Alltså, jag är ju inte bara "yrkesarbetande"(infoga valfritt alternativ). Jag är ju mamma också. Alla som sett blöj- och tandkrämsreklamen från 90-talet kommer ihåg DEN repliken.
I morse meddelade min 12-årige son att han skulle ha sitt försenade födelsedagskalas på lördag. Han ska ha det på vår inglasade altan. Det hade väl inte varit jordens katastrof om det inte var så att där stod 19 sopsäckar ( mest kläder och skor, tro det eller ej) och ett betydligt antal lådor, allt från Sofias flyttlass.

Så jag går den smarta vägen, föräldrataktik alltså, och vädjar till hans svaga sidor. Lättjan.
"Det blir ju väldigt mycket för dig att bära bort på dina lediga stunder i veckan, för jag har inte tid att hjälpa dig. Inte pappa heller, för han jobbar flera heldygn den här veckan" säger jag och tänker ju att sonen kommer att lägga sig framför TV:n när han kommer hem från skolan och sen är den här saken ur världen. Hans kalas blir när solen skiner och gräset är grönt i maj tänker jag.

Trodde jag. Nu ringde han mitt i fullmäktige.
Anton: Hej mamma, var ska jag ställa säckarna?
Jag: Hmmmm, jag vet inte riktigt, låt dem vara så försöker jag ta det sen.( shit, det FINNS inget utrymme och ingen återvändo heller kanske?)
Anton: Jag ska ha mitt kalas, jag bär ner dem i pannrummet.
Jag: Nej, nej, nej, där är det fullt! Låt dem stå kvar så länge.
Anton: Men då blir det så fullt i hallen, man kommer inte in nu.
Jag: Hurså?
Anton: Jag har burit in dem från altan, de står i hallen nu.

Suck. Min föräldrataktik idag var ett riktigt felgrepp. UNderskattning av fienden. NU kommer säckarna att flyttas till en plats, där vi snart måste flytta bort dem igen. Kalaset lär jag inte komma ifrån. Bara att bita i det sura äpplet och tänka om. Det blir fest på lördag!

Ur askan i elden kunde man säga. För nu handlar det om själva kärnfrågan, konkurrensutsättningen. Christer Bäckman har fullt sjå med att hålla isär politiker med heta känslor. Maria Lundqvist Brömster, fp verses Ulla-Maj Andersson, s var ingen lek.
Det som slog mig nu är att sex av de åtta som yttrat sig just i denna fråga är kvinnor. Jag tycker faktiskt att fullmäktige i Nordmaling är lite intressant i det avseendet. Det finns många starka kvinnor i politiken här.

Nu sitter man mitt i stormens öga. Fråga nio är förslaget om folkomröstning för det som kallas konkurrensutsättning av verksamheten vid Strandholmen och Tallbacken. Jim Widmark, s, tycker att man borde lyssna på dem som det berör, våra äldre.

Jim Widmark, s: Förr fanns det något som hette Ålderdomshem, dit våra gamla fick flytta. Sen kom det ett nytt modeord, ett centralt begrepp, där man lade till ordet SORG. ÄldreomSORG tror jag det hette. Vi har ju nu en fungerande äldreomsorg i Sverige. Varför ska den som kräver minst betalt sköta om mig och mina jämnåriga? Jag tror att både inför framtiden och inför kommande val har ni i majoriteten pluspoäng om ni lyssnar på våra äldre och låter dem tycka till om framtiden.

Ingemar Sandström; c: Det var som vanligt kloka ord från dig Jim, men det förvånar mig att till och med DU har gått på myten om alternativa driftsformer. Det enda vi har sagt är att vi vill ha högre kvalitet och bättre kostnadseffektivitet.

Ulla-Maj Andersson, s: Jag har fått ett intressant material av PRO Rundvik om hur det har fungerat i Västernorrland. Där listar de inte ens alla patienter. I Umeå så?.

Christer Bäckman, fp, ordf: Nä, nu måste jag ingripa i diskussionen. Det här handlar inte om folkomröstning.

Ulla-Maj: Aktieägarna stoppade 4 miljoner kronor i egen ficka. Tack för ordet.

Där var det abrupt slut på diskussionen och som förväntat blev det nej till folkomröstning och votering. Med minsta möjliga marginal, ordförande Christer Bäckmans utslagsröst, beslöt den borgerliga majoriteten att det inte blir en folkomröstning.

Så var vi igång med debatten. Fast den egentligen knappt skulle ha börjat trodde jag! Diskussionen nu rörde revisionen där det finns en del att önska i Nordmalings kommun. Nu tänker man (ännu en gång, höll jag på att skriva) få ordning och reda. Dagens första duell stod inte oväntat mellan kommunalrådet Ingemar Sandström, c och oppositionens Ulla-Maj Andersson, s.

Ulla- Maj: Bra har det inte. varit och bättre har det inte blivit!
Ingemar: Fram till i fjol hade vi aldrig haft några tydliga politiska mål i kommunen!
Ulla-Maj: Dessvärre vet ju inte våra förvaltningar om att ni har det!

Vann hon på poäng tro? Eller var det en knock från Ingo där hon reste sig på nio?

Detta kan vara ett trendbrott i fullmäktiges nutidshistoria! För första gången under min tid i fullmäktige var det faktiskt en man som gick upp och yttrade sig under allmänhetens frågestund.
" En hundraprocentig ökning om man nu kan öka hundra procent från noll" som ordförande Christer Bäckman, fp, uttryckte det.
Den här trendbrytaren, Sven Jonsson, ville veta varför kommunen hade gått med underskott i vissa förvaltningar och framför allt VARFÖR de hade gjort det.
Jag tycker det är en högst relevant fråga faktiskt. Vi snackar ju ändå fem-sex miljoner som försvann.
Själv kan jag inte förstå att det inte är fler Nordmalingsbor som tar chansen. Både att gå på fullmäktige och att ställa frågor direkt till politikerna och att lyssna till allt de diskuterar. För allt som oftast är det ju frågor som debatteras häftigt i kassakön på ICA som avhandlas på fullmäktige.
Dessutom är det oftast ganska vassa ordväxlingar mellan politikerna. Vissa är riktigt fyndiga i sina spydigheter. Ibland är det som en bättre Stand up-comedy ibland faktiskt.

Jag har varit på handboll idag. I tre olika hallar. Man skulle kunna kalla årets DM för "Umeå kommun runt". Jag ilade mellan Holmsund och Sävar för att hinna se så mycket gruppspelsmatcher som möjligt och sen avslutade jag på Gammliahallen där finalerna gick. Ett DM-silver har vi med oss hem i alla fall.
Vi stannade kvar för att se damfinalen också. Nordmaling mot Sikeå. En riktig hatklassiker.
Det trista var bara att Nordmaling inte var särskilt effektiva i avsluten och inte alls kom upp i den klass jag är van att se dem i.
Det fick en av papporna till ett par tjejer i laget att gå i taket. Och det värsta var att han satt tillsammans med en bekant, en Sikeåmamma. Han bittra kommentar räddade i alla fall min eftermiddag. Sån humor har jag!

Pappan: Jag har inte skrivit en rad i gästboken i år men nu tänker jag ta bladet från munnen. Jag säger som Percy, jag lägger inte in EN spänn till i den här föreningen.
Sikeåmamman: Vad ska du då skriva under för pseudonym?
Pappan: Jag tänker skriva under med mitt namn. Jag står för vartenda ord.
Sikeåmamman: Jamen kan du inte skriva något glatt och positivt i Sikeås gästbok i stället?
Pappan: Vadå? Det är ju ingen spelare i Sikeå som har skadat sig?
Sikeåmamman: Du är en ond, ond man.

Och sen brast vi i skratt alla tre. Det var onekligen en ljuvligt ond kommentar, precis i min smak.

När jag och Petter skulle se TV-sporten igår kväll upptäckte han att klockan i köket gick fyra minuter för fort. När jag gick på högstadiet gick alltid köksklockan hemma fem minuter för fort för att mina bröder skulle hinna till skolan i tid. Nu är Petter en sann naturvetare och realist så det där med att lura sig själv med att ställa fram klockan gav han inte mycket för.
"’Jag ställer den så att den går exakt"’sa han.
Jag svarade att visst fick han göra det, men att vi måste prata med hans syskon OM det nu är så att de liksom har i bakhuvudet någonstans att när klockan är si eller så, så har man fyra minuter till på sig EGENTLIGEN.

Nu hade ingen av systrarna någon invändning mot det. Det hade helt enkelt blivit en miss när vi ställde om till sommartid. Ingen av dem hade noterat att klockan gick lite för fort, och båda hann till skola och buss i tid. När 12-årige Anton skulle iväg i morse sa jag samma sak till honom.

Jag: Petter ställt om klockan i köket så att den går exakt.
Anton: Jaha, jag trodde den gick exakt förut.
Jag: Nej, den gick fyra minuter för tidigt förut. Jag tänkte bara så du vet, om det nu är så att du liksom har räknat med att du har extra tid på dig till skolan.
Anton: Men det där innebär ju att jag har blivit bedragen.
Jag: Hur menar du då?
Anton: Då har jag ju fått lägga mig fyra minuter för tidigt varje kväll!

Jag konstaterar att det inte är något fel på hans matematiska och logiska tänkande när det kommer till så viktiga saker som sänggångstider.

Idrott förbrödrar. Aldrig hade man väl trott att man skulle sitta och blåhålla på Rögle. Och att höra jublet från Rögleklacken varje gång Leksand gör mål mot Malmö värmer mitt arma hjärta just nu.
Aldrig hade jag kunnat tro att man skulle kunna se slutet med sån glädje ändå. Det är en udda upplevelse att sitta och se en så enormt spännande kvalserieupplösning utan att själv vara inblandad. En ganska trivsam upplevelse mellan varven. För med tanke på hur spännande det är nu, vet jag inte om mitt hjärta hade klarat att se Leksand falla på poäng mot Malmö i en sista avgörande match.

Heja Rögle. Om ni bara gör det ni ska mot Mora ska jag med ogrumlad glädje se Leksand detronisera Malmö från elitserieplatsen för andra året på raken. Nu är det match igen.

Sofia, min 21-åriga dotter, åkte som sagt till USA för en dryg vecka sedan. Vi har väl inte sådär jättetät kontakt, vilket tydligen stressar min omgivning mer än mig. VA? Har ni inte hört något på FLERA dagar? Nä, säger jag. Jag litar på att vi inte måste höras varje dag, det gör vi ju inte i vanliga fall heller.
Jag åkte till Grekland i en månad när jag var 18 år. Jag ringde hem EN gång under den tiden. Det var inget konstigt med det. Jag nöjer mig med enstaka inlägg och bilder på min Facebook och något telefonsamtal då och då.

I förrgår smsade hon att vi kunde ringa henne på ett fast nummer, så det gjorde vi. När hon började berätta om partyhelgen i New York såg det mest ut som om min man ville slå av högtalartelefonen och hålla för öronen. Samtidigt. Men jag vet ju egentligen att varken han eller jag var ett dugg mindre våghalsiga när vi var i samma ålder.
Att hon hade tappat sitt VISA-kort på dansgolvet första kvällen fick däremot MIG att gå i taket, för det finns f-n i mig gränser för våghalsigheten. Punkt.
Nu hade hon och kompisen lånat en ficklampa av en vakt och som genom ett under hittat kortet som låg helt öppet på golvet. Därmed gissar jag att hennes tur är förbrukad för resten av resan så nu får hon nog ha koll.

Hon avslutade samtalet med en lätt nonchalant gäspning.
Jag: Du låter lite trött.
Sofia: Nejdå, jag är bara lite seg, tänkte slänga mig i duschen nu och plocka ihop lite grejer.
Jag: jaha, ska ni ut ikväll också?
Sofia: Nä, vi tänkte flyga till San Francisco om tre timmar.

Hon sa det med ungefär samma tonfall som jag skulle ha sagt att jag skulle åka till Hörnefors om en timme. Det är INTE synd om henne.

Det går upp och ner i alla äktenskap. Jag inbillar mig att det är mer regel än undantag att man haft sina duster när man varit gifta i 23 år. Ibland behöver man påminna sig om att man faktiskt älskar varandra och inte vill leva utan varandra.
Våga vända och vrida på alla resonemang. Vi har pratat mycket om det där, och vi har nog vänt ut och in på det mesta vid olika tidpunkter.
Ett sätt är att verkligen på allvar försöka sätta sig in i tanken vad det skulle innebära att leva ensam, så att man inser vilka värdefulla stunder man ändå har i den där vardagliga tvåsamheten. Stunder man lätt glömmer bort. Ibland kan man ta till metaforer som förflyttar allvaret till en helt annan nivå.

Min man ligger på min arm i sängen en morgon.

Han: Det här är verkligen lycka för mig. Att få ligga såhär med den man älskar.
Jag: Vilken tur att du inser att du saknar kon redan innan båset är tomt då.
Han: Ja, en galen ko.
Jag: En galen ko som skriker och bråkar när hon inte trivs i båset?
Han: Jag vill ju inte se äktenskapet som ett bås, jag ser det mer som ett land, ett rike.
Jag: Som jag springer omkring och skriker i?
Han: Ja, du springer omkring fritt och råmar i ditt rike.
Jag: Vad råmar jag då?
Han: Du råmar: "Om du inte skärper dig så åker jag till Norge"

Där brister jag ut i gapskratt. Tanken på mig själv som en galen ko som springer omkring och råmar att den där oxen jag är gift med får skärpa till sig för annars byter jag det äktenskapliga landet mot ett annat, den är så komisk. Ibland kan man behöva skratta ihop också.