Kunde jag somna i går kväll? Icke.
Kunde jag sova i natt? Icke.

Packningen är i bilen och jag överväger att ta en banan i farten. Frukost ter sig just nu som oöverstigligt.
Har gått runt och pussat mina sovande barn i pannan som någon sorts ritual.
Min man får en virituell puss, ska jag slå mig in på boendet på Atlas lär jag sätta igång nåt överfallslarm och det vill jag ju inte.

Jag är i tid, med god marginal. Note to self. Kan man inte sova kan man lika gärna gå upp och vara effektiv.

Inte är man ju riktigt i takt med den nya tiden. 12-åringen gick ändå hyfsat lätt att få isäng. Värre var det med de andra. Nåja, de tar sig alltid upp i tid ändå.

Själv ska jag packa resväskan, datorn och lite annat för att ge mig iväg från Nordmaling några dagar. Det innebär att min klocka ringer 05.20 i morgon bitti. Sen blir det en dryg bilresa på en sådär 35 mil. Har gjort färdigt en del jobb och annat nödvändigt fram till nu.
Man kanske skulle sätta igång och packa nu då?

Tråkigt att min man har jobbat sen i lördags morse och inte sovit hemma i helgen. Imorgon bitti kommer han hem, men då har jag redan åkt. Sen kommer jag hem lagom till han jobbar fredag-lördag. Många nätter utan lånad kroppsvärme känns det som.
Vi kan i alla fall inte klaga på att vi nöter på varandra just nu i alla fall.

Jag konstaterar att det var ett smart drag att hämta det mesta av flyttlasset idag på eftermiddagen. Jag tror inte någon av mina passagerare var särskilt sugen på att bära flyttlådor i natt.
Jag tror framför allt inte att min äldsta dotter var tillräckligt stadig på sina pumpsbeklädda fötter för att springa upp och ner i stentrappen till lägenheten.

Nu har vi precis landat hemma efter att ha lämpat av tonåringarna på olika adresser. Och gissa vad mina döttrar gör då? Lägger sig? Inte då.
Just nu sitter de vid köksbordet och äter kalla hamburgare med kalla potatisklyftor och diskuterar vad som var bra och inte ikväll. Meningarna går isär konstaterar jag.

Själv är jag mest belåten med att jag kommer att ligga i sängen åtta minuter tidigare än beräknat. 04.22. På måndag morgon ska jag kliva upp exakt en timme senare än klockan är nu. hemska tanke.

Min man som jobbar till måndagmorgon upplyste mig för en stund sedan om att det är sommartidsomslag i natt. Det kändes väl inte som den ultimata natten, när man räknar med att vara i säng halv fyra enligt vintertid. Den hinner alltså bli halv fem. Suck.
Man får hålla tummarna för att alla andra är inställda på vintertid och därmed inte ringer hit alltför tidigt i morgon bitti. Dessutom är det ju riktigt pissigt att man ska ställa fram klockan när det dessutom varit påsklov och de små liven har tänjt ut sänggångs-tiderna timme för timme.

Nu har jag tryckt i mig en kopp kaffe, så nu är det bara att dra på sig skorna, tanka bilen och åka in till Umeå. Jag tror jag kommer att sova gott när jag kommer hem.

"Idag har min hund vunnit 300 pund" förkunnade Isa när jag kom hem efter att ha simmat en timme i simhallen.
"Fast den kunde faktiskt ha vunnit 400 pund lika gärna, den är ett bra köp"
Tydligen är den mycket väldresserad och kan numera ligga död och allt möjligt fint.
Konversationerna hemma runt köksbordet har förändrats en aning dock.

Isa: Shit, nu bajsade den jättemycket.
Petter: Måste du plocka upp det i en sån där bajspåse då?
Isa: Ja, det är väl klart.
Petter: Vad drygt!

Sen susade jag iväg till Umeå för att lämna en hop Ume Open-barn, lämna 12-åringen med kompis på Lazerdome medan jag hivade in slutet av äldsta dotterns flyttlass i bilen. Plockade upp grabbarna och så rusning hem till hockeyn, packa ur bilen i pauserna. Väl hemma hade vi fått ytterligare tillökning i familjen.

"Jag har köpte en hund till för vinstpengarna" meddelar Isa.
Nu är vi ägare till en chiuaua också tydligen. En som heter Fredag. Den andra hunden är något boxerliknande som heter Z. Mellan skötselstunderna åker hon runt till kusiner och kompisar som är på påsklovsfirande. Sånna som har riktiga djur som behöver omsorg. Den här veckan har hon skött tre katter, två kaniner, en salamander och en chinchilla. På olika adresser förstås.

Själv kan jag inte bestämma mig om jag ska sova en stund eller häva i mig kaffe för att vara pigg och alert klockan två i natt när jag ska hämta sex ungdomar på Ume Open. Dessutom ska vi frakta hem en micro, en dator och den sista lilla väskan innan dottern stänger dörren till sin lägenhet för sista gången. Det är man ju väldigt sugen på där vid halv tre i natt. Inte.

Jag trodde jag skulle vara euforisk. Men jag är bara tom. Helt tom. Matchen mellan Leksand och Mora tog mer på krafterna än jag kunde förutse. Direkt när slutsignalen gick och jag insåg att vi vunnit den oerhört viktiga matchen var jag galen av lycka. Eller som min 14-åring sa "Man tänker sig ändå inte dig som en sån där soffskrikare, som du blev idag. Du lät nästan värre än pappa brukar låta"

Men när det gått en sådär fem minuter efter matchslut blev jag så kopiöst trött att jag vet inte vad. Sen började jag tänka på att samma hemska sak kommer att upprepas i returmötet på tisdag. Ibland undrar jag om man är riktigt klok.

Jag är ju som bekant ingen djurälskare. Jag brukar hävda att det var därför jag gifte mig med en djurallergiker. Det måste ju vara ett av de mest vattentäta argumenten för att slippa husdjur?

Ändå äger min dotter Isa 18 hundar. Eller ägde. Jag tror hon har sålt de flesta från sin nät-kennel.
"Jag tycker de tar för mycket tid. Nästan en timme om dagen till rastning och matning" förkunnade hon.
På semestern i Lycksele var hon tvungen att göra små avbrott från bubbelpoolen för att låna min dator och sköta nödvändiga sysslor. Som att anmäla dem till tävlingar. Jeeeez.

Nu har vi en ny hund i huset tydligen. Igår kväll när jag skulle lägga mig hörde jag en massa visslingar från hennes rum.
"Hon dresserar sin hund" förkunnade min man.
Den "nya hunden" är tydligen ett av spelen i hennes födelsedagspresent Nintendo DS Lite.

När visslingarna upphört började hon istället säga "stå på händer" med entonig röst. Ungefär 300 gånger.
"Jag har lärt honom stå på händer" säger hon och sätter sig på min sängkant och visar vad hunden på skärmen gör när hon säger "stå på händer" igen.
"Imorgon ska jag lära honom mer baskunskaper som att räcka vacker tass och rulla runt" förkunnar hon.

Själv funderar jag på om inte en sån där Nintendo-hund är ganska lagom? Man kan lära den tricks och gosa med den på skärmen. Man slipper bli slickad i ansiktet på morgonen. Vill man sova stänger man bara locket. Glöm utepromenader i regn. Man kan förmodligen sköta dem framför en hockeymatch på TV. Tanken tilltalar mig.

Jag har just haft en nära-döden-upplevelse. Jag har lyssnat på radiosportens matchreferat från Rögle-Leksand. Att skåningar inte är världens snabbaste snackare är väl ingen nyhet. Ta då en långsam skåning som är mer intresserad av att dra dåliga gubb-skämt än att referera hockey. "Bättre att vara på is och ha det glatt än att gå i lera och sörja" Typ. Jag skulle kunna göra en lång lista på skämten.
Vad värre var så visste man varken vilket lag som anföll eller vem som just hade gjort mål.
"Där skjuter backen ett skott mot målvakten" Jaha? Vilken back? Vilken målvakt? Och här kommer Rögle på kanten – men Christopher Nilstorp räddar. Eh, Skjuter de mot sin egen målvakt nu? Nähä, det var spelvändning när de berättade om när Janne Huokko hade födelsedag.

Jag svär – jag var SÅ nära sammanbrott flera gånger. Och med Leksandsklackens jubel fick man inte ens en vägledning om det var hemma- eller bortapublik som skrek.
Hade jag vetat att det fanns 400 biljetter kvar i Rögle hade jag tagit bilen ner idag!

Hur som helst var jag sekunder från en ultimat kväll. Västerås var SÅ nära att plocka Malmö på poäng. Brynäs skulle bara klara tre sekunder till mot Mora. Vad händer? Mora kvitterar och Västerås förlorar. Jag blir så trött.
Men Leksand gjorde vad som krävdes och vann med 5-2 borta mot Rögle. Jag får vara nöjd med det.

För exakt 14 år sedan den här tiden satt jag i en BB-säng och tittade på min nyfödda dotter. Samtidigt var min man och mina övriga då tre barn på väg till min brors 30-årskalas. Vid 23-tiden kvällen innan hade jag ringt min 29-årige bror för barnvakt till dess att min systers man och min då 77-åriga mormor skulle komma hit och ta över ruljansen. Min mamma var bortrest och min syster hade fått lov att i egenskap av just ambulanspersonal vara med på min förlossning. Jag hade insett att min bror kanske borde få fira sin 30-årsdag med sin fyrbarnsfamilj och därför skulle svåger och mormor bli stand in.

Jag minns det sista brorsan sa när vi lämnade huset.
"Se till att hålla tätt över midnatt så att vi får fira födelsedag ihop"
"Är du galen? Ni kommer till och med att fylla jämna år ihop i så fall! Tror du mitt ofödda barn jublar över att fira sin 20-årsdag på din 50-årsdag?"

Sen åkte vi in mot stan. Fem veckor för tidigt, utan tillstymmelse till värk, men med fostervatten som forsade. Det var en turbulent vår. Min morfar hade hastigt gått bort en månad tidigare och jag var utom mig av sorg. Vi hade avverkat begravning och nyckelbensbrott på Petter. Den här kvällen hade min syster och hennes man åkt hem med mormor till Vännäs för att hon inte orkade vara ensam. De hann just så pass lägga i säng henne innan de fick slita upp mormor ur sängen för att möta upp oss på förlossningen. Och sen åkte som sagt var svåger och mormor hem till oss för att lösa av brorsan som skulle hem och förbereda kalas.

Så jag och min man fick ett rum på förlossningen där vi skulle få stanna tills värkarna satte igång. Min syster, som vid det här laget visste att det brukade gå rappt undan vid mina förlossningar, ville inte chansa utan krigade till sig en extrasäng i vårt rum. Där låg vi som en äkta tattarfamilj och jag gissar att vi omtalades en del i personalrummet den natten. Månggifte?
Min man och min syster sov som små grisar, med jämna snarkningar. Själv var jag vaken i mörkret och lyssnade på en stackars mamma i rummet bredvid som hade det jättejobbigt och skrek mer eller mindre hela natten. Och jag visste att snart var det min tur.

Tjugo i sju tittade jag på klockan och kände värkarna slita mig i stycken. Men som den praktiker jag är ringde jag inte i klockan. Personalen borde byta skift vid sju och det var väl lika bra att vänta in dagpasset tänkte jag. Istället väckte jag min man och syster som båda satte sig yrvakna upp i sängen. Min man sträckte ut sin stela nacke och sa "usch vad dåligt man har sovit i natt" men tog tillbaka varenda stavelse när han mötte sin frus svarta blick.
"Oj, jag kanske inte ska klaga"
"Kanske inte" svarade jag innan jag spydde i rondskålen och läget blev akut. Några minuter senare var vi i förlossningsrummet. Ytterligare fem minuter senare, klockan 07.19, såg Isa dagens ljus. Min syster, som då var gravid med sitt första barn, men som inte hade sagt något, tyckte förlossningar verkade gå fort och smärtfritt. Tilläggas kan att hon tog tillbaka alla sådana påståenden sju månader senare.

Sen dess har alla 26 mars-födelsedagar firats dubbelt. Först hos oss och sen hos brorsan, eller tvärtom. Släkten åker runt i gårdarna som en annan karavan.
Därför blir just idag lite speciell. Brorsan firar sin födelsedag i Åre tillsammans med syrran. Vår nyblivna "fjortis" har därför fått välja kalasform, i avsaknad av släktliga åtaganden.
Det blir bowling, restaurangmiddag och glassbuffé i stan istället för tårtan med släkten.
En alldeles perfekt lösning i modern tid.

Brudar! Se hit. Jag insåg i måndags att min äldste son är ett riktigt kap. Inte bara för att eventuella giftaslystna tjejer skulle få världens bästa svärmor, vilket jag naturligtvis skulle bli. Nä, han är helt enkelt väluppfostrad. Eller åtminstone rätt uppfostrad.

Jag skulle se Leksands kvalmatch mot Västerås på TV. Tidigare under dagen hade min 16-åring aviserat att hon och några kompisar behövde skjuts till en kompis Sunnansjö, för att äta middag där klockan 17.00. Jag inser på en gång att det blir mitt i hockeyn, men eftersom min man också är hemma innebär det inget större problem. SÅ intresserad är han inte av Leksands IF.

När matchen går igång har min man börjat med maten. Vi ska göra hasselbackspotatis och grilla. "Jag skalar potatis i paus" säger han.
Vi har inte hunnit handla heller.
"Jag gör det strax" säger han.
Så jag slår mig belåten ner framför matchen. Som tur är dominerar Leksand fullständigt. Tur därför att min man plötsligt bestämmer sig för att åka med sin kompis till Hörnefors för att titta på en bil.
"Vi tar ris till middag istället" säger han.
"Aldrig i livet" replikerar jag som inser VEM som nu ska köra dottern till Sunnansjö med största sannolikhet.

Han plockar åt sig bilnycklarna och är på väg ut genom dörren på en millisekund när jag vrålar åt honom att han åtminstone kan handla när han ändå passerar affären. Han lovar.

I första paus skalar jag potatis i ilska som en galning. Det är då sonen kommer till sin gamla mamma och säger:
"Jag kan skala potatis så får du se hockey"
När andra paus närmar sig har maken fortfarande inte kommit hem. Julia står beredd med skorna på för att kunna kasta sig in i bilen när perioden slutar. Vi har exakt 18 minuter på oss till Sunnansjö tur och retur meddelar jag, samtidigt som jag skickar en het tanke till min man. En het tanke som mer skulle förflytta honom till någonstans under jord, än upp mot himlen.

När jag hunnit halvvägs till Sunnansjö med tjejerna ringer maken på min mobil.
"Du, det blev inte så jag handlade, kan du göra det på vägen hem?"
Alltså, är han bara dum i huvudet eller försöker han reta mig till nya nivåer tänker jag.
"Jag utgår ifrån att du skämtar" väser jag med giftig röst.
"Nej, jag är hemma" svarar han.
"Du menar på fullt allvar att JAG ska åka och handla mitt i Leksands kvalmatch medan du ligger i soffan och ser hockey?" fräser jag.
"Ja eller ska jag baka" säger han.
"Gör bäst fan du vill, men JAG handlar inte och bröd ska vi ha" muttrar jag innan jag slänger på luren i ilska.

Jag kör som en bandit och störtar in till matchen nio minuter sen. Maken ligger ledigt utslängd i soffan. Blotta åsynen får mig att vilja göra alla möjliga hemska saker med honom.
" Hur har du ens mage att föreslå att JAG ska handla mitt i MIN match för att du glömt det" fräser jag.
Maken hinner inte svara. Det gör sonen.
"Jag varnade honom" säger sonen.
"Varnade? " säger jag.
"Ja, farsan sa att han skulle ringa dig och be dig handla och jag
varnade honom"
"Vad menar du ?" undrar jag.
"Jag sa det åt honom. Du kommer att få en utskällning, hon vill ju se hockeyn" säger sonen.
"Jaha? Och vad gjorde pappa?"
"Han ringde i alla fall" säger sonen.

Där tittar jag med bedövande hatisk blick på min man som diskret försvinner in i köket för att laga mat. MIN surt skalade hasselbackspotatis.

Fast när jag funderar över situationen tänker jag att jag åtminstone måste ha gjort något rätt i min uppfostran av sonen. Min son förstår att jag vill se hockeyn och erbjuder sig att skala potatis. Min son inser det min 44-årige äkta man inte förstår, eller möjligen negligerar. Att man inte kan lägga sig i soffan och se en match som JAG brinner för, medan jag skjutsar barn och handlar för att han har glömt eller helt enkelt inte ids.

Jag konstaterar att min son måste ha en massa empati och att han än så länge vet vad som betyder något för åtminstone en av kvinnorna i hans liv. Mig. Det måste kvalificera honom till en utmärkt äkta man. Vad gäller min äkta hälft undrar jag hur lång tid det ska ta att uppfostra honom?