Man ska aldrig köra sista åket. Det är då man bryter benet. Man ska aldrig hoppa sista hoppet. Det är då man bryter foten. Och man ska aldrig träna sista träningen. För det är naturligtvis då man får hjärnskakning. Helst kvällen före julafton.

Minstingen ( som också är målvakt) skulle rädda en puck. En rätt mycket större grabb skulle dra målvakten och sonen följde snyggt med för att stänga puckbanan. Han stängde även killen som körde rakt in i honom. Sonen flög rakt bakåt med bakhuvudet handlöst i isen och fick dessutom killen över sig med knät i huvudet om han uppfattade saken korrekt. Jag såg bara att de körde ihop och att Anton blev liggande kvar stilla på isen. Så jag sprang ner till rinkside lagom för att mötas av ledare som ropade att man måste ringa ambulans.
Där satte jag stopp. Jag förstår intentionen, för det såg otäckt ut, men jag ville gärna se om det verkligen var helt nödvändigt. Jag åker inte ambulans i ’onödan’, det förbjuder mitt samhällssamvete!
De fick sonen av plan. Han var illamående och, som han uttryckte det, ’det snurrar i rummet’. Vit i ansiktet på skakiga ben fick han kollas i omklädningsrummet. Däremot var han klar
huvudet över vad som hänt precis innan, under och efter. Jag ringde och kollade med akutpersonal om vi absolut måste åka in eller om vi kunde avvakta. Jag valde att avvakta.
På väg hem skulle jag hålla honom vaken i bilen, vilket inte var någon lek. Han knoppade till ett par gånger dessa fyra kilometer.

Nu kunde det ha varit mycket värre. Vi kunde ha varit inlagda på NUS i natt och fått vakna julaftonsmorgon på sjukhus. Det behöver vi förhoppningsvis inte. Sonen är kollad av akutsjulvårdspersonal ikväll, (lyst i ögonen och checkat pupiller och sånt) och får varken äta, dricka eller somna för fort eller djupt. Han verkade lite slöare än vanligt. Min man och jag jourar i natt och väcker honom med jämna mellanrum med någon lagom begåvad fråga, för att se om han ’hänger med’ fortfarande. Om inte så får vi väl krypa till korset och åka in med honom till NUS då.

Han har dock börjat återfå färgen på kinderna en aning så jag känner mig ganska lugn. Jag tyckte mer synd om den stora 14-åringen som körde på honom, för han var oroad trots att jag bedyrade att det inte var någon fara.Sånt här händer ju, det kan man aldrig undvika.

För några år sedan krockade min syster på väg hem, kvällen innan julafton. Hon hade gjort det där sista innan jul. Det var en sjuk massa frusen julmust vi fick plocka ur bilen dagen efter, där den varit inlåst av bärgaren i 30 minusgrader.
Man ska fasen i mig aldrig ’göra det där sista’.

Igår fick jag ett brev från vårdcentralen. Där har man konstaterat att det fanns en viss typ av bakterier i mitt urinprov och att min läkare därför har skrivit ut en medicin som finns att hämta på apoteket. Det lät väl bra?
Så synd då att det är TVÅ FÖRBANNADE VECKOR sedan jag skulle ha haft medicinen i min hand.
Jag skrev ju här FÖRRA tisdag att jag skulle ringa vårdcentralen och gnälla för att jag inte hade fått medicinen jag var lovad ytterligare EN VECKA TIDIGARE.

Jag ringde och fick prata med en bekymrad sjuksköterska som inte kunde lastas för det här. Hon kunde se att medicinen fanns utskriven måndag och att jag kunde hämta den på apoteket. Så, utan gnäll för att jag redan väntat en vecka traskade jag till apoteket och började äta min medicin. Den kuren åt jag klar igår. Samma dag kommer alltså brevet från min läkare. Det är daterat den 19 december. Fem dagar efter att hon alltså skrivit ut medicinen. Sen är det skickat med post och det landade i min brevlåda igår, lagom till att jag hade ätit kuren klart!!

Alltså, något måste ju vara fel i systemet när man går och väntar på medicin i ett par veckor helt i onödan. Jag funderar på samhällsekonomin i det? För betänk att jag snällt hade väntat en två veckor och min kropp löpt amok och det här blev till en njurbäckeninflammation med akutbesök och i värsta fall inläggning och hela faderullan. OCH medicin. Det borde ju bli dyrare än att få ut medicin i tid.

Kommer man som patient till en läkare som ber en vänta 1-2 dagar för att man ska få rätt medicin, kan det inte vara rimligt att få vänta i två veckor, bara för att deras administration är en katastrof. Jag utgår att det är det som det hela handlar om. Att höger inte vet vad vänster gör, eller att försöket att effektivisera slog väl ut för alla utom patienterna?

Nu har jag mest lust att ta med mig brevet till apoteket och säga att jag vill hämta min medicin. Sannolikt skulle de svara att jag redan hämtat den. När då? Skulle jag fråga. I tisdags skulle hon svara. Jamen här står ju att det är utskrivet fredagen efter skulle jag säga och peka på dateringen 19 december, jag måste väl ha fått en ny kur?

Nä, julefrid som sagt var. Det är inte apotekets fel och man ska inte reta någon i onödan. Och jag skulle helst inte reta upp mig själv heller, men jag gissar att jag inte är ensam om att hamna i kläm. Och då kanske man måste få dem att ändra någon rutin?

Det är ett himla kalasande dessa dagar. Först mitt eget i torsdags. Sen skulle vi i söndags på avskedsfest för brorsdottern som åker ett halvår till Australien. Ovanpå det fyllde systerdottern 12 år igår. Varje dag när kalasandet är över och jag inbillar mig att jag ska orka göra ett ryck hemma, så har jag sjunkit ihop som en sönderbiten fotboll.

Men jag har det inte värst. Min syster ska till Övik och handla julklappar idag. Min kompis springer på stan i Umeå och handlar julklappar idag. En annan väninna ringde och var uppe på Jysk på Ersboda för att handla julklappar idag. Jag är bara oerhört glad att jag INTE ska handla några julklappar idag.

Jag vet inte om jag tyckte mest synd om min syster eller hennes små änglar. Så jag erbjöd i alla fall smågossarna att vara här medan föräldrarna trängdes på stan. Nu är de på ingående för en hel dags Xbox med en hel del Guitar Hero, var så säker.

Pepparkakshus 2009 i Lundqvists tappning. Det bästa var nog att man var tvungen att köpa ett helt paket kola-remmar till de där två ynka sladdarna. Lite svinn får man räkna med!

Jag ser att det varit tävling i pepparkakshusbyggande. Vilken osis att familjen Lundqvist missade hela eventet. Nog för att jag betvivlar att mina kreativa barn hade kommit särskilt långt med sitt ’hus’. Jag tror liksom inte vi passar in där riktigt. Årets skapelse handlar nog mer om interiör.

Men, det är så vi har traditionen i vår familj. Vilken tur att det är vi som bestämmer
att det får heta hus hemma hos oss. Pepparkaks-skapelse kanske egentligen är mer korrekt. Jag utlyser härmed en gissningstävling om vad det föreställer. Och ni som inte ser det, kolla med era barn. Jag har en känsla av att de kan ha järnkoll.

Det är dags att uppdatera åldern i min bloggpresentation. Mina barn upplyste mig i morse om att jag tydligen försöker stoppa tiden där på 44 år. Kanske var det därför som alla med stor tydlighet hade skrivit Grattis på 46-årsdagen mamma, på alla söta födelsedagskort jag fick i morse.
Åh vad härligt det ändå är med födelsedagar. Fika på säng och så alla paket som ungarna lagt ner sin själ i. För de har verkligen tänkt till och ansträngt sig.

Glasängeln lyser så fint i vardagsrummet, chokladteet luktar underbart och kristall-flytljusen glittrar. Jag lukar gott av Oriflames Gold-deo och Bodybutter Brazil Nut. Och kladdkakeboken ska Julia inviga om en stund, för hon ska baka lite mer födelsedagsfika.

Nä, det är inge synd om mig alls dag. Jag ska bara slå mig ner och ta emot alla gratulationer tänkte jag. För visst blir det några till???

Jag är inte bara nere för räkning. Jag har kastat in handduken. Min resning på nio i måndags, för att fixa kommunstyrelse och Rundvikskväll, var kanske inget genidrag efter feberhelgen.
Återfall eller omöjligt fall eller i vilket fall som helst så ligger jag nu pall och väntar på bättre tider.
De kom inte i morse i alla fall.

När jag sov som djupast, min alvedon- och cocillana-inbäddade sömn, väcktes jag av ett illvrål. Det var sonen som halkat och trillat i någon av alla miljoner pölar på vägen till skolan. Han kom tillbaka jätteledsen, genomblöt och djupfryst med ont i ryggen. Och galen över att han nu kanske skulle komma sent till dagens innebandyturnering.
Vad gör en stackars febrig mamma då?

Så medan han bytte kläder, drog jag på mig alla möjliga plagg utanpå nattlinnet för att köra honom så han skulle hinna till skolan. Och ja, det är glashalt. Feberyr och hostig kanade jag tillbaka hem. Nu drar jag täcket över huvudet och kliver upp i april. Lagom till kvalserien.

Barnen har bakat pepparkakor. Jag har nöjt mig med att skära ut delar till årets ’hus’. Det är ungefär vad jag orkar. Min äldsta dotter hade förresten lagt ut en bild från den beryktade pepparkaksdatorn, i sin blogg.
För den som inte ser det är alla de där små prickarna på skärmen ett intelligensbefriande dataspel som jag blev besatt av. Man skjuter ner prickar från skärmen. Totalt meningslöst, men bra att koppla bort hjärnan med.

För övrigt tittar jag ut över den katastrofala röran hemma och funderar på om jag ska lämna nåt stearinljus tänt i natt och hoppas!
Nä, jag vet, man får inte tänka så.
Åh, jag önskar att jag i alla fall var frisk. Gnällt hade jag sjävklart gjort i alla fall, men då hade jag åtminstone kunnat tvinga mig själv till att röja upp. Nu orkar jag inte ens det.
Well, jul blir det ju i alla fall antar jag.

Vi har en viss jultradition vad gäller pepparkakshus i vår familj. Sen barnen var pyttesmå har de fått bestämma vad vi ska ha för hus och sen har vi skapat ett. Det har blivit allt från isbanor och slott till Twin tower ( med ett av sonens modellplan flygande över fram till kraschen på tjugondag knut) och finlandsfärjor. Inför årets pepparkakshus var diskussionerna livliga.
Anton: Vi har väl alltid haft något som har anknytning till en viktig händelse?
Isa: Det har vi väl inte alls.
Anton: Jomen när mamma hade köpt en ny bärbar dator så gjorde vi en sån i pepparkaka.
Isa: Det kan väl knappast kallas "världshändelse"
Anton: Jomen det var ju en grym händelse i alla fall, hennes första bärbara.
Isa: Jamen vad föreslår du att vi ska göra nu då?
Anton: Jag vet! Vi kan göra Barack Obamha. Den förste svarte presidenten!
Isa: Hur då? En jättestor gubbe då eller vadå?
Anton: Ja!
Isa: ( väldigt avmätt) Hur ska vi få honom annorlunda då, pepparkakor är ju redan bruna?
Anton: Jag vet inte.
Isa: Du menar att vi ska bränna pepparkaksgubben?

En lång tystnad uppstår.
Anton: Vi kan lägga bruna nonstop i hela ansiktet utom ögonen som vi gör med blå nonstop.
Isa: Ursäkta men tycker du att det är det vanligt att en färgad man har blå ögon?

En genomgång vid bordet visar att mina två barn har bruna ögon, precis som sin far och precis som Antons kompis från Burundi som med liv och lust lyssnat till diskussionen. Den enda avvikande är jag med mina gröna ögon.
Vad man kan göra med gröna nonstop kommer mina kreativa barn på i nästa sekund. Men det är en hemlis några dagar till!

Dagens sista "städprojekt" blir vårdcentralen. Provtagningen förra veckan var baserad på en diger lista som fick min "stickerska" att undra om läkaren hade fått ett frispel. Remissen var lång som en bättre önskelista med allt från Twar till hjärtinfarkter och urinvägsinfektioner.
En totalgenomgång alltså.

Tyvärr var mitt EKG inte riktigt okej och när jag kom tillbaka till läkaren så konstaterade vederbörande att jag möjligen "har en släng av hjärtsvikt" ( ja det var väl ungefär så hon sa även om hon lät lite allvarligare) som kanske kan härledas till att jag går och drar på en så kallad "tyst lunginflammation" som är svår att upptäcka. Därför blev jag dessutom remitterad till lungröntgen för koll av både lungor och hjärtstorlek. Jag väntar med spänning på tiden. Kommer den innan jag får pension tro?

Det som däremot gick att konstatera direkt var att jag dessutom hade en urinvägsinfektion som måste behandlas. Tillbaka hos tant doktorn frågade hon om jag ville ha medicin på en gång eller om jag kunde vänta 1-2 dagar på odlingssvaret innan jag fick medicin.
Eftersom jag inte vill äta fel medicin i onödan så sa jag att det var helt okej att vänta en dag.
Då insåg jag inte att vi har olika tidsbegrepp. Nu har det gått en vecka och jag har inte hört ett pip. Jag har fortfarande urinvägsinfektion, ont över njurarna och fick hög feber i helgen. Har det ett samband? Jag vet inte. Jag vet bara att idag står jag i telefonkö och jag ska försöka vara så julsnäll jag kan mot personal som inte kan ställas till svars. Men nog är det väl själva f-n att det inte liksom bara flyter på där heller?

Det som irriterar mig mest är att det här är andra gången på ett halvår som samma sak händer. Vad kan jag lära mig av det? Lämna aldrig en läkare utan medicin, tänk inte samhällsekonomiskt att det är dumt att apoteksfrikortet nyttjas till medicin som jag ändå får slänga när provsvaren kommit. Gardera mig med hängslen, livrem och fallskärm?
Det känns som att man ändå får falla hårt gång på gång.

Jag fortsätter städningen.
När Isa fick sina jultidningar förra veckan saknades det en. Jag ringde direkt till Bra Förlag där en ung kille med släpig röst lovade skicka den samma dag. Har den kommit? Naturligtvis inte. Det som irriterar mig en hel del var att jag dessutom skröt över deras snabba och bra service och fina bemötande. Så i morse ringde jag igen. En ny ung man med släpig röst kunde inte se att den var skickad. Nu tog jag hans namn och var inte ett dugg imponerad av deras tidigare bemötande. Den ska ligga i min låda med A-posten i morgon lovade han. Om inte, kommer jag att bli en obehaglig upplevelse. Det insåg han.
Varför går ingenting någonsin bara lätt och friktionsfritt?