäng.

Jag ska vara storsint. Jag kan tänka mig att förlora en match eller två i den här skitserien i värsta fall. Bara inte ikväll. Jag vill se EN vinst till nu. Bara denna enda. Jag skulle slippa alla näsvisa människor i min närhet! För att inte tala om hur oerhört mycket tråkiga kommentarer jag skulle slippa från kollegorna.

Näe, Belfour. Ikväll ska du visa vad du går för. Håll nollan. Låt Bergenström och Houkko dänga in ett par, tre mål var och så kan Vopat få sätta in några riktiga kyssar på Gästrin. Två siffrigt vore skönt.
Då skulle jag nästan kunna ha lite medlidande nästa gång jag träffar Jimmy Blixt i Nordmaling.

Hjälp! Jag hinner inte med. Just nu är det ett enda kaos här hemma. Sågspån och slipdamm överallt. Och arbetstempot är lågt, så lågt när det ska tajmas in målningar och sågningar mellan hockeymatcherna.

Idag hade jag och maken en liten 'diskussion' om vad som skulle prioriteras här i världen. Det slutade med att JAG, den mest rutinerade och förstående hockeyfru man kan tänka sig, plötsligt stod som någon sorts mamma till en femåring och hotade med att rycka Canal+kortet ur mottagaren och tillintetgöra alla möjligheter att se HV71 mot Skellefteå om inte dörrfodren var slipade innan dess!
Fatta hur pressad jag måste ha varit!

Jag hade garanterat gjort det också, om han inte att slutat med att stå där och stampa och säga 'nu struntar jag minsann i det här'.

Men nu är vi sams igen och en del av slipdammet är borta. Själv ska jag börja rycka brädor i matrummet och ta igen det jag missade efter gårdagens snabbresa till bortamatch i Härnösand.
Nog för att det kommer en helg, men den är fylld med hockey, enrishämtning, kransbindning, ljusstöpning och glögg. Full med andra ord. Ja, inte jag utan helgen.

Stoppa tiden - jag vill kliva av eller på eller vad som helst som gör att jag hinner med.

Jag läste en blogg där en brud hade kommit på det ultimata sättet att ha ett välstädat hem. Så länge det fanns saker på golvet, blev det inget sex hemma. Vilken bra ide!

Eftersom jag har fem barn så borde ni kunna räkna ut vilket kliniskt hus jag måste ha haft då ??? Ja om jag nu hunnit skaffa mig fem tänkte jag. Not.

Sanningen är att hade jag kört efter den principen hade jag varit oskuld fortfarande! Jag hade definitivt varit ogift och barnlös och när jag tänker efter hade det förmodligen varit enklare att ha ett välstädat hem då.

Vi var som sagt på handledarutbildning i lördags. Julia har kommit in i åldern för övningskörning och trots att vi redan har övningskört med två barn som numera har körkort, så måste vi gå den här. Men inte nog med det. Vi lär få gå den tre gånger. Man måste nämligen gå med varje barn man ska handleda. Så innan jag har fått alla mina barn till körkortsinnehavare, har jag förmodligen lika mycket erfarenhet av övningskörning som en nyutexaminerad bilskollärare.

Därmed inte sagt att jag är lika bra som en. Givetvis inte. Dessutom är det är skillnad på egna barn och andras ungar som ni vet. Och just därför tänkte jag faktiskt slå ett slag för den där handledarutbildningen. Jag har hört en massa skitsnack om den från missnöjda föräldrar som inte tyckte att den tillförde någonting.
Faktum är, att i alla fall lördagens handledarutbildning i Nordmaling, var överraskande bra. Jag tyckte det var många bra poänger som bilskollärare Elin fick fram.
Själv undrar jag om det är föräldrarna som inte vill ta till sig information, kanske för att man har bestämt sig i förväg att man inte behöver den där kursen?

Sen kan man givetvis ha synpunkter på kostnaden. 300 kr per person varje gång, vilket gör en knapp tusenlapp per barn för oss. Men då ingick synundersökning och eftersom jag inte har några fritidsproblem och ständigt häcken full, välkomnade jag att slippa all pappersexercis till vägverk och andra myndigheter. Allt fick vi ansöka om där, Elin fixar resten och nu är det bara att tuta och köra.

Hon avslutade med att berätta hur man egentligen skulle tänka när man tyckte att ens barn var klart för uppkörning. "Kan jag låna ut min bil till mitt barn nu och veta att barn och bil är i trygga händer"
Jag är helt säker på att mina barn och andras aldrig skulle räknas som körkortsklara före 45 års ålder med det kriteriet!

Det är söndag kväll och jag är helt utvilad inför veckan. Försöker jag intala mig själv alltså. I själva verket är jag som en urkramad disktrasa efter fyra hockeymatcher, en påbörjad hallrenovering, en handledarutbildning för 16-åringens körkort och en 11-åring som såg misstänkt blek ut och dessutom klagade på huvudvärk innan han gick och lade sig. Ja och så har jag jobbat en del också.

Tvättkorgarna är fyllda med ömsom ren ovikt tvätt och ömsom sånt som jag borde ha hunnit tvätta i helgen. Allt är totalt kaos efter att vi sågat upp lite väggar och inte fanken hann jag måla allt jag skulle i helgen. Jag hade eventuellt hunnit en del på lördag eftermiddag, men med tanke på att syrrans två minsta skulle vara här kände jag mig inte så road av att springa och jaga bort dem från nymålad panel. Lugnast för alla parter om jag lät bli att ens börja tänkte jag. Jag tror det var ett smart val även om jag har hela skiten ogjord nu.

Slipdammet ligger som en grå hinna lite överallt och just nu känns det oöverstigligt att ens plocka ur diskmaskinen. För att inte tala om att hänga en tvätt. Och så har jag tån som är ömmande och röd och som jag försöker peta in gröna lappar under nageln på.

Just nu tänker jag att om jag tycker tillräckligt synd om mig själv, så kanske det blir som i den där sagan om mäster skräddare eller vad han nu hette. Ni vet han som hade tusen barn och inga pengar och jobbade dygnet runt och det räckte ändå inte. När han somnade av pur utmattning så kom småtomtarna fram och gjorde klara hans alster medan han sov.
Så i morgon när jag vaknar har någon sågat mina lister, målat och tapetserat min hall. Samt plockat ur diskmaskinen.

Jag fortsätter att belasta den svenska sjukvården. Japp, så känns det faktiskt, när man har gått dit en gång om dagen för att lägga om en ynklig liten tå.
Jag hade kunnat förlika mig med att gipsa om ett benbrott några gånger i veckan, men nu känner jag mig faktiskt som värsta gnällspiken.

Och märkligt nog upptar det där mer och mer tid av min vardag. Man ska ju gruva några timmar innan och ha extra ont några timmar efteråt också. Man ska gruva sig för att lossa kompressen på kvällen och lägga tån i såpvatten. Man ska placera den utanför kanten på täcket så att inget kommer åt den, för att det gör så fruktansvärt ont. Man ska dessutom parera makens kramgoa gester när han slänger över sina tremetersben på min sida av sängen och så gott som alltid lyckas träffa av just min tå. DÅ har jag inte nämnt sånna skitsaker som när man ska försöka ta på sig skor. Strumpor har jag inte börjat med än.

De sista gångerna har jag förberett mig minutiöst med värktabletter några timmar innan. Allt för att kunna andas så pass lugnt att de stackars distriktssköterskorna inte får panik när jag hotar med att sparka dem. Ja fysiskt alltså.
För även om det är en liten skit-tå så gör det förbannat ont.

Nåja, nu har jag ett grönt omslag för omväxlings skull. Det är någon bakteriedödande supereffekt i den där remsan. Jag tror på vad som helst så länge tån läker.
Rätt vad det är slipper jag foppatofflor med raggsockar i till jul.

Jag var och hälsade på min 91-åriga mormor igår. Lilla mormor var lite yr och hade en så kallad 'sämre dag' när jag kom. Hon var alldeles säker på att jag var morfars syster som borde vara ungefär sextio år äldre än jag. Det är klart man skulle kunna ta det som en förolämpning om man är lagd åt det hållet, men mormor gillade sin svägerska så jag tog det med ro.

Jag har nämligen tänkt leva tills jag blir en sådär 105 år åtminstone. Som min morfarsmor Lina som var ganska klar i knoppen tills alldeles på slutet, när hon också hade sina bättre och sämre dagar. Jag minns en dag när min morfars bror hade varit där och frågat henne hur gammal hon var.
'29 år' svarade den då drygt hundraåriga Lina.
Vad vet jag, hon kanske kände sig som det just den där dagen.
Men nästa dag åkte morfars bror dit igen och frågade samma sak.
'Få se hur gammal är du nu igen Lina?''
Då tittade Lina mycket misstänksamt på honom innan hon svarade: Jag är en dag gamlare än när du frågade igår.

Jag älskar den kommentaren!

Usch vilka bökiga dagar det har varit nu. Jag sitter med sånna där projekt och jobb där jag är beroende av att andra ska ha tid och lust med mig och det har de inte alltid. Långt ifrån.
Så nu har jag tusenlösa trådar som hänger och dinglar överallt och jag vill knyta ihop dem och pricka av dem på jobb-listan. Nu.

I måndags var jag på ett sånt där käckt Aloe Vera-partaj hos min dotter. Dottern var smart och bjöd dit alla mina väninnor, min syster , min svägerska..sådär så jag inte kunde backa ur med gott samvete på en enda fläck. Alltså gick jag dit som en god mor och det var förstås jättetrevligt.
Jag ska försöka att inte tänka på vilka lådor jag hade kunnat packa ur i mitt nya kontorsrum, under den tiden.

Min omgivning har börjat censurera mig. Ja, eller de försöker i alla fall. Häromdagen när jag var på vårdcentralen undrade en i personalen om det där skulle hamna i bloggen. Tja, vad vet man. Ingen går säker!

Det var som den där dagen när min man smördegsinbakade fläskfilén. Jag har lovat att inte ta alla detaljer men som en ledtråd kan nämnas att när han hade bakat in hälften och var meganöjd med att de såg så snygga ut, så lade han ut nästa paket smördegsplattor och upptäckte att det var någon sorts plast på dem på ena sidan....vilket det inte var på de andra....eller var det det...?
Eh..ja, alltså ni får tänka själva!

Det första han säger är inte shit, eller förbannat eller nåt annat hemskt. Det första han säger är ' Det där skriver du INTE i din blogg!
Det var ju lite otaktiskt eftersom 19-åringen satt vid bordet och hetsade allt han kunde.
'Morsan du LÄR ju skriva det i bloggen. Skriva att du inte fick skriva det alltså'

Så nu har jag skrivit det...fast ändå inte liksom. Man måste ju värna om yttrandefriheten.

Jag undrar hur många andra pappor som tvingas sova till efter 11 för att ens barn är så morgontrötta att man inte får fika på säng förrän då?
Nåja, sent omsider traskade vi in i sovrummet, lite fördröjda efter att Isa fått för sig att hon skulle ackompanjera sjungandet på gitarr och Petter blev tvungen att ta ut ackorden på piano först. Vad de skulle sjunga diskuterade de inte särskilt läge. Min man har nämligen med sig vissa traditioner från sitt hem och där ingår att man på morsdag sjunger "Mor, lilla, mor vem är väl som du". Barnen tycker den är förfärlig men såg självklart sin chans att göra om den till Far, lilla far, vem är väl som du.
Jag lovar. Framträdandet gick inte av för hackor.

I presentandet ingick en julprydnad. Eftersom jag är julmissbrukare och har alldeles för många kartonger med sånt på vinden, får man vara smart och lägga ut inköpen på barnen - till pappa. Alltså hade Anton (och jag) enats om den där snygga benvita gran-wanna-be-grejen som såg ut som tovad plast. För viss i familjen väckte den tydligen helt andra tankar.
Julia fick äran att bära ut den från affären.
"No offends mamma, men jag känner mig som en medlem i Ku Klux Klan"

Jag är helt slut! Att följa hockeymatcher via onlinerapportering är ingen hit. Varenda litet klick som visar att en uppdatering är på gång, gör att man närmar sig hjärtinfarkterna med stormsteg. Och så ploppar rutan till, man ser att inget ändrats...och sen sitter man och fånstirrar på den och väntar på nästa lilla 'hack' som visar att den uppdateras igen....Mer än två timmar håller man på sådär. Är man riktigt klok?

Jag vet inte om det hade varit skonsammare att åka 80 mil och se matchen live. Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är ingen lek att ha en son som målvakt. För i samma sekund som baklängesmålen trillar in på onlinerapporteringen vet man att han på något sätt varit inblandad. Antingen kunde han inget göra, eller så klattrade han sig. Det är alternativen.

Idag var han tydligen lysande enligt tränaren. Sånt gör en mamma glad. Det innebär att sonen dessutom är på gott humör i morgon också och gissa om det är lättare att få honom att göra nyttiga saker hemma då?

Kommer osökt att tänka på Magnus och Brasse när jag tittar ut genom fönstret på morgnarna..grå, grå grå..det är precis vad dagen ser ut att bli...varje dag.

Jag brukar tycka att november har oförtjänt dåligt rykte. Nu vacklar jag lite. För när man inte ens får se Leksand spela hockey på veckor, då är november verkligen grå, grå, grå.

Man är trött jämt och ungarna är sjukt trötta.
19-åringen upplyste mig igår om att det ska komma en halvmeter nederbörd eller snö de närmaste dagarna.
'Vilken tur att han är arbetslös då' tyckte pappan som aldrig har förstått vitsen med snöslunga.
Å andra sidan har han och jag lite olika kriterier på när och var det behöver skottas.

Så i tråkighetens tecken har jag gjort det enda rätta. Ett liv som redan känns som misär, kan helt enkelt inte bli sämre idag. Alltså har jag gjort långa listan med saker jag ska hinna beta av innan dagen är slut. Tråksaker. Som man kan göra med svullna tår.

Jag har haft nagletrång på mina stortår i flera år. Det sista året har varit helt hemskt. Den ena tån blir inflammerad och fylld med var med några veckors mellanrum.
Och ont gör det, så mycket fruktansvärt. Plus att jag kanske inte kan gå med rosa foppatofflor hela vintern? Jag fick köpa gympaskor några nummer för stora för att få in min bandagerade tå. Nu undrar jag om jag måste göra samma sak med nya vinterskor?

I måndags gav fotvårdspecialisten upp sina plågerier. Hon är jätteduktig och envis, men nu tyckte hon att jag måste ha läkarhjälp för det kan inte vara rimligt att tappa ur en halv tesked var ur tån med jämna mellanrum.

Så jag har varit på vårdcentralen varje dag sedan dess. Doktorn ville ge min tå en sista chans att bättra sig innan det blir att rycka hela nageln. Så nu fick de stackars distriktssköterskorna det hedervärda jobbet att plåga livet ur mig, genom att sticka in små kompressbitar UNDER naglarna.

En nagel som inte går att nudda utan att man tvärskriker, den går liksom inte att peta under utan att man..ja skriker ännu mer. Eller håller andan så man blir vit i ansiktet och tror man ska svimma.
- Göra illa folk är inte min starka sida, sa sköterskan idag.
Nej, jag fattar det. Och jag fattar att det kommer att göra ont, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.

Men nu har jag uppehåll till måndag. Remsan de petade in idag ska få sitta till måndag, förutsatt att jag håller koll och dränker den i sprit med jämna mellanrum i helgen. Utvärtes tyvärr.

Själv är jag sur över att en sån liten skitgrej ska förstöra så mycket av ens goda humör. Och så börjar det bli kallt om fötterna i foppatofflorna!

Jag var med på invigningen av nya skolan igår. Där offetliggjorde man också namnet på skolan. Barnen stod där med förväntansfulla ögon när rektor öppande kuvertet med det hemliga namnet som blev.....Levarskolan.
Jag vet inte vad de kände inför det fantasilösa namnet, det finns en poäng med den lokala anknytningen, men jag vet att min 16-åring skulle ha sågat namngivaren jäms med fotknölarna. För en vecka sedan åkte vi förbi en förskola på Rödviken.

Julia: Rödhaken, vad är det?
Jag: Det är förskola, rödhake är en fågel.
Julia: Jaha, Holken då, vad är det?
Jag:Det är också en förskola.
Julia: Men har de någon tävling i att hitta så tråkiga namn som möjligt på dagisen? Det kan väl inte finnas en unge som gillar de där namnen? Förresten, vad heter pappas dagis?
Jag: Tulpanen
Julia: Just det, Tulpaaaanen. Så jävla tråkigt. Är det pappa som har kommit på det? I så fall borde han ha spö.
Jag:Jamen vad skulle du döpa en förskola till då?
Julia: Tja, Drömmarnas Dagis, DD, typ. ( svaret kom blixtsnabbt, utan betänketid)
Julia: Ja eller nåt liiite intressantare namn som på en person. Som Claytons dagis.

Jag undrar vad ungarna skulle tycka om att gå på Claytons dagis? Eller om det är mer inriktat på 'typ' tonåringar?
Men jag kan hålla med om det hon säger till viss del faktiskt. Det är ju vuxennamn på många förskolor. Och inte tror jag Levarskolan hade fått heta just det om ungarna själva hade valt.

Anton och jag har varit på utvecklingssamtal. Han måste ha varit lite oroad innan för han var lättad som jag vet inte vad över att fröken bara hade sagt positiva saker. Han var faktiskt på så gott humör att han, rakt emot vad han brukar, spred beröm över pappas middagskonst.
'Pappa, du är verkligen väldigt duktig på att laga mat'

Det är sånt som ens barn normalt säger när de behöver pengar eller vill förhandla om något annat.
Men det går fort att bli nertagen på jorden. Petter hann bara in genom dörren efter jobbet, fram till grytorna på spisen och konstatera att det där inte alls såg gott ut. Den var dessutom fullproppad av Antons hatobjekt broccoli.

'Jamen, till och med Anton har berömt pappas matlagning,han gillade maten och sa att det var jättegott' försöker jag.
'Eller så har Anton plötsligt lärt sig ironi' svarar sonen surt.

Storasyster kom med facit när jag än en gång försökte berätta att Anton verkligen älskade pappas mat.
'Det kan bero på att han inte åt det där, han åt köttbullar och makaroner före oss'

Brudmagneter eller nördar? Medge att det är svårt att bedöma sina småbröder anno 1977. Och inte blev det lättare sen heller....

''Mamma, när dina bröder var unga, var de liksom brudmagneter då eller var de nördar?''
Det är 16-åriga Julia som undrar en kväll vid middagsbordet.
Och vad svarar man på det? Bedöma sina bröder, de man har slagits så in i h-vete med? Varenda tjej som kom över tröskeln hemma visste man hade något allvarligt fel, om hon nu tänkte gänga sig med en av brorsorna. Det hör liksom till syskonlogiken.
Dessutom undrar jag om det inte finns några andra kriterier? Är man antingen magnet eller nörd?

Så jag säger att det är en omöjlig fråga att svara på och i ett försök till pedagogik drar jag en parallell.
''Tänk dig in i min situation. Tycker du Petter ( hennes storebror alltså) är snygg'' undrar jag.
Hon tittar på mig som att jag inte är riktigt klok.
''Petter?!?!??!''
''Ja, det är väl precis samma, sak, han är ju din bror'' fortsätter jag.

13-åriga Isa tittar upp under luggen och ser närmast illamående ut.
''I och för sig finns det tjejer bland mina kompisar som tycker att Petter är snygg'' säger Julia när hon har tänkt till ett tag.
Isa tittar på Julia med sån avsky att man kunde tro att det var Quasimodo eller nån vi pratade om.
''Seriöst?!????'' säger hon och spärrar upp ögonen.
''Ja typ'' replikerar Julia.
''Groooooooss'' säger Isa, vilket jag har lärt mig är amerikanskt slang för något som är verkligen vidrigt , snuskigt och äckligt.

Därmed är diskussionen avslutad. Ingen kräver någonsin mer att jag ska bedöma mina bröder.

Söndagen blev en eftertankens dag både för mig och mina barn. Nyheten om trafikolyckan på Haga gick inte att värja sig mot. Det var mycket som snurrade runt i huvudet på många av oss här i samhället när vi träffades på ishallen igår. Många av oss tänkte på de fem handbollstjejerna som dog i trafikolyckan utanför Bygdeå.

Det är ju så på en liten ort att man känner flertalet av invånarna på ett eller annat sätt. Har man fem barn är det ganska givet att man känner de flesta ungdomarna på orten åtminstone till namnet.

Nu ligger en tidigare klasskamrat till min dotter allvarligt skadad. För min sons lagkamrat i innebandyn är läget kritiskt. En av de andra killarna har spelat hockey med min son. Man känner några av föräldrarna. Det är klart att det känns in i hjärtat när sådant här händer. För både mig och mina barn. Faktiskt för väldigt många i lilla Nordmaling och byarna runt omkring.

Jag pratade med brorsan till en av tjejerna i handbollsolyckan igår. Det är många minnesbilder som kommer tillbaka. Jag kan bara föreställa mig hur ont det måste göra. Hur han känner sig när en av hans kompisar nu varit med i en svår olycka kan jag nog inte ens föreställa mig.

Jag bara hoppas att det går så bra det kan för alla inblandade och tänker på deras föräldrar, syskon och andra anhöriga som just nu går igenom en av de svåraste saker man kan göra.

Och för oss andra är det tid för eftertanke.

...är hela världen vit. Den där barnsången fick vi sjunga i skolan, det minns jag. Och jag minns fortsättningen också.
'Och vi förstår att vintern har kommit hit'

Det är där jag tvivlar lite. Jag tänker inte alls förstå att vintern har kommit hit. Inte ett dugg. Jag tänker streta emot allt jag kan, om inte annat för att jag i något dumdristigt ögonblick har lovat att åka en massa skidor så snart det blir snö.

Jag var in till Umeå i natt och hämtade 16-åringen och hennes kompisar från konserten med Moneybrother och Sahara Hotnights. Det var hyfsad dålig sikt på E4:an på väg hem vid 3-tiden i natt och jag märker att jag har blivit lite älgrädd, efter de sista älg-olyckorna jag varit ute och jobbat på. Det är nog inte så dumt med eftertanke ibland.

Ingen dag är den andra lik i mitt liv. När min kompis säger 'jaha, det är match i helgen igen' är jag helt oförstående. Jag menar, förra helgen var det match i Husum, i helgen ska lillsonen till Skellefteå Kraft Arena och spela i A-hallen. Det är väl ändå en viss skillnad?Jag fattar att det känns stort för honom som liten Skellefteå-anhängare att få gå in på just den isen.

Idag spelar han handboll i Vildmannahallen och se det var en hall i Umeå som jag inte varit i. Det hör inte till vanligheterna. Sen har storsonen dubbelmatch hemma med A-laget i helgen och det innebär att båda dagarna är ganska fulltecknade.

Min man sitter just nu och fyller fläskfiléknyten för fullt, för vi lär ju inte vara hemma förrän ungarna håller på att akut dö av hunger. Själv bloggar jag. Man måste ju prioritera lite här i livet.

1.10. Första skottet. Snacka om mardrömsstart för Ed Belfour i Leksand. Och tänk vad alla illvilliga människor i min närhet tänkte utnyttja det där!

Just nu är jag spyless på min man som sitter i soffan och höhö-ar åt alla sina lustiga skämt om Belfour. Jag har nu hört dem uppskattningsvis 327 gånger.
Jaja, sitt där du och försök glömma Skellefteå AIKs miljoner år i allsvenskan. Jag vet inga supportrar det steg så snabbt åt huvudet att man plötsligt var i elitserien. Trots att man dessutom fick kvala sig kvar. Skulle vara Malmös påhejare då.

I april blir det andra tongångar.