Gapa stort

Jag var hos tandläkaren igår. Att gå ut därifrån är ungefär lika roligt som att lösa ut sin bil från verkstaden eller att köpa nya vinterdäck. Det är förbannat dyrt och man får liksom inget roligt för pengarna. I tandläkarens fall är det dessutom en obehaglig upplevelse.
Faktum är att jag mår fysiskt illa bara av att gå in i huset. Nej, tandläkarskräck är inte logisk, tro mig, jag vet.

Det intressanta är att jag har jobbat i samma hus under tre år. VK hade sin redaktion där en gång i tiden. Första morgonen tänkte jag att man skulle bli van med tiden. Det blev jag aldrig. Varje morgon när jag klev in genom dörren till mitt jobb sköljde den där vågen av illamående över mig. Helt sanslöst.

När jag simmar träffar jag ibland personal från folktandvården. Det räcker för att jag ska få lite ont i magen innan jag ens hunnit reagera på varför. Det sitter i reptilhjärnan. Nog fattar väl jag att de knappast kommer att trycka ner mig under vatten för att rycka i tänderna på mig, men det spelar ingen roll. Det där obehaget finns där i några sekunder, innan jag liksom sansar mig och socialiserar.

Fast igår hade jag ingen lust att vara social när jag gick ut. 809 kronor för att sitta där i stolen en halvtimme, undersökas, poleras och fluorlackas. Profylax kallas det. Jag tror det hade varit mer avslappnade att boka två timmars massage för pengarna.