Min 13-åring är med i ett rockband. För någon månad sen kom hon hem och ville att jag skulle föreslå någon bra rivig julrock-låt som de kunde köra på julkonserten. Som den goda mor jag är (eller rättare sagt, som den julmusiksentusiast jag är) plockade jag ivrigt fram alla möjliga förslag och så satte vi oss för att lyssna.
Jag: Anders F Rönnblom är bra, Det är inte snön som faller"
Isa: Aha, jo det vet jag vilken det är, spela den få höra hur sången går.

Jag spelade ivrigt och sjöng med
" Det är inte snön som faller.
När jag behöver tröst.
När förklädda demokrater sätter kängan i mitt bröst.

– Vad är det han sjunger egentligen? Är det där en lämplig julsång tro du? Undrade Isa.
Jag fick tänka vidare in i texten och lyssna en vända till.
"Vi öppnar dörren till en pissoar,
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar.
Han drar av sig skägget,
det ser ut som han fnittra"

Här blev Isa väldigt tveksam. Då hade vi ändå inte hunnit till
" Plötsligt står jag med rumpan bar.
Någon sätter eld på gamle tomtefar.
Han skriker: ’God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!’

Jag kan tillägga att vi inte förde fram den som förslag till julkonserten.

Jag insåg inför denna jul att det som folk kanske kallar traditionell julmusik inte riktigt är det som finns på min julskiva. Eller jo, det finns sån också, men i övrigt är den lite mer vågad kanske. Alla gamla kända artister av rang har ju någon gång spelat in en jullåt.

På min skiva finns förstås Merry Xmas med Slade, Det är inte snön som faller med Anders F Rönnblom, Do they know it´s Christmas med Band Aid, Nu är det jul igen med Just D, Christmas Time med The Darkness,
Mer jul med Adolphson och Falk, Rockin around the Christmas tree med Mel and Kim,
Thank God it´s Christmas med Queen, Last Cristmas med Wham och en hel del annat, inte att förglömma Billy Mack som sagt. Och förstås Shaking Stevens Merry Christmas Everyone.

Jag har dessutom tjuvtagit med Billy Idols White Wedding också, för det är ju liksom lite White och högtid över den som man med lite god vilja kan associera till jul. Särskilt för mig som till och med gifte mig i juletid, bara för att jag skulle kunna legitimera lite julsånger under min vigsel. Om jag gillar jul? Ja, det kanske man kan säga.

Appropå julmusik. Jag hasade mig iväg på musikskolans julkonsert igår kväll, fullmatad med alvedon. Varje år blir jag så gravt imponerad av musikläraren Maria Mörtzell som får alla sina barnkörer att låta som om de kom från Adolf Fredriks musikskola. Det är faktiskt sant.

Jag fattar inte hur hon lyckas få stämsången så perfekt hos småttingarna. Det var så vackert igår att man blev tårögd faktiskt. En annan sak som är så roligt med Maria är att hon också vågar välja speciella sånger.
Tro mig, när man som förälder till fem barn har övervarat alldeles för många luciatåg, så är det faktiskt en fröjd att gå på skolans Lucia i Nordmaling. Maria får nämligen alltid ihop den där helt perfekta blandningen av gammalt och nytt. Hon vågar alltid introducera sånt som man aldrig har hört förut, nyskrivet och jättefint. Fast ändå behåller hon liksom den där gamla själen. Klassikerna som man måste ha. Varje gång jag sitter där är jag lika förväntansfull som vilket småbarn som helst, just för att jag inte vet riktigt vad som ska komma. Och alltid är det så himla bra.

Jag undrar om folk förstår vilken själ Maria själv lägger ner på sina elever. Och jag undrar om folk förstår hur hennes liv ser ut månaden innan jul, med alla julkonserter, alla luciatåg, alla skolavslutningar. Jag menar, vi vanliga dödliga tycker det är stressigt. Följ med Maria en vecka och du kommer att inse att du har rena semestern i jämförelse.

För att komma i julstämning brukar jag köra några av mina otaliga Absolute Christmas-CD runt, runt, runt. I år har jag gjort ett annorlunda arrangemang som innebär att jag har gjort en egen Best of Christmas, En Monicas Absolute Christmas, där jag har plockat ut det bästa, raderat bort sånt som Spice Girls och Back Street Boys och behållit det som är mina julklassiker. Sånna som filmmusiken från Love Actually, som för övrigt är en av mina absolut bästa feel-god-filmer. Och eftersom jag älskar Billy Mack så är Christmas is all around us det absoluta favoritspåret.

Ja, det är faktiskt så mycket favorit och jag inte tyckte det gjorde något att ha med den flera gånger på skivan. Så när jag spelade Monicas Absolute Christmas igår började Isa få onda aningar.
Isa: Va, har vi redan hunnit runt ett varv?
Jag: Nej, det är två tredjedelar kvar.
Isa: Men var inte Christmas is all around us första låten??
Jag: Jo.
Isa: Men alltså seriöst, har du lagt in den flera gånger?
Jag: Ja, den är så himla bra.
Isa: Så nu ska vi höra den tre gånger så ofta som alla andra?
Jag: Ja, det mår väl ingen dåligt av? Ni är ju ändå lika lessa på all min julmusik.

I love Billy Mack.

Det är nära att jag såg rött. I alla bemärkelser. Efter att ha gjort ena väggen i köket röd, tänkte jag att vi kunde piffa upp de gamla grå handtagen lite. Hur svårt kan det vara att måla dem i en klatschig signalröd färg?
Hur svårt som helst, skulle det visa sig.

Jag gick igenom färgkartan hos min privata färgblandare Samuel. Han brukar ha synpunkter på mina färgval, inte minst när jag målade mina trädgårsdmöbler neongröna för tre år sen. Eller när jag målade garderoberna i sovrummet i guld i fjol. Och nu skulle jag alltså ha något riktigt rött. Han såg mycket skeptisk ut men blandade snällt ihop färgen som var de rödaste röda vi kunde hitta.

När jag hade målat ett par varv kunde jag konstatera att den där drog mer åt korall. Jag är inte knusslig men en svagt rosa ton på kökshandtagen skar sig nåt kopiöst mot det mer roströda på tapeten. Så jag åkte tillbaka till stackars Samuel som engagerade sig i min färgblandning. Det visade sig nämligen att rött är den svåraste av alla färger att få till. Och jag trodde ju det var den lättaste.

Efter att ha gått igenom några hundra färger konstaterade vi att det inte fanns en enda sketen färg som passade. Inte EN!
Har man målat de där pillriga femtioelva handtagen tre gånger (ja jag grundade också) är man inte sugen på att måla dem tre varv till. Blanda en egen då, tyckte jag.
Kunden har alltid rätt så Samuel stoppade in en färgburk i apparaten och började trycka på lite knappar.
"Jag minns inte riktigt vad det var vi använde förut i det andra färgsystemet jag jobbade med men?" sa han och duttade i lite gult och lite ockra och lite ..svart? Ja, alltså, jag är inte riktigt säker, men han skakade burken, öppnade och jämförde med min koralliga, hällde i lite mer, skakade och öppnade osv. Till slut enades vi om att den där färgen möjligen kunde funka. Det är ju omöjligt att se när den inte är torr dessutom. Det fanns bara en hake.
" Kom för guds skull inte hit och be om en burk till, för jag har ingen aning om hur vi blandat. Du kan aldrig få den färgen exakt igen" sa Samuel.

Jag åkte hem och målade en natt till. Och jisses så snyggt det blev. Handtagen var absolut perfekta. Ja färgen var så perfekt att jag målade hyllorna i ett flygande fläng. Ungefär halvvägs in i hyllpartiet insåg jag att färgen inte kommer att räcka. Jag fuskade lite och målade bara synliga delar, och så kan jag ju alltid traska in till Samuel och be om en burk till på de osynliga partierna?jag menar..han har ju färgminne, nog kommer han ihåg ungefär hur han har blandat?tänkte jag.

Lagom till jag var helt nöjd med lösningen inser jag plötsligt att den breda kakellisten ovanför långa diskbänken i köket ska målas i samma färg. Helst. Och den är väldigt, väldigt synlig.
Så nu sitter jag här och biter på naglarna och undrar om jag vågar gå in till Samuel och be om en burk till i alla fall. Han kommer att slita sitt hår och föreslå guld eller neongrönt eller vad som helst!

Jag är så irriterad på mig själv. Irriterad för att jag hemfaller åt gamla synder i en blink. Det handlar inte om godisätning och sånt, nej något mycket värre. Jag stänger av mina system.
I natt när jag målade kökshandtag efter midnatt kände jag plötsligt att jag var yr.
Äh, jag är nog trött, tänker jag. Det blir lite snålt med sömn när man ska trycka in en massa målande och tapetserande i en annars ganska pressad vardag.

Men det där yra gav inte med sig. Och plötsligt slog det mig att jag känner igen känslan. Jag har feber! Det man borde göra då, är naturligtvis att gå och lägga sig omgående. Gör jag det? Svar nej. I ett rasande tempo svullnade hals och öron åt och jag övermannades av en gigantisk huvudvärk. Då gick jag och la mig. Å andra sidan var det precis när jag hade målat klart, skulle tro att det fanns en koppling i det där med att tillåta sig att känna av systemen när man tycker att man kan.

Sen låg jag i sängen med febertermometern och irriterade mig på att jag inte hade känt att jag höll på att bli sjuk. Brukar man inte bli matt? Ont i lederna? Frossa?
Nä, tydligen kommer det bara utan förvarning på en sekund, tänkte jag buttert.
Men när jag legat en stund till så insåg jag plötsligt att det jag hade lovat mig själv inför hösten – att känna efter bättre- plötsligt inte alls fungerar.

För nog fasen hade jag egentligen känt att jag höll på att bli sjuk. Lyssna här.
1) Jag var och simmade och tyckte att folk, som jag normalt simmar betydligt fortare än, plötsligt hade skaffat sig råkondis för jag var ruggigt mycket långsammare.
2) Jag hade så ont i mina knän, vilket jag förklarade med att jag nog hade knyckt till dem när jag sköt ifrån vid kanten.
3) Jag frös som en gris när jag klev ur bassängen, jag som är världens varmblod och aldrig fryser.
4) Jag fick någon sorts konstiga värmeutslag i bastun, ända från bröstkorgen och ner till vaderna. Gud vad det måste vara varmt i bastun idag tänkte jag.
5) Jag frös en massa hemma på kvällen när jag satt och jobbade. Jäkla idiot som inte hade tillräckligt med kläder på dig när du gick hem från badet och kylde ner dig, skyll dig själv, tänkte jag.

Sen sitter jag där och irriterar mig på att jag plötsligt blir sjuk och att jag minsann inte fått minsta lilla föraning. Det, mina vänner, är SJUKT.

Jag måste lära mig att inte stänga av systemen, bara för att jag tycker att jag har saker jag måste göra klart. När kroppen säger nej, så är det nej.

Jag har varit på Isas första utvecklingssamtal på högstadiet. Det var inget jag gruvade mig sådär väldigt för. Allt som passerar hennes medvetande tycks fastna i huvudet, oasvett om hon vill eller inte. Eller om jag vill eller inte.

Ibland är det nämligen ingen hejd på hennes ordförråd, varken på svenska eller engelska. Det där med att prata hemlisar över huvudet på henne, på engelska eller amerikansk slang, det är bara att glömma. Den tiden är definitivt förbi.

Så idag när vi satt där frågade hennes mentor hur det kunde komma sig att hon hade så oerhört lätt för att lära sig allt.
’Jag har bra gener’ svarade Isa.

Jag undrar om hon hade tänkt sig högre månadspeng, eller om hon instinktivt kände på sig att det snart vankas julklappar och att det möjligen kan löna sig att vara snäll i slutet av året?

Nu har jag gjort en resa genom min barndom minsann. Morsan var lite impad över att jag hade sån järnkoll på vilka tapetlager som kunde tänkas dyka upp bakom boaseringen. Och faktiskt, jag har hunnit igenom dem alla. Den klassiska 70-talsbruna, den prickiga stänktapeten som kom dit i slutet av 70, våra pastelliga på 80-talet, till de mer gräddvita med fruktbård, som suttit tills nu.

Icke att förglömma den jag helst av allt ville se, det fanns kvar en saml, smal remsa av den ljusa gul-grön-blommiga tapeten som var den första som satt i köket när huset byggdes 1970.

Jag hade nästan kunnat tänka mig en fondvägg med just den, för den är jävligt inne just nu.

Men nu skall här flyta blod utför väggarna. Eller jul. Eller vad vi nu ska kalla den där röda färgen som gör entre.

Jojo, det gör ju det. Oavsett om man har tapeter i hallen eller inte. Oavsett om halva köket står i lådor. Oavsett om slipdammet ligger som ett täcke över vardagsrummet. Det blir bättre. Snart.

Problemet är att vi just nu arbetar i entimmespass. Det är ungefär den sammanhängande tid vid har tillsammans för målning och tapetsering. Det där med att vänta och ta allt på en ledig helg, det har vi gett upp. För i så fall lär vi få vänta till pensioneringen. Och med tanke på hur uppbokad morsan är sen hon blev pensionär, så vete då katten om vi skulle hinna renovera då heller!

Så, det blir en väggsnutt i taget, ett par målade lister här, ett par målade lister där. Det blir klart vad det lider. Och tills dess lider jag också, det försäkrar jag.

Tack Belfour. Tack Leksand. Tystnaden i min telefon säger allt. Tänka sig, det piper inte in minsta lilla sms från en enda lövare.

Nu tvekar jag mellan att riva lite mer tapet eller lata mig resten av kvällen. Det lutar åt tapeten.