Ödmjukhet del 1

Denna söndagmorgon tänker jag prata lite om ödmjukhet. Det verkar vara ett bortglömt ord i vissa kretsar.

En nattsvart dag för hockeyns tre ungdomslag igår blev det igår. J18 fick spö mot Sollefteå med 1-6. Sen kom U14 hem från en tur till Nyland och hade fått stryk med 0-18. Och på topp blev det förlust för Antons U12 med 1-9 mot KB65. En liten chock för lag som är vana att både spela jämnt och vinna matcher.
Men i år har LN91 bytt serie till Ångermanlandsserien. Förut spelade man i Västerbottens serie med ungdomslagen. Det intressanta är att det sitter en massa föräldrar, framför allt pappor, och har åsikter om lagen i Ångermanland, redan innan de sett dem. Och det värsta är att jag känner igen åsikterna från folk i hockeykretsar i Västerbottens stora lag, där man snackar en massa om Ångermanlandsserierna som de "lätta" serierna. Ända upp på A-lagsnivå i division 1 faktiskt.

Så häromdagen när jag åkte ner på träning med en hop grabbar och fick höra att "det kommer att bli tråkigt med en så sjukt lätt serie i år, vi kommer typ att vinna allt enkelt" för att sedan får höra "pappa sa att" eller " tränaren har sagt att", då brann jag av lite grann inombords. Är det där ödmjukheten som vi lär våra barn? Den att man måste gå ut och kriga i varje match och att man aldrig kan räkna med att man ska vinna enkelt? Den att både ha och visa respekt för motståndarna, på alla sätt?

Jag ska utveckla det där när jag har plockat upp pastan till kycklingsalladen ur kastrullen.