Bloggtorrt

Av , , 1 kommentar 0

"Morsan, du har fått klagomål på din blogg" säger 19-åringen när han kommer hem en kväll.
"Jaha" svarar jag avmätt.
I min bransch är man ganska van vid att folk har synpunkter på vad man skriver. Och som jag sagt förr – det är inte alltid rosor, tvärtom.
Men idag känner jag ändå det där lilla annalkande adrenalinruset som tycks finnas i bakgrunden no matter what. Jag fantiserar genast om att skriva en riktigt förfärlig och utmanande blogg som får alla eventuella läsare att sätta i halsen.
"Jo, de tycker att du skriver för sällan nu på sommaren" fortsätter sonen och ser belåten ut.

Men hallå. Jag tar just på mig världsarvet som allrådande tjat-mamma.
"Du får väl hälsa de som klagar att de inte ska sitta inne och läsa blogg när solen skiner och det är sommar! Jag håller ju ner produktionen för att de ska hinna vara ute"

Eller också är det mest för att jag själv ska hinna vara ute när solen skiner. Det är ju inte så ofta nuförtiden.

1 kommentar

Tidsstudie

Av , , Bli först att kommentera 0

Det där med tid är alltid ett intressant begrepp. Eller snarare hur man uppfattar tid.
I bilen får mina barn ofta de där filosofiska snilleblixtarna. Som i lördags på väg till Jämtland.
12-åringen: Hur länge är det tills vi är framme?
Jag: Tre timmar.
12-åringen: Men Ååååååh, vad dryyyyyygt.
Jag: Det går fort. Det finns ju en massa att titta på efter vägen.
12-åringen: Vi har åkt den där vägen förut och det tog HUR lång tid som helst!

När 12-åringen har gnällt lite till lägger sig storebror i konversationen för att övertyga lillebror om att det som kändes som en evighet för tre år sen, går i en grisblink numera.

19-åringen: Jamen tänk när du var liten. Då gick en vecka hur sakta som helst.
12-åringen: Jaha
19-åringen: Nu när man är äldre går en vecka hur snabbt som helst.
12-åringen: Ja i och för sig.
19-åringen: Tänk då om du var 5000 år, fatta vad fort tiden skulle gå då?

En insikt så god om någon. Det kanske är därför vi inte har evigt liv här på jorden?

Bli först att kommentera

Tre år

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har varit i stugan idag. Precis som den här dagen för exakt tre år sedan. Det var samma väder då. Jag satt på klipphällan och tittade ut över solglittret på sjön. Jag hade just fått telefonsamtalet om att min älskade väninna Eva hade tagit sitt sista andetag. Och jag tänkte samma sak idag som då. Var finns du nu Eva? Känner du att jag tänker på dig?

Det här är ett dagboksblad från min sista helg med Eva, några veckor innan hon dog.

"””””””’
Min Eva, som numera är svårt sjuk i cancer börjar släppa taget om livet en smula. Det var anledningen till att jag åkte ner till Stockholm i fredags. Hon hade en natt insett att det var så många av dem som står henne nära just nu som aldrig hade setts. Så hon ringde mig och undrade om jag inte kunde komma ner nu och vara med på fest för alla hennes vänner. En sorts genrep inför begravningen a la ‘Tisdagarna med Morrie’.

Eva var förändrad. Det har hänt mycket på de veckor som gått sedan vi sågs senast. Svullnaden över magen, till den numera späda lilla kroppen, gjorde att hon såg höggravid ut. Ansiktet var väldigt svullet av all cortison, håret hade börjat växa ut i små fjun. Men hon hade kvar blicken. Och hon var så lycklig över att jag var där. Jag insåg någonstans precis i det ögonblicket att jag betyder massor för henne. Jo, visst, jag borde veta det. Men det var plötsligt så kristallklart.

Eva var lysande glad där hon gick omkring med sina slangar från dränaget hängande runt halsen. Vi lagade mat, en massa märkligheter förstås eftersom hon är uppvuxen i restaurangfamilj. Allt gjorde vi i lågt tempo, men vi gjorde det. Jag dammtorkade och diskade kristallglas, vek tvätt och strök dukar, med strykbrädan i Evas sovrum när hon behövde vila. ‘Jag vill bara vara i närheten av dig hela tiden nu’ sa hon.

Och hon var liksom så fridfull på något sätt. Förväntansfull.

Sent på lördag kväll kom vi i säng. Då hade hon vilat rätt så mycket under dagen, trots allt. Själv kunde jag inte sova. Låg på soffan i vardagsrummet och tittade ut på den midnattsblå himlen över Stadshustaket. Lyssnade på sirener och försökta hålla tillbaka jobb-adrenalin-påslaget. Somnade vid fyrasnåret och väcktes vid sju av Eva som stod vid min soffa och undrade om jag ville göra henne sällskap vid frukosten.

SÅ vi åt och så gjorde vi klart det sista inför festen. Vi pratade och pratade om precis allting. Om livet, om döden och Den sista tiden.

Festen var så otroligt lyckad och det var så härligt att hon fick den precis som hon ville. VI som står henne nära är komplett olika varandra, men har en gemensam nämnare: Människor som tycker om andra människor.
Och Eva sken som solen när hon sprättade champagnen hon hade tänkt spara tills hon blev frisk. En Moët et Chandon.
När gästerna gått hem, efter tio timmar, skickade jag i säng henne och tog hand om det sista själv. Hon bad mig komma och lägga sig bredvid henne och sa att hennes man faktiskt fick sova i soffan.

Hon sov så fjärilslätt, vaknade till med jämna mellanrum, en gång var tionde minut. Började prata om något. En lös tråd som ändå har sin plats i livsväven. Om hur rädd hon är. Om hur hon känner sig lurad på flickornas uppväxt, allt hon kommer att gå miste om. Om hur mycket vi har betytt för varandra. Om de lyckligaste stunderna hon haft. Om hur hon tänker sig begravningen, var hon vill bli strödd för vinden. Om att släppa taget.

Vi låg där i mörkret, hand i hand och viskade. Drog upp riktlinjer. Sånt som jag ska se till blir av när hon är borta. Vi pratade begravningsmusik. Begravningsmat. Vilka som gör vad. Praktiskt och väldigt nödvändigt för Eva.

Slumrade till, vaknade vid femtiden och hjälpte henne med dränagepåsen. Fortsatte pratet, ömsom gråtande, ömsom skrattande. Som att vara tonåring igen, som Eva uttryckte det. Många människor har olika små delar av hennes liv. " Men att det bara är du som har alla sanningar. Hela bilden"

Klev upp och åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka till Stockholms sjukhem och få blod. Hon visade mig vilket rum hon bestämt sig för att dö i. Vilka i personalen hon tyckte extra om. Vi halvsov medan hon fick lymfmassage. Hon i sängen, jag i fåtöljen.

Och hon pratade hela tiden om att jag skulle fatta vilken tillgång jag var för henne. Om de där 60 milen som aldrig spelar någon roll. Om hur knäpp jag är som säger att jag åker på semester till Radiumhemmet. Om hur fascinerad hon är av att jag kan åka ner en vecka för att sitta och titta på när hon strålas, vara i Stockholm, utan att sticka näsan i en enda affär, ett enda museum. Att jag hellre sitter i fåtöljen på Stockholms sjukhem och ser på när blodpåsen töms, än att sitta på den Italienska Gelaterian ett kvarter därifrån.

För mig är det enkelt. Den utmätta tiden är viktig. Det är NU, eftersom det inte kommer något sen. Förmodligen. I närheten av döden blir saker väldigt enkla.

Men däremellan så tappar vi inte taget. Jag säger på skarpen att hon får fan i mig se till att hänga i över den och den händelsen. Att vi ska köpslå med Gud om lite tid. Lite mer tid. Att hon kanske har år kvar. Och hon tittar på mig med ett leende och säger att jag är knäpp, men att hon älskar mig ändå. Att det är skönt att vi kan prata om allt det där jobbiga, men ändå ha kvar gnistan. Livet.

Sen gick vi på apoteket vid Fridhemsplan, handlade mat på ICA och gick sakta, sakta ner genom Kronobergsparken i solen. La i säng Eva medan jag fixade lunch och sen pratade vi mera innan jag nattade henne och åkte därifrån.

Jag träffade hennes man i hissen ner. Han klev in när jag skulle gå ut. Tystnaden var isande. Jag grät floder. Förtvivlad över känslan att det här verkligen var sista gången jag såg henne hemma. Kanske sista gången för alltid. Men han förstår inte vad det innebär för mig. Han ser inte banden mellan mig och Eva. Det där underbara bitarna av henne som han aldrig kommer att få del av. Han förstår inte att jag vill hennes bästa i alla lägen.

Jag har fortfarande inte bokat hemresa. Jag borde ta tåget ikväll. Eller kanske flyga i morgon bitti. Jag skjuter på det, det är som att jag är isolerad från omvärlden. Jag är så glad att jag har en familj som ställer upp på mig, en man som tycker jag ska ta mig den här tiden, trots att det här är en av hans få semesterveckor. Som fattar vad som krävs just nu. Den sista tiden.

Bli först att kommentera

Ecce Homo

Av , , 1 kommentar 0

Jag har varit på utställning i Örnsköldsvik idag. Jag rekommenderar alla att se den. Ecce Homo av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Dessutom visas hennes In hate we trust. Fruktansvärt berörande bilder. Jag ska ta med mig samtliga barn dit och se den igen. Så viktig är den faktiskt. Och vacker.

Det är alltså tio år sedan Ecce Homo ställdes ut första gången och fortfarande upprör den folk så till den milda grad att till exempel moderaternas gruppledare i Övik kastade ur sig uttalanden av sådan karaktär att Örnsköldsviks Allehanda blivit anmälda. Har vi inte hunnit längre på tio år?

Vid visningen i Uppsala domkyrka när den kom, bombhotades kyrkan och polisbevakning kallades in. Livets Ord ordnade förbönsmöten mot utställningen. Domprosten som gav tillstånd att visa Ecce Homo i domkyrkan mordhotades och att hennes beslut i efterhand sanktionerades av ärkebiskop K.G. Hammar ledde till att självaste påven ställde in ärkebiskopens audiens i Vatikanen hösten 1998.
Om jag var Elisabeth skulle jag vara sjukt nöjd med att ha väckt så starka känslor med mina bilder.

Det tragiska idag var bara att vi knappt hittade till utställningslokalen som ligger nere vid Swedbank Arena. Det fanns inte en skylt någonstans som pekade på att Ecce Homo var i stan.
Skäms Öviks kommun för att ha tagit hit den kan man undra? Nog för att kulturchefen blivit mordhotad men ändå. Varför står man inte upp för beslutet?
En så omtalad utställning borde förstås stå med stora bokstäver på kommunens evenemangshemsida. Men inte då. Nä, där står en liten anonym flik som meddelar att " Elisabeth Ohlson Wallin visar bilder". Typ.
Som den bitch jag är gnällde jag förstås lite åt tjejen som stod i informationen.

Däremot kunde man inte missa att Star Wars-utställningen var i stan. Den var väldigt välskyltad. Den kanske är mer kommersiell? Money talks. 825 spänn skulle det kosta familjen Lundqvist att gå in. Ecce Homo och In hate we trust var gratis.

1 kommentar

Lost in…Lost

Av , , Bli först att kommentera 0

Grattis alla ni som börjar semestern idag. Ni behöver inte känna någon press att åka ut på några badstränder eller jobba i trädgården. Ni kan lugnt lägga er raklånga i sängen och läsa en bra bok. Eller så kan ni sjunka ner i TV-soffan och se repriser av en miljon serier som man redan ledsnat på.
"Det är perfekt väder för att se på "Lost" hela dagen" sa 16-åringen.
Jag undrar vilket väder som INTE är perfekt för det? Så vitt jag har kunnat se verkar det gå utmärkt i strålande solsken också. Det är ett under att vår TV inte har smält ner av överbelastning.
Själv har jag stått där precis som min egen mamma gjorde, och försökt tvinga ut ungarna i sommarlovs-solen. Det är något genetiskt.
För jag minns ju själv att man gärna låg inne i stugan och läste böcker när det var som soligast ute. Det var ju hur skönt som helst.

Det mest fascinerande idag är att vi har nio barn inomhus och jag hör inte ett ljud ifrån dem. Är det ett dåligt tecken?

Bli först att kommentera

Falsk varudeklaration

Av , , 1 kommentar 0

Julia sitter och läser tidningen vid frukostbordet. Samtidigt nynnar hon vidare på Jason Mraz som verkar ha satt sig i huvdet på henne den här veckan.
‘Lend me your ear’ sjunger hon. Jag inser att det är precis det jag kommer att få göra den närmaste kvarten. Låna ut mitt öra alltså.
"Vad är Kvarken exakt?" undrar hon.
Oh nej, nu kör det igång igen tänker jag och hinner svara på det, bli informerad om vilka som tagit examen vid Umeå universitet och förneka att tidningsbilden från Liseberg är fejkad innan hon får syn på mitt bloggcitat längst upp på familjesidan.

Julia: Mammablogg, det låter ju som om du har fött barn nyss.
Jag: Jaha ( det är ungefär allt jag orkar säga vid frukosten idag också)
Julia: Thats very incorrect.
Jag: Ja, tack och lov för det.
Julia: Vadårå?
Jag: Jag skulle inte direkt vara sugen på att nyss ha fött barn.
Julia: Det vore väl trevligt med en bebis?
Jag: Inte ett dugg.
Julia: Men vore det inte roligt att ha i alla fall ETT barn som gör som du säger?

Där har hon onekligen en poäng.

Fast sen tvingas jag ta ur henne villfarelsen att spädbarn är små lydiga krabater som följer sin mammas vilja. Den som tror det lär få en tuff mammatid redan från start. Jag gissar att det är en evolutionsbetingad egenskap att aldrig lyda sin mamma.

1 kommentar

Pratkvarnen

Av , , 1 kommentar 0

En del dagar är man så trött så trött att man inte klarar att bli tilltalad ens. Det är fel dag att äta frukost med sina barn. Min 16-åring har en svårslagen svada. Hon kan prata i princip oupphörligt när hon sätter den sidan till. Och som hon hoppar mellan ämnen blir jag tokslut i skallen en dag som denna.
Nu läser hon Aftonbladet samtidigt som hon ska konversera med sina bröder och hålla koll på TV-rutan samtidigt. Bröderna är inne i någon TV-film och är knappt kontaktbara så hon pratar lite för döva öron periodvis. Men pratar gör hon.
‘Vem är Clark Olofsson, mamma?’
‘En av rånarna vid Norrmalmstorgsdramat’ svarar jag.
‘Jaha, vad är det då?’
‘Ett bankrån som gick snett där man tog gisslan’ svarar jag, irriterad över att hon inte minns att jag för tre veckor sen pekade ut just det torget när vi körde förbi. Men hon fortsätter obekymrat.
‘Vem är Jackie Arklöv då?’
‘En kille uppvuxen i Västerbotten som är kriminell. Legosoldat. Han sköt bland annat ihjäl ett par poliser med nackskott’ svarar jag.
‘Oh, vad hemskt. Är det busstrejk fortfarande?’
‘Nej, den är avblåst’
‘Men orka bråka för så lite pengar’
‘Jag vet inte hur deras avtal ser ut. En liten höjning kan vara värdefull om man inte har mycket pengar’ svarar jag och känner att jag inte orkar med att svara på alla frågor som susar omkring.
‘Det står här att de får 1600 på ett år’
‘Jaha’
‘Men det är väl lite, vad får de i månaden då?’
‘Jag VET inte Julia. Du kan väl läsa artikeln?’
‘Nä, SÅ intresserad är jag inte’

Gud, ge mig styrka tänker jag när jag försöker avskärma mig så gott det går. Hon bekymrar sig inte alls utan fyller ut tystnaden efter mina uteblivna svar med små sångstumpar som hon trallar på, samtidigt som fortsätter med Aftonbladet och TV:n. Jag har slutat att svara. Hon kör monologen.

‘Oh hoottieeee. Har du sett att hans läpp hänger ner i ansiktet. Han är typ förlamad’ säger hon innan hon fortsätter nynnandet på Jason Mraz megahit Im Yours.
‘Visst har Peter Petrelli ( eller vad fanken han hette) suttit i fängelset med en blond tjej där ‘ frågar hon ut i luften med en blick på TV-rutan innan hon sjunger vidare på I´m Yours
‘Tappitappatappidooo’ ( fortfarande nynnande)
‘Mamma, ska vi ut och bada idag?’
‘ Oh, vad hjulbent han är!’ utbrister hon och sjunger vidare på I´m Yours
‘Ohohoooohhhhoooohhhh, dadobidobidobidooo’
(Jag funderar på att stoppa en ostfralla i munnen på henne)
‘Åh där är han – han var skitsnygg förut’ säger hon obekymrat.
‘Han har varit med i Gilmore girls, han har jag varit kär i halva mitt liv’ fortsätter hon innan hon plötsligt byter sång.
‘Ella, ellaaaaaaaa ‘ sjunger hon högt och ljudligt, med ögonen fästa på TV-rutan igen.
‘Den här säsongen har han varit blöt med bar överkropp hela tiden. I like!’
Här byter hon plötsligt låt igen och nynnar vidare på I´m yours)
‘I tried to be cool but you`re so hot that I melted’ sjunger hon.

Jag undrar vem som är het här tänker jag som håller på att koka över av att hon inte kan vara tyst ens bråkdelen av en sekund.
‘Men uäck..vem har fisit?? Åh jag döööör’ tjuter hon.
‘Kolla Anton, det där är hon som är rösten i Gossip girl. Ja, eller hon ÄR Gossip girl ‘ utbrister hon, fortfarande utan kontakt med någon av sina bröder.
‘Mamma, när försvinner solen från studsmattan?’ följt av en ny sångsnutt av något oidentifierbart.
‘Förresten gjorde jag något dumt igår mamma, jag klippte min lugg’
Just då ringer telefonen. Det är till henne. Med tanke på hur sällan hon är tyst gissar jag att någon av hennes kompisar får låna ut sina öron en stund.
Själv ser jag min chans och smiter ut innan hon hinner blinka. Tystnad är underskattat.

1 kommentar

Arg på döden

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag blev så himla arg idag. Arg på den här skitvärlden där saker är så orättvisa. Och så blev jag plötsligt arg på vänner som inte längre finns i livet. Hur kan de liksom bara gå och dö ifrån mig?? Fan också.
Som om de hade något val.
Min logik haltar.

Men gråten i halsen tog i alla fall ledigt för en stund. Det är lättare att vara arg än ledsen.

Så istället för att gråta mer idag gick jag ut och klippte gräs i ilska. Det var nästan befriande att massakrera tuvorna, ge igen på högre makter liksom. Håller jag på att få en knäpp?
Jag har tappat fler nära vänner till andra sidan, de senaste åren. Smärtsamma förluster. Juli är en riktigt svart månad. Jag hamnar alltid i en dipp den här tiden på sommaren.
Kan jag stryka Juli ur min kalender? Stänga in mig? Spola förbi skiten?

Men så tänker jag på Tomas Di Levas ord. "Även den som inte vågar leva dör en dag"
Och jag tröstar mig med att mina bortgångna vänner faktiskt har lyckats med just det. Att verkligen våga leva in i det sista.

Bli först att kommentera

God och grym

Av , , Bli först att kommentera 0

Igår fick jag med all tydlighet uppleva att världen verkligen är både god och grym. Den goda världen fanns på Vännäs marknad där en superduktig konferencier, en balanserad, god jury och en massa goda människor i publiken vände en tänkbar katastrof till något mycket positivt för en liten tjej. Just då var jag tårögd för att det finns så mycket godhet i den här världen.

Samtidigt fick jag veta att en av mina närmaste vänner förmodligen aldrig vaknar upp igen efter en stroke. Det som tröstar mig är att jag vet att han var lycklig den sista dagen. Det var så många saker som fallit på plats. Det som på samma gång känns så grymt är vetskapen om att han inte fick uppleva allt det han nu såg fram emot. Det gör så avgrundsdjupt ont just nu.
Det är som min bästa väninna säger. Döden kommer alltid mitt i steget. Man är aldrig beredd.

Bli först att kommentera

Funny, funny

Av , , Bli först att kommentera 0

Anton fäller många bevingade ord. Det kanske blir så när man pratar jämt och ständigt.
"Jag törstar efter komedi" är ett av dem som han syskon haft roligast åt i sommar.

Just humor är en sak som har diskuterats friskt i familjen. Senast vid middagsbordet där min man hamnar i en diskussion med Petter och Julia om huruvida han är rolig eller inte. Min man står inte alltid högt i humorkurs hos sina barn, med sina så kallade "gubb-skämt". Men ibland kan ju saker man säger som bekant vändas både emot och med en.
Pappa: En sak är säkert.
Julia: Vadå?
Pappa: Jag är i alla fall roligast i familjen.
Julia: Öhhhh. Näe.
Pappa: Att jag är! Tveklöst.
Petter: (gapskrattar) Så du är roligast i familjen? Det där är faktiskt det roligaste du någonsin sagt. Där ägde du mig verkligen!

Det är inte lätt här i världen.

Bli först att kommentera