Jag var hos tandläkaren igår. Att gå ut därifrån är ungefär lika roligt som att lösa ut sin bil från verkstaden eller att köpa nya vinterdäck. Det är förbannat dyrt och man får liksom inget roligt för pengarna. I tandläkarens fall är det dessutom en obehaglig upplevelse.
Faktum är att jag mår fysiskt illa bara av att gå in i huset. Nej, tandläkarskräck är inte logisk, tro mig, jag vet.

Det intressanta är att jag har jobbat i samma hus under tre år. VK hade sin redaktion där en gång i tiden. Första morgonen tänkte jag att man skulle bli van med tiden. Det blev jag aldrig. Varje morgon när jag klev in genom dörren till mitt jobb sköljde den där vågen av illamående över mig. Helt sanslöst.

När jag simmar träffar jag ibland personal från folktandvården. Det räcker för att jag ska få lite ont i magen innan jag ens hunnit reagera på varför. Det sitter i reptilhjärnan. Nog fattar väl jag att de knappast kommer att trycka ner mig under vatten för att rycka i tänderna på mig, men det spelar ingen roll. Det där obehaget finns där i några sekunder, innan jag liksom sansar mig och socialiserar.

Fast igår hade jag ingen lust att vara social när jag gick ut. 809 kronor för att sitta där i stolen en halvtimme, undersökas, poleras och fluorlackas. Profylax kallas det. Jag tror det hade varit mer avslappnade att boka två timmars massage för pengarna.

Min man har rationaliserat lite vad gäller våra barns åldrar. Jag vet inte om det är hans ledarskap i en massa lagidrotter som slår igenom. Man snackar nämligen inte ålder där, man pratar om födelseår. Det finns inga tjejer som är 16 år - de är bara 92:or rätt och slätt. Ja alltså, rent teoretiskt kan de ju vara födda 91 också, men nu har man per automatik räknat upp dem till 17 år, eftersom de fyller det under det här året. Hängde ni med?

Isa fyller 14 år i mars. Det innebär att hon är 13 år just nu. Fast i pappas värld är hon redan 14 för hon är ju 94:a. Så igår när han satt och pratade i telefon med någon berättade han att han har en dotter som är 14 år. Trots att hon inte har fyllt än.
Isa, som hörde delar av samtalet tyckte att det var märkligt att hon var 14 år. Men man kan ju alltid vända allt till sin fördel.
- Pappa tror tydligen seriöst att jag är 14 år nu. Innebär det att jag får en moped då nu när jag fyller år i mars?

Jag var på Carl-Einar Häckners Pusseldrömmar igår. Vilken fantastisk föreställning. Jag skrattade så tårarna rann och jag fick ont i magen. Och mitt i det där att man har skratt-ont i magen så får man eftertänksamhets-ont i magen. Just för att han är så mitt i prick i det han säger många gånger.
Jag gillar de där snabba kasten mellan lek och allvar. Mellan himmel och helvete. Jag som är en sån där berg- och dalbanemänniska.

Och precis så var det i morse när vi låg i sängen min man och jag och pratade om livet och kände att inget låg mellan oss ( ja utom då handbollsföreningens ströplock på SCA idag).
Himmel kändes det som.
Fast sen kom helvetet då, precis som hos Carl-Einar. Min mans chef ringde och beordrade ut honom på övertid idag. Det innebär att han jobbar till i morgon. Och eftersom jobbveckan redan var tufft lagd så känns det givetvis blä, även om det inte är något han kan rå på.
Men jag som är en logisk människa med en viss förkärlek för siffror svart på vitt räknade just ut att av livets kommande dygn, den närmaste veckan fram till nästa måndag morgon så är han mer borta än hemma även om man räknar nattimmarna hemma. Av de kommande totalt 189 dyngstimmarna, så är han på jobbet 112,5. Minst. De tre nätter han är hemma räknar jag med att vi nog måste sova bort en sådär 15 timmar ihop i alla fall. Förmodligen lite till eftersom han kommer att vara ganska slut.

Ja, just nu kändes det onekligen som lite helvete. För de där sju tvättkorgarna som skulle vikas ikväll framför en film, de står ju kvar. Och den där familjekvällen när äldsta dottern för en gångs skull var hemma, den rök ju också. Och alla de där sakerna som vi sköt på igår kväll för att han ändå skulle vara ledig idag och i morgon, ja de rök ju också.

Så vad kan man lära sig av detta? Skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag?
Eller att livet är á la Häckner?

Alla fick en pusselbit när man lämnade föreställningen. Jag har sparat min. Jag tänker ha den med mig som en påminnelse om Pusseldrömmar.

Min bästa vän är söderut i helgen och hennes 18-årige son är ensam hemma. Innan hon åkte berättade han att han skulle klara sig utmärkt med access till hennes MedMera-kort under helgen. Nio liter Coca-Cola var allt som behövdes för att han skulle ha en hel-helg.
Igår var jag ute och lunchpromenerade med hennes hund. När jag klev in för att lämna posten på köksbordet låg där en inköpslista. Jag förstod direkt att sonen nu hade insett att det krävdes mer än Coca-Cola för att helgen skulle gå ihop.
Listan var kompletterad enligt följande.
? Glass
? Chokladsås
? Ost.
Nu hör till saken att mamma hade lämnat nåt kilo ost i kylen. Fast jag vet inte hur hon hade sörjt för just chokladsåsen. Och glassen.
Men jag vet att han förmodligen har en alldeles lysande helg i hemmets lugna vrå med MedMera-kortet och sin egen matlista.

Tobias Lundström gör sitt livs match mot Leksand. Tre stolpträffar var egentligen dubbelt så många. De var bara inte lika klockrena och ljudliga. Jag såg bättre från Leksandsklacken än mina kollegor på sporten gjorde från pressläktaren. Jag såg också alla sjuka puckar som dallrade på mållinjen.

Det enda som jag är glad åt är att Leksand faktiskt gjorde en bra match. Jag ser gärna Löven i kvalserien. Det blir en nära bortamatch för mig att gå på och när det blir allvar kommer saken att se helt annorlunda ut.
Michal Grosek blev klar för Leksand igår. Det finns plats för ett par spelare till i truppen. Jag längtar verkligen till kvalserien.

Och som ett tecken fick jag punktering på väg ut från Skycom. På en bil med nya vinterdäck. En bil som jag ägt i exakt fyra timmar. Ibland vill sig inte saker helt enkelt.

Min man åkte till jobbet i morse. Inget konstigt med det, det gör nog de flestas män. Skillnaden är bara att han inte kommer hem efter jobbet i eftermiddag. Inte i kväll heller. Inte i natt. Inte i morgon. Inte i morgon kväll eller natt heller. Faktiskt inte förrän på fredag morgon. Han jobbar långa pass när han jobbar.
Jag vet att det finns massor med fruar vars män jobbar borta hela veckorna. Säljare till exempel. Vi är bara inte vana vid att vara ifrån varandra på det där sättet min man och jag. Just därför känns det som en evighet innan han kommer hem igen.
Fast som regel har säljare och andra som ligger ute på veckorna fritid under kvällen så man kanske hinner prata ändå. Ta vardags-snacket.
Det har inte min man direkt. När han jobbar är han liksom avskuren från hemma-verkligheten. Totalt fokus på jobbet. Ibland kan han ha tid att ringa hem någon kortis innan han lägger sig, men jag kan aldrig nå honom för den där lilla pratstunden som ibland är nog så viktig. Det där tre-minuters eftermiddagssamtalet som man tar på väg till någon träningsskjuts eller på väg till toan.
Det kan jag faktiskt sakna.
Och jag tror jag tycker det är jobbigt att jag är hänvisad till när han har tid att ringa, och inte när JAG känner att jag vill prata med honom.

Fast just idag när jag slog mig ner i ett helt tomt hus, vid ett helt ensamt köksbord, var friden så total. Inte en stereo, inte en TV, inte en dator. Inget prat. Det är sällan det händer i det här huset. Jag kände att det var ruskigt skönt att vara ensam ett tag. Visserligen har jag långa listan med tider, handlingar, apoteksbesök, tandläkare osv i en aldrig sinande ström. Men ändå.
Visst längtar jag efter honom. Men samtidigt kan längtan vara en rätt så skön känsla ibland.

Ännu en av dessa helgmorgnar med korvmat. Igår hade 11-åringen dubbla hockeymatcher i Vilhelmina och åkte hemifrån 7.20 för att vara illbaka hemma vid 23.
Korvtermos med kokt korv var matsäcksräddningen
Idag går bussen inte förrän 8.10 så vi har sovmorgon. Ja, det var ironi.
Nu står jag här och steker korv och kokar makaroner, för det var det en annan kille som haft med sig i sin termos igår och det såg så gott ut. Han ska till Robertsfors och spela handboll och är tillbaka vid 16-tiden vilket känns mer humant.

Och sen är det skolvecka igen. Ibland undrar jag om man bränner ut barnen.

Ibland är det som att många tror att allt jag skriver diskuteras vid middagsbordet hemma hos mig. Hur många av era ungar vet precis vad ni gör på era jobb på dagarna?
Det händer rätt ofta att vuxna kommer med kommentarer till mina barn om saker jag skrivit som mina ungar inte har en aning om. Jag vet inte hur många av era tonåringar som läser tidningen varje dag? Mina gör det definitivt inte.

Så när jag i helgen fick i uppdrag att granska en rektor informerade jag naturligtvis inte mina barn. Vi pratade helt enkelt aldrig om det, eftersom jag vill att mina barn ska kunna komma till skolan på samma premisser som andras barn, utan en massa belastning från mig om vad jag har fått fram för fakta. Jag vill helt enkelt att de ska utvecklas till kritiskt tänkande människor. De ska inte sitta inne med en massa vuxeninformation som inga andra barn tvingas ha.

På förmiddagen i måndags fick jag ett sms från min sjundeklassare.
"Vad du än har skrivit så tack. Bla din artikel har fått lärarna att kalla till ett möte så vi har håltimme. Vad är det om?"

Det känns ganska skönt att hon, som ändå är ganska uppdaterad på saker runt omkring sig, faktiskt är en rätt så vanlig tonåring som i hennes ögon har en rätt så vanlig mamma. Samtidigt undrade jag förstås hur lärare och rektor gått ut med informationen till bland annat min dotter. Hade de sagt på första lektionen att nu har Isas mamma skrivit en artikel så vi måste ha ett möte?

Den enda skillnaden mellan mina barn och andras kan nog vara att de får redogöra lite mer ordentligt för den här typen av möten, för där vill jag naturligtvis veta precis ALLT om hur de uppfattat situationen och hur informationerna gått till på skolan. Å andra sidan - hade jag inte haft egna barn och deras kompisar att fråga hade jag naturligtvis frågat några av era.

'Nämen hej, är det Rock-Olga?'
Det var vad min kollega svarade i telefon när jag ringde. Vi hade personalfest på Tapas i lördags och jag har väl ett svagt minne av vad han åberopar.

Vi körde lagtävlingar i musik. Det är riktigt skoj. Jag tror man börjar vara i rätt ålder, för de som står där framme och ställer frågor och spelar är lite yngre än en själv och tror att musikhistorien sträcker sig ungefär till 70-talet, ja ibland ända till Kritatiden ( eller 60-talet om man vill kalla den det)

Man håller sig dessutom onekligen uppdaterad med ny musik när man har tonåringar. Jag kan Mando Diao och Sugarplum Fairy, jag kan fan i mig till och med både social- och släktförhållande mellan bandmedlemmarna. Det har Julia sett till.
Och jag har hört exakt allt om Mando-Björns tilltag när han sopade på en tjej på en fest. Det har varit rätt så livliga diskussioner om det hemma i soffan, där Petter har gjort sitt bästa för att reta Julia till vansinne.

Så det var väl klart jag visste att mitt lag skulle vinna musiktävlingen i lördags. Påföljden blev att en ur varje lag skulle utses för utslagstävlingen. Lagledaren skulle att utse 'den mest tävlingsinriktade'.
Jag förstår faktiskt inte alls varför min chefsredaktör Torbjörn Bergmark valde mig?
Är man tävlingsinriktad bara för att man aldrig skulle vika ner sig i Fia med knuff? För att man hellre ligger blåslagen med havererat korsband på en brännbollsplan än att ha gett vika och lunkat mellan konerna? För att man inte spelar Monopol på fem år efter den där jävla förlusten mot en kaxig äkta man som på tjuv- och rackarspel snodde åt sig både Centrum och Norrmalmstorg?
För att man sitter med Alfapetbokstäverna tills timglaset är precis på upphällningen?
För att man skriker sig hes i en hockeyklack och verkligen hjälper till allt vad man kan, oavsett hur omöjligt läget är? Det är inte slut förrän slutsignalen ljuder.

Naturligtvis vann vi tävlingen. Eller jag. Föstapriset var att sjunga Tom Robinsons 2-4-6-8 Motorway. Och en Black Russian. Det var det värt.

Lyckligtvis, jag säger verkligen lyckligtvis, har jag inte avgett ett nyårslöfte om att skriva blogg varje dag. Men nu ska jag banne mig ta mig i kragen.
Det är en massa olika saker som tagit tid runt omkring mig nu, som stjäl tid från sånt som att skriva här.

Nytt år, nya tider som ska klaffa i familjelivet.
Maken har nytt jobb som gör att han jobbar minst 24,5 timmar på raken vid sina pass och ibland så mycket som 52,5 timmar i ett svep. Har han tur sover han på nätterna på jobbet, har han mindre tur sover han inte. Det är ju så det funkar med sovande natt.
Och jag som ska rodda ihop allt hemma då är givetvis full av förväntan när han kommer hem och är ledig några dagar, då han ska vara pigg och alert och orka med allt vi ska göra hemma. Det är där någonstans det krockar. Förväntningarna och verkligheten överensstämmer inte alltid. Vad är sanning?

Dessutom har jag haft en massa tidskrävande och faktiskt riktigt jobbiga skrivjobb där man måste vända och vrida på vaenda mening som sägs för att sedan försöka få ihop pusselbitarna till en helhetsbild. Man är rätt trött i huvudet efter sånt arbete. Sanningen har alltid minst två sidor. Oftast fler.

Jag hade en halv plan om att ta vägen förbi Stockholm och se AIK-Leksand igår kväll. Men att köra nästan 50 mil på fem timmar med ny bil och vinterdäck som var så oanvända att min man har påtalat hela vägen så här långt hur jag INTE får bromsa, hur fot jag INTE får köra, hur snabbt jag INTE får accelerera, ja det kändes som omöjligt. Och alla dessa 'goda råd' kom innan jag ens hade satt mig vid ratten.

Vi hade en diskussion om det på väg ner. Han är mest intresserad av att veta hur ekonomiskt man kan köra med en ny bil. Jag är mer intresserad av att se hur fort jag kan köra med den. Vi är lite olika mellan varven.

Det blev Mariestad. Ja, som vi sov i alltså. Jag som alltid har undrat hur hotellen överlever vanliga veckodagar insåg plötsligt att det är rätt mycket folk som bor där under veckorna. Hela Skövde var fullt till exempel. Så jag satt med kartan och kopplade upp datorn i bilen för att se var vi möjligen kunde landa härnäst. Det är ju ett tag sen man gick mellanstadiet och slaviskt fick lära sig alla plutteorter i sydsverige. Och Anton är redan inne på Europakartan så södra Sverige har återfallit i glömska hos undertecknad.

Vi checkade in, åt ute på en kinakrog och sen jobbade jag en timme innan jag konstaterade att de här sängarna inte gick att jämföra med Blå Avenys. Blä. Lite mörbultad känner jag mig efter först en natt på tågbrits, en halv dag i bil och så en natt på hårda madrasser.

Lite konstigt kändes det att landa i Göteborg mitt på dagen, hämta bilen och sen åka hem några timmar senare utan att ens har träffat lillebror som bor i stan. Å andra sidan har han bott hos mig två veckor under julen så vi kanske har fått vår beskärda dos av varandra.

Ska strax checka ut och börja hemresan, med några stopp förstås. Det där obligatoriska, läs IKEA. Egentligen vet jag inte om det är något jag behöver. Men jag vill ju ogärna missa tillfället när det ges.

Vad märkligt det ändå känns att ligga på en tågbrits och skriva blogg.Passerade just Sthlms central där jag ligger i nattlinne och tittar ut på folk två decimeter från min kudde...folk som trängs på väg till jobbet.
Strax efter lunch anländer jag Gbg för att shoppa mig en ny bil. Ja eller begagnad. Den gamla smälldes i julhelgen så den är skrot numera. Det gick åt två bilar inom loppet av tre dagar i familjen så det har varit lite ansträngt läge.
Ska bli väldigt skönt att äntligen ha en bil igen.

Surfar runt på tänkbara hotell för natten. Åker hem ganska omgående men sover någonstans efter vägen tror jag. Som en liten roadtrip där inte allt är förutsägbart.

Bröllopsdagen firades förresten på hotell i Umeå. Om folk kunde fatta vilken lyx det är för föräldrar att vara alldeles barnfria i sådär 21 timmar. Alltså kastade vi oss ner på hotellsängen som var det skönaste jag någonsin placerat min röv på ( jag kan höra hur Björn Ferry skulle ha sagt det där även om det kan uppfattas som att jag nedvärderar mina lovers! ) .
Jag kände mig som prinsessan på ärten utan ärtor.
Vi låg i sängen och drack bubbel och zappade mellan TV-kanalerna på hotellets widescreen och funderade på när och var vi skulle gå ut och äta. Det är ju lite ovant att inte behöva anpassa sig efter pris och hamburgermenyer. Och någon brådska hade vi inte. Man låg ganska bra där i sängen med nötterna, chokladen och en Black Russian i handen.

Och sen var det ju Skellefteå-match på text-TV och Junior-VM-final och den drog ju ut på tiden med förlängning och allt. Så när vi liksom tyckte att det var läge att gå ut och käka, ja då var klockan närmast midnatt.
Just då var det oerhört frestande att stanna kvar i sängen och leva på vaniljvodka.

Nåja, vi tog oss i kragen, duschade och klädde upp oss innan vi gick snett över gatan till Lottas Krog, vilket var ett av få ställen som kunde erbjuda någon mat, hamburgerhaken undantaget.
Okej, det kanske inte var världens mest glamourösa bröllopsmiddag. Tvåpersoners Nachos plocktallrik var det enda som erbjöds. Men det är väl inget större fel på hushållsost skuren i tärningar? Och salamin var ju god. Och oliverna.
Till efterrätt blev det en kaktuscider som såg ut precis som om man hade hällt outspädd Yes i ett dricksglas.

Så där satt vi kvar och träffade en kollegas exman och hans dotter, tittade på folklivet och konstaterade att det finns ganska många tragiska människoöden en lördagskväll.
Och som det medelålders par vi ta mig fanken är, så nobbade vi efterfesten och återgick till hotellsängen.

Det bästa av allt var nog att hotellfrukosten serverades fram till halv tolv. Jag tror det kallas kundanpassning.

Vi firade bröllopsdag i lördags. 23 år. Det är ganska länge när man tänker efter. Eller som min man sa till barnen "nu har jag varit gift längre än jag varit ogift".
Varje bröllopsdag summerar jag året som varit. Tiden som gått. Det sista året har varit ganska tufft på många sätt. Mycket som ska göras och så lite tid. Många bollar i luften på många olika håll. Det har lätt för att bli så att den ena parten får dra ett väldigt tungt lass med mer än heltidsjobb och i princip allt hemarbete om den andra parten aldrig är hemma. Och det är lätt att hamna i den där klassiska fällan att man flyr undan pratet", det där som kittar ihop en. Mest för att pratet aldrig blir roligt när man bara ska avhandla vad som inte är gjort och vad motparten glömt att göra.

Därför tror jag det är bra med den där årliga eftertanken. Vad ska vi ändra på? Vad är bra som det är? Vad ska vi hålla liv i? Vad ska vi lägga ner?

Jag fick ett sms av min man för några veckor sedan. Ett svar på mitt sms som inte alls var lika sött. Men jag har sparat hans sms i min telefon, just för att jag inte ska glömma vad som stod där.
" Men jag känner fortfarande att du är helt rätt. Du är fortfarande en stor del av livets mening för mig. Jag tror på oss"

Och visst vore det väl konstigt om man inte hade toppar och dalar genom 25 år som par? Två heta viljor som mellan varven gör sitt bästa för att jämka ihop sig och däremellan kanske gör precis tvärtemot?

Jag har en teori om det där med toppar och dalar. Man är antingen karusellmänniska eller berg och dalbanemänniska. Är man ett karusellpar går livet kanske lite mer runt, runt lite planare. Man blir lite yr mellan varven men stannar till då och då och hämtar ork.
Är man ett berg- och dalbanepar så går det en del upp och ner. Högt upp och djupt ner kanske. Ju högre man flyger mellan varven ju högre blir farten när man trillar ner och man slår sig lite hårdare.
Heta känslor på en front gör heta känslor även på andra fronter. Kan man nästan riva ur varandra hjärtat under en hockeymatch har man liksom inga problem med passionen på andra fronter.
Med åren blir det lugnare. Men för lugnt vill jag nog inte ha det. Jag är inte gjord för ett äktenskap där allt är förutsägbart, sida vid sida i TV-soffan. Jag måste ha pratet. Diskussionen. De heta känslorna. Passionen. Det får smälla i dörrar. Man får vara arg, ledsen och besviken.

Men man måste också komma ihåg varför man en gång valde som man gjorde. Därför var det där smset en bra påminnelse för mig. Jag ska försöka komma ihåg att jag är livets mening för någon. Att jag fortfarande är den kvinnan han helst av alla vill ha. Att han inte kan tänka sig en framtid utan just mig.
Jag tror det är bra att åtminstone ha den känslan i bakhuvudet de dagar man tvivlar på om man verkligen vill att livet ska se ut såhär i fortsättningen.

2008 ska bli ett bra år. Det 24:e året som gift. Det kommer att bli en himla massa prat!

Det kanske är dags att ta sig i kragen. Julen har verkligen förslappat mig å det grövsta. Jag tänker skylla på att jag har varit sjuk och att det har krisat på alla möjliga fronter. Ungarna har också varit sjuka. Kusinerna från Göteborg har varit här och ockuperat soffan och TV:n till Julias stora förtret. Hon konstaterade igår att hon tillbringat jullovet mellan Discovery och Disney Channel. Inte det minsta lilla Kanal 5, och det, det 'är ett trauma för henne.

Min man har bytt jobb och jobbar numera med ensamkommande flyktingbarn. Det ställde givetvis hela livet på ända eftersom arbetstiderna kastades om ganska rejält. Allt har ju sin inkörningsfas.

Jag och en kille jag känner tog ett gemensamt nyårslöfte. 2008 ska vi satsa mer tid på oss själva än vi gjorde 2007. Det känns ju som nästan omöjligt att misslyckas med?