Kametröjan

Det blev en rivstart i morse. 14-åringen stod vid min säng tidigt och meddelade att hon inte hittade sin Kametröja som alla i kamratstödjarteamet skulle ha på sig idag. Och jag visste inte ens hur tröjf-n såg ut. Det gjorde däremot min man som med en gäspning lät meddela att han inte hade sett den sen innan sommarlovet när han vek tvätt.
’Den kan ju ha hamnat i någon annans tvätthög’ sa han obekymrat innan han vände sig i sängen och somnade om.
Jag insåg att här skulle det bli panik så jag störtade upp och rev ut, i tur och ordning, Anton, Julia, Sofias och min garderob. Ifall den hamnat fel när min man vek tvätt. 14-åringen letade igenom sitt rum med stigande panik. Och samtidigt svor jag tyst ( och mellan varven ganska högt också) över att maken tog så enkelt på situationen. Jag överlade också med mig själv om jag skulle ta med mig en tvåliters tillbringare med isvatten och hälla över honom där han sov i godan ro. Det har nämligen en väninna till mig gjort med sin man en gång i tiden och han vaknade till väldigt snabbt meddelade hon. Med skräckblandad förtjusning fantiserade jag om vad annat jag skulle kunna göra för att min man liksom skulle förstå mitt sinnesläge. Jag som ska försöka avhålla mig från stress.

Jag var fullständigt bergsäker på att det inte var jag som lagt den i någon annans hög, eftersom jag är belastad med ett nästan sjukligt fotografisk minne i vissa sammanhang. Det må vara hur rörigt som helst kring mig, men jag har (eller hade åtminstone förr i tiden) järnkoll på var viktiga och ’oviktiga’ saker finns. Min hjärna registrerar sånt utan att jag vill. Dessvärre.
Jag har en teori om att det är därför jag klarar av livet i min hyfsat kaosartade tillvaro.

Jag och min dotter är ganska lika där och kanske var det också därför jag direkt förstod vilken katastrof det var för henne att tröjan var puts väck. Jag kastades direkt tillbaka till otaliga morgnar i min barndom när jag varit i samma situation och fått ’tokångest’ och ont i magen för att jag skulle ha med något till skolan, som plötsligt inte var där det skulle. Allt som oftast för att något av mina syskon hade ’behövt’ den till något.
Och medan jag verkligen får ett adrenalinpåslag och ett blodtryck som går upp massor av enheter, så reagerar min man mer som jag minns att mina bröder gjorde.
’Jaha, spela roll. Det är väl bara att säga att du har glömt eller att du inte hittade den’
’Världen går inte under, typ’
Grejen är ju bara att för sånna som mig så GÅR världen verkligen under just då. Jag önskar att jag levde lite mer ’låt-gå’ men jag har inte lyckats lära mig det i de här sammanhangen.

Efter att ha slitit ut hela tvättstugan, tre kartonger med bortplockade sommarkläder och slutligen tre sopsäckar med Sofias avlagda kläder som skulle skickas till myrorna hittade jag tröjan. Den hade förmodligen blivit inlagd i Sofias tvätthög och sen hade hon väl rensat ur den, tillsammans med ohemula mängder andra kläder, när hon flyttade.
14-åringen var så lättad att hon inte ens bröt ihop när hon råkade spilla ut mjölkglaset över bordet. Det är fasen inte lätt att vara tonåring med växande armar och ben och tillfällig motorisk återanpassning.

För mig gick luften fullständigt ur när jag skickat ungarna till skolan. Det är sjukt så mycket kraft det tar med en sån där adrenalinräd på morgonkvisten. Jag tror jag får ringa och boka tid på Markus massage och använda presentkortet min yngste son vann på scouternas motionsbingo igår.