Jodå, termometern stannade just under 39 grader i morse också. Jag vill inte ens tänka på vad den visar när jag nu varit uppe och ätit frukost. Jag blir svettig bara av att göra matsäck som jag inte är sugen på ens!
Men ont ska med ont fördrivas. Alltså skippade jag febernedsättande i natt. Feber finns ju liksom där av en anledning, har jag lärt mig. Och den där temperaturökningen brukar vara effektiv mot krabater som intagit ens immunsystem. Det där värmepåslaget blev inte bättre av att minstingen kom upp och knölade ner sig mellan mig och Pär i dubbelsängen, tillsammans med ett fett duntäcke. Jag var på väg att lägga mig på ett svalt laminatgolv flera gånger.

Nåja, nu spar jag på knarket till halv elva för då lär jag behöva det.
Fram till dess ska jag sova och sen ägna tio minuter åt att stoppa ner några få plagg i väskan. Sen får det väl bli en kall avrivning innan drar iväg till Göteborg. Morsan hänger med också, vilket kan vara ett riktigt lyckokast om det nu blir så att jag är helt under isen efter några timmars bilkörning.
Annars ser jag mest fram emot att sitta i bil en hel dag och inte göra något annat än att tänka mina egna tankar, medan Anton ser dvd-filmer på sin bärbara födelsedags-dvd. Han har också mycket noggrant packat en stor kartong med Coca-Colaburkar.
Han har ju inte ens några syskon att slåss med på vägen ner, så allt pekar på en mycket lugn dag.

Brorsan ska ju som bekant bli farfar. Därför gick diskussionerna höga igår om vilket namn som kunde tänkas komma på tapeten. Brorsonen hade nämligen redan koll på vilket kön det skulle bli, vilket naturligtvis upprörde min konservativa bror. Ja, eller i alla fall gör han en grej av att vara sura farbrorn som upprörs över dagens samhälle.
Alltså hade han åsikter om det där med att veta barnets kön innan det är fött, men han tyckte till om en del annat när han ändå var på hugget.

Brorsan: Och sen ska de inte döpa barnet heller!
Jag och syrran: Nähä, ja man gör ju som man vill.
Brorsdottern: Jamen pappa, de har ju gått ur svenska Kyrkan, då kan man inte döpa barn där heller, det fattar du väl.
Brorsan: Och varför skulle man gå ur den?? Jag är omgiven av hedningar. Halva släkten är hedningar!
Jag och syrran: ( mycket belåtna) Blanda inte in oss i det här, alla våra barn är döpta, ingen har gått ur kyrkan.
Brorsdottern: Men pappa, du ska väl inte säga något du som har fyra oäkta barn. Du är ju inte ens gift.
Brorsan: Du, det är en jävla skillnad på att vara hedning och oäkting! Det är mycket värre att vara hedning!

Det gick från noll till hundra. Vi var och firade brorsdotterns 19-årsdag igår och jag kände mig lite småsänkt när jag satt där. När vi kom hem skulle jag sätta mig på en stol i köket, men jag var så öm i kroppen att jag fasen inte kunde ha den där tvärslån på ryggstödet mot ryggen ens. Väggarna började röra sig och jag tog mig knappt uppför trappen till min säng.
Väl där började frossan och inom en halvtimme hade jag 40 graders feber.
Jag inbillar mig att jag såg ut ungefär som när knarkare tänder av i filmer.

Nåja, efter en ansenlig mängd alvedon och en svettig natt i dyngsura lakan känns det dessutom som att jag blivit överkörd av ett tåg. Det negativa är att jag måste vara på benen för att göra klart jobb och sen ska köra 90 mil till Göteborg i morgon. Det positiva är att det trots allt är ett dygn dit. OM jag blir frisk lika rekordsnabbt som jag blev sjuk så borde det lösa sig.
Men jag sitter med datorn i sängen och lutar huvudet på kudden mellan varven. Mer tuff än så är jag inte idag.

Jag såg en bit av det där hemska programmet "Sanningens ögonblick" igår. Jag har sett påannonserna för det och får ont i magen varenda gång. Vem vill frivilligt utsätta sig för att göra illa folk man gillar? För det är väl lite det som allt handlar om? Och sen, det värsta av allt. När man varit sanningsenlig hela vägen kanske man ändå faller på att man andas lite för fort i den där lögndetektorn.

Som igår. Den där killen som satt där och erkände att han medvetet lurat Försäkringskassan, varit snäll mot anhöriga för att få ärva deras pengar och inte var kapabel att ta hand om en stor summa pengar åt sina vänner. Tänk då när man får frågan om ens partner är det bästa sexet någonsin och svarar sanningsenligt ja? Och sen smäller FALSKT SVAR upp?

Alltså, jag har en teori om det där. Killen såg ju bestört och uppriktigt förvånad ut. Och om man redan har svarat på att hans fru inte var den snyggaste han legat med och att han var attraherad av hennes väninnor, så varför skulle han ljuga om den där skitgrejen?
Så min teori är att när han var tvungen att tänka igenom vilka bra sex han hade haft för att jämföra med sin fru, så borde han väl ha blivit lite upphetsad? Jag menar, lite högre blodtryck och lite häftigare andning borde han väl kunna få av att tänka på bra sex med sin fru? Och det är ju det som ger utslag på detektorn! Petter googlade på det efter att vi diskuterat det där och blodtryckshöjning, högre puls, snabbare andning och ökad svettning var de saker detektorerna reagerar på. Och ärligt talat, vem uppvisar inte alla de symptomen om man tänker på bra sex?

Med andra ord kommer de allra flesta att falla på frågor av den typen. Och det vet säkert Pontus Gårdinger som stod där och mässade om att "så kan det gå, en lögn kan förstöra allt"
Jag skulle bli komplett galen om jag svarade sanningsenligt och en detektor ansåg att jag ljög. Jag blev faktiskt rent av arg för den där killens räkning.
Det är inte bra för mitt blodtryck. Jag skulle omgående falla i en lögndetektor!

Vi träffade förresten en del bekanta på flygplatsen. När vi parkerade såg jag en röd tofs sticka upp ovanför ett biltak. Jaså, tänkte jag, det finns fler med Ulla-Maj-rött hår. När vi knatade förbi såg jag att det faktiskt var oppositionsrådet Ulla-Maj Andersson med herrsällskap: Kommunalrådet Ingemar Sandström, c.
Min man fann sig väldigt snabbt.
"Har ni varit på kärlekssemester" undrade han och både Ingemar och Ulla-Maj tittade roat på honom.
"Nä, nu kan vi allt om äldreomsorg" svarade Ulla-Maj.
"Ingemar har särskilt lagt märke till ETT ämne idag, nämligen hur man utnyttjar ideella krafter i offentlig sektor" fortsatte hon med ett brett leende.
Jag såg framför mig hur LN91:s hockeyspelare skulle köra rullstols-slalom med sjukhemspatienterna som sommarträning. Och Ingemar bara fortsatte att le.

Sen blåste de iväg mot Nordmaling, förmodar jag. Och jag tänkte att folk som ser dem ihop just nu skulle aldrig kunna drömma om vilka ordväxlingar de där två kan ha i talarstolarna i fullmäktige. Men visst är det lite skönt att de kan åka på tjänsteresa ihop och sen dela bil hem? Det ger väl ändå lite hopp när man kan skilja på sak och person?

Vi har varit en snabbsväng in till Umeå och satt Isa på flyget till Göteborg. Hon ska göra sin sjunde-klass-prao på Eka Chemicals AB som kemi-ingenjör. Varför gå den enkla vägen och välja något i Nordmaling, när man har chans att åka till kusinerna och få delta i laboratoriearbete inom papperskemi och fysikalisk pappersprovning en vecka? Min lillebror är kemi-ingenjör där och tack vare honom fick hon en jättebra praoplats. Hon suckade nämligen först för att det verkade omöjligt att få en prao som läkare eller advokat här. Nu är hon synnerligen nöjd.

Vi hann förbi NUS en sväng också, där Isas klasskompis har genomgått en stor ryggoperation och låg fullmatad med morfin och fnittrade. Ändå gjorde det rätt så ont när hon skrattade sa hon och det är klart att det blev ganska mycket sånt när vi rasade in där. Det hade gått jättebra och tjejerna hade fullt sjå att undersöka kateterutgångar, kisspåsar och droppräknare, tills vi var tvungna att ge oss iväg till flyget.

Det är lite spännande att skicka iväg dottern ensam med flyg första gången. Hon behöver inte byta, utan får sitta kvar på planet när de landar och släpper av och på folk på Bromma. Sen kör jag ner, tillsammans med Anton, och hämtar hem henne nästa helg. Det känns inte fel alls med ett glas vin på någon gatuservering i sommarvärmen i Göteborg några dagar.

Okej, ni vet vad jag sa. Ska man träffa killar i USA så ska man välja med omsorg. Nu tycks min dotter ha tagit mamma på orden. För gissa om hon springer på ett synnerligen bra objekt, det första hon gör i Miami. Hon hade lagt in en bild på Facebook, med den informativa texten "Till mamma"

Vid sidan av min man (naturligtvis) finns det en annan man som jag är smått besatt i. Och han spelar inte ens i Leksand. Mats Sundin. Ja, jag vet att han är stockholmare och allt, men det hjälps inte, jag dyrkar honom. Så mycket att han faktiskt sitter i guldram på min köksvägg. Han sitter inom synhåll från min arbetsplats. Ja, han sitter till och med vid mitt badrumsskåp för att jag blir på så pigg av att se hans leende när jag är trött på morgonen.

Men i den här orättvisa världen bar det sig inte bättre än att min man åkte med sin kompis till Toronto för fem år sedan, för att bland annat se Sundin spela hockey. Han fick också se när han fick typ alla tänder utslagna. Under de nära tre veckor han var borta drömde jag alla möjliga osannolika drömmar om VAD han skulle komma hem med till mig från Toronto. Naturligtvis skulle det bli en Sundin-grej, frågan var liksom bara VAD. Jag menar, män klagar på att det är svårt med presenter till sin fru, men det här var väl då en straffspark grande.

Så när min man kom hem plockade han upp Sundin-grej efter Sundingrej. Det var tröjor, kepsar, idolbilder, tröjor. Till barnen. Till slut, när vi blev ensamma, lirkade han fram ett litet paket till mig. Ett som tyvärr såg alldeles för litet ut för att innehålla en matchtröja med nummer 13 Sundin på. Jag slet förväntansfullt upp det där paketet som en femåring på julafton. Där låg något helt annat. Något utan minsta lilla anknytning till Sundin.

Jag blev faktiskt helt förstummad. Och jag blev, trots att jag var 40 år, fullständigt förkrossad. Ungefär där insåg min man att han hade gjort någon typ av feltänk. Han hade missat den enklaste straffsparken i sitt 40-åriga liv. Öppet mål, utan målvakt, på två meters håll.

Vid middagen säger vår då sju-årige son det som alla barnen tänker, men som ingen vågar säga. "Pappa, varför har du köpt Mats Sundin-grejer till alla utom mamma, hon är ju den enda som tycker om honom"
Ja, det var min själ en relevant fråga. Jag kan berätta att den där kvällen nog inte blev vad varken min man eller jag hoppats på. Det låg liksom en blöt filt över stämningen.

Senare övergick jag till att fundera på om det var hans undermedvetna som låg bakom. Om han på något sätt omedvetet försökte markera att han faktiskt inte ville ha en fru som springer på hockey och lägger sig i "manliga" intressen, utan hellre ville ha en som ägnar lite mer tid åt köksgardiner och korsstygnsbroderier?

Men för något år sen skaffade en av mina väninnor en ny kille. Plötsligt en kväll kom hon med ett paket till mig. Det var ett foto av Mats Sundin, signerat av Sundin själv, till Monica. Det visade sig att väninnans nya pojkvän var bästis med Sundins bror och hade berättat historien om den stackars frun i Nordmaling som inte fick en enda Sundinpryl från sin mans Toronto-resa. Det är den bilden som numera sitter i det rum jag vistas mest, mitt kök.

Och nu fick jag alltså ett sms från min dotter. "Jo, vi träffade Sundin i en affär vid vårt hotell. Skittrevlig. Han sa att jag skulle hälsa mamma"
Historien om den besvikna frun kommer att följa Sundin i olika former, berättad av olika personer, på olika platser i världen, resten av livet. Jag lovar och svär. Och min man är numera nästan förlåten.

Vilka samtal är det som är utvecklande och vilka hade man kunnat vara utan? Jag och min man har onekligen en massa av båda sorterna.Det värsta eller bästa är att man aldrig vet var de slutar. Om de slutar som något utvecklande eller som något, ja jag vet inte.
Jag måste säga att ibland når våra intellektuella samtal nya, oanade nivåer. Eller inte.

Han: Märkte du i natt hur jag ryckte till?
Jag: Nej, hur så?
Han: Jag drömde att jag hade någon sorts flygande groda på ryggen. Den hade bara en vinge och jag försökte skaka av mig den.
Jag: Usch då.
Han: Jag vaknade av att den bet mig och precis exakt då la du handen på min arm så jag liksom skakade av mig den i uppvakningsögonblicket. Jag såg det när jag vaknade med hjärtklappning.
Jag: Du DEN drömmen skulle en drömanalytiker älska. Han skulle säga att jag var grodan som klänger mig fast och du försöker komma undan!
Han: Men då skulle jag pussa grodan så du blev en prinsessa.
Jag: Va? Jag trodde jag redan var en?
Han: Mmmm
Jag: Eller så pussar jag dig så blir du en groda. En lövare!
Han: Usch!

Det är på den nivån vi diskuterar hockey såhär dagarna efter kvalserien.

Jag har varit och svalt spott igen. När min tandläkare kommer ut och hämtar mig i väntrummet ser hon ut som om vi ska till min avrättning ungefär.
"Du behöver ju inte se ut som om det är begravningsdags" säger jag.
"Åja, du tycker ju inte att det här är SÅ roligt" svarar hon glatt innan hon sjasar in mig i det där hemska rummet.
Det ingår i min profylax att brutal-skämta om sånna här saker. Det är tur att jag har en tandläkare som tål det.

Jag måste ju vara en riktigt jobbig patient. För det första jag gör innan vi ens hinner ner i stolen är att påpeka att idag vill jag ha massor av sug. Det låter roligare än det är. Men jag som är så stor i käften har paradoxalt nog en väldigt liten mun och dessutom ett trångt svalg och jag får verkligen panik när det blir trångt i halsen.

"Direkt jag kommer in här bara sprutar det saliv ur munnen på mig" tjurar jag.
"Vet du varför " säger min tandläkare.
"Ja, för att jag är totalt vettskrämd och får ett stresspåslag som är all time high när jag kommer hit"
"Japp, du har mycket adrenalin i kroppen, du är flyktberedd" säger hon medan hon pillar med sprutan.
"Jag har alltid mycket adrenalin i kroppen men jag dreglar inte alltid för det" säger jag.

Så skrider hon till verket och hennes tandsköterska får ett heltidsjobb med att suga sprutande saliv, jag lovar. Men jag medger utan omsvep att det går otroligt bra den här gången. Jag till och med släpper armstödet någon enstaka gång under den där evighetslånga halvtimmen.

När jag går ut därifrån försäkrar jag mig om att det är väldigt länge innan jag ska dit igen.
"Jag sätter upp dig för en koll hos Eva i oktober" säger hon.
"Bra" säger jag och inbillar mig att bara jag slipper undan Evas tandtråds-vakande öga så kanske jag slipper den där årskontrollen hos min tandläkare sen.
" Då ses vi om ett år då" säger hon uppmuntrande.
"Jag hoppas vi aldrig ses mer" svarar jag.
"Pusspuss, jag älskar dig också" säger hon.

Vi har ett kärleksfullt förhållande min tandläkare och jag.

Jag fick meddelande på Facebook från min dotter igår.
"Hej mamma! Vi har det jättefint i solen i Miami och vi är så trötta efter alla kulturella sevärdheter på dagarna att vi lägger oss vid niotiden på kvällarna. Las Vegas var trevligt, men vi vågade oss absolut inte ut på några casinon. Man vet ju aldrig vad man råkar ut för"

HA!
Något sånt hade man ju kunnat hoppas som förälder att hon skulle skriva!
Istället löd mailet:
" Nu är vi tillbaka i san francisco efter en helgalen helg i las vegas. Himmel vad vi har varit med om mycket! Hamnade på en svensexa, jag, sandra och så 23 killar från new york, riktigt skoj. Partade loss på hard rock café och åkte en hummer-limo från ställe till ställe hela kvällen. Så häftigt! Och det var bara en av kvällarna! Har såå mycket att berätta! Men det får vi ta när vi kommer hem. Läget är helt under kontroll och fortfarande och förvånandsvärt nog så har vi inte varit med om några större missöden ännu! Förutom att jag bränt sönder mina lår i solen då…ser ut som en kräfta! Hoppas ni har det bra. Hälsa alla där hemma. Imorgon bär det av till miami! Tusen kramar!"

Jag är inte helt säker på att hennes far ser 23 killar från New York på en svensexa som det mest ultimata sällskapet i Las Vegas. Däremot är jag säker på att vi båda hoppas att hon har riktigt kul den månad hon är ute och reser. Ja, i alla fall lagom kul!