Hålla huvudet ihop

Jag är så sjukt trött att huvudet känns som om det skulle kunna falla i bitar när som helst. Som att det hålls ihop av pannbandet som sitter runt skallen på mig. Ett rött med fula vita kattfigurer på som nåt av barnen har vunnit på Viking Line-färjan till Helsingfors.

Jag har just kastat iväg den sista texten till redaktionen. Det innebär att jag har jobbat i ett sträck sedan nio i morse till nu. Jag åt iofs lunch och middag. Och så sprang jag ett mycket snabbt varv på affären för att sonen påminde mig exakt sju minuter innan stängning att han hade friluftsdag i morgon. Min man jobbar heldygn och kommer inte hem förrän i morgon.

Men nu börjar nattskiftet. Jag måste grädda baguetterna som sonen ska ha som matsäck. Hade tänkt göra dem färdiga med fyllning och allt ikväll, men nu gav jag plötsligt upp. Och så borde jag väl tömma tvättmaskinen och rigga diskmaskinen. Jag såg att dagens schema just kommit upp på min mobiltelefons display. Jag lägger in min kalender där. Det var en otäck påminnelse om att morgondagen inte blir ett dugg roligare än den här.

Alltså ska jag lägga mig med Stefan Einhorns Konsten att vara snäll och somna med boken i pannan så snart jag har plockat ut brödhel-v ur ugnen. Jag har ju gott om plats att bre ut mig på i dubbelsängen i alla fall.