Jag vet inte om Juldagen faktiskt är den bästa dagen på hela året. Ja, i konkurrens med långfredag då. Det är sånna där dagar när man inte behöver känna att det finns saker man måste göra. Borde möjligen, men man är liksom förlåten.

Dagarna innan jul var sjukt stressiga. Hur man än bär sig åt, så havererar det alltid något på slutet. Tyckte jag hade saker under kontroll, så mycket att 16-åringen sa två dagar innan ’att såhär lång tid har vi aldrig haft på oss förut’.
Samma flicka sa nästa dag vid samma tidpunkt ’hur kommer det sig att man liksom alltid har en dag för LITE innan julafton?
Ja, det undrar jag också.

Jag har blivit fruktansvärd förkyld och de är definitivt fel tid att bli det. Så nu sitter jag här med en mugg kanelvatten med saffranshonung i och försöker att strukturera dagen fast man är som ett mos i huvudet. Jag försökte liva upp mig med att jag får snyta mig i julservetter, men lyckades inte direkt.

Jag slog i alla fall in en binge julklappar igår. Det är alltid en början. I år ska nämligen bli året när jag INTE slår in julklappar klockan fyra på julaftonsmorgon. Så det så.

Appropå färger. Jag gillar egentligen inte blått. Det enda blåa jag tycker om är Leksands matchtröjor.

När jag gjorde en färganalys för 15 år sedan frågade kvinnan som gjorde den, om det var någon färg jag inte hade i min garderob. Jag svarade blå utan betänketid. När vi hade gått igenom hela färgschemat stod det klart att blått var den färg som jag missklädde absolut värst i.
Faktum är att det fanns bara en sorts blå färg som jag överhuvudtaget unde bära, enligt färg-gurun. Gissa om den var identisk med Leksands blåa tröjfärg.

Men när jag skulle sätta upp dörrkransen blev jag plötsligt så tvärtrött på julrött i kombination med grönt enris.
Det skulle kunna bero på att jag bundit ett försvarbart antal enriskransar med röda band åt scouterna, eftersom min dotter är med där.

Så på min dörr hänger det en enriskrans med band i Leksands-blått. Lite glittriga och fina.

Jag var ute på en trafikolycka igår. En riktigt otäck sådan. När jag kom dit satt båda de olycksdrabbade fortfarande fastklämda i bilen.

Det blir ett ganska ordentligt adrenalinpåslag i de där situationerna.
Man ska hinna ringa och uppdatera webben flera gånger, man ska ta mobilbilder som snabbt ska in på webben, man ska ta bilder med vanliga digitalen som ska användas i papperstidningen, man ska prata med räddningschefer och hålla sig ajour med allt som händer och sortera bort sådant som inte är av värde. Igår blev det extra mycket fotande eftersom de skickade ner ambulanshelikoptern också och den landade inte riktigt i närheten av bilen.

Och samtidigt ska man inte vara i vägen med hänsyn till både de inblandade och räddningspersonal som måste göra sitt jobb. Jag försöker hålla en låg profil och helst varken höras eller synas. Och jag åker aldrig ut på en olycka i färgglada kläder, eftersom jag aldrig vet vilka människor jag kommer att få prata med och i vilket skick de är. För mig handlar det om någon sorts respekt. Det skulle kännas helt fel att stå i orangeblommig kort klänning framför någon som just har mist sin pappa till exempel. Jag vill liksom vara neutral på något sätt.

Man hinner inte känna så mycket på plats.
Det är först när man fått iväg alla bilder, skrivit all text, ringt och dubbelkollat alla fakta, som luften liksom går ur. Bearbetningen börjar. Och det är först då som jag hinner känna efter hur jag mår.

Igår mådde jag inte bra alls. Jag vet inte varför den här olyckan tog mig så ovanligt hårt. Ingen dog. Räddningsarbetet gick ganska smidigt. Jag kunde stå på en plats där jag hade full koll på händelserna och inte var varken synlig eller i vägen. Man kan tänka att jag borde börja vara van.

Ändå tog det så hårt igår. Jag pratade med en av brandmännen och vi konstaterade att vi faktiskt varit ute på fler olyckor, med ännu värre utgång, på just den där platsen. Det är så oförklarligt. Som att det går ett stråk av död kring just den där vägsträckan som inte ser ett dugg farlig ut på något sätt.
Jag saktar alltid in när jag kör där själv. Helt omotiverat. Men jag har liksom en dålig känsla där.

Jag har sovit dåligt i natt. Varje gång jag vaknat till har jag sett bilder från olyckan flimra förbi. Jag hör ljuden från räddningsarbetet på platsen. Jag tänker på de drabbades anhöriga och hur de mår. Hur de själva mår, hur ont de har där de ligger på IVA. Man undrar hur det gick. Om det blir helt bra.

Och så hinner man tänka vad mycket man har att vara tacksam över själv. Det är en tanke man borde tänka oftare.

Jorå, födelsedagen avlöpte bara fint. Jag väcktes av man och barn med frukost på säng halv sju, för att 16-åringen skulle hinna med fem i sjubussen in till gymnasieskolan. Kan inte påstå att hennes syskon var alldeles överlyckliga för det.

Jag fick en massa skojiga presenter. Julia hade fixat en skiva med favvolåtarna från alla HENNES skivor. Det är en gedigen uppgift att lära sig skilja olika band från varandra!
Petter och Isa hade köpt en keps åt mig med det informativa trycket ’Paparazzi’ på. Anton hade gjort en måttbeställd kakellist i slöjden åt mig. Och min man hade köpt en ny julservis och lite annat smått och gott, allt i färg till mitt designade Monica-röda-kök.

Bland annat hade han köpt ett italienskinspirerat fruktfat som han tänkte ha till julgodis?!?! No way. När det blir så fint med mandariner på?

Han höll andan när jag öppnade paketet och sa att han hoppades att de röda färgerna skulle gå ihop. Är det en sak jag är väldigt säker på så är det att min man och jag har diametralt olika uppfattningar om vad som ’går ihop’ och inte. Så ja, jag skulle nog säga att det skar sig ganska extremt mot den Monica-röda väggen.

Fast det gör ju inget tänker jag. Jag älskar verkligen det där fatet! Och vi har ju några vita väggar kvar i huset också.

Jag fick just ett sms från min 13-årige systerson i Thailand.
’Grattis på födelsedagen. Vi är ledsna att vi missar kalaset men går du in på Apan så firar vi dig där om en liten stund. GRATTIS’

Ja, då vet ni det. Det är på Apan, dvs Apberget, som vi firar som värst idag!
Det är tur kärringen hänger med i dataåldern.

Sista kvällen som 44-åring. I morgon blir jag 45. På något sätt låter det så väldigt mycket värre. Man är på väg mot 50 med stormsteg. Jag brukar inte låta det där med åldern hindra mig särskilt mycket här i världen. Jag gör det jag vill ändå, även om många har synpunkter på mig och mitt sätt att vara.

För det passar sig inte att stå i matchtröja i en hockeyklack när man är medelålders. Man ska akta sig för att le alltför glatt på krogen, för när som helst kan någon få för sig att man är patetisk och inne i det omtalade leopardstadiet. Man ska definitivt inte ha svart-röd-randiga torgvantar med döskallar på. Grönt nagellack bör man undvika. Och så ska man akta sig för att slänga alltför mycket käft med hockeypojkarna, för vem vet om hon inte är lite intresserad ändå.

Ibland blir jag hjärtligt trött på alla som ska ha synpunkter på ditt och datt. Eller kanske mest förvånad, eftersom jag själv aldrig har förstått det där med intresset för vad alla andra har för sig. Jag har många färgstarka kvinnor runt omkring mig. Färgstarka på väldigt olika sätt. Och alla har vi en gemensam nämnare. Folk har synpunkter på oss. Långt mer synpunkter än vad de har på män i vår ålder och situation.

För om man är man är det alldeles naturligt att stå i en hockeyklack i matchtröja även om man passerat 45. Om man är tillräckligt trevlig på krogen betraktas man som ett kap och inte ett dugg patetisk. Man kan ha ungdomliga kläder utan att det väcker stor uppmärksamhet. Och en man som är slängd i käften med unga tjejer, han har pondus minsann.

Visst är det så att vi kvinnor är lite hårdare på att döma varandra än vad män är? Och många män i min egen ålder, har väldigt mycket synpunkter på mitt sätt att vara.
När jag blir sådär irriterad brukar jag tänka på ett talesätt som en 25-årig idrottskille sa till mig en gång.
"Monica, en sak ska du ha klart för dig. Kvinnor är som bäst över 40, men män över 30 är för gamla för att inse det"

Med den insikten inväntar jag glatt min 45-årsdag och tänker att jag har en jäkla massa roliga år på krogen, i hockeyklackar och i döskallevantar innan jag har gjort det jag ska här på jorden.

Alltså, våra pepparkakor liknar inget annat. Men Anton tyckte det var väldigt roligt att spritsa med kristyr, för att inte tala om att sätta non-stop på pepparkakorna.

Det är lite intressant det där med kakor som liksom har en själ. Man smäller ju inte i sig tio på raken av sånna här konstverk? Man måste ju liksom se vad det föreställer, vad tanken var. Som katten utan svans som är dekorerad med initialerna PS. Pelle Svanslös, om nu någon inte förstod det.

Döttrarna och en kompis kokade knäck, kola och gjorde marsipangodis medan jag var på hockey igår. Jag ska sätta det där i system. Barnarbete i dess bästa form. Alla är nöjda och glada!

Anton och hans kompis Noel bakade pepparkakor hos oss i lördags. Jodå, vi har bakat pepparkakor en vända förut, men de har en benägenhet att ätas upp i ett hårdare tempo än de bakas.
Jag vet inte hur pepparkakorna ser ut i era hem, men jag har i alla fall insett att om man ska ha de där perfekta formerna så kan man utesluta all bakhjälp. Och ärligt talat – vem bryr sig? Är det inte liksom charmen med pepparkakor att de ska vara lite sneda och vinda?

Storebror låg i soffan och var måttligt intresserad av baket. Och när inga ursäkter bet på gossarna försökte han med att det var omanligt att baka. Eftersom Petter inte tyckte det var fullt lika omanligt att äta kakorna, så insåg de att en rejält godisdekorerad pepparkaka skulle locka till sig storebror. Det är föranledde de där kreativa små rackarna att låta PEPPARkakorna göra skäl för namnet.

Grejen var bara att Petter åt utan en min och föreslog att de skulle ha citronpeppar på alla övriga kakor också. Det är otacksamt att vara lillebror ibland.

Jag hade bokat ett jobb idag klockan 11, inklämt före tre hockeymatcher. Igår kväll snett före tio ringde intervjuobjektet och frågade om vi inte skulle slå till och ta det då. Efter en snabb överläggning med mig själv, insåg jag att det kanske skulle minska stressnivåerna idag och att jag lika gärna kunde fortsätta med halläventyret när jag kom hem senare i natt? Och så skulle jag dessutom i lugn och ro få iväg alla skjutsningar idag på morgonen.

Så jag stolpade iväg, och gjorde intervjun där vid elva en lördagkväll. Är det sånt som kallas flextid?