EM-intressen

Av , , 2 kommentarer 0

Det finns dräpande kommentarer. Och så finns det de där meningarna som gör att alla bara tystnar av förvåning över vad som just kom ut ur munnen på någon.
Julia är det enda av våra barn som är totalt ointresserat av att kolla på sport. Därför stod naturligtvis hela familjen och gapade när hon slog sig ner framför oss vid TV:n för att se Sveriges match.
"Jamen vadå, alla pratar om fotbolls-EM man är ju tvingad att hänga med för att veta vad de pratar om" säger Julia.
Det där tror ju naturligtvis ingen på. Alla frågar direkt "Okej, vem är han?"
"Vadå han, vem då?"
"Han du ska impa på. Han du ska kunna konversera fotbolls-EM med" säger pappa.
Julia fnyser höggljutt men eftersom hon varken vrålar eller smäller igen någon dörr, utan lugnt sitter kvar och ser match och fortsätter att vara på gott humör så är det ingen som orkar fortsätta retas.
Anton är alldeles lyrisk.
"Tänk att vi sitter här HELA familjen tillsammans och ser fotbollsmatch" säger han belåtet.

Det går en stund. Vi börjar diskutera åldrar.
"Det känns ändå som att vi har ett ganska gammalt lag. Många har varit med så himla länge" säger någon.
"Ja hur gammal är Sveriges yngsta spelare?" undrar Sofia.
Det är då familjen totalt sport-ointresserade Julia drämmer till.
"Han är född 86"
Alla bara stirrar på henne.
"Och hur vet DU det???"
"Jag läste det i någon kvällstidning häromdagen"
"Okej vem är det då?
"Men hallå, det vet väl inte jag heller. Jag kollade bara på spelarbilderna och när de var födda"

Alla har vi våra egna intressen i fotbolls-EM.

2 kommentarer

Begravning

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var ingen stor begravning, bara närmaste familjen och några vänner som ville ta farväl av "moster Elma". För Elma är, trots att hon är moster till min mamma, den enda moster vi någonsin haft i min familj. Min mamma är nämligen enda barnet.

Begravningen var jättefin och stillsam men betydligt mer sorgsen än jag trodde den skulle bli. Elma var gammal och hade levt ett långt och innehållsrikt liv. En social människa som reste och såg sig om och hade synpunkter och idéer kring det mesta som kom i hennes väg. Och vi barn minns massor av hennes öppenhjärtiga kommentarer. Ja, vi skulle nog kunna skriva en hel bok om moster Elma.
Som att hon kallade bilens blinkers för "ticken" och alltid sa åt sin man på skarpen när han skulle använda den. Som den gången vi hade en höggljudd diskussion inför mitt bröllop om vad som skilde mimosa från legymsallad. Elma var nämligen en hejare på att laga mat också och hade jobbat som kallskänka i många år.
Eller att hon aldrig svor utan sa "för fulesten" när hon blev irriterad.

Elma hade dessutom en fantastisk visningsträdgård på Grubbe som vi barn älskade. Jag förstår numera att min mamma hade närmast magsår när vi skulle dit på besök och hon släppte ut oss fem vildingar ( dvs jag och mina fyra syskon) i trädgården på 70-talet. Där fanns det grejer minsann. Dammar, fågelbad och växthus och alla möjliga märkliga unika växter som man inte fick röra.
Mina första 22 jular tillbringade jag med Elma. Vart fjärde år var vi hemma hos henne och Martin. Hennes hus var en orgie i dyra och ömtåliga nymodigheter som lavalampor, små upplysta näckrosdammar med svartvit mosaik runtom och fiberoptiklampor. Och mamma var helt slut innan vi var tillbaka hemma igen!

Elma gillade flärd och numera har min äldsta dotter flera av hennes klänningar från 60 och 70-talet. Det var inga dussinvaror från Borås textil.

Det vara alla sådana saker som jag tänkte på när vi satt där i gravkapellet igår och skulle ta adjö för sista gången. Och jag var så oförberedd på riktigt hur hemskt ledsen jag skulle känna mig. När jag satt där och tårarna bara sprutade insåg jag att jag inte ens hade med mig en pappersnäsduk.

Men på begravningar är det helt okej att vara randig av tårar i ansiktet. Och efteråt kunde jag inte låta bli att tänka på hur Elma skulle ha sett på sin egen begravning. Hade jag inte varit så himla nära gråten hela tiden skulle jag ha hållit ett tal.

Ett tal om hur Elma skulle ha knuffat till mig i sidan och sagt åt mig att "sluta tjåla". Hur hon skulle ha dissekerat landgången vi fick till fikat och utrönt varenda gräddig röra, varenda sås. Hur hon skulle ha plockat bort mandarinen från osten. Och hur hon aldrig i världen skulle ha kunnat avhålla sig från att kommentera prästens rakade huvud.
Oj, vad jag kommer att sakna henne. Men hennes utryck och historier kommer definitivt att föras vidare av mig och mina syskon.

Bli först att kommentera

Mellan liv och död

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag var på begravning igår. En ganska mixad dag får man säga. Min man och jag ( i strikt svart kostym med vitskjorta, svart klänning med svarta strumpor) hämtade upp fem fotbollstjejer för transport till Nydala och Ungdomscupen.

Själv tenderade jag att se ut som en uteliggare i lite för stora skor. På morgonen upptäckte jag nämligen att jag inte fick in mina fortfarande svullna fötter i ett enda par finskor och efter att ha gått igenom samtliga barns garderober (ja, jag har minst långa fötter i familjen) konstaterade jag att det enda jag kunde klämma in min klumpfot i var ett par av Julias svarta pärlbroderade slip-in som var ungefär fem nummer för stora på längden. Det stack ut fem centimeter bakom hälen.
Så jag rullade ihop en nylonstrumpa och stoppade in längst fram i tån på skorna, så att jag inte skulle kunna glida fram med foten. Nu stack det bara ut sådär två centimeter och det fick gå.
Men gångstilen blev lite lustig när jag skulle försök knipa fast toffeln på foten.

Vi åkte från sol i Nordmaling genom jordens oväder vid Hörefors. Regn och hagel. Naturligtvis är det just då som vindrutetorkaren börjar j-vlas. Och eftersom det verkligen vräkte ner och rutan såg ut som efter snöstorm fick vi tvär-gira in på en rastplats, som vi turligt nog just passerade. Där blev det också en tvärnit ungefär en decimeter från ett bastant träbord som vi upptäckte ungefär en hundradels sekund tidigare. Puh.

När min man, i sin strikta begravningskostym, kom tillbaka in i bilen hade han centimeter-stora hagel i hela håret.
"Jag har problem med mjäll" sa han till de stackars 14-åringarna som såg aningen skräckslagna ut.

Det blev verkligen att kastas mellan liv och död.
Vi släppte av tjejerna, såg en halvlek fotboll och åkte till Backenkyrkans gravkapell. Efter begravningsakt och minnesstund åkte vi tillbaka och såg sista fotbollsmatchen (fortfarande i sorgkläderna) innan vi åkte hemåt med tjejerna.

Dessutom havererade bilen så min man fick tillbringa kvällen med en mekaniker på bilverkstaden, men det är en annan historia. Kontrasten mellan hektiskt liv och rofylld död kändes i alla fall som extremt stor.

Bli först att kommentera

Kassaskåpssäkert

Av , , Bli först att kommentera 0

Hela familjen var samlad framför fotbollen ikväll. Det kändes som länge sedan.
Och för en gångs skull är vi ju helt överens vad gäller laglojaliteter. Det var en rätt så trevlig uppladdning inför sommarlovet.

Jag har såhär i sista minuten fått se Isas examenskläder. Hon köpte dem för ett antal veckor sedan och har haft dem på sitt rum. Inlåsta i sitt kassaskåp.
"Jag tänker inte ta risken att någon får se dem innan examen" förkunnade hon.
Nu är ju inte det där skåpet så himla stort så jag bad henne ta en koll om de möjligen behövde strykas efter kassaskåpsförvaringen. Jag fick därmed dispens att se dem redan ikväll på strykbrädan.
19-åringen kom också upp och skulle stryka skjortor. Han är ledig i morgon men skulle gå på lågstadiets examen i alla fall.
12-åringen bestämde sig hastigt och lustigt för att han ska ha slips till sin Sex Pistolströja. Och keps. Han som typ aldrig har keps i vanliga fall.

21-åringen är hemma för att sminka några sjundeklassare inför examen så det lär bli fullt hus och ös här i morgon bitti. Håret har jag tagit hand om. Det blir ny hårfärg och nu en hård natt på rullar för 14-åringen.

Själv njuter jag av tanken på att vi bara har två examensomgångar i morgon. Det har funnits tider då vi varit i kyrkan från 8.30-16.00 på examensdagen. I morgon har vi bara ett studentfirande i Umeå, en fotbollsmatch och en sommarlovsfest framför oss efter sista kyrkpasset klockan 12.

Bli först att kommentera

Förbjudna tankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag läste i någon tidning att man aldrig ska fråga vad ens partner tänker på. Shit, det gör jag ju hela tiden. Jag vill ju veta vad som rör sig i huvudet på mina medmänniskor. Fast det är klart, man kan ju få veta saker som man inte alls vill veta. Som när ens man ligger i dubbelsängen en morgon med ett fånigt leende på läpparna, samtidigt som han verkar vara tusentals mil bort i tanken, och inte alls närvarande i det faktum att han ligger på sin frus arm.
Jag: Vad tänker du på?
Han: Ingenting?.. ( det är fel svar)
Jag: Ingenting alls? Helt blankt? Du ser så frånvarande ut.
Han (skruvar på sig) Jo, men jag vill inte säga det.
Jag: Nähä? Ja då får jag väl respektera det då ( med en djup suck)

Här är det upplagt för precis det som gör att man aldrig ska ställa den där frågan, enligt relationsexperterna. För oundvikligen kommer man att fundera på vad ens partner inte ville berätta att han tänkte på. Hett sex med grannfrun? En egen lägenhet utan fru och barn? En krogkväll med grabbarna?

Det går en minut. Min man skruvar på sig.
Han: Okej då, jag ska berätta.
Jag: Du måste inte.
Han: Du får lova att inte bli ledsen eller sur.
Jag: Visst ( Vad i helvete är det han tänker på??? Och hur ska man kunna lova det innan förresten?)
Han: Jag tänkte på att jag gärna skulle värva Janne Houkko från Leksand till Skellefteå.
Jag: Där krossade du mitt hjärta totalt!

Bli först att kommentera

Teknisk mamma

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har just druckit en kopp mordags-te. Isa hade köpt nytt te och apelsinhonung till mig i morsdagsprsent. Självklart hade hon en plan när hon klev in på Tehörnan, för hon är inte typen som gör så värst mycket planlöst. I hennes värld är att handla te och honung som att köpa rätt årgångsvin till rätt ost. Hon var väldigt road av expediten när hon hade frågat vilken sorts honung som kunde tänkas passa till just den där te-sorten.
"Hon visste inte riktigt och blev värsta stressad"
Tror jag det. Just rätt honung-te-kombination kanske inte är någon allmän vetenskap i dagens Sverige.
Hur som helst så var det väldigt gott te. Och en väldigt söt påse. "Till min allra käraste lilla mamma" stod det på den guldfärgade påsen. Något som Isa ändå hade synpunkter på.
"Tekniskt sett är du ju min enda mamma" säger hon.
" Då är det väl ganska självklart att du är min käraste också? Man har ju liksom ingen annan att välja på"

Nä, det kanske är tur det?

Bli först att kommentera

Tvätt- och hjärnsläpp

Av , , 1 kommentar 0

Okej, det är straffbart att klaga över värme och sånt, jag vet.
Men det är sjukt varmt. Och det gör inte min ork och svullnad bättre.

Igår morse gruvade jag två timmar för att gå nerför trappen, tömma tvättmaskinen och ta mig upp igen för att hänga ut tvätten. När jag äntligen kom ner till tvättmaskinen upptäckte jag att min man hade slängt i en tvätt, fyllt på tvättmedel, stängt luckan och?…..sen gått därifrån. Han hade alltså inte tryckt igång tvättmaskinen. Tvätten låg där, torr och fortfarande skitig.
Och jag sjönk ihop på nedersta trappsteget och grät en skvätt och kastade en skitig socka i väggen för att jag hade gått HELA långa trappan i onödan. Ni hör ju, det är helt sjukt vad labil jag är!

Dessutom. Man kunde ju välja något bättre. En skitig socka i en tvättstugevägg ger inte direkt samma effekt som tillfredsställelsen av krossad plast när man kastar en fjärrkontroll i trä eller betong. Den där knappt hörbara dunsen av sockan var mer som ytterligare ett tecken på mina tillkortakommanden just nu.

Men… det finns något jag funderar över i det här.
Det är tredje gången på tio dagar han gör samma sak. Fyller maskinen men inte startar den. Missar målsnöret så att säga.
Alltså, min man tvättar normalt massor här hemma, han vet definitivt hur tvättmaskinen fungerar. Dessa temporära hjärnsläpp måste bero på något odefinierbart.
Tillfällig tokstress på grund av mycket jobb, årsmöten, årsredovisningar och sånt? Det har inte varit en enda kväll obokad på månader.

Eller är det värmen?

1 kommentar

Positivt

Av , , Bli först att kommentera 0

Nä nu måste jag försöka se saker positivt. Hade jag jobbat idag hade jag inte kunnat se den inspelade Stanley Cup-finalen med Petter på morgonen. Då hade jag inte fått se Nicklas Lidström som förste europeiske lagkapten ta emot bucklan för Detroits räkning ( och höra hans segerintervju på dalmål) Jag hade inte fått se Zetterberg ta emot priset som slutspelets mest värdefulla spelare. Fatta vilken tur jag har som är så trött och orkeslös så jag måste ligga med fötterna i högläge i soffan. Eller inte.

Bli först att kommentera

Sjuka Ekvationer

Av , , 1 kommentar 0

Vissa dagar är sämre än andra. Igår var en sån. En sån där då jag bryter ihop och gråter för ‘minsta lilla’. Det är när jag inte får ihop ekvationen VxO = UA. De brukar infalla när koefficienten V som i ‘Vilja’ helt plötsligt blir värdelös i ekvationen Vilja x Ork= Utfört Arbete.
Alla som kan matte vet att om V(iljan) är hundra men O(rken) är noll så blir resultatet Utfört Arbete också lika med noll. Och det är väl det som gör mig frustrerad just nu. I mina bättre stunder så VILL jag så himla mycket. Som när jag vaknar på morgonen och känner att idag, idag, idag, så vänder det ordentligt. Jag är hur pigg som helst.
För att i nästa sekund sätta ner fötterna på golvet, resa mig upp för att gå till badrummet och upptäcka att mina fötter fortfarande ser ut som bollar, att jag inte ens ser fotknölarna för svullnaden, att mina handleder värker så att jag tappar tandborsten i handfatet.

Eller som när jag har tagit min medicin duktigt, vilat en stund och känner mig i toppform. När jag åker iväg och köper några ynka kantlobelia som ska planteras i krukor, bär hem kassen och just då upptäcker att jag inte kommer att fixa ens det.

Det är då jag bryter ihop. När huvudet vill en massa saker som kroppen inte alls har tänkt sig just nu. Och det är då jag blir rädd. Rädd för att det ska vara såhär i all evighet. Att jag aldrig kommer att bli pigg igen. Rädd för att bli gammal och inse att det bara kommer att gå utför. Rädd för att vilja en massa saker som man helt enkelt inte går i land med.

Någonstans längst inne inser jag att just nu sitter jag inne med någon skit som min 45-åriga kropp borde kunna läka. När jag har gråtit klart ( för den där dagen) så repar jag ju mod och tänker att det knappast är synd om mig för att jag varit sjukskriven i två veckor. Att jag faktiskt var så dum i huvudet att jag jobbade tre veckor med konstant feber först. Att det rimliga vore att jag fick ‘böta’ minst ett par veckor till med den här ledvärken och tröttheten. Allt sunt förnuft säger ju att kroppen borde vila.

Men vad spelar det för roll? När jag kommer till de där stunderna ( typ flera gånger om dagen just nu) När jag VILL och det INTE GÅR så är jag nere på botten i en grisblink. Och då känns det jäkligt långt upp till ytan.

1 kommentar

Myggbett

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har lyckats skaffa mig årets första myggbett. Det kliar som fasen. Av någon anledning trodde jag att alla myggämnen hade frusit ihjäl där under frostnätterna efter den första värmeböljan. Tydligen inte. Jag skulle hjälpa min man att rycka loss Antons cykelsadel (jag är temporärt starkare än honom eftersom revbensbrottet gör sig ordentligt påmint i vissa lägen) och då var man ju tvungen att stå stilla i flera minuter på gården. Jag får nästan panik när det kryper och surrar och nafsar överallt kring en. Och varje vår tänker jag samma sak: Var det så här hemskt det var att bo här? Hade vi verkligen så här mycket mygg i fjol?
Jag skulle lugnt klara mig utan fåglar om jag slapp myggen.

Bli först att kommentera