En ung man i min omgivning, jag nämner inga namn, har alltid haft alldeles för mycket att göra för att hinna med allt. Kvällarna har varit fulla med träningar. Och så är det då alla dessa telefonsamtal. Från tjejer. En kväll såg han rent förtvivlad ut när hans far räknade upp vilka som ringt och framfört alla mottagna meddelanden. Han suckade djupt.

Ynglingen: Åh nej, inte hon också.
Fadern: Vad vill tjejerna då?
Ynglingen: De vill att vi ska ses ute.
Fadern: Och göra vadå?
Ynglingen: De vill att vi ska titta på stjärnor och sånt. Och det är så drygt!

Om faderns tankar hade kunnat höras hade han gett följande råd till ynglingen.
"Var tacksam att de håller sig till stjärnor. Titta på stjärnor är inte drygt jämfört med alla IKEA-resor du kommer att få göra sen"

Jag fortsätter att bläddra i inredningsporren. I ett av annonsbladen hittade jag en intervju med en inredare som skulle föreläsa på Nolia under helgmässan.
Våga vägra vitt stod det. Färg ska det vara.
Jag har ett vardagsrum som mina bröder hävdar ser ut som ett tonårsrum. Vita tygsoffor, vita bokhyllor, ljusa väggar, vitt golv. Jag blir deprimerad om jag inte har ljust omkring mig.
Jeeez, vad UTE jag är.

Den här kvinnan slog ett slag för färger man gillade. Hennes sovrum var mörkbrunt med turkosa inslag.
Och vet ni vad? Det bästa var att om man inredde med färger man gillade så kunde man stå ut med rummet jättelänge. Typ som hon. Hon hade haft SAMMA färg i sovrummet i två år. Fattar ni? TVÅ år. Utan att måla om.

Well, jag fattar uppenbarligen inte.
Två år är vad jag karaktäriserar som nymålat fortfarande.

Isa kom just hem från Kalix efter ett par hårda handbollsdagar. Nu sitter hon och fyller i ett papper från skolan, där man ska ange hur mycket man har rört sig under veckan.
Det är en av aktiviteterna under den här hälsoveckan som varit. Jag hoppas att man inte ska använda det till något statistiskt underlag, för i så fall kommer det att bli rejält missvisande.

För visst är det ödets ironi att man fyller i den där aktivitetslappen den enda veckan som Norrskenshallen är stängd? Det innebär att alla handbollslag, innebandylag, hockeylag och fortbollslag fått ställa in sina träningar på grund av mässan i Norrskenshallen. Och något säger mig att de ungar som vanligtvis tränar varje dag under veckan, välbehövligt sjunker ner i X-boxsoffan under just de här träningsfria dagarna. Höstens undantag.

Det är som att be muslimerna fylla i sitt matintag under ramadan.

Docent Döds gamla hit klingar i min hjärna. Fast just idag skulle jag ha kunnat skriva om titeln bensin i blodet. Jag menar, det finns ju en massa andra strällen man kan ha bensin i.

Det är inte utan att man är lite slut efter den här dagen. Av min intention att somna om efter idiotmorgonen blev intet. Istället har jag varit på Höstmässa och marknad hela dagen och det kan göra slut på vem som helst.
Sonen var på bortamatch i Kovland och ringde hem från Norrskenshallen när han landat, för att han inte fick igång bilen. Eftersom vi hade huset fullt av hockeyentusiaster ( ja det var Skellefteåmatch i mitt vardagsrum) åkte två av dem iväg för att ta reda på varför. Den ena var min man, som insiktsfullt nog tog reservdunken med sig. Typ en kvart senare är de tillbaka och jag hör toalettdörren slå igen med en smäll.
"Bloggläge" säger vår bekant.

Det visar sig att min man på något outgrundligt vis har lyckats med att få bensin i ögat när han skulle fylla i tanken med reservdunken. I ögat. Jag upprepar – i ÖGAT.
Trots att jag får målande beskrivningar av hur han satt det lilla röret till tanken och börjat hälla när det på något utomjordiskt sätt liksom studsat tillbaka in i hans öga, förstår jag det bara inte. Det finns ingen logik!

Det enda som är logiskt är att han fått rycka åt sig en skamfilad servett, blöta den i en vattenpöl utanför Norrskenshallen och badda ögat för att inte bli blind. Han är en handlingens man min karl. Eftersom vi har främmande hemma och humorn är ganska våldsam såhär i fnisstimmen efter en heldag när alla är trötta, så enas vi om att min man inte kan göra saker i mörker. Lampan tänd för fembarnspappan alltså. Nästa gång jag har ett blåöga ska alla intyga att strömmen har gått och att min man inte hittade rätt.

Eller så gjorde han det??

Dotterns ringde förresten från flick-Sm i Kalix och hade fått spö av Huddinge med 34-5. Där kan vi snacka om en värre käftsmäll. Hon var lika glad för det.

Där kom den till slut. Den första tappade poängen för Leksand i allsvenskan. Det positiva med det var att det för omväxlings skull blev en spännande match jag kunde bevittna, djupt nersjunken i soffan denna fredagkväll.
Huddinge stretade på bra och var faktiskt imponerande snabba. Fast när det gick till straffar kändes det ganska säkert. Målvakten Eddie Läck ser ruggigt stabil ut. Och vi har några riktiga killers.

Sen smsade dottern att hennes klasskompis sjöng i Singing Bee på trean så då fick vi genomlida det också. Har just kommit hem efter att ha hämtat Anton på disco i Umeå och samtidigt plockat hem Julia och tre kompisar. Lundqvists taxibuss gick via fröken L i Cornercreek, även kallat Hörnefors ( och tre varv i rondellen) innan vi fortsatte till Sunnansjö och släppte av fröken P längs den mest reflexdekorerade infart jag någonsin skådat. Inte ens ett fyllo trillar i diket där. Och sen gjorde vi sista stoppet hos fröken T och konstaterade att exlövet Jimmy Blixt sov sött i grannhuset, inför morgondagens match med LN91. Rena sightseeingen alltså.

Nu är alla barnen i säng och man och son suckade över att de ska upp redan halv nio och åka ner och ställa sig i mässmontrar för flera föreningar. Själv ska jag upp snett efter 06.00 för att se till att 14-åringen kommer iväg till flick-SM i handboll i Kalix i morgon bitti. Har jag tur får jag somna om några timmar efter avlämningen på Hammarhallen. Sen blir det att köra hårt. Det är fel helg att tänka på rekreation och vila, den saken är klar.

Jag har sovit lite si och så den senaste veckan. Jag har inga problem med att somna, det gör jag när-var-hur-som helst. Men jag vaknar stup i kvarten och ganska ofta har jag ont lite överallt. Men jag har det som vanligt inte värst.
Igår träffade jag en kille som jobbar med mässan som såg mixat speedad/utmattad/lugn ut. Han satte sig ner lite försiktigt, öm i kroppen efter allt bärande, byggande och jobbande sista dagarna tänkte jag. Nä, han hade ont i ändan. Och gissa varför?

Förra natten hade han suttit sent på jobbet för att göra allt det där som måste göras denna hektiska vecka. Jag gissar att han har en del vakentimmar. Och gissa om han till slut hade somnat sittande i sin kontorsstol. Han vaknade av telefonen klockan fem nästföljande morgon när hans fru ringde och undrade om det hänt något.
Han måste vara otränad på att sitta, med tanke på hur ont han hade i röven. Tänk på det alla ni som sover i era stolar på jobbet hela dagarna, men åtminstone ligger i säng på nätterna!

Jag satt och slöbläddrade i VK:s Hus och hem-bilaga på lunchen. Jag gillar sån där inredningsporr även om jag med en snabb blick konstaterar att det är lönlöst att ens försöka sig på det hemma hos mig. Jag har gett upp för länge sen.

Men lite medveten är jag tydligen minsann. Det fanns en liten ruta med fiffiga prylar. Där hittade jag den där äggtimern som man slänger ner i äggvattnet och som ändrar färg efter hur länge äggen kokat.
Ser man på. En sån har vi nämligen och jag älskar den. Fast jag har inte köpt min på Designtorget.
Är det inte själva fasen att när jag nu äntlign äger en designpryl så är min köpt på Clas Ohlson? Det låter ju inte lika flashigt.

Jag tror jag ska ljuga nästa gång någon frågar. Eller, jag kan ju i alla fall säga ’den finns på Designtorget’ så far man ju inte med osanning och låter ändå världsvan!

Julia kom hem från skolan och berättade att någon från VK hade varit till hennes text-klass på Midgård och föreläst om band annat namnpublicering. Självklart blev jag nyfiken på vem av mina kollegor som hade varit där.

Julia: Jag minns inte vad han hette.
Jag: Jamen hur såg han ut då?
Julia: Vet du hur vår rektor ser ut? Det fanns vissa drag.
Jag: Nej, men hur gammal var han då?
Julia: Kanske 40 typ.

Här räknar jag upp ungefär hundra namn. Inget verkar bekant.
Julia: Äh, jag vet inte ens om jag skulle veta namnet om du sa det.
Jag: Jamen har du inga andra kännetecken.
Julia: Han var gift. Han hade vigselring.

Här höjer pappa på ögonbrynen. Markant.
Pappa: Och det la du märke till ???
Julia: Jag noterade det för den skrapade i tavlan när han skulle sudda ut det han hade skrivit.
Pappa: Det gjorde mig ju väldigt lugn.
Julia: Det var ju knappast så att jag hade tänkt satsa.

Själv funderar jag fortfarande vem av mina kollegor som bedöms vara i 40-årsåldern, gift och bärande en så präktig vigselring.

Pappan är på krigsstigen. Vi diskuterar städning. Vårt hus har flera toaletter varav en ligger precis utanför Julias rum och av förklarliga skäl används mest av henne.

Pappa: Har du någon gång städat toaletten Julia?
Julia: Varför skulle jag?
Pappa: Därför att det är du som använder den.
Julia.: Jaha
Pappa: Jag använder ALDRIG den toaletten.
Julia: Nähä.
Pappa: ALDRIG. Men varje gång jag är där städar jag den.
Julia: Ursäkta men vad gör du där inne om du aldrig använder toaletten?
Pappa: Väldigt lustigt!

Här ligger Julia och Isa närmast dubbelvikta av skratt kring köksbordet. Och jag kan omöjligt hålla mig heller. Pappa är inte road. Det kan inte alltid vara lätt med en massa fnittriga, rappa tjejer omkring sig.

Häromdagen när vi åkte in till Umeå var jag nära att sätta hjärtat i halsgropen.
Plötsligt skrek nämligen Julia rakt ut.
"Roadkill!"
Jag var nära att tvärnita. Jag är inte tillräckligt skärpt i alla lägen för att förstå vad hon menar.
Jag: Vadå?
Julia: Roadkill!
Kompis T: Vad?
Julia: Det var ett överkört djur.
Kompis T: Var?
Julia: (pekande bakåt) Där! En räv tror jag!

Alltså. Roadkill. Vad är det för dramatiskt uttryck för överkörda smådjur??
Igår ropade hon från vardagsrumssoffan.

Julia: Moget mamma!
Jag: Vadå moget?
Julia: Din bild på "Roadkill".
Jag: Vadå?
Julia: Du har en bild på en död överkörd groda i din blogg. Moget.

Jag undrar var gränsen för Roadkill går? Kan flugor och getingar som hamnar på vindrutan också sorteras in underbegreppet Roadkill?