Vissa saker tycks ätas upp i vårt hus. Försvinna i något svart hål. Luciaskjortor hör dit. Vi har en kartong med en drös skjortor i olika storlekar. Det är så vedertaget att okänt folk ringer hit ibland och vill låna, för att någon sagt att "hos Lundqvists har de en massa lusseskjortor".
Det är bara det att det aldrig finns någon i rätt storlek. Igår gav jag upp och gick och köpte ännu en modell. Trots att jag VET att jag såg en lagom stor för någon vecka sen i tvättkorgen. Jag har ett vagt minne av att jag la den på ett bra ställe. För bra för mitt eget bästa tydligen.

I alla år har jag dessutom haft en stjärngosseuppsättning som jag vaktat med mitt liv för att inte toppen på struten skulle brytas av eller stjärnan bli naggad i kanten under frakten ut och in från kallvindan. Någon gång skulle jag väl få en söt liten stjärngosse i huset tänkte jag. Glöm det. De få luciatåg de under tvång har varit med i, har tomtedressen varit flitigt utnyttjad. Mina söner har konstant vägrat att ta på sig den där "dumstruten".

Så ifjol kastade jag skiten. Varför spara på en strut och en stjärna som ändå aldrig ska användas? Och gissa vem som ska kommer hem och berättar att han ska vara stjärngosse i år. Är det inte lagen om alltings j-vlighet?

Så nu ligger här en alldeles ny lysande dumstrut med tillhörande stjärna som ska användas EN gång förmodligen. Och se ska den bäras ut och in på vinden varje år. Jag kommer aldrig att kasta den igen!