Julstrumpan

Vissa traditioner måste man hålla på. No matter what. Julstrumporna är en sådan sed, som kommer från min mans föräldrahem. Strumpan innehöll alltid lite gott, någon frukt, en tidning och kanske någon liten grej. Ett smart drag av mina svärföräldrar för att hålla sina tre busar i schack första timmarna på julafton. Min man var nämligen ett morgonpiggt barn som alltid slog upp ögonen vid femtiden! Nu var han i sysselsatt till framåt halv sju i bästa fall.

Jag kan direkt säga att just den där morgon-genen inte finns i någon form på min släktsida. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Pappans morgon-gen har dessutom förtvinat med åren, eller möjligen nötts bort av miljöpåverkan. Så våra strumpor är mer nostalgiska. Och julmorgonens samtal handlar alltid om upplevelsen av "Tomten" natten innan.

Sofia: Vi sov ju inte alls.
Jag: Gjorde ni inte?
Sofia: Hur skulle vi kunna det när papp ..eh Tomten förde sånt oväsen?
Julia: Han hade väckt döda.
Jag: Det kanske var renarna?
Sofia: Man hade just börjat dåsa bort när han klampade in och tappade ett paket i golvet.
Julia: Man tänkte bara "men Åhhhh", när han försökte trycka ner paketen i strumpan.
Sofia: Jag trodde han skulle kliva på mina fötter. Och sen när han gick. . . .
Julia: . . . .så lämnade han dörren öppen.
Sofia: Så man kunde inte sova
Julia: Jag hade lust att ropa Hallååååå tomten kom tillbaka och stäng! Fast det kan man ju inte göra.

Well. Traditioner är traditioner. Punkt slut.