Vilka skitdagar man haft nu igen. Jag går omkring i foppatofflor med ett fett bandage om stortån efter att till syvende och sist fått rycka loss halva nageln. Jag har världens bästa doktor faktiskt. Så i torsdags när han skulle göra den allmänna uppföljningen av blodtryck och andra störande moment nämnde jag mitt nageltrång. Innan jag visste ordet av hade han beordrat in mig på en brits, satt en sköterska på att assistera och lagt upp mig för "operation" . På sin fikarast.
När de diskuterar bedövning och förberedelse han och sköterskan så hör jag honom säga:
" Men du kan ta bort adrenalinet"
"Det är det enda jag vill ha" säger jag.
"Och DET är det enda DU inte behöver"


Jag medger att det var skönare att greja med tån när man fick bedövning, om man nu kan säga att något som är hemskt kan vara skönare än något annat som också är hemskt? Bedövningen ville inte riktigt ta först vilket inte förvånade mig. Xylocain har inte varit nån höjdare på mig. Förlossningsläkarna har sagt att jag svarar dåligt på den typen av bedövning. Jag har överlevt alla fem förlossningarna utan smärtlindring, men sy efteråt gör jag inte gärna utan bedövning. Och när de då har försökt bedöva för att kunna sy ihop mig, så har det inte velat ta.
"Det verkar som att det helt enkelt inte biter på vissa. Det är som med morfin. Man kan ge och ge men de påverkas inte"
Det skulle vara fruktansvärt dyrt för mig att bli knarkare inser jag.

Men smärtfritt var det ju inte. Dessutom får jag inte simma på en vecka.
Jag är föresten helt säker på att hjärtat sitter i stortån, för så järnkoll som jag haft på min puls sista dagarna har jag aldrig haft förr. Jag känner vartenda hjärtslag i tån.