Jag har ett ganska hett temperament. Men ibland kan jag överraska med tålamod. Det händer till exempel när ungarna spiller ut tre liter vatten över köksbordet. Det är ju liksom ingen vits att skrika då, brukar jag tänka. Det som är gjort är ju gjort.

Min man har inte haft fullt lika bra tålamod med just det. Barnen gör fortfarande parodier på när han gapade och skrek åt Sofia när hon råkade ställa en tom pizzakartong under vattenkranen, vilket resulterade i att det spolades ut massor av vatten på köksgolvet. Min man blev skogstokig. Det hjälpte inte direkt till att dottern fick ett fnitteranfall för att han såg så rolig ut i all sin ilska.

Men nu är mamman stressad över att strömmen är borta och hips vips så har 15-åriga Julia lyckats drälla ut ett STORT glas vatten över köksbordet.
I maskopi med sin syster och bror börjar hon parodiera på pappa, men idag biter inte det.
Han skrattar med ungarna.
Men jag blir tokirriterad över att hon inte torkar upp och ser rött.
'Hämta trasan och torka upp det där genast' vrålar jag.
Hon tittar på mig, på min man, på mig igen och säger
'Vad fan..har ni bytt kropp eller?'

Det blev ohyggligt mörkt nyss. Strömmen gick och ungarna blev överlyckliga. Plötsligt hade vi tända stearinljus överallt. Jag var inte fullt lika lycklig eftersom jag satt vid datorn och skrev hockey.

Så ploppar det till och det blir ljust. Jag slår igång datorn och hinner skriva ytterligare tre meningar innan det är klippt igen. Ungarna är fortfarande glada och får med sig pappan på sällskapsspel i ljusskenet. Jag är stressad.

Så blinkar det till igen, men jag hinner inte ens slå igång datorn innan huset är mörklagt igen. Förbaskat också. Man har ingen koll på hur länge strömmen ska vara borta heller.

När det har gått tio minuter börjar jag bita på naglarna. Men vänta nu...det piper i kylen? Det kan det väl inte göra om vi inte har ström?
När jag slår igång datorn funkar den utmärkt i det för övrigt becksvarta huset. Mycket märkligt.

13-åringen löser mitt problem.
'Det var så mysigt med strömavbrott så vi släckte alla lampor och allt annat när strömmen kom tillbaka'

Så här har den tillfälligt förvirrade mamman suttit och stressat upp sig i onödan. Livet är hårt - och mörkt

Jag sitter med Sundsvalls tidning från 1888 framför mig på skärmen. Det är rätt så intressant läsning. Framför allt dödsrunorna tilltalar mig.
Jag har alltid sagt till mina barn att om något skulle hända mig, att jag väljer att avsluta mitt liv i förtid eller något sådant, ja då måste det framgå av min dödsruna vad som har hänt.
Varför? Jo jag skulle inte gilla att de spekulerades och uppkom en massa rykten. Jag är nog mer för det där enkla, raka, ärliga. Jag vet att man kan se olika på saken, men det här är mitt sätt. Alla väljer sin väg.

Nåja, i den här gamla tidningen hittade jag en dödsruna som inte gick av för hackor. Där stod att läsa det här:

Åldrig sjelfmördare.
Åttiotvåårige förre majoren E. C. Norlin, Svarthäll,
Arboga, afhände sig i fredags lifvet med
ett skott genom hufvudut. På senare
tiden sjuklig, ansåg han sig ej hafva nå-
got att vidare lefva för enligt hvad han
sjelf tecknat på en papperslapp. Han
var en mycket använd kommunalman.
S. P.

Inga spekulationer där inte!

'Maaaaaammaaaaaa!'
Illvrålet från innebandyrummet i källaren når mig. Anton kommer springande uppför trappan med kompisarna Axel och Tom i släptåg.
'Vi har en spelarskada' säger han myndigt.
'Okej? Någon som blöder' frågar jag
'Nä, Axel fick en oturlig armbåge i ögat, men vi fixar det själva' säger Anton och sätter kurs mot köket.

Eftersom Axel inte ser döende ut, varken gråter , blöder eller skriker, så återgår jag till det jag håller på med. Några sekunder senare hör jag frysdörren i köket slå igen.
'Hörni vad gör ni' undrar jag.
'Vi kyler' ropar gossarna.
När jag kommer in i köket sitter Axel med en gigantisk bit djupfryst pölsa tryckt mot ögonbrynet.
'Ja vi hade ingen fryst palt' förklarar Anton.

Axel hämtar sig snabbt från spelarskadan. Tre minuter senare är det match i källaren igen. Fatta om elitlagen visste hur snabbt och effektivt man hämtar sig med hjälp av en bit fryst pölsa.

Jag trodde det skulle bli lugnt nu när jag hade öppnat det förbaskade Facebook. Istället blir jag överöst med olika bieffekter. Man ska välja Topfriends, Hotfriends, filmklubbar, ja jag vet inte allt. Idag landade en sån där "application" som hette "Who´s like me". Där kan man tydligen se vilka av sina vänner på Facebook man är mest lik.

Spännande. Vem av alla människor är jag mest lik tro? Det borde ju vara någon mamma i min egen ålder? För att öka spänningen börjar jag längst ner i listan. Betryggande nog hittar jag min 15-åring långt, långt ner. Åtföljd av den käcka kommentaren " Hey, differences aren´t always bad" Nähä.

Jag fortsätter uppåt i listan. Där hittar jag min yngre exkollega som numera jobbar på Norran. Ingen överraskning att det är ett ljusår mellan oss i den här jämförelsen, tänker jag belåtet. Äldsta dottern ligger lite högre, hon är förresten mest lik exkollegan på Norran. Nu närmar jag mig toppen och där hittar jag några av mina gamla chatkompisar som är i min egen ålder. Vi har mer än 30 procents likhet vilket benämner oss som " A pair".

Men vem är jag mest lik? Jo, det finns en som är långt, långt före alla andra i likhet. Min 19-årige son!?!?!?

Alltså, jag vet inte vad de här testerna vilar på för vetenskaplig grund, men jag känner mig lite skeptisk.
Om jag tycker det är förfärligt att den som är mest lik mig är min 19-årige son, vad fanken ska han inte tycka om att ha mamma i topp på sin "Who´s like me"-lista!
Did someone say twins?

Jag har kapitulerat. Efter månader av motstånd har jag slutligen låtit mig övertalas att skaffa Facebook. Facebook är en av otaliga communitys på nätet. Jag tyckte det kunde räcka med att jag hade en sida på Lunarstorm ( som mina barn skämdes ohyggligt för eftersom jag hade fler statuspoäng än dem) och jag har haft en sida på Apberget länge (inte riktigt till alla barns belåtenhet). Men Facebook - där gick gränsen. Tills jag blev sjuk och plötsligt hade tid över.

Jag måste säga att jag är helt fascinerad över Facebook som verkar ha som huvuduppgift att hålla rätt på vad alla ens vänner gör hela dagarna. När man loggar på vid lunch kan man se vilka av ens kollegor som tänker jobba ikväll, vilka av mina kompisar som blivit kompis med andra i etern och vilka som fördriver tid med att skicka vampyrbett, drinkar och filmtips till mig.

Jösses, det kräver en heltid det där.

Appropå spelarmammor. Det finns de som har det "värre". En av dem kommer jag förmodligen att träffa ikväll. Mamman till Björklövens Nicklas Johansson. Nicklas är från min hemmaförening och jag har känt honom sedan jag i egenskap av förskollärare hade honom i förskolan.
Varje gång jag är på Löven-match träffar jag Nicklas mamma. Ifjol hade hon en tuff säsong. Det gick bra så länge Nicklas storebror Daniel också spelade i Löven, men när Daniel sen gick till Sundsvall och lagen möttes, ja då blev det kritiskt. För vad ska man som mamma göra då? Hoppas att det lag som bäst behöver poängen vinner? Hoppas på oavgjort? Hoppas på att den son som brukar vara surast efter förluster får vinna?

Nicklas och Daniels mamma försökte hitta en egen plus-minus-statistik. Hon bestämde sig för att strunta i slutresultatet och bara koncentrera sig på hur det gick för sönerna. Gjorde Nicklas ett bra byte var hon nöjd med det. Gjorde Daniel ett bra byte var det också toppen. Gjorde Nicklas ett mål var hon glad. Gjorde Daniel mål var det lika roligt. Men så kom det där bytet när sönerna ställdes mot varandra. Och vad skulle hon göra nu? När Nicklas skrinnade in i anfallszon, visste hon inte vad hon skulle hoppas på. OM han gjorde mål skulle han förvisso få ett plus i statistiken. Men om Daniel var på is och när Nicklas gjorde mål, ja då skulle ju Daniel få ett minus i sin.

Jag träffade henne efter matchen. Hon var helt slut. "Aldrig mer" sa hon.
Ikväll blir det lugnare. Hon kan glatt koncentrera sig på att Nicklas gör en kanonmatch för Björklöven. Det kan jag också. Så länge han och lövarna inte gör fler mål än Leksand gör.

Ikväll är det en massa mammor som sitter och biter på naglarna. Det är hockey mellan Löven och Leksand. Alla de här spelarna har ju, eller har i alla fall haft en mamma. Och jag är ganska säker på att den mamman är ungefär lika nervös ikväll som jag är när min son spelar A-lagsmatch.
Det funkar rätt så bra så länge ungarna är små och det handlar om barnidrott. Det viktigaste är att kämpa väl och så vidare. Men sen, när man hamnar högre upp i seriesystemen, är det inte riktigt samma sak.

Jag har hela livet som mamma sagt att jag inte vet om mitt hjärta klarar påfrestningarna med att ha en son som är målvakt. Nu är jag där och det är ständig berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Den där kanonräddningen som i nästa period kvittas mot en tavla, den är inte mycket värd. Ofta är man ganska anonym när man står i en bortahall. Man hör folk såga och rosa om vartannat. Värdera ens lilla unge. På hemmaplan vet ju många vem man är. Ändå är ju den där sonen som står där inte "en son" i andras ögon. Knappt ens en människa. Han är hockeyspelare och inget annat. Som hockeyspelare, eller elitidrottare i vilken idrott som helst, är man ungefär på samma nivå som om man är med i Idol. Det är fritt fram att gnälla som tusan och krossa knäskålarna mentalt på den som inte gör vad man förväntar sig av dem. Det är ganska mycket tycke och smak och inte alltid så välgrundade analyser.

Jag funderar ofta på det när jag står i klacken. Vad tänkte Staffan Tappers mamma när han brände straffen i Fotbolls-VM? Vad känner Erik Anderssons mamma när sonen blir utbuad i Skycom? Vad tänker mamman till den före detta Skellefteå-målvakten, vars privata nakenbilder läckte ut på nätet. Hur känns det när alla klackar i alla motståndarlag låter glåporden hagla över hennes lill-pojk i mål? Och samtidigt så vet jag ju att det tillhör spelet. Klart man försöker få en spelare ur balans.

Förmodligen är det lättare att få en spelarmamma ur balans.

Om en dryg timme ska jag på 50-årskalas. Med eller utan röst. Även om presenten är fixad sedan några dagar tillbaka, så var inte blommorna det. Jag bestämde träff med min kompis på blomsteraffären för att komponera ett arrangemang.

Är man har varit så pass risig som jag varit nu i några dagar går man liksom in i någon sorts mysbralle-stadium. Alltså har jag vandrat mellan sängen och soffan iförd svarta långkalsonger och en urblekt brundaskig lång tunika. Jag blev lite frusen på eftermiddagen så jag drog tjocka ylle-polotröjan över alltihop.

När jag nu skulle till blomsteraffären hade jag faktiskt inte en tanke på att jag kanske skulle ha tagit på mig något mer representativt än långkalsonger.
Det var som om hjärnan inte fungerade när jag snörde på mig mina illande silverblå gymnastikskor till uppsättningen. För att inte tala om den käcka accesoar min rosa-orange handväska måste ha utgjort till kittet.

Jag fick omdömet när jag kom hem. 'Mamma, du ser ut som en uteliggare'

Jag måste nog duscha och klä om innan kalaset.

Det som inte fick hända har hänt. Jag har i det närmaste tappat rösten. Det är svårt att få till någon särskild auktoritet när man låter som ett enda stort väsande.

Jag funderar om det är jag som för mest oväsen på morgonen, eftersom det var bedövande tyst vid frukost. Jag kunde till exempel inte gnälla alls på att 11-åringen kom på lagom till han skulle gå till skolan, att han hade glömt att skriva ner tre meningar som han hade i läxa.

Inte är det någon hit att svara i telefon heller.
Det värsta är att hockeyn i morgon är i fara. Nu blir det verkligen till att vila sig i form om jag ska kunna prata alls i morgon.

Ketchup ska rinna i en viss hastighet. Tro det eller ej, men på Heinz-fabriken mäter man rinnhastigheten på varje sats ketchup. Man lägger den i en liten mojäng som har ungefär samma lutning och tryck som en normal hand när man trycker till på ketchupflaskan. Sen sprutar det ut en ketchupsträng i den där mätbrädan där ketchupen ska rinna under tio sekunder. Sen mäter man hur långt den kom.

Man kan lära sig mycket på Discovery när man är sjuk och har tråkigt. Jag kommer aldrig att kunna använda ketchup mer , utan att fundera om den rinner i rätt hastighet.

Det är inte bara jag som är sjuk just nu. Ta Magnus Uggla till exempel. Han är lika förkyld som jag läser jag på hans blogg.
Vi har varsitt dilemma. Hans röst måste hålla för att han ska kunna sjunga i TV. Min röst måste hålla för att jag ska kunna skrika i Leksandsklacken i Skycom på fredag. Just nu ser det inte ljust ut för någon av oss.

Jag fick några telefonsamtal på mobilen igår. När jag svarade trodde folk att de hade ringt fel. 'Du låter som en karl'.
Jo, jag vet. Det värsta är att jag kan bli lite sådär besatt av att höra min egen röst när den låter sådär konstig. Ungefär som småbarn när de blir hesa. Och ändå vet jag ju att jag helst inte ska prata alls.

Nu blir det mer honungsvatten.

Helt sjukt. Jag har sovit i fyra timmar och jag skulle ha kunnat sova lika länge till känns det som.
Jo, jag fick som sagt var en bild i morse i ett MMS. Det var en bild av ett litet barn som läser en tidning.

Det som gjorde mig så glad var att det här är den första bilden jag ser av det här barnet i sin nya hemmamiljö. Det här barnet har fått nya föräldrar i ett nytt land.

Mina vänner har försökt få barn länge. De har utrönt alla möjligheter som finns. Och de har köat och väntat och längtat efter årtatal av utredningar och intervjuer. De har slängts mellan hopp och förtvivlan.
Nu äntligen sitter den här lilla ungen vid deras köksbord och bläddrar i en tidning och jag kan bara föreställa mig hur lyckliga de är just nu.

Jag har också varit involverad en del i proceduren. Jag har fått intyga att de blir bra föräldrar och blivit intervjuad av utredare jag också. Det är faktiskt en rigorös kontroll av folk som försöker adoptera barn.

Det är ju då man tänker på hur sjukt det är i den här världen. Att det som är så enkelt för vissa (att skaffa barn) kan vara så svårt för andra.
Ur mitt perspektiv ser det ibland ut som att en del föräldrar faktiskt inte bryr sig nämvärt om sina barn. De får driva vind för våg en sen fredagkväll. De kan som 14-åringar köra stulna bilar eller dricka öl, med föräldrarnas goda minne.
Men lika förbaskat så har de här föräldrarna barn och även om deras hemförhållanden ifrågasätts så krävs det ganska mycket för att något ska ändras.

Om man då jämför det med kontrollen av en adoptivfamilj så funderar jag ibland på om jag överhuvudtaget skulle ha klarat mig igenom den kollen med mina egna barn?
Visst är det bra med ordentliga utredningar, men ibland har jag känt att paragraferna går till överdrift.

Nu är lill-ungen i alla fall här, hos mina vänner. Och jag kunde inte tänka mig ett trevligare mms att vakna till än just det där.

Anton fick sin cykel stulen i fredags. Det var en ledsen 11-åring som kom hem. Min första tanke vid sånna där tillfällen är alltid att hämta mitt basebollträ och gå ut och skipa rättvisa. Jag får ett sånt djuriskt adrenalinpåslag när reptilhjärnan får agera fritt. Den andra tanken är alltid att beordra min man att följa med ut. Han är nästan två meter lång och en del tycker han ser skräckinjagande ut. Mycket värre än frun. De skulle bara veta tänker jag.

I Sofias gymnasieklass gick min man under epitetet Mafioso. Någon tyckte han såg ut som hämtad ur en italiensk gangsterfilm. Varje gång hon skulle ha klasskompisar hemma övervägde han att öppna dörren i svart kostym och solglasögon.

Nåja, Mafioso och hans basebollträ-fru (som lämnade slagträet hemma) finkammade samhället i fredags. Det visade sig vara fler som blivit av med cyklar. Och det fanns gott om vittnen som sett vilka som tagit dem. Låset hittade vi slängt på skolgården. Det som gör en glad är alla hjälpsamma ungdomar som finns när man träffar dem ute en fredagkväll. Tips, idéer och uppslag. Mobiltelefonnummer till förövarna. Sonen har dessutom en cykel som alla tycks känna igen.

Cykeln fick vi inte tillbaka, inte då. Däremot blir jag illa berörd när jag hör de här "tjuvarna" omnämnas bland sina jämnåriga. Alla är överens. De gör sånna där grejer när de druckit. De snor ju hela tiden. De bryr sig inte. Ingen är förvånad. Vad har de här ungarna för framtid tänker jag? För det är ungar det handlar om.

Ringa polisen för en stulen cykel i Nordmaling en fredagkväll är ingen ide. Hade den inte kommit tillbaka skulle jag ha anmält den stulen på polisstationen i Nordmaling på måndag. Det handlar om minderåriga som blir återkopplade till sociala. Jag vet att det inte är första gången. Jag vet också att i många fall är det inte ens idé att prata med föräldrarna till förövarna, för de är ofta i sämre skick än sina barn en fredagkväll. Jag blir bara så himla ledsen när jag tänker på vilka förutsättningar de här barnen har. Hur orättvist livet är.

Vi var ute ganska länge på kvällen och hann reda ut en hel del, med både barn och vuxna. Antons cykel kom tillbaka dagen efter. Mycket tack vare att man är så pass obekväm att man går runt i ungdomsgängen, tror jag. På något sätt vill man ändå att det ska märkas att det finns konsekvenser av det som de görs en fredagkväll som ett dumt tilltag. Att det finns folk som blir drabbade. Folk som de måste se i ögonen. Som de inte kan gå obemärkt förbi ute på samhället utan att det kanske hugger till någonstans i ett eventuellt samvete. Det kanske är en liten, liten bit som någonstans sår ett frö. Jag vill i alla fall tro det.

Jag sitter fortfarande i ett järngrepp. Huvudet inlåst i en mycket liten burk, där det knappt ryms en enda klar tanke.
Jag avskyr verkligen att känna mig såhär. Man blir så himla klen och gnällig när man snörvlar runt.

Det var nästan så att någon kände på sig att jag borde muntras upp och därfrö skickade ett mms med en himla fin bild till mig nu på morgonen. En som gjorde mig väldigt glad.

Jag ska berätta om den så snart jag har fått i mig den där tekoppen med honungsvatten och snutit ut ett par deciliter till ur den där rinnande näsan.

11-åringen ligger i trappen och tjuter. Så teatraliskt han kan har han nu tagit sig, ett trappsteg i taget, ner från Idol-TV:n där hans systrar i kraft av ålder kommer att sitta kvar en stund till.

Han upplyste mig just om att han 'hatar att vara liten'.
Han skulle ha hört sina storasyskon diskutera häromdagen om hur bra de hade det när de var små.

Men han är onekligen ganska verbal den lilla ängeln. Nu har han bytt arena till våningssängen och tjuter istället 'Pappa, varför gör du så här mot mig'

Det känns som att jag är med i en Norén-scen.
Dessutom har jag feber, huvudvärk och ont i öronen något så förbaskat. Det gör inte direkt tålamodet bättre.

Idoluttagningarna är det stora samtalsämnet hemma. Oavsett om jag vill eller inte så följer jag i periferin med i den där makabra såpan och jag irriterar mig något så fruktansvärt på det där sättet att förinta folk.

Det är Peter Svartling bra på ( han den där otäckaste av dem i Idoljuryn). Och den där svarta blicken har tydligen en dubbelgångare.

Julia: Pappa, titta inte på mig sådär, nu har du den där Svartling-blicken!
Pappa: Vadå Svartling?
Julia: Peter Svartling. I idol.
Pappa: Du kan väl inte på allvar mena att jag är lik honom? (här spänner han ögonen i henne som Svartling ungefär)
Julia: Du är ju skitlik honom. Jag blir ju typ rädd.
Pappa: Tack så mycket för den!
Julia: Men vadååååå? Det finns ju massor som tycker att Svartling är typ sexy guy.
Pappa: Det finns faktiskt de som tycker att jag är sexig också! (jag tror att han tittar på mig nu)

Där brister Isa ut i ett sånt där hysteriskt gapskratt att hon sprutar mjölk över halva middagsbordet.
Idealen ser olika ut i olika åldrar konstaterar jag.

Så nu har hela helgen gått åt till att fundera på om min man är lik Peter Svartling eller inte.
Det har tagit många timmar av min viktiga tid. Inte.

Jag vaknade av knäppet i dörren vid åttatiden i morse. Kvar stod bara den halvtomma grötkastrullen efter Petters frukost. Han har bortamatch mot Clemensnäs i Kopparhallen idag. Jag vet inte varför jag alltid fryser i den ishallen. Kan det vara den geografiska belägenheten?

Isa och hennes fotbollskompisar käkar också gröt, där är det bortamatch mot Ersmark, om de hade fattat saken rätt. 'Vi ska till Umeå i alla fall' .

Anton har två kompisar här och de diskuterar friskt om de ska åka ner till ishallen och åka skridskor eller om de ska spela fotboll här ute på studsmattan. De har mellansäsong sen några dagar tillbaka.
Nu dök förresten höjdhopp upp som ett nytt alternativ.

Jag och Julia har ont i halsen och huvudet. Hon har panik eftersom hon varit borta tre dagar från gymnasiet redan. Jag har panik eftersom jag ska på kommunfullmäktige i morgon och då är det bra om skallen är något sånär klar.

Jag tänkte försöka kurera mig med fotbollsmatch med tjejerna. Vi får se hur det lyckas.

Det är märkligt det där med att minus och minus blir plus. Har man en massa barn som ska slåss om fjärrkontrollen är det nog att betrakta som ett minus. Lägger man till åtta barn till så borde det vara ett klart minus till. Det är där alla naturlagar faller på plats. Minus plus minus blir plus.

Igår kväll Vi hade åtta extrabarn här. Det borde ha märkts när man plussar ihop med våra egna fyra hemmavarande. Men inte det. Istället hade vi en av de lugnare kvällarna någonsin tror jag. Vi kunde till och med sitta och slötitta på baseboll min man och jag.

Anton hade sin nyfunna flyktingvän här och de spelade Xbox varvat med film innan de somnade sött.
Isa och hennes två översovande kompisar som gjorde någon egen variant på spelet 'Galenpanna' och spelade fotboll på studsmattan däremellan. Nu spelar de Betapet på några av datorerna uppe.

Och Julia hade fem av sina gamla klasskompisar från nian här. De satt i uterummet och det lät som att de hade väldigt kul.

Inte ett tjafs, inte ett bråk. Ibland är det fantastiskt hur lite man kan märka av 14 personer i ett hus.

Det är en välsignelse med en bärbar dator ibland. Som nu, när Leksand spelar match borta mot Bofors och man bara kan följa matchen online på webben. Det funkar ganska bra med matlagningen. Datorn står på köksbordet och jag springer fram och tillbaka mellan spisen och datorn och tänker att det är bra att jag får lite motion under tiden.

De gånger de sänder webradio är det ju enkelt att lyssna samtidigt som man gör något annat. Det är kruxigare när man måste läsa sig till vad som händer.

Nu har Leksand tagit ledningen igen och har dessutom powerplay. Och jag skalar morötter.

Oops.Det tog inte ens en minut att utöka ledningen och nu känns läget lugnt igen. Jag fortsätter med morötterna.

Jag undrar om mina barn har börjat få någon sorts psykiska men av 'mitt nya liv'. Ja inte blogglivet då, utan det faktum att jag så här långt i höst har hållit mig till den utlovade grötfrukosten och att här ska ätas nyttigt!

Det är lördagmorgon och 19-årige sonen har just satt sig vid frukostbordet med sin gröttallrik (fiberhavrgrynsgröt som HAN har kokat själv, det är inte bara jag som är knäpp nu)

'Morsan, jag drömde värsta mardrömmen i natt'
'Jaha' säger jag.
'Jag drömde att du åt kalaspuffar till frukost' säger han
'Ooooooh..scaaaaaaary ' tjuter 15-åringen och får genast medhåll av 13-åringen och hennes kompisar.
Kollektivt gapskratt. Det värsta som kan hända morsan nu. Kalaspuffar.

Yeah, yeah. The jokes on me. Skratta ni skitungar. Jag ska ta hämd med en riktigt nyttig lördagmiddag. Utan efterrätt!

Vilken chock! Jag vaknade 10.30 och trodde inte mina ögon. Hur f-n har jag unnat sova så länge?
Och istället för att känna migg pigg och utvilad och tänka att det var skönt att sova så länge flög jag upp. Huvudet dunkar och jag ser alla saker jag skulle hinna idag segla förbi ogjorda.

Dessutom har vi slut mjukbröd till frukost. I min tidsoptimism tänkte jag igår kväll att 'jag slänger ihop några tekakor i morgon bitti eftersom jag säkert vaknar tidigt nog'

Jo tjena. Nu håller barnen och två översovande kompisar på att svälta ihjäl och gör nudlar till frukost. Suck!

Jag var på 40-årskalas igår kväll. Det föregicks av en desperat jakt på present. Och medan jag jagade som värst ökade inköpssumman timme för timme, när folk hade hört att jag jagade present och undrade om de också fick vara med på ett hörn.
Och egentligen blev det nästans svårare ju mer pengar man hade att röra sig med.

För det är verkligen svårt när man vet att man har kapitalt olika smak. Jag tror aldrig 40-års-mannen i fråga och jag har varit överens om en enda inredningsdetalj någonsin. Än mindre klädval eller mat.

Eftersom han har renoverat sitt hus nyss enades vi uppvaktare om något till inredningen. Grattis Monkan! du har nu en massa pengar att köpa en present för till någon som absolut inte vill ha något som liknar det du vill ha.

Det är ungefär som när ungarna frågar vad jag tycker om deras nya kläder.
' Gräsliga' säger jag.
'Tack mamma, då är de i alla fall inte hopplösa' säger barnen.
Jag står som någon sorts ikon för vad som är 'hopplöst'.

Nåja, jag hittade några fina röda lampor åt födelsedagsmannen. Och jag hittade en massa gröna lampor till mig själv. Sen insåg jag att jag måste göra om hela mitt hem, ansöka om kredit på Mio, Lagerhouse, Pop-shop, Mique och en rad andra affärer där jag lätt skulle kunna sprätta massor av pengar.

Ett dreglande monster med gröna käftar. Så kommer min mans sängsällskap att se ut i fortsättningen. Jag har nämligen varit på tandläkarhögskolan idag och gjort tandavtryck. Vid 44 års ålder ska jag få tandställning. Bit i det ni!
Jag har lite ofria luftvägar konstaterade min doktor och det kan man tydligen avhjälpa genom att putta fram käken till något som liknar underbett på mig. Sen ska jag sova hela nätter och vara pigg som en mört när jag vaknar. Det är som trolleri minsann.

Jag har en obotlig tandläkarskräck. Fullständigt ologisk, jag vet, men det hjälper ju inte. Så jag varnar tandläkaren direkt jag kommer dit. Sådär så hon ska prata lugnande till mig och se till så att jag andas under tiden. Det gör hon.

Förutom att bita i vax en massa gånger låter jag snällt munnen proppas full av rosa play-doh-liknande grejs. Poff stelnar den och blir mer lik cernitlera och det känns som att hela käken ska ryckas ut när tandläkaren lyfter ut den. Inte ont, bara lite småläskigt.

Jag får bita till höger och till vänster, med normalbett och underbett. Det känns som att stå i skrattspegeln på Gröna Lund och göra grimaser. Hon mäter mina tänder och ritar streck på dem. Det knäpper i min högra käke när jag gapar upptäcker hon.

Sen är jag klar och hon frågar vilken färg jag vill ha på tandställningen. Shit! Man får välja sånt! Det är inte bara genomskinlig plast som gäller alltså. Jag blir genast på ett strålande humör, så barnslig är jag.
Det flashar förbi bilder i huvudet på lite olika färger jag har sett på hockeyspelarnas tandskydd. Rött ser lite vampyraktigt ut. Jag kan tänka mig hur det ser ut när jag sover med halvöppen mun. Blått är så vanligt, ibland ser det ut som man inte har några tänder då. Svart gummi i munnen i sängen?nja?
Hon kommer med en provkarta i en massa fräsiga färger. Jag ser direkt vilken jag ska ha. Giftgrön.

När jag går ut från tandläkaren hinner jag tänka att jag borde ha fått ett bokmärke eller någon liten plastring för att jag har varit så duktig.

Så nu kommer min man att få sova med inte bara ett grönögt monster - utan också ett grönkäftat. Jag tycker onekligen det låter lite kinky. Dreglar gör man visst bara första veckorna förresten.

Swehockey offline kunde det lika gärna heta. Eller Swehockey 'denna sida kan inte visas'.
Jag höll på få ett hjärnsläpp när jag skulle följa Oskarshamn-Leksand igår via webben. Sidan var nere var och varannan minut.

Jag blev så rabiat att jag började titta på utbildingar i Leksand för att se om någon skojig entreprenörskurs med tillhörande studentboende kunde vara en öppning? Bara sådär att jag kunde se alla hemmamatcher åtminstone.

Nåja, Leksand vann och Lill-Eddie ( han lär väl få heta det när Belfour kommer) fick hålla nollan. Alla glada och nöjda.

Det splashade till utan förvarning. Petter tappade en potatis i sitt mjölkglas igår vid middagen. Han plockade upp den från grytan för att lägga den på sin tallrik och precis över hans nyfyllda mjölkglas släppte den taget. Naturligtvis vägrade han dricka upp det och gick resolut och hällde ur glaset innan han fyllde på med ny mjölk.

Det utlöste en lång diskussion om vad mina barn mer och mindre kunde tänka sig att tappa i mjölk, om man nu skulle bli tvingad att dricka upp den. Någon tyckte att en köttbulle måste vara extremt äckligt (det var vad vi åt till middag) för att inte tala om en fiskbit med sås. En potatis kunde ju egentligen inte vara så farligt, enades två av dem om. Tvärtom - det borde till och med vara något av det bästa man kunde tappa i ett mjölklas.

Vi har utvecklande samtal vid våra middagar.

Fredrika har namnsdag idag. Det påminner mig om en familj som fanns där jag bodde när jag var liten. De hade fyra döttrar så vitt jag minns. De tre äldsta hette Fredrika, Vilhelmina och Dorotea. Den fjärde dottern hette något mer alldagligt som Anna, Maria eller Kristina eller något. Hon kallades allmänt för Sorsele. Barn kan vara grymma.

Jag träffade förra chefsredaktören på Örnsköldsviks allehanda när jag var ute och cyklade nyss. Han hade också en jacka i marint och neongrönt. Antingen är han lika ute som jag eller så är det helt enkelt inne med neongrönt igen.

Det kanske är vi tidningsmänniskor som har någon sorts dresscode som jag inte har varit medveten om?

Jag insåg just att jag borde kunna röra mig helt fritt och fullständigt utan oro för att folk ska känna igen mig från den så kallade 'stylade' bilden.

Iklädd min gamla utnötta Leksandströja, mina gamla svarta halvkorta brallor, en adidasjacka i neongrönt och marinblått och på topp mina alldeles nya ljusblå Nike-dojjor så ser jag allt annat än stylad ut. Jag har dessutom solrisigt platt hår.

Men det gjorde ändå inget dramatiskt intryck på sjukgymnasten. Hon gnolade glatt medan hon kopplade på mig de där plattorna som alltid får mig att tänka på sånna där sugmojänger som man rensar avlopp med. Och det känns lite som att hon ska suga ur en hela axeln faktiskt när jag tänker efter.

13-åringen kom hem med ett par kompisar och beundrade min hockeytröja. Eller så var de bara inställsamma. De kanske vet vad som biter?

Jag var och simmade igår kväll. På väg till duschen mötte jag en kisande dam som normalt brukar använda glasögon men som naturligtvis inte gör det i duschen.
'Jasså, är det du Monica. Jag kände inte igen dig. Nu är man ju van att se dig så stylad'
'Stylad? Hur menar du då?'
'Jomen som du ser ut på de där bilderna i tidningen, i annonserna. För du är väl stylad där?'

Mina barn skulle ligga dubbelvikta av skratt om de hörde det. De tycker nämligen att jag ser ut som Sjöhäxan Ursula på den där bilden. Ni vet hon i Den lilla sjöjungfrun, hon med bläckfiskarmarna som är så otäck. Hon som knycker Ariels röst.

Jag tippar att om någon hade stylat mig för den där bilden, så hade denne någon fått sparken vid det här laget.

Jag har stoppat tiden idag. Med god hjälp av en man som närmar sig hundra år. Att kliva in till den här helt fantastiska människan, var precis som att stoppa tiden. Jag andades fort, pratade fort, tänkte fort, när jag klev in genom hans dörr.

Efter bara några minuter insåg jag att mitt tempo inte alls passade in där. Efter ytterligare några minuter hade han lärt mig att prata sakta. Andningen gick ner i tempo och tanken fick lov att stanna till medan han ibland sökte efter orden.

Nu satt vi där, bara klockans sakta tickande gav någon som helst fingervisning om att tiden faktiskt gick. Vi tittade på lönnen utanför hans fönster. Vi bläddrade i gamla fotoalbum. Det fanns ingen anledning att reda ut riktigt vad som hände när. Vad spelar några år hit och dit för roll i en hundraårings perspektiv?

Ibland har jag världens bästa jobb som får träffa de där människorna som man kan lära sig så otroligt mycket av.

Föräldramötet på Midgård var bättre än väntat. Kändes som en sundare inställning nu än sist jag hade en förstaklassare på skolan. Man får alltså ha roligt också under sina tre gymnasieår numera. Det gillar jag.

Men jag blir alltid misstänksam när talarna tittar ut över aulan och säger 'så här många föräldrar har vi nog aldrig haft här'.
Är det verkligen sant?
Eller är det en 'bet you say that to all the girls?'

Och hur ska man tolka det? Är föräldrarna till 91:orna ett jäkligt oroligt släkte? Är vi tröga på att ta information så vi måste vara två föräldrar till varje barn? Eller är vi bara mer engagerade? Jag hoppas på det sistnämnda.

Förresten blir jag aldrig klok på alla poäng som delas ut till höger och vänster. Jag kommer kanske att lära mig förstå dagens kursplaner lagom till de ändrar systemet.

Jag skulle behöva en ansenlig dos koffein för att komma igång. Hur får man till det när man inte gillar kaffe, utan mest bara dricker det när det handlar om kaffedrinkar? Jag kan väl inte sätta mig ner med en Irish såhär vid halv nio en tisdagmorgon?

Det måste finnas ett bättre sätt.

Jag kom iväg på föräldramöte och höll mig enkelt ifrån slutresultatet i hockeyn. Slog inte igång en dator, ingen telefon, ingen radio. Barnen var tysta när jag kom hem. Min man skulle aldrig ha vågat säga något.
Alltså sjönk jag ner i soffan och såg Leksand spöa skiten ur AIK när jag kom hem vid 22.30. Tvättberget hann dessutom krympa under tiden.

Men det gick ju givetvis inte att gå raka spåret från hockeyn och dunka ner huvudet på kudden.
Så nu är jag bedövat trött istället.

Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig någon Starwars-utveckling där man äter ett piller till middag, ett piller till lunch. Fatta vilka vardagsproblem man skulle klara sig undan då. Vardagsmat är ta mig tusan något av det tråkigaste jag vet att ägna mig åt.

Kan man äta köttfärs till middag hur många gånger som helst på raken? Nu ligger där ett paket på diskbänken igen och mina våta drömmar om torsk till middag är på väg att torka in totalt.

Får barnen välja är det köttfärs varvat med kebab och kyckling som regerar. Möjligen palt också, men jag var inte så himla peppad på att kleta ihop paltar idag. Heller.

Pratade just med en annan mamma som ska på samma föräldramöte. Jo, de skulle dit båda föräldrarna. Båda??? Hur fanken får man ihop det tänkte jag. Vad gör jag för fel?

Sen slog det mig att hennes man är pensionär. En väldigt aktiv sådan. Men han har inga personalmöten att gå på längre. Det han vill prioritera med sig själv hinner han kanske på förmiddagen. Han tvättar säkert och diskar och städar och gör en massa nyttigheter hela dagarna!
Klart de kan gå på föräldramöten båda två!

Jag borde helt enkelt ha gift mig med en pigg och alert pensionär. Det är där skon klämmer.

Jag biter på naglarna och brottas med mitt samvete. Vara en god förälder eller prioritera mig själv?

Fram till igår kväll trodde jag att min heliga måndagkväll - Leksands allsvenska premiär - var vikt för mig och inget annat. Jag har förvissat mig om att vi har den TV-kanal som sänder matchen. Jag har kollat ungarnas tränikngstider coh skjutsningar till höger och vänster. Jag har, kort sagt, förberett mig för att ÄNTLIGEN få se Leksand spela hockey igen.

Och när jag som bäst sitter och njuter av det så säger Midgårdseleven: Du har väl inte glömt att det är föräldramöte då på Midgård?

Glömt? Nejdå. Jag har inte ens fått veta det, för lappen hade pappan tagit hand om när jag var borta. Så ingen skugga ska falla på Midgårdseleven.
'Bra då kan pappa gå' säger jag.

Men pappa har personalmöte och kan absolut inte gå.
Jag blir som en barnunge. Jag har lust att hamra på honom med knytnävarna. Det är så jävla typiskt när man för en gångs skull tror att man har allt under kontroll!
Istället låter jag honom få veta att han minsann inte varit på ett enda föräldramöte, än mindre ett utvecklingssamtal på någon av gymnasieskolorna hittills. Han försvarar sig inte ens och jag slår vad om att han tänker att han inte kommer att gå på något i år heller.

Så nu får sonen spela in matchen. Jag får se den i efterskott när jag kommer hem. På Midgårds föräldramöte torde folk vara lindrigt intresserade av hur det går mellan Leksand och AIK tänker jag. Jag kommer inte att svara i telefon eller läsa sms. Jag tänker slå av radion redan när jag parkerar bilen och den kommer inte att sättas på under vägen hem.

Barnen har fått stränga order att inte röra TV:n eller videon under min frånvaro ikväll.

Och jag ska koncentrera mig på att vara förälder.....

Hon ser ut som en dränkt katt min syster när hon ilsket kommer klivande mot min bil. I ett halvmeterdjupt dike sitter syrran fast med sin bil. På skolans nyanlagda gräsmatta.

Det regnar som fasen här. Så mycket att jag helt emot mina principer skjutsar ungarna till skolan. Det gjorde syrran också, för jag såg hennes bil vid den nybyggda skolan. Jag konstaterade också att där blir det en helt ny trafikstockning, för varken gata eller parkering är dimensionerad för någon form av skolskjutsar.

Jag hann in genom dörren hemma och just så pass få av mig skorna när hon ringde. 'Jag sitter fast. Har du bilen hemma?'

Jorå, det har jag ju. Så jag slänger mig i bilen och åker dit. Det är länge sen jag såg en så blöt människa, ja som inte har badat vill säga. Och arg.
Bilen satt som i ett skruvstäd och vi fick hålla på ett tag innan den där sugande lergropen släppte taget om den. Bogserlinan rycktes av. Vi trampade lera kring däcken som om vi vore långt borta i landet ingenstans under regnperioden. Fick dra loss den bakåt och det var nästan så man hörde sluuurp-ljudet när den till slut lossade.

Jo, hon hade hamnat i den där trafikstockningen. Många skulle lämna barn och alla har bråttom. Så hon girade ut några decimeter på den där gröna kanten för att släppa fram en annan morgonstressad mamma. Poff så satt hon i smeten bokstavligt talat.

En regnställsklädd man från ett av byggföretagen lovade för övrigt att fylla åt gropen så inget barn drunknar i den.

Försök lossa knuten på bogserlinan man bundit kring kulan på sin bil. Det är ingen lek. Efter ett ilsket försök lät syrran den sitta kvar och kastade helt sonika in resten av linan i bagageluckan. Hon skulle skära loss den för att få utlopp för sina aggresioner när hon kom hem.

Det såg ut som om bilen åkte hem med svansen mellan benen ungefär. Fast jag tyckte den viftade lite med bogserlinsstumpen när den rundade kurvan.

Inte fasen blev det något bröd bakat. Jag fattar inte hur jag tror att jag ska hinna en massa saker, när schemat är fullt ändå som det är. Jag borde försöka trycka in Bodil Jönssons 'Tankar om tid' i min hjärna.

Sonens hockey gick fint, dotterns fotbollsmatch blev en uddamålsförlust. Nån sorts genomsnittligt okej-läge med andra ord.

Som middag idag åt vi kakor och tårta. Jag tänkte liksom skapa någon sorts jämvikt till fibrehavregrynsgröten i morse.
Vi hade kombikalas för sonen som fyllt år och svägerskan som fyllde dagen innan, men som var i Turkiet då. Det är ett hyfsat jobb att få ihop tider och scheman så att folk ska kunna ses någon gång mellan varven.

Och nu är jag trött. Trött som bara den.
Jag spanar ut över tvätthögarna och upptäcker att det hann jag inte heller idag. Eller så prioriterade jag helt enkelt bort den där tvättvikningen. Det lär ju straffa sig i morgon bitti när det är full panik och alla ska iväg och det inte finns kläder i ordning. Ändå gör jag inget åt det just nu. Jag orkar inte. Ids inte. Varför göra saker idag om du kan skjuta upp dem och få stressa lite på slutet?

Mamma, kan vi inte göra det där goda linfröbrödet som är som små runda kakor?
15-åringens fråga innebär sällan att 'VI' ska göra det. Underförstått är det mamma som ska. Men det låter väl som en bra intention om man säger vi gissar jag.

Så idag la jag huvudet på sned och sa: Jovisst, det kan 'VI' göra. Jag visar dig hur man blandar och du gör deg, kavlar ut och gräddar.

Hon såg lite ertappad ut men sa okej. Jag tror inte hon har förstått att jag menar allvar än. Men om en kvart kommer hon att göra det.

Det blir hennes åtagande medan jag ser på hockey. Jag tycker det låter som en jädra bra plan.

Utan att bita en enda själ i halsen fick jag blodsmak i munnen. Och min första tanke var just den om vampyrer. Tycker de om smaken av blod eller äter/suger de för att de måste leva bara?

På min cykelrunda finns det några riktiga mördarbackar. Vissa av dem vill jag inte vika ner mig i och hellre knäcker jag både korsband och ledband än att kliva av cykeln.
Idag trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt! Men upp kom jag och blodsmak fick jag.

Sen åt jag resterna av sonens egenhändigt kokade fiberhavregrynsgröt till frukost när jag kom hem. Utan sylt. Jag vet inte om jag försöker straffa eler rättfärdiga mig själv för mitt syndiga leverna under veckan på Kreta.

Och sen gick luften ur. Vem är det som påstår att man blir pigg av motion?

Min kropp är uppenbarligen inställd på grekisk tid fortfarande. En timme hit eller dit gör hela skillnaden.
Alltså har jag snört åt joggingskorna runt mina fortfarande flygsvullna fötter och tänker ta en promenad trots att klockan bara är åtta och det är söndagmorgon.

Jag var bedövat trött igår kväll och det kan väl inte bara vara 'göra ingenting' en vecka som spelar in?

Jag har faktiskt alla symptom på jetlag ser jag när jag läser om fenomenet. För det är inte bara affärsmän och idrottsstjärnor som reser tvärs över jordklotet som kan drabbas av det minsann.
'Jetlag är ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störningar av dygnsrytmen. Sådana störningar kan orsakas av skiftarbete, resor över tidszoner eller genom förändringar i längden på dagen'

Gills en timmes skillnad tro?

Typiska symptom är: Trötthet, Förvirring och yrsel, Illamående och orolig mage, Huvudvärk, Sömnlöshet, Irritabilitet, Irrationalitet.

Jag kan uppvisa tillräckligt många av dem just nu för att skylla på Jetlag. Annars skulle ju vinglasen igår kväll kunna bidra till måendet. Eller det faktum att Leksand kliver in i serien på måndag. Sådär härligt och hemskt på samma gång.

Så var man raskt och bryskt nedkastad i den brutala verkligheten igen. Om man trodde man var saknad så var det åtminstone en överdrift.

När vi väntar på väskorna på flygplatsen ringer min mobil. 'När ska vi äta middag?' Tja, när vi kommer hem, om några timmar, svarar jag.
'Men innan dess har vi svultit ihjäl'
'Okej, men sätt igång och gör mat då, så äter vi när vi kommer hem'
'Va?? Ska VI göra mat...nääe..det ids vi då inte'

Nehe..skitungar. De har klarat sig ypperligt en vecka utan oss, men tro att det blir nå¨t stort välkomstpartaj när man kommer hem, det kunde man ju glömma direkt.

Gymnasieeleven ligger i soffan och sover och höjer inte ens ett ögonbryn när vi kommer in. 11-åringen har inte ens behagat komma hem efter skolan, utan åker inlines med någon kompis. 13-åringen ligger halvt om halvt i fåtöljen och ser ut som om hon ska trilla ur den vilken sekund som helst.
På topp säger 19-åringen: Trodde ni att vi har saknat er eller? Du vi har ätit så sjukt mycket god mat. Varenda dag.

Jaha, nu kommer mamma hem och det blir bönor och linser och vitkålssallad och fullkornsbröd och havregrynsgröt. Tro fan att de tycker att deras semester är slut, lika mycket som min.

Termometern kryper en bit över 30 grader. Idag är det varmt som jag vet inte vad. Trots att det fläktade nere på stranden orkade man bara med att ligga där några timmar. Är det vad man kallar I-landsproblem?
Det enda man riktigt orkar med är att sitta i skuggan på balkongen och dricka champagne. Möjligen äta lite grekisk sallad också. Det känns lite divigt men helt okej, det kan jag försäkra.

För att liksom understryka den där glamour-statusen simmade jag en timme i poolen i morse. Sådär som Oprah och Letterman och andra gör i sina pooler i Beverly Hills eller var de nu simmar på morgonen. Man bara tar handduken över axeln, nickar åt poolskötaren och dyker ner i sin pool och ligger där och rensar hjärnan och fattar de svåra besluten. Ska jag gå till stranden eller stanna vid poolen idag? Ska vi sprätta den där Moet Chandon-flaskan eller ska vi nöja oss med en fusk-champagne idag? Den där kalla Martini Astin? Ja sånna beslut ni vet. Fjärran från föräldramötet i kväll, i dotterns nyblivna sjundeklass.

Jag kom just på att jag dessutom utan problem kommer att klara mig från att bli klassförälder! Istället kan jag leva ansvarslöst med bubblet och hoppas att jag kan rutinerna på Artediskolan efter sju år som förälder där. Om inte lär jag väl bli varse.

Åh vad jag blir sjukt less på min man! Han ligger där en kvart i solen och sen tar han på sig sin fula Skellefteå-tröja.
"Jag tror jag sätter mig i skuggan och tar en öl"
Kan han säga ja. På den kvarten har han blivit brunare än jag kommer att bli under hela semestern! Det är så gravt orättvist att jag blir alldeles trött.
"Jamen du är jättebrun du med, oj vad brun du har blivit idag" säger han lögnaktigt och inställsamt.
"Sluta fjanta dig" säger jag surt och försöker hitta baddräktsränderna.
Jag överväger att bränna ihjäl mig i morgon. Ingen solskyddsfaktor.
"Det låter som en ganska dum plan, mamma" säger 16-åringen i telefon.
Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men jag vill också bli sådär äckelbrun!

"Var nu inte en sån tjurskalle"
Vem? Jag? Jag fnyser åt makens kommentar. Vi tar den långa promenaden in till Chania som ligger fem långa asfaltsbeklädda kilometer från vårt hotell. När vi har gått ungefär en fjärdedel av sträckan dit, kommer jag ihåg att jag lämnade mitt knäledskydd på hotellet. Skit också. Nåja, inte ids jag vända, det här ska nog gå bra. Mitt knä har läkt ganska bra sedan korsbandsfadäsen i juni. Så vi går. Vi går och går och går. Vi äter god middag på ett litet grekiskt hak, men när maken ska vinka till sig en taxi hem så spjärnar jag emot.
"Vi går"
"Klarar ditt knä det då?"
"Absolut. Det tror jag"
När vi gått en av fyra kilometer hem börjar det kännas ordentligt. Och då menar jag ordentligt. Jag får uppbåda all kraft för att inte grimasera när jag ska uppför och nerför trottoarkanter. Det är då han säger det som är som att hälla bensin på elden.
"Var nu inte en sån tjurskalle, det finns ingen prestige. Tänk på att ditt knä ska hålla hela veckan"
Mot precis allt bättre vetande gör jag precis tvärtemot. Jag går. Hur svårt kan det vara?

Jag kan säga att det blir fruktansvärt mödosamma kilometrar hem. När vi ska nedför den sista backen mot hotellet har jag mest lust att lägga mig på gatan och rulla ner. De sista trappstegen upp till rummet är som en golgatavandring.
Jag går direkt till badrummet och gör mig klar. Jag är smärtsamt medveten om att när jag väl har lagt mig i sängen kommer jag aldrig upp därifrån.
Tjurskallen tar en alvedon och lägger sig och kvider tyst halva natten.
Behöver jag säga att promenaden ner till poolen var fullt tillräcklig idag?
Likafullt är det jag som några timmar senare föreslår att vi ska gå in till Chania ikväll också.
"Jag tror det kan gå bra, jag känner väl"
Han säger inget om tjurskalle. Men jag ser vad han tänker. Och sen säger han att vi äter på hotellet ikväll.

"Hej, vad gör ni?"
Vilken dum fråga tänker jag innan jag svarar.
"Ingenting"
Jag ligger vid havet på grekiska Kreta och gör, just det, absolut ingenting. För mig är det liksom essensen av semester just nu. Jag vill inte åka på en enda utfärd, jag vill inte ränna runt köpcenter, jag vill inte vara social och trevlig. Jag vill göra precis ingenting, möjligen läsa någon av de böcker jag hade packat ner och grotta ner mig i mig själv.
Äta god fetaost och dricka gott rödvin på balkongen i solnedgången. Ta en ouzo mitt på eftermiddagen. Simma några längder i en svalkande pool. Ja och så vara lite social med maken förstås. Man har nämligen tid med det när man lämnat barnen hemma. Det är rätt skönt att göra ingenting ihop också.

Jodå, vi kom iväg. Till ett bra hotell där solen alltid lyser och sängen bäddas utan ens hjälp varje morgon. Till ett turkosblått hav med varma vågor. Fri från disk, tvätt städning och föräldramöten. En hel vecka utan barn.
Redan första kvällen börjar det.
"Oj, vilken fin pool, den skulle ungarna ha gillat."
"Kolla gräsmattan där, gissa vad Anton och Petter skulle ha lirat fotboll mot den där muren" "Titta på det där schackspelet, precis ett sånt som Isa skulle ha älskat"
" Jösses vad dåligt med shoppingliv, Julia och Sofia skulle ha gått in till stan varenda dag" Det går plötsligt inte en minut utan att man tänker på de där ungarna man har hemma.
Så man ringer hem.
"Saknar ni oss"
" Nja, eller det går ganska så bra" säger Anton och berättar om helgens matorgier.
"Nudlar på fredag, hamburgare på Frasses på lördag och hämtpizza från Sunrise på söndag"
"What?? Vad hände med all mat jag handlat hem?"
"Ni kommer väl inte förrän på fredag" svarar han.
När katten är borta verkar det riktigt trevligt hemma. Kompisar och kusiner sover över. Man äter det man vill, när man vill. Storasyskon undviker det värsta tjatet. Man förfogar ensam över pappas konsumkort. Kort sagt - det är semester

Jag springer runt som en yr höna. I förrgår bokade vi en sista minuten-resa till Kreta, min man och jag. En bekant ska åka senare i höst och har tagit ledigt från jobbet ett par dagar innan avresa, för att hinna packa.

Hos familjen Lundqvist är läget ett helt annat. Sju korgar tvätt är visserligen vikta på vardagsrumsbordet i, om inte prydliga, så i alla fall i högar. Där hoppas jag att jag hittar några kläder att ta med mig. Jag tycker jag hade bra framförhållning när jag för exakt för en kvart sen i alla fall sneglade på tvättkorgen med otvättat och funderade på om det var något där som skulle tvättas innan vi åker.

Det var det. Mina svarta shorts och ett linne till exempel. Det slängde jag in i maskinen nyss. Det tar 90 minuter. Dä närmar sig klockan lunch. Vi måste checka in senast 16.00 vilket innebär att vi måste åka hemifrån helst före 15.00 om vi ska ha någon form av marginal med bilöverlämningar och annat.
Jag har ett besök hos fotgurun en mil bort klockan 13.00. Ett måste om jag ska kunna gå i Grekland och det hade jag ju tänkt.

Jag kanske borde börja packa nu? Det vore ju bra om jag hade varit och handlat hem mat till barnen som ska vara hemma en vecka.
Något säger mig att shorts och sånt kommer att packas ner blött. Det måste väl torka även på Kreta?

Hektisk morgon. Äldste sonen fyller 19 år idag och ska man hinna med fika på säng innan alla ska till skolor och jobb så får man kliva upp i ottan. Natten blev med andra ord kort.

Men stor har han blivit 'lillpojken'. Det läste jag på www. eliteprospects.com. Det är en sån där ovärderlig internet-sida när man ska kolla fakta på hockeyspelare.
Eftersom sonen spelar hockey i ett A-lag så finns där prydligt både längd och vikt på honom, annars skulle jag inte ha den blekaste aning.
Jag skulle bara ha konstaterat att han snart är ikapp sin pappa. Lite bra var det onekligen att veta ungefär hur stor pojken är när jag skulle handla ett hockey-underställ i födelsedagspresent.

Nätet är fantastiskt.

Det finns irriterande människor. Folk som ska lägga sig i. Folk som stör min tillvaro. Folk som min sjukgymnast.
Jag kommer dit efter en tids uppehåll.Ett uppehåll som inte skulle ha blivit men där besöken hos henne prioriterades bort i den allmänna strömmen av allt annat som var tvunget att göras för att man skulle hålla huvudet ovanför vattenytan.
Häromdagen naglade hon fast mig i Konsum-kön och tittade uppfodrande på mig. Det var ingen ide att försöka gömma sig bakom någon mjölk-kyl. Hade jag träffat henne ute hade jag åtminstone kunnat gå en lång krok. Då hade jag fått motion dessutom, det skulle hon ha gillat.
Nu står jag där och jag lovar dyrt och heligt att komma dit.

Så jag stegar in på morgonen. Jag har inte gjort några framsteg sen sist. Istället har jag pajat ett knä som ett mindre lyckat komplement till min trafikskadade axel som jag egentligen har gått där för att få ordning på. Jag misstänker starkt att hon inte alls ser det som ett bragdgulds-ämne att jag kraschade mitt knä ordentligt och oåterkalleligt på en konsert med Iggy Pop i somras.
Syrran som är sjuksköterska fick linda mitt svullna knä, kryckor hade jag kvar i källaren. Hur svårt kan det vara med ett eventuellt knäckt korsband? Jag tycker själv att jag är en utmärkt hobby-ortoped. Och så ligger jag ju inte sjukvården till last, tänker jag ursäktande.

Hon uppmanar mig att lägga mig på britsen, hon sliter och drar i mitt ben, hon hummar och nickar. Konstaterar en gammal korsbandsskada (Ha! Det var väl det jag visste) Frågar var det gör ont och inte. Det finns ingen som har så vassa pekfingrar som sjukgymnaster. I kombination med att de vet exakt var alla ömma muskelfästen sitter blir de komplett livsfarliga. Ibland gör det så ont att jag har lust att slå henne på käften.

Så ställer hon upp mig, sätter sig ner på huk, tittar bekymrat på mig och mitt knä och säger "så här kan du inte ha det, du borde ha kommit tidigare". En klassisk replik vad gäller mig. Jag är mästare på att skjuta saker framför mig, särskilt om det handlar om mig själv.

Hon säger åt mig att ringa Ortolab i Rundvik. "Du måste dit och styra upp, ja egentligen hela ditt ben" säger hon.
Här tänker jag direkt att jag har en möjlighet att slinka undan lite snyggt.(Ortolab? Nähäru, där blir det dyrt och jag har inte tid och det blir inte roligt och inte nu och?.)
Men det där kan jag ju inte säga, det fattar jag. Så smidigt jag kan säger jag istället
"okej, jag ska absolut ringa dit".

Det jag inte säger är det jag tänker, den där lilla skillnaden " jag ska absolut ringa dit så snart jag tycker jag har tid och lust".

Hur fan kan hon höra det jag tänker? I samma sekund som jag tänker tanken och har slunkit ur hennes grepp, kopplar hon en ny halvnelson.
"Nej, förresten, jag ringer själv och ordnar en tid åt dig. Nu."
"Åh , vad fint" säger jag.
Förbannat också, tänker jag.
Inom femtio sekunder har hon ordnat en tid bara en stund senare och det är ingen ide att försöka smita undan. Mannen på Ortolab ringer dessutom upp och dubbelkollar mig. Jag är helt infångad i en fälla!

Hon är irriterande min sjukgymnast. Mest irriterande är att hon känner mig alldeles för bra. Och ännu mer irriterande är att hon bryr sig om mig. Det blir alltid svårare att smita ifrån sig själv då. Jag tror hon har räddat livet på mig flera gånger. Det borde finnas fler irriterande änglar som hon.

Jag är i extremt behov av en ny uppfinning. En som mäter snor eller något liknande. Med skolstarten kommer alla förkylningarna. Just nu snörvlar alla mer eller mindre konstant. 16-åringen har feber och sitter med rödsprängda ögon i soffan. 11-åringen hostade sig iväg i morse utan större entusiasm. Själv har jag ont i halsen och är öm i kroppen. Känner mig allmänt vissen.

Var drar man gränserna? En unge som snörvlar är inte tvärenkel att diagnostisera klockan sju på morgonen. Är han tillräckligt sjuk för att stanna hemma? Eller är han bara morgontrött? Man vet ju själv hur vissa saker kan kännas oöverstigliga innan man satt foten utanför sängkanten.

Samtidigt vill man ju inte nöta ner ungarna. De måste ju orka med skolan. Man har ju inte heller lust att smitta ner halva klassen.

Någon borde uppfinna nåt unikt snabbtest. Något som inte bara mätte feber utan hela allmäntillståndet liksom. En snor- och temperaturmätare som kollade antikroppar och sänkningsreaktioner bara sådär poff. Och som inte tog hänsyn till om man var morgontrött eller inte.
Minns ni de där gamla feberremsorna man satte i pannan?Lite så hade jag tänkt mig den där uppfinningen. Man bara smäller på den i pannan på ungen och inom tio sekunder får man svaret. Rött för sjuk - grönt för frisk.
Man kanske skulle kunna ställa in den på olika nivåer beroende på vad man ska göra under dagen? Ska man spela match kanske det inte räcker med grönt för skolarbete?
Tänk vad enkelt det vore då.

Jag känner mig extremt präktig och duktig när jag står och rör i gröten på morgonen. Det är lite blandade känslor hos barnen, alla är inte lika förtjusta som Gunde Svan.

Oftast är det en del gnäll så här på hösten, men de lite äldre har släppt den biten nu. De väntar tålmodigt ut mig, för de vet att den där präktighetsivern på hösten brukar ge med sig ju mörkare dagarna blir och ju tröttare mamma blir. Lagom till allhegonahelgen finns det goda möjligheter att mamman har hasat ner i mjölk-och-macka-träsket igen.

Det kommer inte att hända i år. Jag lovar. ' Höhö, nähä..säger du det så ' säger barnen och flinar.
Jag borde vara tillräckligt mycket tävlingsmänniska för att hålla grötfanan högt minst till jul.

Döden-funderingarna kommer och går. Nästan alltid är det någon i familjen som har en extra existentiell period med många funderingar. Det är ju inte alltid så tvärenkelt att trösta eller förklara heller. I ärlighetens namn är jag inte själv särskilt säker på vad som händer sen.

11-åringen har en tuff tid just nu. Varje kväll börjar tankarna på det där, förmodligen, hemska som väntar. Att man liksom inte finns i flera miljoner år där allt bara är svart. Precis som jag själv tänkte i samma ålder. Han vrider och väder och har svårt att somna. Känner sig orolig och ledsen. Så vad gör man?

13-åringen har passerat det där stadiet för tillfället. En kväll när jag inte var hemma, tog hon saken i egna händer. Barnens bibel borde väl kunna ge en liten hänvisning. Så hon skickade in den till lillebror och föreslog att han skulle läsa i den. En bra tanke. Den ger ju i alla fall en fingervisning om ett liv efter detta.

Det började också bra, men så kom han till historien om Kain och Abel. Den som kan sin bibel vet att där handlar det om skräckfilm på värsta nivå. Inte blev han mindre rädd av den.

Frågan är vad som är bättre. Att "bara" vara rädd för att dö, eller att dessutom vara rädd för att bli ihjälslagen av sin bror?

Ibland tar reptilhjärnan över och det kliar i fingrarna, en sorts ohämmad lust att nypa tag om armarna på de små liven man fött. Så pass hårt att de omöjligt kan slingra sig ur greppet och tillräckligt för att åsamka dem viss smärta.
Men det gör man ju inte. Bilden bara flashar förbi medan man står lugnt och räknar till tio. Eller tusen. En dag skulle det nog ha behövts tiotusen. Jag la mig på kudden för att slumra till en stund till efter en usel nattsömn, men vaknade av illvrål från nedervåningen. Det lät som någon hade stuckit kniven i sin lillebror. Gång på gång.
När jag kom ner var jag så arg att jag bara såg de där bilderna flimra förbi. Jag hade helst velat låsa in 15-åringen och 11-åringen i varsin madrasserad cell. 18-åringen med för den delen för då hade jag sluppit höra Mendelsons brudmarsch på piano ackompanjera slagsmålet om fjärrkontrollen i soffan.
Det är märkligt att det har varit så mycket enklare att hålla sams och låta bli att jäklas när huset varit fullt av kusiner och morbröder en hel sommar.
Men nu fanns här tydligen plötsligt både tid, möjlighet och yta för att testa syskonkärleken. Ibland blir man så himla less.

Jag blir galen. Hur man än försöker få struktur på 11-åringen så stretar han emot in i det längsta. Morgonen är utan tvekan värst. Om någon skulle mäta mina stresshormoner mellan frukost och skolstart, skulle de svimma av mina värden.
Här kommer det intressanta. Om någon skulle mäta hans skulle de hitta en lugn och avslappnad 11-åring.

Man tror liksom att man har koll på läget. Man tror att HAN har koll på läget framförallt, där han sitter vid frukostbordet påklädd.

När han reser sig upp klockan fem i åtta (han börjar kvart över) visar det sig att han har tagit av sig byxorna igen för de behövde lagas. Strumpor är överkurs. Istället för att gå och hämta sina kläder, hittar jag honom djupt försjunken i matteboken ( nu slår klockan åtta).

Jag blir förstås vansinnig och försöker, till en början, ändå så lugnt jag kan påtala att man får göra vissa saker i en viss ordning. Att klä på sig måste ändå vara prio ett. Att göra läxan som han har en dag till på sig att göra är absolut inte prio ett.
Jag har 13-åringen på min sida. Hon fyller i det där hemska mammatjatet när jag missar nån replik.

Han lommar iväg till garderoben och kommer tillbaka iklädd shorts. Shorts?
Ny diskussion om huruvida sommaren är slut eller inte (klockan är nu tre minuter över åtta).Jag plockar fram nya byxor och övervakar att de hamnar där de ska.

För ett ögonblick släpper jag koncentrationen när han är på väg mot hallen. På något sätt måste han göra en gir för i nästa ögonblick hör jag honom spela Doktor Bombays SOS på pianot i vardagsrummet.

Jag vrålar åt honom att han måste göra sig klar NU (klockan är fem minuter över åtta). Plötsligt står han i dörren, påklädd och klar med ryggan på axlarna. Utan jacka. Jag kalkylerar med att jag har råd med en extra minut och tvingar på honom jackan ( klockan är nu sex minuter över åtta)
I samma ögonblick som jag ska stänga dörren om honom blir han varse sitt gamla cykellås som varit borta länge. Tio sekunder senare har han fiskat upp nyckeln och är på väg för att hämta låset som plötsligt måste förvaras inomhus ( för lite ordning vill man väl ha på sina grejor påstår han)

Klockan är nu nio minuter över åtta. Jag biter ihop så käkarna knakar. Han småvisslar där han sätter sig på cykeln.

När jag stänger dörren och drar en suck av lättnad för att den här morgonstriden är över upptäcker jag att den förbaskade Doktor Bombay-låten har satt sig i skallen på mig. Texten sitter som klistrad sen någon sommar för länge sen och jag nynnar
' SOS, the tiger took my family'

Är det ett önsketänkande en morgon vis åttatiden?

Hockeyn gick fint. Det är skönt att vara tillbaka i ishallen igen!
Fotbollen gick fint till en början. Visserligen regnade det redan från uppvärmningen, men ingen av småttingarna är ju gjord av socker.
Däremot blev det lite kymigt när blixtarna lyste upp planen gång på gång och när dessutom knallarna kom oroväckande nära beslöt man att avbryta matchen. En del ungar var faktiskt riktigt rädda.

Nu blir det sen middag med kolhydratladdning. Det är en strategiövning värdig ett smärre världskrig att få ihop middagstiderna på helgerna.

Jag undrar om någon högre makt slog till nyss. Fotbollsplanen i Umeå står under vatten. Det innebär att en av tre matcher idag är inställd. Då behöver jag bara göra en enda nolltidsförflyttning. Det borde man väl klara av - fembarnsmamma som man är?

Hur många gånger har man inte stått inför dubbelbokningar på föräldramöten där skolan tycker det är praktiskt att ha möte i alla klasser samma dag. Ibland är det som att den här världen är gjord för familjer med ett barn, eller möjligen två om det finns både en mamma och en pappa som har all tid i världen.

Det slår aldrig fel. Jag får sova hur länge jag vill, men givetvis vaknar jag klockan tidigt och vrider och vänder. I morgon bitti samma tid kommer jag att vara stensänkt.

Så jag bestämmer mig för att kliva upp och ta en morgonpromenad. Det är innan jag ser att regnet vräker ner. Förbaskat också. Úngarna har två fotbollsmatcher och en hockeymatch idag. Och jag hade tänkt hinna få ungefär tio maskiner tvätt torra på klädstrecket ute. Nu när man är ledig alltså. Det är väl så vilodagen funkar för oss nuförtiden?

Idag är det 23 år sen jag och min man gick förbi den där guldsmedsaffären i finska Vasa och konstaterade att de hade utförsäljning på förlovningsringar. Min man har alltid varit ekonomisk. Jag minns att expediten fick något oroligt i blicken när vi inte ens hade bestämt datum utan var tvungna att hitta en lämlig lördag eller nåt i kalendern. Det fick bli 1 september. Mer nostalgiskt än så är det inte.

Sen dess har vi passerat en del förlovningsdagar. Vissa minns man. Som den femte när vi var på Cypern och åt middag ute med våra två ungar. Eller den sjunde, när jag som då var höggravid och barnledig med de andra två barnen, hade dukat fint hemma och lagat jättegod mat. Min man kom insvepande genom dörren stannade till i hallen och meddelade att han tänkte åka och spela tennis några timmar.
Sure sa jag. Surt. Fast det hörde han förstås inte där i hallen, när han snörde på sig tennisskorna.
Jag och barnen åt ensamma.


Straffet fick han ju ändå själv senare när han kom in i köket och såg resterna av den dukade festmiddagen och insåg att han totalt glömt att det var vår förlovningsdag.
I´m so bad.

Tilläggas kan att jag lika ofta glömmer den själv. Den har inte särskilt stor betydelse för någon av oss. Men bröllopsdagen firar vi alltid.

Frispråkiga barn kan göra den tråkiga handlingen väldigt rolig - för alla utom en själv. Igår skulle jag handla toapapper, men jag gillar inte de där billiga balarna som väger typ tre gram eller nåt annat som liknas vid bara luft . Antalet rullar säger ju inget om hur mycket papper man kan torka sig med, om de inte innehåller något vill säga.

Så i väntan på att de skulle få hem ordentliga balar, gick jag på den skenbart dyrare varianten i 8-pack med orden ' de här räcker ju över helgen i alla fall'

13-åringen tittade på de åtta rullarna, memorerade vad jag sagt och utbrast med hög röst 'Skiter ni så mycket på en helg?'
Ja, det undrade nog alla övriga i butiken också. Nu ska jag förresten gå på toa.