Mitt antabus

När jag blev sjuk i våras seglade mitt blodtryck i höjden. Därför blev jag ordinerad en medicin som skulle hålla blodtrycket i schack. Och mig.
"Det kan tänkas att du går lite på halvfart med den här medicinen, men å andra sidan gör det ingen skada vad gäller dig. Det kan vara nyttigt att inte kunna blåsa på " tyckte min doktor.
Jaha. Det kan väl knappast bli någon katastrof tänkte jag som aldrig ätit den här medicinen förr.
Alltså blev fallet hårt när jag insåg effekterna av de där jäkla tabletterna. Det var liksom inte bara det att de höll min puls på en lugn och fin nivå. De bromsade hela mig!
Det har känts som att vandra omkring i sirap. Och så fort man ska öka farten känns det som om man får en sopsäck åtdragen kring huvudet. Man får inte luft och orken tar tvärstopp.

Jag försökte förklara för min kompis hur medicinen funkar rent praktiskt.
Jag: Den håller ner pulsen. Oavsett vad man gör.
Hon: Men om du anstränger dig då?
Jag: Då tar man bara helt slut. Oåterkalleligt.
Hon: Även om man är tokstressad och har en deadline?
Jag: Ja! Det går inte att öka farten. Det tar helt stopp.
Hon: Man skulle kunna säga att det funkar som ett antabus för duktiga flickor då? Så fort man ska bli effektiv, duktig och dra på i 180 så kopplas handbromsen in?

Det var onekligen en intressant iakttagelse. Idag slängde jag burken. Med farbror doktorns tillåtelse.