Just som jag satt och irriterade ihjäl mig på Leif Boork som orerade eller snarare spydde galla över Leksands ’oförmåga att fullfölja jämna matcher’ satte Leksand fart och sköt Växjö i sank rejält. Tack.

Vad är det med Boork, varför är han så avogt inställd till Leksand?
Och varför sitter han och höjer domaren till skyarna, trots att han dömt bort ett regelrätt mål för Leksand, missat några riktigt obehagliga slashar på bland annat David Bornhammar? Är hela organisationen kring TV-matcherna köpta för att göra livet surt för Leksand och mig?

Jag var väldigt arg stundtals igår kväll. Jag var väldigt glad hela kvällen sen. Idag ska jag röja övervåningen och packa lådor, för innan kvällen ska tak och väggar vara målade och, förhoppningsvis, ett nytt golv inlagt. Vi får väl se om jag än en gång är en obotlig tidsoptimist.

Jag har varit ute på en trafikolycka idag. En frontalkollision på E4. Det är sånt man får ont i magen av redan när man får larmet.
Men sen är man ju inne i jobbet på en millisekund. Man gör det man ska. Håller sig ur vägen och tar de nödvändiga bilderna, känner av vägbanan, mmsar olycksbilder pratar med räddningschefen, försöker hitta vittnen.
Man pratar med polisen och håller fortlöpande kontakt med webben på www.vk.se för att ha snabba uppdateringar om skadelägen, avstängda vägar, bilköer, händelseförlopp, orsaker, ja allt våra läsare kan ha nytta av att veta.

Och man går på enorma mängder adrenalin.

När de tre ambulanserna hade åkt och jag tagit de sista bilderna av bilvraken gick jag mot min egen bil. Där stod en av poliserna och höll i en handväska. Och då plötsligt kastades jag tillbaka till min egen olycka för fyra år sedan. Som i en tidsmaskin, plötsligt flashade bilderna förbi. Jag minns vad som for genom huvudet då.
För det första jag sa när de lade in mig och båren i ambulansen var att jag ville ha min kamera och min mobil. Pengar, plånbok, privatsaker, sånt hade jag inte en tanke på. Kameran och mobilen var det enda viktiga.

Den här kvinnan var väldigt mycket svårare skadad än vad jag var. Jag fick just veta att hon opereras nu i Umeå. Jag hoppas det går bra, så att hon kan sakna sin handväska när hon vaknar.

Min äldsta och min yngsta dotter har just skickat mig ett klipp som visar hur pigg deras pappa kommer att vara efter att ha sovit med mask några nätter. Klicka på Pigga pappa och håll i er.

Pigga pappa

Plötslig spädbarnsdöd är ett obehagligt fenomen som innebär ungefär att de små bara slutar andas och dör i sömnen, helt utan förvarning. Det där tänkte man ju på när man hade spädbarn. Jag hade dock inte räknat med att det skulle följa med mig upp i medelåldern, fast bara i en annan form.

Jag har ingen vidare nattsömn. Jag är en sån som sover oroligt, vaknar lätt och sällan känner mig utsövd när jag vaknar. Men när min man jobbade nätter och jag sov ensam gjorde jag en ännu värre ( eller möjligen bra) upptäckt. Jag sov fruktansvärt bra när jag sov ensam i sovrummet.
Det där är ett känsligt kapitel, för det ska mycket till för de flesta innan de flyttar ut ur den äktenskapliga dubbelsängen. Jag har inte gjort det. Än.

Jag var ganska klar över vad delar av min störda nattsömn berodde på. En orsak är att jag har mycket värk efter en trafikolycka för många år sedan. Men det finns fler.
Jag har en man som snarkar, men det kan jag överleva. Värre är det att han slutar andas titt som tätt och så ligger jag där och sticker fingret i honom för att han ska "sätta igång" igen. Det där har blivit värre och värre. I natt låg jag mer eller mindre vaken mellan tre och sex och tryckte in pekfingret i honom med jämna mellanrum, för att han skulle andas.
Efter moget övervägande (det tog väl en sådär fem år från start till mål) fick min man en remiss till en sån där sömnundersökning. Väntetiden var två år. För några veckor sedan fick han sova med sömnregistratorn och sen skulle de höra av sig om några månader, när farbror doktorn gått igenom resultaten. De ringde samma vecka.

Den sunt tänkande människan inser direkt att om man hivar in någon så fort i läkarkön ( ja utan att personen i fråga har gnällt till sig en plats) så är det något som inte är bra.
Igår fick han svaret.

Det visar sig att min man har i genomsnitt ett andningsuppehåll i minuten. I GENOMSNITT. Hela natten lång. Fatta då hur trött han måste vara, när han inte syresätter sig som han ska. Och fatta hur trött jag är som försöker sköta det där på manuell väg.
Dessutom är det faktiskt många risker förknippade med sådan där sömnapné. Hjärtinfarkter, stroke och jag vet inte allt.

Så till veckan får min man en sån där sov-mask och sen ska det låta helt annorlunda på nätterna i vårt sovrum. Jag vet faktiskt inte alls hur de låter men en av politikerna i Nordmaling sover med en sån där. Där var vitsorden goda.
"Du får en pigg, utvilad och tålmodig man som orkar hur mycket som helst. Dessutom får du känna på hur det är att sova med en astronaut"

Det låter ypperligt. Och kanske får jag också lite lugnare nätter när jag inte behöver oroa mig för att min man ska dö i "plötslig medelådersdöd".

Jag var på utvecklingssamtal med min 14-åring förra veckan. Hon är ett barn som klarar sig alldeles utomordentligt i skolan och nu får hon sina första betyg. Och där hakade jag upp mig på utvecklingssamtalet. För jag förstår faktiskt inte poängen med betyg i vissa fall. Och lite obstinat är jag ju.

Isa är extremt duktig i skolan och har sålunda en hel del MVG i sitt betyg. Så duktig att hennes engelskalärare utan tvekan satte ett MVG i betyg första terminen. "Jag har aldrig haft en elev som varit bättre i engelska, jag skulle inte kunna motivera för mig själv att INTE sätta ett MVG" sa hon.

Nä, det är väl självklart att duktiga elever ska ha MVG tänker jag och så bläddrar vi vidare i betygslistan. Och här kommer det intressanta. En lärare har satt ett VG i mattebetyget. När hennes mentor läser vidare så har den här läraren gett min dotter högsta betyg i alla kriterier på papperet, ni vet, muntlig framställan, jobbar självständigt, kan förklara, blabla. Hennes provresultat är utomordentliga. Spikade eller ett poäng ifrån. Hur kan man då motviera ett VG och inte ett MVG undrar jag? Om man har högsta betyg i alla bedömningskriterier?

Nu skrivs det förstås också att dottern har alla möjligheter att nå MVG, och jag är inte ett dugg oroad för det. Jag vet att dottern klarar att skaffa de betyg hon vill i vilket ämne som helst. Det är alltså inte det som är poängen. Jag undrar snarast varför vi ska ha betyg i åttan om det inte ska sättas de betyg som eleven borde få?

Jag har fått flera svar på det där.
A) Vi sätter inga MVG i första betyget ( Nähä, varför inte det då kan man undra? Varför ska vi ha betyg alls då? Man följer ju elevutvecklingen utan betyg i sju år och vet ändå vad de kan och inte kan)
B) Om jag sätter ett MVG i första betyg har de inget att kämpa för nästa termin. (Är inte det ett lite märkligt resonemang? Jag trodde betyget var till för att visa vad man kunde, inte för att motivera eleverna att jobba nästa år)
C) I vissa kurser kan man inte uppnå alla mål förrän i nian och därför kan man aldrig få ett MVG i åttan ( okej, borde man inte stryka det betyget i åttan då? Om det inte ens finns en teoretisk chans att uppnå det?)

Ponera att man har en elev som verkligen vill ha ett MVG och som satsar all sin tid och kraft på att nå ett MVG i exempelvis SO redan i åttan. Eleven skriver fullt på allt, gör allt som krävs, men får ändå inget MVG. Av princip. Eller för att han ska ha något att "längta" till. Det borde kunna knäcka den eleven.

Omsätt det i vuxenvärlden och fundera på hur det skulle kännas i din nästa individuella löneförhandling om du hade blivit lovad provision och högre lön om du når vissa mål i företaget och din chef säger "Nä, vet du, jag höjer inte din lön för jag tycker du ska ha något att sträva mot. Du är visserligen bäst i allt, det kan inte bli bättre, men jag är rädd för att du tappar motivationen om du får provisionen, så du får streta på ".

Visst skulle man bli förbannad? Och man kan undra om det är okej att behandla elever så?
Nåja, dottern är inte ett dugg bekymrad för sitt betyg. Men medge att det ändå är ett intressant resonemang? Ska vi nu ha betyg så borde de väl visa vad eleverna kan just nu? Eller tänker jag fel?

Igår när Julia kom hem från sin APU på Getrud &Gertrud frågade jag hur hon trivdes.
"Åh, mamma jag trivs verkligen jättebra, de är så himla gulliga"
Jamen vad bra då, tänkte jag. Då har hon inget mer att oroa sig för den här terminen.
"Fast mamma, när man trivs sådär bra, då börjar man ju nästan typ gruva för att man ska tillbaka till skolan igen"

Håhåjaja. Det finns alltid något att oroa sig för om man vill. Man ska aldrig ha FÖR roligt tydligen.

Jag har varit på utvecklingssamtal för minstingen idag. Jag hann inte ens in i klassrummet förrän en av hans lärare högg mig och sonen i korridoren och sa på skarpen att "nu fick mamma minsann skruva ner gasen på den där pojken" för som han hade agerat på matten ville inte magistern se mer av.
Jaha, det blev ju att korsförhöra sonen som av förklarliga skäl var på ett strålande humör idag. Han delade gärna med sig av den glädjen också. Åt alla som håller på Modo.
6-0 till Skellefteå var tillräckligt för att hans klasskamrat, ett lärarbarn för övrigt, hade tappat tålamodet med min son och drämt till honom med linjalen. Sonen hade drivit många till vansinne tydligen.

Idag var jag en hemsk mamma. En hemsk, hemsk hockeymamma som förstår sonen till fullo.
Tänk er, i alla år har klassens modoiter hånat sonen för att han håller på Skellefteå (oavsett vad jag tycker om Skellefteå så förstår jag känslan, jag som är leksing i modoland). I alla år har han fått gå till skolan efter att ha sett Modo dänga till Skellefteå i Övik.
Idag var stunden kommen. Dagen D. Dagen då han kunde gå till skolan och returnera precis allt hans kompisar hävt ur sig de här åren. Gissa om han njöt. Precis som jag gjorde de där skoldagarna efter att Leksand spöat Modo i Kempehallen.
Då kan man ta ett och annat rapp från flickornas linjaler. Med mammas goda minne.

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje.

I höstas läste jag i Amelias vintips om ett vin som gärna skulle avnjutas i sällskap med en god bok. Namnet tilltalade mig dessutom.
7 Deadly Zins. En lek med bokstäver, siffror och gamla talesätt, en hel hop med synder.
Eftersom det inte fanns på systemet i Nordmaling ’gjorde jag mig märkvärdig’ och beställde hem några flaskor.

Så vad kunde väl vara mer lämpat att dricka en måndagkväll i sällskap med bästa väninnan, en karta mörk choklad och några skålar popcorn. I lugn och ro med en massa inspelade avsnitt av Desperate Housewives som vi inte hunnit se.
7 avsnitt Desperate tillsammans med 7 Deadly Zins. Inte 7 glas dock.
Men 7-kt trevligt.

Sonen och hans kamrat N ska på hockey ikväll. Ja, tillsammans med min man min andra son och några andra. Det är Modo-Skellefteå AIK och Magnus Wernblom ska avtackas.
Pojkarna håller som bäst på att klä om och om man är från Burundi och aldrig sett en elitseriematch så är man taggade till tänderna.

Nyss kom de upp från källaren, vansinngt förtjusta i att de hade hittat en peruk som såg ut som N:s riktiga hår. De är helt övertygade om att alla kommer att tro att N har färgat håret.

Själv upptäckte jag en fördel med att de drar på hockey. Jag är ensam i huset! Ja åtminstone fram till Julia kommer hem, men det gör inget. Här ska frossas i Desperate Housewives med bästisen! TV:n och xboxen är MIN ikväll.

Kom hem från Stockholm igår kväll. Då reflekterade jag inte särskilt över snön på gräsmattan. Men nu gör jag det. Himmel! Vi har full vinter plötsligt. En dryg decimeter snö som ligger sådär vackert på marken och alldeles lagom rimfrostiga träd. Fem minusgrader. Sol som just håller på att gå upp.
Jag blev nästan lite lyrisk. Nu är jag nöjd för i år. Då fryser vi bilden här. Notera ordvalet.