Begravning

Det var ingen stor begravning, bara närmaste familjen och några vänner som ville ta farväl av "moster Elma". För Elma är, trots att hon är moster till min mamma, den enda moster vi någonsin haft i min familj. Min mamma är nämligen enda barnet.

Begravningen var jättefin och stillsam men betydligt mer sorgsen än jag trodde den skulle bli. Elma var gammal och hade levt ett långt och innehållsrikt liv. En social människa som reste och såg sig om och hade synpunkter och idéer kring det mesta som kom i hennes väg. Och vi barn minns massor av hennes öppenhjärtiga kommentarer. Ja, vi skulle nog kunna skriva en hel bok om moster Elma.
Som att hon kallade bilens blinkers för "ticken" och alltid sa åt sin man på skarpen när han skulle använda den. Som den gången vi hade en höggljudd diskussion inför mitt bröllop om vad som skilde mimosa från legymsallad. Elma var nämligen en hejare på att laga mat också och hade jobbat som kallskänka i många år.
Eller att hon aldrig svor utan sa "för fulesten" när hon blev irriterad.

Elma hade dessutom en fantastisk visningsträdgård på Grubbe som vi barn älskade. Jag förstår numera att min mamma hade närmast magsår när vi skulle dit på besök och hon släppte ut oss fem vildingar ( dvs jag och mina fyra syskon) i trädgården på 70-talet. Där fanns det grejer minsann. Dammar, fågelbad och växthus och alla möjliga märkliga unika växter som man inte fick röra.
Mina första 22 jular tillbringade jag med Elma. Vart fjärde år var vi hemma hos henne och Martin. Hennes hus var en orgie i dyra och ömtåliga nymodigheter som lavalampor, små upplysta näckrosdammar med svartvit mosaik runtom och fiberoptiklampor. Och mamma var helt slut innan vi var tillbaka hemma igen!

Elma gillade flärd och numera har min äldsta dotter flera av hennes klänningar från 60 och 70-talet. Det var inga dussinvaror från Borås textil.

Det vara alla sådana saker som jag tänkte på när vi satt där i gravkapellet igår och skulle ta adjö för sista gången. Och jag var så oförberedd på riktigt hur hemskt ledsen jag skulle känna mig. När jag satt där och tårarna bara sprutade insåg jag att jag inte ens hade med mig en pappersnäsduk.

Men på begravningar är det helt okej att vara randig av tårar i ansiktet. Och efteråt kunde jag inte låta bli att tänka på hur Elma skulle ha sett på sin egen begravning. Hade jag inte varit så himla nära gråten hela tiden skulle jag ha hållit ett tal.

Ett tal om hur Elma skulle ha knuffat till mig i sidan och sagt åt mig att "sluta tjåla". Hur hon skulle ha dissekerat landgången vi fick till fikat och utrönt varenda gräddig röra, varenda sås. Hur hon skulle ha plockat bort mandarinen från osten. Och hur hon aldrig i världen skulle ha kunnat avhålla sig från att kommentera prästens rakade huvud.
Oj, vad jag kommer att sakna henne. Men hennes utryck och historier kommer definitivt att föras vidare av mig och mina syskon.