Party Party

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag ska på fest ikväll. Tjejfest. Eller tantfest. Välj vad som passar bäst. Min plan är att dricka lagom mycket rödvin för att ha en himla trevlig kväll, men ändå ta mig upp och simma i morgon. För nu är tå-eländet läkt! Vi får se hur det lyckas.

Och imorgon kväll ska jag på hockeymiddag och dans. Det vore trevligt om jag fick in tån i ett par helt vanliga skor då. Då hade jag tänkte dricka martini istället. Man vill ju gärna variera sig.

Bli först att kommentera

Dressed to chill

Av , , Bli först att kommentera 0

Vad ÄR det här? -15 grader ute? Först tonvis med blötsnö och så iskyla på det. I Mars. Nä, vintrarna är inte vad de varit, den saken är klar. Så i morse var jag ute i nattskjorta och satte i motorvärmaren, drog in soptunnan från gatan och hämtade tidningen. Dessutom klafsade jag ut i djupsnön och fotade dottern (med hennes mobil) bredvid den enorma snögubbe som hon och en kompis har byggt. Ibland tror jag att det skulle kunna vara ren underhållning att ha en big-brother-kamera i och runt mitt hus. Mina grannar torde vid det här laget ha sett mig i de mest märkliga kreationer i olika situationer på gården. I morse skrapade jag bilruta i kortärmad nattskjorta, skoterskor och halsduk.

Natten har annars varit lugn för min man har legat väldigt stilla och sovit som en liten gris. En och annan gång har han vänt sig och legat på sida och det är ett gott tecken. Fast jag väntar bara på det där knaket som brukar komma en sådär tre dagar efter brottet och som gör att han inte kan röra sig alls kommande veckan. Det lär komma lagom till han kliver av jobbet på söndag morgon.

Bli först att kommentera

Knarko-man

Av , , Bli först att kommentera 0

Just hemkommen från stora staden efter både hockey för U12 i Noliahallarna och sedan en semmel- och bildspelsfest med Julias Mediaprogram på Midgårdsskolan. LN91 vann över Sävar med 6-0 och konstaterade jublande att man vinner sin serie före Björklöven. Det känns onekligen lite bra.
Bildspelen var riktigt skoj att se och mycket roligare än semlorna.

Inte utan att jag känner mig lite mör faktiskt. Det kan också bero på att jag inte sov många timmar i natt. Trots att jag var ensam i sängen kan tilläggas. Det är jag inte i natt.
Men en fördel med att ha en man med ett brutet revben är att han förmodligen inte kan snarka. Han har så pass ont att han knappast kommer ner i någon djupsömn om jag inte knarkar ner honom. Så nu står valet mellan att låta honom vara halvvaken hela natten och höra honom andas med små lätta andetag följda av något gnyende då och då, eller att helt enkelt trycka i honom lite Tradolan och ta risken att han går i dvala.
Nu är han ingen medicinälskare så han tjurade faktiskt redan på alvedonstadiet, vilket var det enda jag kunde erbjuda i stan. Det tyckte Isa var trams.
"Det är ju inte direkt knark hon försöker trycka i dig"

Nä, det är ju inte det. Men nog leker jag med tanken ibland att man skulle ha något brutalt sövningspreparat i medicinskåpet. Det skulle jag ha nytta av på en massa olika sätt.

Bli först att kommentera

Det är nåt som går

Av , , Bli först att kommentera 0

Appropå revben så knäckte min lillasyster ett i förra veckan. Hon gick med väldigt rak rygg när jag träffade henne och medgav att det hade varit hyfsat tungt att bära bårar i ambulansjobbet. Hon har också haft några arbetsfria dagar som tur är och försökt vila sig i form. Dagar hon skulle använda till Vasaloppsuppladdningen.

I morgon åker hon och hennes man till Mora i sällskap med min bror och hans sambo och några stora barn. Jag kan utan tvekan säga att jag inte är ett dugg avundsjuk. I all synnerhet skulle jag inte vilja åka Vasaloppet utan att ha alla revben i behåll innan start.

Bli först att kommentera

Revbensbrott

Av , , Bli först att kommentera 0

Min man har tydligen brutit ett revben på jobbet. De är inte första gången han gör det när han leker och är numera inget man ens höjer på ögonbrynen åt i familjen. När jag kom ner i köket i morse och sa till barnen att pappa förmodligen har brutit ett revben svarade de trött i kör:
"Igen?"
Första gången var i en innebandymatch, andra gången i en badleksak på paradisbadet och tredje gången i en hård hockeymatch med sexåringarna i förskoleklassen där han jobbade då. Nu var det i verksamhet med flyktingbarnen som han var på ishallen med igår.
Sonen påpekade att de där revbensbrotten dessutom alltid kommer lägligt tills vi ska iväg på sportlov eller allhelgonalov.
Alltså såg de vår tänkta minisemester på sportlovsveckan vara i fara. Så kommer det inte att bli. Jag åker ensam med ungarna om så är, så får min man vara hemma och rehabilitera sig. Han är ledig i morgon och den dagen lär gå åt till att sova sittande. Sen kommer han förmodligen att pina sig igenom ett jobbdygn på lördag eftersom han sen har fem arbetsfria dygn på sitt schema. Lagom till ledigheten börjar kommer han att få rejält ont och vara ur spel för allt som eventuellt skulle hinnas med under fritid, för att sedan vara vilad i form till han börjar jobba igen nästa fredag.

Eftersom jag inte är en här-och-nu-människa har jag givetvis redan börjat tänka igenom vilka saker han skulle ha bidragit med som jag nu måste lösa själv den närmaste veckan.
Jag tittar ut över snöhelvetet och funderar på NÄR idag jag ska skotta snö. Det lär inte bli OM. Och hips vips insåg jag att den fredag jag hade räknat med att han skulle lyfta möbler på vinden, den kan jag nog glömma. Jag kan nog glömma tvättvikning och hushållsarbete också för hans räkning den närmaste veckan. Jag ska försöka tycka synd om honom.

Bli först att kommentera

OM

Av , , 2 kommentarer 0

Okej, jag tror jag har lugnat mig så pass att jag kan se lite nyanserat på situationen. Det kunde jag inte i morse. Då var jag på reptilstadiet och hade helst velat göra som i "Dum, dummare" och knyckla ihop min man i en snödriva och mosa en massa blötsnö i fejan på honom.

Vi sitter vid frukostbordet denna onsdagmorgon. Min man ska iväg och jobba och kommer inte hem förrän torsdag kväll. Det snöar som fan ute. Blöt tung snö. Jag inser vem som ska skotta gården när plogbilen har varit ute. Skit samma, jag ser det som gratismotion och tycker inte det är dödligt att skotta snö.

Men som den tre-faser-framåt-tänkare jag är så ser jag att vår tredjebil, den bajsbruna Saaben som ska skrotas och just nu används enbart för trafik till och från Norrskenshallen, den står på gatan. Jag inser också att om den står kvar där när plogbilen kommer, så blir det en sån där lång och besvärlig krok runt vår postlåda och dubbelt pissigt att skotta snö. Så jag ber min man flytta skrutt-Saaben in på gården när han ändå ska gå till jobbet.
"Ställ den där vi hade röd-bilen förra vintern" säger jag och tänker att den ska vara ur vägen.

Han traskar ut och jag hör bilen starta. Jag går ut för att hämta tidningen. När jag kommer ut har min käre man parkerat Saaben på vår garageinfart så att den blockerar utfarten för BÅDA våra två andra bilar. De två bilar som vi är beroende av för att kunna sköta jobb och familjeliv. Jag blir tokig givetvis. Så jag frågar ( högt, ilsket och jävligt irriterat) vad han tror han håller på med? Varför i hela himlens namn har han ställt bilen där???
" Vad spelar det för roll? Det är väl bara att flytta på den om nån ska ut med andra bilen" säger han som just ska gå till jobbat och vara borta i 29 timmar.
"OM någon ska ut" vrålar jag.
"Ja?" säger han och traskar obekymrat mot jobbet.

Det är ungefär då reptilhjärnan slår till ordentligt och jag överväger att springa ikapp honom och dänga ner honom i en väldigt blöt och mosig snödriva, innan jag sätter mig grensle över honom och trycker fast all blötsnö jag kan få tag i med mina Leksandsvantar, rakt i ansiktet på honom!
Men det gör jag ju inte. Istället idiotförklarar jag honom. Totalt. Med alla ord jag har tillgängliga just då. Jag lägger till några synonymer för lat också.

Alltså, OM någon ska ut? Han får det att låta som om vi använder bilen i nödfall. OM det blir katastrofläge och undantagstillstånd.
Ursäkta mig, men vi har varje dag minst fyra enkelresor till Norrskenshallen. Varje dag. Jag är beroende av bilen i jobbet. Ganska ofta är det bråttom för att jag ska ut på trafikolycka eller en brand. Och inte har jag lust att börja parkera om bilar när jag får ett larm. Det är alltså NÄR någon ska ut idag. Inte OM. Vad är oddset för att någon INTE ska ut med bilen idag? Inte ens spelbart, jag försäkrar.

Vi det här laget är jag så arg att jag blir allmänfarlig. Han går lugnt till jobbet och jag flyttar bilen i ilska. Jag kör den rakt in mot häcken så långt jag kan. Jag smäller igen dörren så hårt jag kan och sen skottar jag snö som en furie för att göra av med lite adrenalin. Jag hinner precis klart när jag får larm om en post-lastbil som brinner vid sjukhemmet.
Jag är väldigt glad att den tråkiga planeringsmänniskan i mig har skottat snö OCH flyttat bilen så att jag kan åka iväg direkt med min vanliga. För en sån här gång kan faktiskt 30 ynka försenade sekunder förändra hela min arbetssituation.

Sedan dess har jag nu varit iväg med bilen fyra gånger. Det blir fler idag. Bajs-saaben står tryggt på gräsmattan och jag funderar på hämnd. Jag ska lyfta in den på tvären bakom båda bilarna någon dag när jag är helt säker på att jag absolut inte under några omständigheter ska röra en bil. En dag när jag VET att han ska på Skellefteåmatch i kvalserien. Och sen ska jag ligga i soffan och zappa med fjärrkontrollen och så släpigt jag kan svara:
"Vadårå, det är väl bara att ta hit en bärgare och få bort den OM du ska ut med bilen?"

2 kommentarer

Här och nu-människan

Av , , Bli först att kommentera 0

Min man är enligt egen utsago en här-och-nu-människa. Det innebär i grova drag att han löser situationen när han står i den. Han funderar aldrig på B-planer eller i förväg hur han ska göra om si eller så händer. I hans ögon är det att ha en positiv livssyn, och inte en sån där "negativ" syn på saker som jag har. Jag som, när jag vet att han ska jobba två heldygn på raken utom räckhåll för familjen, är så tråkig att jag redan dagen innan funderar på hur jag ska sköta logistiken med träningsskjutsar för en hop ungar om jag sitter på fullmäktige till exempel. Jag som alltid har en B-plan ifall jag skulle bli tvingad att åka på en trafikolycka just när jag står i begrepp att hämta någon unge någonstans.
"Jag vill inte tänka på att jag ska jobba förrän den dagen jag ska det" säger han och skjuter bort tanken.
"Nähä, men någon av oss måste tänka på vad som händer med övriga livet när du jobbar älskling" tänker jag.

Den sista tiden har jag insett att den där flashiga här-och-nu-människan som tar dagen som den kommer och njuter av livet, kan göra det enbart om förutsättningen är den rätta. I det här fallet att man gifter sig med mig.
Man måste helt enkelt ha någon bredvid sig som har all planering och koll om man själv ska kunna leva i nuet och inte bekymra sig så mycket om det som händer om två dagar. Och att lösa uppkomna situationer innebär inte sällan (ungefär alltid) att man ringer hem till sin fru som jobbar hemifrån och säger "Du, älskling, jag blir lite sen från jobbet idag så du vet" Det innebär att JAG ska lösa alla eventuella familjeåtaganden som man har räknat med att han ska göra den dagen..
Bättre dagar säger han " Jag tänkte, du kanske kan styra om lite i ditt jobb, eller så får jag väl försöka lösa det om det inte går" vilket innebär ungefär samma sak. Jag löser situationen.

Vi har pratat en del om det där på sistone och det slog ner som en blixt i huvudet på min man när han insåg att det nog faktiskt är så det funkar. När han ska jobba 48 timmar så tänker han bara att "nu är jag borta 48 timmar, oj vad skönt det blir att komma hem sen". Han tänker inte "hur löser vi Antons skjuts till träningen på torsdag, vem handlar till friluftsdagen på onsdag, vem åker med Julia till tandläkarhögskolan nu när jag är borta" .
Nä, det är som att hela livet utanför hans temporära sfär inte finns när han inte är där. Och enligt min läkare är det ett högst vanligt manligt fenomen dessutom!
Det där håller för närvarande på att göra mig vansinnig. För det är en ganska jobbig fas när man ska vända upp-och-ner på gamla mönster. Men den här gången tänker jag inte ge mig. Icke!

Bli först att kommentera

Dagens dubbel

Av , , Bli först att kommentera 0

Sitter i Norrskenshallens cafeteria och jobbar. Dubbelt kan man säga. Vi jobbar nämligen i cafeterian ikväll för Antons handbollslags räkning. Det är ju inte direkt första gången man är här. Vi har egentligen lördag också för Isas handboll men den har vi bytt bort. Med fem barn som inte har nöjt sig med EN idrott var, har det blivit en del cafeteriajobb under åren. Vardagkvällar kan vara lite lugnt och idag när det är en sån där gråtrist vanlig tisdag borde man hinna lite av varje tänkte jag som faktiskt ska lönearbeta ikväll också. Jag tänkte därför vara sådär smart effektiv och skriva text samtidigt som jag serverar kaffe och kränger godis.

Ha! Det enda jag kan konstatera är att jag får motion genom att springa fram och tillbaka mellan dator och kassa.
Jag roade mig med att föra statistik på kunderna. Jag har varit här en timme och faktiskt servat 21 kunder så här långt. Då har jag inte räknat med killen som ville låna en tändare för att bränna skridskosnören. Och inte mamman som ville växla en hundralapp för att ha jämna pengar till att betala en klubba, eftersom sonen haft den dåliga smaken att slå av sin såhär i slutet av säsongen.

Men blogga hinner jag. Jag har ju ett ansvar! Det är nämligen det alla som går förbi mig frågar just nu. "Sitter du och bloggar?"
Från och med nu ska jag svara JA.

Bli först att kommentera

Feelings

Av , , Bli först att kommentera 0

OM det är någon som undrar hur det känns att ha en varfylld stortå med en bortryckt tånagel är jag väl lämpad att svara på det.
Om det är någon som undrar hur det känns att sparka in den i en hockeyklubba, i köket en tidig morgon, så kan jag svara på det också.
OM det är någon som undrar hur många svordomar som kan komma ur en trött och stressad mammas mun vid sjutiden så kan mina barn svara på det.

Bli först att kommentera

Hålla huvudet ihop

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är så sjukt trött att huvudet känns som om det skulle kunna falla i bitar när som helst. Som att det hålls ihop av pannbandet som sitter runt skallen på mig. Ett rött med fula vita kattfigurer på som nåt av barnen har vunnit på Viking Line-färjan till Helsingfors.

Jag har just kastat iväg den sista texten till redaktionen. Det innebär att jag har jobbat i ett sträck sedan nio i morse till nu. Jag åt iofs lunch och middag. Och så sprang jag ett mycket snabbt varv på affären för att sonen påminde mig exakt sju minuter innan stängning att han hade friluftsdag i morgon. Min man jobbar heldygn och kommer inte hem förrän i morgon.

Men nu börjar nattskiftet. Jag måste grädda baguetterna som sonen ska ha som matsäck. Hade tänkt göra dem färdiga med fyllning och allt ikväll, men nu gav jag plötsligt upp. Och så borde jag väl tömma tvättmaskinen och rigga diskmaskinen. Jag såg att dagens schema just kommit upp på min mobiltelefons display. Jag lägger in min kalender där. Det var en otäck påminnelse om att morgondagen inte blir ett dugg roligare än den här.

Alltså ska jag lägga mig med Stefan Einhorns Konsten att vara snäll och somna med boken i pannan så snart jag har plockat ut brödhel-v ur ugnen. Jag har ju gott om plats att bre ut mig på i dubbelsängen i alla fall.

Bli först att kommentera