Hund i huset

Jag är ju som bekant ingen djurälskare. Jag brukar hävda att det var därför jag gifte mig med en djurallergiker. Det måste ju vara ett av de mest vattentäta argumenten för att slippa husdjur?

Ändå äger min dotter Isa 18 hundar. Eller ägde. Jag tror hon har sålt de flesta från sin nät-kennel.
"Jag tycker de tar för mycket tid. Nästan en timme om dagen till rastning och matning" förkunnade hon.
På semestern i Lycksele var hon tvungen att göra små avbrott från bubbelpoolen för att låna min dator och sköta nödvändiga sysslor. Som att anmäla dem till tävlingar. Jeeeez.

Nu har vi en ny hund i huset tydligen. Igår kväll när jag skulle lägga mig hörde jag en massa visslingar från hennes rum.
"Hon dresserar sin hund" förkunnade min man.
Den "nya hunden" är tydligen ett av spelen i hennes födelsedagspresent Nintendo DS Lite.

När visslingarna upphört började hon istället säga "stå på händer" med entonig röst. Ungefär 300 gånger.
"Jag har lärt honom stå på händer" säger hon och sätter sig på min sängkant och visar vad hunden på skärmen gör när hon säger "stå på händer" igen.
"Imorgon ska jag lära honom mer baskunskaper som att räcka vacker tass och rulla runt" förkunnar hon.

Själv funderar jag på om inte en sån där Nintendo-hund är ganska lagom? Man kan lära den tricks och gosa med den på skärmen. Man slipper bli slickad i ansiktet på morgonen. Vill man sova stänger man bara locket. Glöm utepromenader i regn. Man kan förmodligen sköta dem framför en hockeymatch på TV. Tanken tilltalar mig.