Ta en titt ut genom fönstret. Det är isiga bilrutor och frostiga gräsmattor. Kort sagt i princip vinter.
Och gissa vem som "gjorde vinter" i trädgården i lördags? Tog in alla utemöbler och krukor och sånt där. Ställde in cyklar. Rätt gissat. Jag har till och med plockat enris. Självklart har vi bytt till vinterdäck också!

Familjen Lundqvist är i fas med årstiden. Kors i taket.

Det känns som att det är länge sedan jag har kunnat se snöflingorna yra utan att springa ut för att riva loss en bottenfrusen vattenslang från gräsmattan. Det känns bra att jag inte behöver ta fram järnspettet för att få loss cyklarna. Det är skönt att inte få panik första halkan.
Är det nu jag ska börja oroa mig för att värmepumpen ska gå sönder?
Man kan väl inte räkna med att allt liksom bara flyter på?

Jag har varit på träff med kommunchef Magnus Haglund idag.
När jag satt där slog det mig att han är en av få människor som pratar fortare än jag. Möjligen i konkurrens med radiosportens Lasse Granqvist.

Fast kommunchefen kanske inte pratar fort alltid?
Han kanske gör som jag. Pratar fort med dem man vet" lyssnar fort " ?

Nog är det själva f-n vad man ska ägna tid åt tjafs som man kunde använda till annat. Lillsonen har sovit hos en kompis i natt och ringde hem förtvivlad i morse. Han hade fått ett sms från Apberget som meddelade att de nu utfört en betaltjänst och dragit pengarna från hans konto. När han kollade så var hans kontantkort i mobilen länsat på alla pengar, och inga pengar var insatta på hans apbergetanvändare.

Hans 14-åriga syster hade sina teorier om hur det kunde ha gått till och faktum är att hon hade helt rätt. Man kan alltså sno någons telefon och överföra pengar därifrån till andras konton. Inte bara till det konto som ens egen telefon är kopplad till.

Eftersom vi direkt fick vissa misstankar mot en person, dock inte sonens kompis, så kollade vi hans användare och sen mailade jag support på Apberget direkt och fick snabbt svar.
Jorå, visst hade "någon" skickat pengar från sonens mobil rakt in på denna apan-användare.
Nu får sonen i alla fall tillbaka en del pengar som sätts in på hans apbergetsida, men det är han ju inte särskilt hjälpt av eftersom han aldrig använder den tjänsten – att skicka virtuella saker och presenter via Apberget. Det är pengar rakt i sjön för den här 12-åringen. Pengar motsvarande en halv månadslön för oss vuxna.
Dessutom har uppenbarligen killen ifråga använt min sons telefon till annat de senaste tolv timmarna, eftersom det saknas mer pengar.

Min första impuls är alltid att ta med ett basebollträ och knacka på hos vederbörande. Sånt är straffbart, jag vet.
Så istället ringer jag min man, som känner vederbörande från andra sammanhang, och ber honom i lagom hotfulla ordalag ta itu med ungen och sen prata med hans mamma.

Det som irriterar mig mest just nu är att folk inte kan skilja på mitt och ditt och att man inte ens kan ha sin mobil på ett bord bredvid sin säng när man sover över hos en kompis, utan risk för att något blir stulet.

Det tog en jädra masa energi av mig denna morgon, både rent administrativt med Apberget, tröstande av sonen och den här ilskan över beteendet. Energi jag hade tänkt använda till att städa pannrummet. Jag är fortfarande arg.

Det finns hockeykillar i Nordmaling som har nått långt. Flera stycken faktiskt. Gemensamt för dem är att de är ödmjuka träningsvilliga killar som alltid gjort sitt bästa. Killar som ibland fått slåss för sin existens. Killar som fått höra att ’du kommer ändå aldrig att bli något’ av tränare.
Ett bra exempel på det är nog Christoffer Norgren som slängdes ut från Björklöven som ung grabb för att han var för talanglös. Snacka om att han fått kämpa sig till precis allt han har. Men Christoffer är ödmjuk och gav inte upp. Nu är han lagkapten i Elitserien i Skellefteå AIK och ingen är gladare än jag för att han nått dit. Faktiskt.

Varje gång jag tar strid för någon liten kille eller tjej som blir ’misshandlad’ i ungdomsverksamhet ( och det har varit en del under åren kan jag lova) så tänker jag på Christoffer. Eller varför inte på simmaren Michael Phelps som blev slängd i bassängen för att han inte skulle ställa till problem någon annanstans.
Det här är en sak som vi är väldigt överens om i familjen. Jag har en man som tänker likadant. Jag har en 20-årig son på elitnivå som faktiskt upprörs över hur det ser ut idag inom viss barnidrott.
’Alla måste väl få vara med för att ha kul?’. OM han förstår det, hur kan det då vara så många andra som inte förstår?

Förra helgen träffade jag Peter Öberg, en av länets få SM-guldsvinnare i hockey de senaste 30 åren. Det är faktiskt alltid en fröjd att snacka med den här killen som är så lågmäld och gör det han ska i det tysta. Som har så många sunda värderingar om livet inom och utanför hockeyn. Och som har insett att de han tyckte först inte nödvändigtvis är det som är rätt sätt att tänka.

’Vi är så bortskämda i Sverige. I Ryssland är allt rörigare, annorlunda, de gör inte som vi. Men när jag varit där några månader har jag funderat på om man måste göra som vi gör i Sverige? Deras sätt kanske är lika bra, bara lite annorlunda?’

Jag gillar tanken. Jag tror Peter Öberg har alldeles rätt. Det vi har för ögonen just nu kanske inte är det sätt man måste göra saker på. Och jag gillar ödmjukheten inför att ta till sig saker som är annorlunda, vad än det må vara, och fundera på företeelsen. Vem vet vad som händer framöver.

Jag skulle önska att fler vuxna, fler ’pappor’ lyssnade på de här unga killarna. Och framför allt hoppas jag att våra hockeyungdomar lyssnar på dem. Så att man kan lära sig att ödmjukhet är den viktigaste egenskapen av alla om man ska bli bäst. Det är nämligen inte solklart att man får den insikten av sina föräldrar. Inte från alla ledare heller faktiskt. Långt ifrån. Och det är skillnad på att vara ödmjuk och mjuk.

Denna söndagmorgon tänker jag prata lite om ödmjukhet. Det verkar vara ett bortglömt ord i vissa kretsar.

En nattsvart dag för hockeyns tre ungdomslag igår blev det igår. J18 fick spö mot Sollefteå med 1-6. Sen kom U14 hem från en tur till Nyland och hade fått stryk med 0-18. Och på topp blev det förlust för Antons U12 med 1-9 mot KB65. En liten chock för lag som är vana att både spela jämnt och vinna matcher.
Men i år har LN91 bytt serie till Ångermanlandsserien. Förut spelade man i Västerbottens serie med ungdomslagen. Det intressanta är att det sitter en massa föräldrar, framför allt pappor, och har åsikter om lagen i Ångermanland, redan innan de sett dem. Och det värsta är att jag känner igen åsikterna från folk i hockeykretsar i Västerbottens stora lag, där man snackar en massa om Ångermanlandsserierna som de "lätta" serierna. Ända upp på A-lagsnivå i division 1 faktiskt.

Så häromdagen när jag åkte ner på träning med en hop grabbar och fick höra att "det kommer att bli tråkigt med en så sjukt lätt serie i år, vi kommer typ att vinna allt enkelt" för att sedan får höra "pappa sa att" eller " tränaren har sagt att", då brann jag av lite grann inombords. Är det där ödmjukheten som vi lär våra barn? Den att man måste gå ut och kriga i varje match och att man aldrig kan räkna med att man ska vinna enkelt? Den att både ha och visa respekt för motståndarna, på alla sätt?

Jag ska utveckla det där när jag har plockat upp pastan till kycklingsalladen ur kastrullen.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Det var riktigt skönt att hålla på och röja ute. Jag har dessutom bejakat barnarbete, utan minsta dåligt samvete. Anton och hans kompis N har burit trädgårdsmöbler och barksäckar, plockat in studsmattan och tömt mina krukor. Det blir en lämplig uppvärmning inför matchen.
Egentligen är det ganska intressant det där med görande. Ju mindre tid man har desto mer effektiv måste man ju faktiskt vara. Jag vet egentligen inte om jag hade fått mer gjort om jag inte hade haft hockeyn nu om en stund.
Innan dess blir det varm rostbiff från ugnen och hemlagat potatismos. Ja och så bönsallad i någon form förstås.

Min man ska se hockey ikväll, det vanliga lördagsnöjet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra själv. Röja pannrummet? Det lät inte riktigt rättvist va?

Fram till igår trodde jag att jag hade i princip hela helgen fri. Idag visar det sig plötsligt att vi inte ens får ihop en fredagmiddag hela familjen. Som vanligt. Jag trodde länge att vi skulle fixa det om vi åt efter Petters träning vid halv åtta, men nu visar det sig att Isa har ett rockbandsgig då. Vad göra?

Ja eftersom vissa var i behov av mat redan vid tre (Anton åkte och tränade redan då och kommer hem kvart över sex, Isa hade soundcheck klockan halv fyra och Petter skulle på träning halv sex) så gjorde jag en gryta löksoppa till någon sorts kombinerad middag/mellanmål. De överlever inte till halv åtta annars.

Klockan kvart i åtta serveras det grekiska Pita Gyros på ungefär grekisk middagstid. Då har väl Julia kastat i sig maten lagom till Idol och min dator står på köksbordet för att följa Leksand-Nybro. Och Isa får väl äta rester när hon kommer hem, för hon skulle iväg snett före sju.

Men i morgon har vi i alla fall sovmorgon innan Antons hockeymatch. På söndag morgon hade han samling halv nio för handbollsturnering. Äntligen hade man nytta av vintertiden!
På eftermiddagen är det Petter som har hockeymatch och Isa har scouter. Själv ska jag jobba.
Och möjligen ska vi hämta tonåringar i stan på lördagnatt också.

Det där med att städa undan ute och plantera ljung, följt av röjning av pannrum och tvättstuga ser allt mer avlägset ut. Med min helglycka så hällregnar det förmodligen i morgon hur som helst.

12-årige Anton och hans jämngamla kompis N sitter vid köksbordet och äter mellanmål just nu. Det är ett ständigt ordflöde, något som också N konstaterar.

N: Du gillar verkligen att prata Anton.
Anton: Jag vet, det har jag alltid gjort.
N: Du kan aldrig vara tyst.
Anton: Nä det är svårt.
N: Jag slår vad om att du inte kan sitta en halvtimme utan att säga något.
Anton: Det är ju omöjligt.
N: Ja, Typ. För mig också. ( med stor eftertänksamhet)

De har en del självinsikt i alla fall.

12-årige Anton och hans kompis N har just kommit hem från gubb-innebandyn med en väldigt blandad åldersgrupp. Nu försöker han få pappa att hänga med nästa gång.

Anton: Jag tror det skulle passa dig farsan.
Pappa: Mmmm (djupt försjunken i Rögle-Skellefteå AIK på TV)
Anton: Du vet, de spelar inte sådär väldigt mycket, alltså hela tiden.
Pappa: Mmmm.
Anton: När vi kommer dit så sitter de oftast och snackar först en lång stund. Du vet, "hur är det med frugan" och sånt där.
Pappa: Mmmm ( det är ett under att han svarar)
Anton: Jag tror inte de är där för att träna så mycket egentligen.
Pappa: Mmmm.
Anton: Jag tror de mest är där för att vara sociala. Och det skulle väl passa dig?

Jag funderade ett slag på om han verkligen tyckte att pappa var social eller om han tyckte han att behövde BLI mer social. Med tanke på meningsutbytet under hockeyn kanske det är en relevant reflexion?
Men medge att det är en intressant iakttagelse av en 12-åring, det där med socialiserandet bland "farbröderna".

Systrarna Lundqvist är inte alltid överens om vad som är snyggt och inte.

Det pågår alltid en massa diskussioner kring vad man lägger ut på nätet och inte. Storasyster Sofia hade lagt ut den här bilden på sig och sina systrar.

Julia: HAHAHAHAHA
Sofia : Vadå? Den här var väl söt?
Isa : Eller??
Sofia: Jooohooo, fattar inte varför mina systrar ska vara så neggo hela tiden?
Julia : Kanske för att jag ser ut att vara yngre än Isa..?
Sofia: Jo men det är ju för att Isa ser gammal ut, haha
Julia: Jag frågade just Anton om han tyckte den här bilden var söt, först sa han nej, sen sa han "eller..Fia är ju söt, alla har ju sina bra och dåliga bilder.."
Sofia: haha, öhm, vad vill du ha sagt med det?
Julia: Att den enda anledningen till att denna bild är uppe är för att den är smickrande för dig. Punkt.
Sofia: Haha, men det är en av få som alla systrarna finns samlade på också
Isa: ?där du är snygg!

Syskonkärleken är den enda sanna kärleken.