När jag blev sjuk i våras seglade mitt blodtryck i höjden. Därför blev jag ordinerad en medicin som skulle hålla blodtrycket i schack. Och mig.
"Det kan tänkas att du går lite på halvfart med den här medicinen, men å andra sidan gör det ingen skada vad gäller dig. Det kan vara nyttigt att inte kunna blåsa på " tyckte min doktor.
Jaha. Det kan väl knappast bli någon katastrof tänkte jag som aldrig ätit den här medicinen förr.
Alltså blev fallet hårt när jag insåg effekterna av de där jäkla tabletterna. Det var liksom inte bara det att de höll min puls på en lugn och fin nivå. De bromsade hela mig!
Det har känts som att vandra omkring i sirap. Och så fort man ska öka farten känns det som om man får en sopsäck åtdragen kring huvudet. Man får inte luft och orken tar tvärstopp.

Jag försökte förklara för min kompis hur medicinen funkar rent praktiskt.
Jag: Den håller ner pulsen. Oavsett vad man gör.
Hon: Men om du anstränger dig då?
Jag: Då tar man bara helt slut. Oåterkalleligt.
Hon: Även om man är tokstressad och har en deadline?
Jag: Ja! Det går inte att öka farten. Det tar helt stopp.
Hon: Man skulle kunna säga att det funkar som ett antabus för duktiga flickor då? Så fort man ska bli effektiv, duktig och dra på i 180 så kopplas handbromsen in?

Det var onekligen en intressant iakttagelse. Idag slängde jag burken. Med farbror doktorns tillåtelse.

Det blev en rivstart i morse. 14-åringen stod vid min säng tidigt och meddelade att hon inte hittade sin Kametröja som alla i kamratstödjarteamet skulle ha på sig idag. Och jag visste inte ens hur tröjf-n såg ut. Det gjorde däremot min man som med en gäspning lät meddela att han inte hade sett den sen innan sommarlovet när han vek tvätt.
’Den kan ju ha hamnat i någon annans tvätthög’ sa han obekymrat innan han vände sig i sängen och somnade om.
Jag insåg att här skulle det bli panik så jag störtade upp och rev ut, i tur och ordning, Anton, Julia, Sofias och min garderob. Ifall den hamnat fel när min man vek tvätt. 14-åringen letade igenom sitt rum med stigande panik. Och samtidigt svor jag tyst ( och mellan varven ganska högt också) över att maken tog så enkelt på situationen. Jag överlade också med mig själv om jag skulle ta med mig en tvåliters tillbringare med isvatten och hälla över honom där han sov i godan ro. Det har nämligen en väninna till mig gjort med sin man en gång i tiden och han vaknade till väldigt snabbt meddelade hon. Med skräckblandad förtjusning fantiserade jag om vad annat jag skulle kunna göra för att min man liksom skulle förstå mitt sinnesläge. Jag som ska försöka avhålla mig från stress.

Jag var fullständigt bergsäker på att det inte var jag som lagt den i någon annans hög, eftersom jag är belastad med ett nästan sjukligt fotografisk minne i vissa sammanhang. Det må vara hur rörigt som helst kring mig, men jag har (eller hade åtminstone förr i tiden) järnkoll på var viktiga och ’oviktiga’ saker finns. Min hjärna registrerar sånt utan att jag vill. Dessvärre.
Jag har en teori om att det är därför jag klarar av livet i min hyfsat kaosartade tillvaro.

Jag och min dotter är ganska lika där och kanske var det också därför jag direkt förstod vilken katastrof det var för henne att tröjan var puts väck. Jag kastades direkt tillbaka till otaliga morgnar i min barndom när jag varit i samma situation och fått ’tokångest’ och ont i magen för att jag skulle ha med något till skolan, som plötsligt inte var där det skulle. Allt som oftast för att något av mina syskon hade ’behövt’ den till något.
Och medan jag verkligen får ett adrenalinpåslag och ett blodtryck som går upp massor av enheter, så reagerar min man mer som jag minns att mina bröder gjorde.
’Jaha, spela roll. Det är väl bara att säga att du har glömt eller att du inte hittade den’
’Världen går inte under, typ’
Grejen är ju bara att för sånna som mig så GÅR världen verkligen under just då. Jag önskar att jag levde lite mer ’låt-gå’ men jag har inte lyckats lära mig det i de här sammanhangen.

Efter att ha slitit ut hela tvättstugan, tre kartonger med bortplockade sommarkläder och slutligen tre sopsäckar med Sofias avlagda kläder som skulle skickas till myrorna hittade jag tröjan. Den hade förmodligen blivit inlagd i Sofias tvätthög och sen hade hon väl rensat ur den, tillsammans med ohemula mängder andra kläder, när hon flyttade.
14-åringen var så lättad att hon inte ens bröt ihop när hon råkade spilla ut mjölkglaset över bordet. Det är fasen inte lätt att vara tonåring med växande armar och ben och tillfällig motorisk återanpassning.

För mig gick luften fullständigt ur när jag skickat ungarna till skolan. Det är sjukt så mycket kraft det tar med en sån där adrenalinräd på morgonkvisten. Jag tror jag får ringa och boka tid på Markus massage och använda presentkortet min yngste son vann på scouternas motionsbingo igår.

I vår märkliga släkt har vi en del uttryck som inte riktigt betyder vad det var tänkt ursprungligen. Ett av dem kommer från ett OS för en massa år sen. Jag tror det var Söul 1988.

Min man hade, även den gången, upptäckt ett odds som han inte kunde motstå. Jag kommer inte ihåg vad kinesen hette den gången, men han var världsetta i bordtennis och enligt min man så överlägsen att det inte fanns något annat alternativ.
"Det är han mot övriga världen" förklarade min man när han gav sig iväg till bokhandeln för att sätta 100 spänn på den här kinesen.

För en nybildad tvåbarnsfamilj som på den tiden levde på en lön var det där gräsligt mycket pengar. Utanför bokhandeln träffade han min syster som är kapitalt ointresserad av sportspel. Men min man lät sig inte hindras, han var så i gasen över det där oddset att han försökte övertyga min syster om att hon "bara måste spela på den där kinesen som vinnare".
Det gjorde hon naturligtvis inte.
"Det är totalt bergsäkert" försökte min man.
"Det spelar ingen roll" svarade min syster.
"Det är en bra affär" fortsatte min man entusiastiskt.
"Njaaaaaa" sa min syster tveksamt.
"Men det är säkrare än pengar på bank" drämde han till med.
Min syster lät sig inte övertygas.

Gissa vem som åkte ut i andra omgången i OS? Mot något blåbär.
Enligt min man var den kinesiska världsettans fall den största skrällen i den OS-historien.
Just då i alla fall.
Sen den dagen har orden en ny innebörd i min släkt. Uttrycket "säkrare än pengar på banken" betyder numera att man tänker göra högst osäker affär.

Till min mans försvar kan sägas att han spelat in mycket mer än han spelat bort. Och så länge han gör det får han gärna ha det som hobby.

Jag hör till dem som försvarar förändringen av svenska språket allt som oftast. Att framförallt ungdomar förenklar, förkortar och tydliggör begrepp har jag ingenting emot. Språk är dynamiskt och föränderligt och jag är helt säker på att folk för kanske knappt hundra år sedan förfasade sig över att ungdomen började säga "ska" istället för "skall" eller "har" istället för "hafver".
Men jag har uppenbarligen vissa problem med "det nya språket" i alla fall. Annars skulle jag inte uppröras så mycket över vissa uttryck, inte minst de med engelsk koppling. Som när 12-åringen kommer in med sin bakåtvända hip-hop-keps ( ja jag tror det är en sån i alla fall) och säger:
"Morsan, jag hittade alla mina ringar. Nu är jag färdigpimpad"

Färdigpimpad? ! ? !
Jo jag vet att "pimpa" betyder. Snygga till, fräscha upp, "stajla". Jag vet att uttrycket kommer från amerikanska TV-programmet "Pimp my ride" där man hämtade folks gamla skrotiga bilar och byggde om dem till fashionabla lyxåk. Men vad är det för ett jädra uttryck??

Alla som lärt sig orden man INTE fick lära sig på engelskalektionerna vet att "pimp" betyder hallick. Den enda association jag får av att "pimpa något" är alltså min egen bild av en svartmuskig man med mängder av guldkedjor och diamantringar som någon stackars gatflicka har tjänat ihop till åt honom.
Det var inte direkt det jag ville tänka på när jag tittade på min 12-åring som nu meddelade att han var "färdigpimpad".
Fast någonstans inser ju jag också att han varken kände sig "färdigsmyckad, uppklädd, dekorerad" eller något annat ålderdomligt.
Nej, han var något helt annat i sina döskalleringar och bling-bling-kedjor med strass-stenar som blixtrade i solskenet.
Han var helt enkelt "färdigpimpad". Det kommer JAG aldrig att bli.

***************************

Bling-bling är förresten hip-hop-slang för juveler och andra uppsendeväckande accessoarer.
Ursprunget till ordet sägs vara det imaginära ljudet då ljus träffar en diamant. För er som inte visste det.
Själv kommer jag snart att kunna ge ut ett tonårslexikon.

Det pågår en del spelande i vår familj. Inte bara på piano, bas och gitarr.
Vi som vet med oss att vi inte klarar av att hålla oss på mattan om vi går på trav, vi låter bli spel. Dit hör definitivt undertecknad. Jag är helt säker på att jag skulle kunna bli en sån som spelar bort hus och hem om jag fick tillräckligt med adrenalinpåslag.

Min man och son är mer taktiskt kalla. Spelar på säkrare odds och gamblar inte så mycket. Å andra sidan ger det ju inte alltid önskat utfall det heller. Som när min son satte pengar på att Modo skulle vinna mot Björklöven igår.

För ett tag sedan hittade min son ett kanonodds. Det gav extremt bra med pengar om Linköping skulle vinna Elitserien. Det var ett så bra odds att min man bestämde sig för att satsa på Linköping som seriesegrare. Inte som SM-guldvinnare, utan som grundseriesegrare.
"Sen är det bara att hoppas att de inte möter Skellefteå i någon avgörande match i slutet, för då blir det kris" sa han innan han kollade spelprogrammet.

Gissa vilka som möts i den allra sista omgången av Elitserien? Naturligtvis.
Den 28 februari spelar Skellefteå AIK hemma mot Linköping. Tänk er det diaboliska scenariot. Det kan vara matchen när Linköping kan spela bort Skellefteå från slutspel. Det kan vara matchen när Linköping spelar ner Skellefteå till Allsvenskt kval. Och där sitter min man med sitt spel och vet att just detta faktum, en Linköpingsvinst, kan ge honom en hel del pengar.
Men det kan å andra sidan vara matchen då Skellefteå AIK spelar bort 30 000 kronor för familjen Lundqvist. Och gissa vad det gör för familjelyckan?

Personligen kommer jag inte att ha några problem med att se exleksingen Niklas Persson ( som numera spelar i Linköping) förpassa Skellefteå till allsvenskt kval mot att jag får en Thailandsresa med familjen. Men det ska onekligen bli intressant att bevaka det psykologiska experimentet, där min man kommer att våndas något kopiöst.
Jag antar att min man ser matchen i Skellefteå isstadion. Vi ska definitivt inte se den ihop. DET kan få oanade konsekvenser.

Det är rent fantastiskt vad man kan uppbåda intresse för helt fantastiskt ointressanta saker ibland. I ren desperation efter ett OS-guld såg jag segling i morse. Jag har seglat en del själv, men i mina ögon är segling på TV lika tråkigt som velodromcykling. Eller taekwondo. Jag tror att till och med konstsim ger mig mer tillfredsställelse.
Det goda med seglingen var i alla fall att även om "vi" tampades om ett OS-guld så fick jag ingen hjärtklappning alls. None. Pulsen låg helt stabil.

Men så blev det bordtennis med Jörgen Persson och även om jag förr i världen tittade mycket även på det, så fick jag idag helt nya insikter. Inte bara att reglerna är ändrade.
Jag konstaterar att pingis måste vara världens mest nervkittlande sport. Det finns ju inte ett enda moment där man som åskådare kan slappna av! När åttondelsfinalen gick kunde jag inte ens sitta i soffan med sonen. Nä, jag satt i köket och såg "lite på håll" så att det liksom inte skulle "kännas lika viktigt".
Fast det hjälpte knappt det heller.

Vilken match det blev sen. Jag var ett vrak när den slutade. Jag fick nästan panikångest av all hjärtklappning. Och då såg jag inte ens alla bollar, jag lyssnade bara, med förbundna ögon, på sonens vrål. Min nya blodtrycksmedicin som gjort mig till en sävlig varelse hela sommaren tycktes plötsligt inte ha någon effekt alls.

Jag brukar undvika skräckfilmer och thrillers av just den anledningen att jag inte klarar av obehaget av den där otäcka hjärtklappningen. Nu börjar jag fundera på om jag måste lägga av med OS också. Och hur fasen ska det gå med hockeyn i vinter? Kommer jag att behöva ångestdämpande inför kvalserien?

Nej, det blir till att köra mental träning hela vintern så man kan hålla nerverna i schack. Den saken är klar. Jag ska börja träna på det gradvis under Jörgen Perssons kvartsfinal.

Anton kom just hem från skolan. Ingen har väl missat vad vi har för väder just nu?
Det var definitivt fel dag för en cykelutflykt kan vi väl konstatera i efterhand.
Men lärarna i Nordmaling är hårdingar och lite regn har väl ingen dött av?

Hur som helst så gav man upp och cyklade tillbaka från Korptjärn nu efter timmar i hällande regn. Alla barn fick åka hem och byta kläder.
"Och Håknäsbarnen skulle få låna torra kläder av oss i Nordmaling" säger Anton innan han kastar sig in i duschen.
Lunch skulle de äta i klassrummet sen. Gissar att de är ganska möra.
Han var dock på väldigt strålande humör när han åkte tillbaka till skolan, efter att ha sett bilderna av översvämningarna på gatorna i Umeå, på vk.se.

"Hur kan det bli sådär i Umeå hela tiden?" undrade han.
"Tja, gatubrunnarna hinner inte ta undan vattnet helt enkelt" svarade jag.
"De kanske inte har råd att bygga tillräckligt med brunnar" säger han fundersamt.
"Nej, men det är ju sällan det regnar såhär" svarar jag.
"Mamma, det är ändå tur att vi bor i Nordmaling. Här är ju gatorna torra" funderar han.
"Det måste vara så att de har så många gator i Umeå att de inte har råd med brunnar till alla. Vilken tur att vi är lite fattigare och har lite mindre gator så att vi inte behöver ha sånna där översvämningar som i Umeå" säger han belåtet innan han drar på sig regnjackan och försvinner torr och varm tillbaka till skolan.

Jag har blivit gammelfaster. Eller något. Hur lät det?
Min brorson och hans sambo har fått ett litet knyte.
I och med det blev alltså brorsan farfar också. Smaka på det. Jag undrar om man får en light-kris av att plötsligt bli mormor eller farmor? Tänker man då att man måste sätta upp håret i knut och luta sig tillbaka i gungstolen? Livet ser ju inte riktigt ut så numera.
Jag har varken träffat farfarn eller farmorn än. Brorsan har ju oftast håret i hästsvans så han är kanske mer lämpad till knut än vad hans sambo är?

Hur som helst så känns det långt till Göteborg och brorsonens lilla familj just nu. Jag hoppas de har det sådär fantastiskt som man bara har det, de gånger i livet man just fått barn. Det är inte utan att jag saknar det just nu.
Oroa er inte. Jag saknar inte allt runt omkring. Bara just den där känslan av att ligga utmattad med en alldeles ny människa i famnen. Utanpå istället för inuti. Det är en häftig känsla.

Anton och klasskompisen N håller på att slå in böcker. Den obligatoriska första-skoldagen-sysslan. Det är en intressant dialog kring bordet. Där avhandlas allt från inslagningsteknik till klasskompisens genidrag i fjol att slå in matteboken i papperet från en chipspåse.
Jag undrar hur många böcker jag slagit in genom åren? Det känns som massor. Men nu försöker de klara sig själva och jobbar frenetiskt.

Anton: Kolla vad jag hittade! Batmanplast!
N: Coolt! Nu ska jag göra sådär snyggt som min mamma brukar göra.
Anton: Du verkar värsta ju proffset på det här. Jag är mer amatör kan man säga.
N: Ifjol slapp jag slå in två böcker, de var redan inslagna.
Anton: DET äger.
N: Men hur fick du din sådär bra??
Anton: Mamma, hjälpte mig nu med hörnet, hon är värsta proffset.
N: Jag ska i alla fall riva av allt papper från mina böcker när vi ska lämna in dem. Ingen annan ska slippa slå in som jag har fått jobba med det här!
Anton: Det bästa med att slå in hemma är i alla fall att man får vara i fred.
N: Ja, man slipper tjejerna i skolan.
Anton: Ja, tjejerna som ska "hjälpa till" hela tiden. Nu får man ju lugn och ro.

En timme senare är böckerna inslagna i allt från rosa Sportbladet till Batman-plast och prickigt presentpapper. Det är höst igen.

Hemma igen efter en hel-helg i Stockholm. Ja, det känns onekligen så, även om kroglivet lyst med sin frånvaro. Däremot har vi varit några vändor på IKEA och enligt min man är känslan efter en sådan dag värre än vilken baksmälla som helst.
Dottern är i alla fall installerad i sin nya lägenhet och visst känns det värre att flytta henne dit än till Umeå. Det är som långt med de där 62 milen just nu. Jag vet att det inte går någon nöd på henne. Särskilt som hon har en av mina bästa vänner fem minuters promenadväg från sin lägenhet. "Som extra föräldrar ungefär" som hon själv uttryckte det.

Dessutom har hon redan att väldigt stort kontaktnät där och telefonen har gått varm hela helgen. Det är många middagar bokade redan. På onsdag har hon upprop dessutom.

Efter kånkande av sängar, lådor, hyllor, garderober, matkassar och cykellås, så lämnade vi henne igår kväll och åkte i 62 mils ösregn hem. Idag fick jag en bild på hennes färdigfixade sovrum. Jag kände mig som hemma direkt, för jag känner igen hennes stil. Det är som att ha flyttat hennes flickrum en bit bara. Nu är det som hon vill ha det och det känns tryggt. Hon kommer att få en jättebra tid där.