Petter har halsfluss. Eftersom han så sällan är sjuk innebär det en nära-döden-upplevelse för honom som regel. Det normala är att han syskon är sjuka och att han helst vill sätta dem i karantän för att ingen ska kunna smitta honom. Fick han bestämma skulle ett febersjukt småsyskon aldrig få lämna sitt rum och helst få in maten på en bricka som en annan farlig livstidsfånge. Allt för att ingen ska kunna smitta Petter.

Så nu sitter han vid middagsbordet och kan inte begripa hur HAN har kunnat få halsfluss, medan övriga familjen är i stort sett frisk.
"Hur kan ingen annan vara sjuk och bara jag" säger han.
"För att du har streptokocker och ingen annan" säger pappa utan medlidande.
"Jamen jag måste ju ha fått det någonstans ifrån. Någon annan MÅSTE ju vara sjuk" envisas Petter.
Det blir tyst en hundradels sekund. Sen bryter det lös.
"Pernilla" utbrister Anton, Isa och pappa med en mun, som om de hade övat på det länge. Och de är mycket roade.
Pernilla är nämligen flickvännen och huruvida hon har halsfluss eller inte vet jag inte, men han är i alla fall smittfri innan de ses igen.
Petter grymtar något grumligt nerifrån sin såriga hals.
No mercy in the family. Inte ens om man är sjuk.