Jag har just överlevt ännu en middag. Ämnet för dagen var att "kapa morsans blogg". Ta sig in och skriva en massa roliga saker. Nu diskuterade Petter och Julia friskt hur man skulle sätta igång mest sensationer.

Julia: Man kunde skriva en massa saker mamma aldrig skulle skriva.
Petter: Pinsamma fakta.
Julia: Eller så kunde vi gå ut och göra bekännelser. Typ "Min man är inte far till mina barn"
Petter: Eller "Jag har olika pappor till alla mina barn"
Julia: Vi räknar upp alla tänkbara män i Nordmaling i bloggen!

Här lägger jag mig i diskussionen. Vadå tänkbara?!?!
"Ursäkta mig, men är det ni som avgör vilka män som är tänkbara i mitt liv?"

De tar ingen notis om det. Istället börjar brainstormingen. Mina kära barn börjar kasta ur sig namn på alla möjliga män i Nordmaling. Uppdelade i tänkbara(?!?!?) och O-tänkbara (?!?!?)
Uppenbarligen har de roligt i alla fall. Plötsligt är jag omdöpt till Sluty Mum.
(Googla inte på det om ni vill hålla datorn fri från alla tänkbara sexsajter)

Själv tänker jag på den gången jag blev uppringd av en bekant som jobbade på det dagis där jag hade min då 4-årige son. Hon hade i personalrummet fått höra att min man inte var far till Anton. Sonen hade övertygat alla med den tydligen sannolika historien om att Pär inte var hans riktiga pappa. Hans riktiga pappa var förvisso inte "Negerkung i Söderhavet" som det hette i historierna på min tid. Nä, Anton hade snidat ihop något om att hans "riktiga" pappa bodde i Skellefteå ( vilket han förmodligen ansåg vara ungefär lika prestigefyllt som att basa över en ö i Söderhavet)

Nu hade min bekant bestämt tagit udden av alla rykten, nästan innan de uppstått. Fast det är klart, helt säker kunde ju ingen vara. Ingen rök utan eld och så vidare.
När jag berättade för min man skrattade han gott och sa att han kanske måste ta ett faderskapstest.
"Men tänk om det skulle visa sig att jag inte var pappa? Vad förvånad man skulle bli då" sa han.
"Du, det är ingenting i jämförelse med hur förvånad JAG skulle bli" svarade jag.

Jag har väntat på den. Frågan om vad jag fick av min man när han kom hem från Toronto. Nu sitter vi i uterummet familjen och min farbror, mina två fastrar och min kusin Sandra som är jämnårig med min äldsta dotter och reste runt med henne i USA. Sandra är energiknippet självt och låter gärna munnen gå, inte alltid hopkopplad med hjärnan.
"Jag har funderat på vad du fick ända sen jag läste den där historien i din blogg" säger faster.
Min man skruvar en aning oroligt på sig och ger mig en blick. Jag är inte är säker på om den är skräckslagen eller mördande.
"Ta det när min son har lämnat matbordet, det är barnförbjudet" väser jag.
"Ojdå" säger faster och rodnar lite lätt.
"Avlångt" säger jag.

Det är då Sandra vaknar till liv.
"Nu VET jag vad det är" vrålar hon av skratt.
"Det måste vara en sån där avgjutning" fortsätter hon.
"En av din mans! Och så blev du besviken för att det inte var en avgjutning av Sundins!"

Lyckligtvis är sonen djupt koncentrerad på sin chorizo.
Och förresten. Hur skulle JAG kunna vara besviken på en sån sak?
Därmed lämnar vi såväl chorizos som avgjutningar åt sitt öde.