Di Leva

Jag är helt ensam i huset. Det är en rätt ovan känsla i det här huset, särskilt en lördag. Men plötsligt är alla spridda för vinden. Fyra av dem är i stan. Fia jobbar , Petter tränar brännboll, Julia skulle på Kulturnatta och Isa shoppar examenskläder med sin kompis i stan. Dessutom är min man där med jobbet.

Kvar är bara jag och Anton och han åkte iväg ut med sin kompis nu. Hade jag inte varit så sjukt trött och slak skulle jag åkt in och sett Tomas Di Leva åtminstone. En av mina absoluta favoriter. Har sett honom många gånger på väldigt olika scener stora som små. Senast i fjol på Peace &Love i Borlänge.
Han är ett säkert kort och jag har faktiskt aldrig, aldrig, sett honom göra en dålig spelning. Han ror alltid hem det på något sätt oavsett om det är håriga män i avklippta jeansvästar som knycklar en tom Norrlands Guld i handen för att kasta den i skallen på honom, eller rakade pojkar med tunga kängor som står där nedanför, beredda att göra mos av den där farbrorn i klänning.
"Man kan faktiskt inte spöa en som dricker ur en vattenkanna" som en i publiken sa på P&L.

Nä. Man kan inte det. Och dessutom har han sagt så mycket klokt. Förutom att han gör riktigt bra musik förstås. Jag håller med honom i så mycket, men jag har ett favoritmantra som jag lärt mig av honom.
"Även den som inte vågar leva dör en dag"
Det tänker jag varje dag.