Jag tog mig sovmogron i morse och låg sen och slözappade på TV:n. Jag hamnade precis i slutet av en av mina favoritfilmer med Keanu Reeves och Sandra Bullock. The Lake House.
Med andra ord fick jag börja dagen med att gråta en skvätt också.

Det var min äldsta dotter som rekommenderade den åt mig för några år sen, under epitetet 'mammafilm'. Och se så rätt hon hade. Mina döttrar har en extrem fingertoppskänsla vad gäller att pricka in vad jag gillar.

Den är så speciell den där filmen, inte alldeles tvärenkel men däremot närande åt oss som gärna fladdrar iväg i fantasin om tankar på om man kan röra sig mellan flera världar. För oss som funderar mycket på sjätte sinnen, magkänslor och varsel.
Visst, den är amerikansk och romantisk den där filmen, men det finns en massa saker man kan fundera på efteråt. Och jag älskar den. Fast jag gillar den amerikanska titeln bättre än den svenska. Jag måste nog se om hela snarast.

Eller så kanske jag ska se den koreanska originalfilmen ll Mare? Så får jag se om det är Keanu och Sandra som får mig att gråta eller om det är själva historien?