Jag läste i någon tidning att man aldrig ska fråga vad ens partner tänker på. Shit, det gör jag ju hela tiden. Jag vill ju veta vad som rör sig i huvudet på mina medmänniskor. Fast det är klart, man kan ju få veta saker som man inte alls vill veta. Som när ens man ligger i dubbelsängen en morgon med ett fånigt leende på läpparna, samtidigt som han verkar vara tusentals mil bort i tanken, och inte alls närvarande i det faktum att han ligger på sin frus arm.
Jag: Vad tänker du på?
Han: Ingenting?.. ( det är fel svar)
Jag: Ingenting alls? Helt blankt? Du ser så frånvarande ut.
Han (skruvar på sig) Jo, men jag vill inte säga det.
Jag: Nähä? Ja då får jag väl respektera det då ( med en djup suck)

Här är det upplagt för precis det som gör att man aldrig ska ställa den där frågan, enligt relationsexperterna. För oundvikligen kommer man att fundera på vad ens partner inte ville berätta att han tänkte på. Hett sex med grannfrun? En egen lägenhet utan fru och barn? En krogkväll med grabbarna?

Det går en minut. Min man skruvar på sig.
Han: Okej då, jag ska berätta.
Jag: Du måste inte.
Han: Du får lova att inte bli ledsen eller sur.
Jag: Visst ( Vad i helvete är det han tänker på??? Och hur ska man kunna lova det innan förresten?)
Han: Jag tänkte på att jag gärna skulle värva Janne Houkko från Leksand till Skellefteå.
Jag: Där krossade du mitt hjärta totalt!