Jag ska på fest ikväll. Tjejfest. Eller tantfest. Välj vad som passar bäst. Min plan är att dricka lagom mycket rödvin för att ha en himla trevlig kväll, men ändå ta mig upp och simma i morgon. För nu är tå-eländet läkt! Vi får se hur det lyckas.


Och imorgon kväll ska jag på hockeymiddag och dans. Det vore trevligt om jag fick in tån i ett par helt vanliga skor då. Då hade jag tänkte dricka martini istället. Man vill ju gärna variera sig.

Vad ÄR det här? -15 grader ute? Först tonvis med blötsnö och så iskyla på det. I Mars. Nä, vintrarna är inte vad de varit, den saken är klar. Så i morse var jag ute i nattskjorta och satte i motorvärmaren, drog in soptunnan från gatan och hämtade tidningen. Dessutom klafsade jag ut i djupsnön och fotade dottern (med hennes mobil) bredvid den enorma snögubbe som hon och en kompis har byggt. Ibland tror jag att det skulle kunna vara ren underhållning att ha en big-brother-kamera i och runt mitt hus. Mina grannar torde vid det här laget ha sett mig i de mest märkliga kreationer i olika situationer på gården. I morse skrapade jag bilruta i kortärmad nattskjorta, skoterskor och halsduk.

Natten har annars varit lugn för min man har legat väldigt stilla och sovit som en liten gris. En och annan gång har han vänt sig och legat på sida och det är ett gott tecken. Fast jag väntar bara på det där knaket som brukar komma en sådär tre dagar efter brottet och som gör att han inte kan röra sig alls kommande veckan. Det lär komma lagom till han kliver av jobbet på söndag morgon.

Just hemkommen från stora staden efter både hockey för U12 i Noliahallarna och sedan en semmel- och bildspelsfest med Julias Mediaprogram på Midgårdsskolan. LN91 vann över Sävar med 6-0 och konstaterade jublande att man vinner sin serie före Björklöven. Det känns onekligen lite bra.
Bildspelen var riktigt skoj att se och mycket roligare än semlorna.

Inte utan att jag känner mig lite mör faktiskt. Det kan också bero på att jag inte sov många timmar i natt. Trots att jag var ensam i sängen kan tilläggas. Det är jag inte i natt.
Men en fördel med att ha en man med ett brutet revben är att han förmodligen inte kan snarka. Han har så pass ont att han knappast kommer ner i någon djupsömn om jag inte knarkar ner honom. Så nu står valet mellan att låta honom vara halvvaken hela natten och höra honom andas med små lätta andetag följda av något gnyende då och då, eller att helt enkelt trycka i honom lite Tradolan och ta risken att han går i dvala.
Nu är han ingen medicinälskare så han tjurade faktiskt redan på alvedonstadiet, vilket var det enda jag kunde erbjuda i stan. Det tyckte Isa var trams.
"Det är ju inte direkt knark hon försöker trycka i dig"

Nä, det är ju inte det. Men nog leker jag med tanken ibland att man skulle ha något brutalt sövningspreparat i medicinskåpet. Det skulle jag ha nytta av på en massa olika sätt.

Appropå revben så knäckte min lillasyster ett i förra veckan. Hon gick med väldigt rak rygg när jag träffade henne och medgav att det hade varit hyfsat tungt att bära bårar i ambulansjobbet. Hon har också haft några arbetsfria dagar som tur är och försökt vila sig i form. Dagar hon skulle använda till Vasaloppsuppladdningen.

I morgon åker hon och hennes man till Mora i sällskap med min bror och hans sambo och några stora barn. Jag kan utan tvekan säga att jag inte är ett dugg avundsjuk. I all synnerhet skulle jag inte vilja åka Vasaloppet utan att ha alla revben i behåll innan start.

Min man har tydligen brutit ett revben på jobbet. De är inte första gången han gör det när han leker och är numera inget man ens höjer på ögonbrynen åt i familjen. När jag kom ner i köket i morse och sa till barnen att pappa förmodligen har brutit ett revben svarade de trött i kör:
"Igen?"
Första gången var i en innebandymatch, andra gången i en badleksak på paradisbadet och tredje gången i en hård hockeymatch med sexåringarna i förskoleklassen där han jobbade då. Nu var det i verksamhet med flyktingbarnen som han var på ishallen med igår.
Sonen påpekade att de där revbensbrotten dessutom alltid kommer lägligt tills vi ska iväg på sportlov eller allhelgonalov.
Alltså såg de vår tänkta minisemester på sportlovsveckan vara i fara. Så kommer det inte att bli. Jag åker ensam med ungarna om så är, så får min man vara hemma och rehabilitera sig. Han är ledig i morgon och den dagen lär gå åt till att sova sittande. Sen kommer han förmodligen att pina sig igenom ett jobbdygn på lördag eftersom han sen har fem arbetsfria dygn på sitt schema. Lagom till ledigheten börjar kommer han att få rejält ont och vara ur spel för allt som eventuellt skulle hinnas med under fritid, för att sedan vara vilad i form till han börjar jobba igen nästa fredag.

Eftersom jag inte är en här-och-nu-människa har jag givetvis redan börjat tänka igenom vilka saker han skulle ha bidragit med som jag nu måste lösa själv den närmaste veckan.
Jag tittar ut över snöhelvetet och funderar på NÄR idag jag ska skotta snö. Det lär inte bli OM. Och hips vips insåg jag att den fredag jag hade räknat med att han skulle lyfta möbler på vinden, den kan jag nog glömma. Jag kan nog glömma tvättvikning och hushållsarbete också för hans räkning den närmaste veckan. Jag ska försöka tycka synd om honom.

Okej, jag tror jag har lugnat mig så pass att jag kan se lite nyanserat på situationen. Det kunde jag inte i morse. Då var jag på reptilstadiet och hade helst velat göra som i "Dum, dummare" och knyckla ihop min man i en snödriva och mosa en massa blötsnö i fejan på honom.

Vi sitter vid frukostbordet denna onsdagmorgon. Min man ska iväg och jobba och kommer inte hem förrän torsdag kväll. Det snöar som fan ute. Blöt tung snö. Jag inser vem som ska skotta gården när plogbilen har varit ute. Skit samma, jag ser det som gratismotion och tycker inte det är dödligt att skotta snö.

Men som den tre-faser-framåt-tänkare jag är så ser jag att vår tredjebil, den bajsbruna Saaben som ska skrotas och just nu används enbart för trafik till och från Norrskenshallen, den står på gatan. Jag inser också att om den står kvar där när plogbilen kommer, så blir det en sån där lång och besvärlig krok runt vår postlåda och dubbelt pissigt att skotta snö. Så jag ber min man flytta skrutt-Saaben in på gården när han ändå ska gå till jobbet.
"Ställ den där vi hade röd-bilen förra vintern" säger jag och tänker att den ska vara ur vägen.

Han traskar ut och jag hör bilen starta. Jag går ut för att hämta tidningen. När jag kommer ut har min käre man parkerat Saaben på vår garageinfart så att den blockerar utfarten för BÅDA våra två andra bilar. De två bilar som vi är beroende av för att kunna sköta jobb och familjeliv. Jag blir tokig givetvis. Så jag frågar ( högt, ilsket och jävligt irriterat) vad han tror han håller på med? Varför i hela himlens namn har han ställt bilen där???
" Vad spelar det för roll? Det är väl bara att flytta på den om nån ska ut med andra bilen" säger han som just ska gå till jobbat och vara borta i 29 timmar.
"OM någon ska ut" vrålar jag.
"Ja?" säger han och traskar obekymrat mot jobbet.

Det är ungefär då reptilhjärnan slår till ordentligt och jag överväger att springa ikapp honom och dänga ner honom i en väldigt blöt och mosig snödriva, innan jag sätter mig grensle över honom och trycker fast all blötsnö jag kan få tag i med mina Leksandsvantar, rakt i ansiktet på honom!
Men det gör jag ju inte. Istället idiotförklarar jag honom. Totalt. Med alla ord jag har tillgängliga just då. Jag lägger till några synonymer för lat också.

Alltså, OM någon ska ut? Han får det att låta som om vi använder bilen i nödfall. OM det blir katastrofläge och undantagstillstånd.
Ursäkta mig, men vi har varje dag minst fyra enkelresor till Norrskenshallen. Varje dag. Jag är beroende av bilen i jobbet. Ganska ofta är det bråttom för att jag ska ut på trafikolycka eller en brand. Och inte har jag lust att börja parkera om bilar när jag får ett larm. Det är alltså NÄR någon ska ut idag. Inte OM. Vad är oddset för att någon INTE ska ut med bilen idag? Inte ens spelbart, jag försäkrar.

Vi det här laget är jag så arg att jag blir allmänfarlig. Han går lugnt till jobbet och jag flyttar bilen i ilska. Jag kör den rakt in mot häcken så långt jag kan. Jag smäller igen dörren så hårt jag kan och sen skottar jag snö som en furie för att göra av med lite adrenalin. Jag hinner precis klart när jag får larm om en post-lastbil som brinner vid sjukhemmet.
Jag är väldigt glad att den tråkiga planeringsmänniskan i mig har skottat snö OCH flyttat bilen så att jag kan åka iväg direkt med min vanliga. För en sån här gång kan faktiskt 30 ynka försenade sekunder förändra hela min arbetssituation.

Sedan dess har jag nu varit iväg med bilen fyra gånger. Det blir fler idag. Bajs-saaben står tryggt på gräsmattan och jag funderar på hämnd. Jag ska lyfta in den på tvären bakom båda bilarna någon dag när jag är helt säker på att jag absolut inte under några omständigheter ska röra en bil. En dag när jag VET att han ska på Skellefteåmatch i kvalserien. Och sen ska jag ligga i soffan och zappa med fjärrkontrollen och så släpigt jag kan svara:
"Vadårå, det är väl bara att ta hit en bärgare och få bort den OM du ska ut med bilen?"

Min man är enligt egen utsago en här-och-nu-människa. Det innebär i grova drag att han löser situationen när han står i den. Han funderar aldrig på B-planer eller i förväg hur han ska göra om si eller så händer. I hans ögon är det att ha en positiv livssyn, och inte en sån där "negativ" syn på saker som jag har. Jag som, när jag vet att han ska jobba två heldygn på raken utom räckhåll för familjen, är så tråkig att jag redan dagen innan funderar på hur jag ska sköta logistiken med träningsskjutsar för en hop ungar om jag sitter på fullmäktige till exempel. Jag som alltid har en B-plan ifall jag skulle bli tvingad att åka på en trafikolycka just när jag står i begrepp att hämta någon unge någonstans.
"Jag vill inte tänka på att jag ska jobba förrän den dagen jag ska det" säger han och skjuter bort tanken.
"Nähä, men någon av oss måste tänka på vad som händer med övriga livet när du jobbar älskling" tänker jag.

Den sista tiden har jag insett att den där flashiga här-och-nu-människan som tar dagen som den kommer och njuter av livet, kan göra det enbart om förutsättningen är den rätta. I det här fallet att man gifter sig med mig.
Man måste helt enkelt ha någon bredvid sig som har all planering och koll om man själv ska kunna leva i nuet och inte bekymra sig så mycket om det som händer om två dagar. Och att lösa uppkomna situationer innebär inte sällan (ungefär alltid) att man ringer hem till sin fru som jobbar hemifrån och säger "Du, älskling, jag blir lite sen från jobbet idag så du vet" Det innebär att JAG ska lösa alla eventuella familjeåtaganden som man har räknat med att han ska göra den dagen..
Bättre dagar säger han " Jag tänkte, du kanske kan styra om lite i ditt jobb, eller så får jag väl försöka lösa det om det inte går" vilket innebär ungefär samma sak. Jag löser situationen.

Vi har pratat en del om det där på sistone och det slog ner som en blixt i huvudet på min man när han insåg att det nog faktiskt är så det funkar. När han ska jobba 48 timmar så tänker han bara att "nu är jag borta 48 timmar, oj vad skönt det blir att komma hem sen". Han tänker inte "hur löser vi Antons skjuts till träningen på torsdag, vem handlar till friluftsdagen på onsdag, vem åker med Julia till tandläkarhögskolan nu när jag är borta" .
Nä, det är som att hela livet utanför hans temporära sfär inte finns när han inte är där. Och enligt min läkare är det ett högst vanligt manligt fenomen dessutom!
Det där håller för närvarande på att göra mig vansinnig. För det är en ganska jobbig fas när man ska vända upp-och-ner på gamla mönster. Men den här gången tänker jag inte ge mig. Icke!

Sitter i Norrskenshallens cafeteria och jobbar. Dubbelt kan man säga. Vi jobbar nämligen i cafeterian ikväll för Antons handbollslags räkning. Det är ju inte direkt första gången man är här. Vi har egentligen lördag också för Isas handboll men den har vi bytt bort. Med fem barn som inte har nöjt sig med EN idrott var, har det blivit en del cafeteriajobb under åren. Vardagkvällar kan vara lite lugnt och idag när det är en sån där gråtrist vanlig tisdag borde man hinna lite av varje tänkte jag som faktiskt ska lönearbeta ikväll också. Jag tänkte därför vara sådär smart effektiv och skriva text samtidigt som jag serverar kaffe och kränger godis.

Ha! Det enda jag kan konstatera är att jag får motion genom att springa fram och tillbaka mellan dator och kassa.
Jag roade mig med att föra statistik på kunderna. Jag har varit här en timme och faktiskt servat 21 kunder så här långt. Då har jag inte räknat med killen som ville låna en tändare för att bränna skridskosnören. Och inte mamman som ville växla en hundralapp för att ha jämna pengar till att betala en klubba, eftersom sonen haft den dåliga smaken att slå av sin såhär i slutet av säsongen.

Men blogga hinner jag. Jag har ju ett ansvar! Det är nämligen det alla som går förbi mig frågar just nu. "Sitter du och bloggar?"
Från och med nu ska jag svara JA.

OM det är någon som undrar hur det känns att ha en varfylld stortå med en bortryckt tånagel är jag väl lämpad att svara på det.
Om det är någon som undrar hur det känns att sparka in den i en hockeyklubba, i köket en tidig morgon, så kan jag svara på det också.
OM det är någon som undrar hur många svordomar som kan komma ur en trött och stressad mammas mun vid sjutiden så kan mina barn svara på det.

Jag är så sjukt trött att huvudet känns som om det skulle kunna falla i bitar när som helst. Som att det hålls ihop av pannbandet som sitter runt skallen på mig. Ett rött med fula vita kattfigurer på som nåt av barnen har vunnit på Viking Line-färjan till Helsingfors.

Jag har just kastat iväg den sista texten till redaktionen. Det innebär att jag har jobbat i ett sträck sedan nio i morse till nu. Jag åt iofs lunch och middag. Och så sprang jag ett mycket snabbt varv på affären för att sonen påminde mig exakt sju minuter innan stängning att han hade friluftsdag i morgon. Min man jobbar heldygn och kommer inte hem förrän i morgon.

Men nu börjar nattskiftet. Jag måste grädda baguetterna som sonen ska ha som matsäck. Hade tänkt göra dem färdiga med fyllning och allt ikväll, men nu gav jag plötsligt upp. Och så borde jag väl tömma tvättmaskinen och rigga diskmaskinen. Jag såg att dagens schema just kommit upp på min mobiltelefons display. Jag lägger in min kalender där. Det var en otäck påminnelse om att morgondagen inte blir ett dugg roligare än den här.

Alltså ska jag lägga mig med Stefan Einhorns Konsten att vara snäll och somna med boken i pannan så snart jag har plockat ut brödhel-v ur ugnen. Jag har ju gott om plats att bre ut mig på i dubbelsängen i alla fall.

Det är lördagkväll. Fem "män" i varierande ålder sitter i mitt vardagsrum och ser Mora-Skellefteå på vår 40-tums-TV. Mora Leder med 3-0 och koncentrationen börjar tryta tror jag. Själv har jag druckit Martini och halvsover i fåtöljen. Av någon anledning börjar man diskutera vad som är det värsta som kan hända en spelare på en hockeyplan.

X: Tänk om man ska lägga en straff och klubban går av. Pinsamt.
Y: Fråga "Råttan"( en spelare i LN91 som när han var nykomling i A-laget skulle lägga en straff) Han åkte fram och snavade och föll på blå och gled åt ett håll medan pucken gled åt andra.
A: Det är säkert värre om man ska slå en straff och bajsar på sig.
( Här skriker vissa av männen av skratt)
B: Det måste vara värre att basja på sig OCH ramla på blå när man ska lägga en straff.
( Nya våldsamma skrattattacker, Q håller på att kvävas av skratt)
A: Man bajsar så det blir en brun rand efter en på isen.
( Nya gapskratt, jag tror de visualiserar)
X: Eller om man bajsar på sig OCH faller i det där bruna bajset när man ska lägga straffen.
( Q håller just på att trilla ur soffan av skratt)
Y: Eller om man bajsar på sig och faller i bajset och inte får duscha efteråt och det är -30 grader så att det liksom fryser fast så att man får skala av sig bajset sen.
( Nya hysteriska skratt)

Någonstans där tar matchen slut och Mora har vunnit över Skellefteå i en rätt så viktig match.
- En riktig skitmatch, säger Y.

Jag vill påpeka att åldrarna på "männen" varierade mellan 11-43 år. Mensa? Någon?

Har just kommit hem från sporthallen efter dagens första handbollsmatch. Isa har turnering idag. Igår var det fotbollsturneringen Ica Supermarket cup och så LN-hockey. Det blir inte mycket gjort hemma på helgerna det är ett som är säkert.
11-åringen går nu utan kryckor. Däremot var det andra kompisar som hoppade omkring idag. Idrottsskadorna duggar tätt lite överallt.

Jag funderade på om det är årstiden? Det är liksom alla säsonger på en gång. Allt har precis kört igång eller är i slutfasen. Fast min egen barnstatistik stämmer inte där. Petter har lyckats knäcka nyckelbenet både sommar och vinter. Anton har brutit foten i maj. Och Isa har brutit benet i april. Och tro mig, när någon bryter benet första april så minns man det. Det är kanske det sämsta datum man kan bryta ett ben på.

Isa var nämligen i fjällen med en kompis. Vi var på kvalseriematch mellan Leksand och Skellefteå i Skellefteå isstadion. Så Isas första val när hon ligger med benet gipsat upp till ljumsken på Tärna sjukstuga är att ringa på vår hemtelefon där hennes då 14-åriga syster svarar.

Isa: Hej det är Isa, jag har brutit benet.
Julia: Jaså? På första april? Tror du jag går på den!
Isa: Jamen det är säkert, jag har ett stort gips.
Julia: STACKARS dig! Du, jag är inte så lättlurad.
Isa: Men det är sant.
Julia: Ja, eller hur. April april.

Där ger Isa upp och ringer till sin mamma som inte hör telefonen i leksandsklacken. Några minuter senare får hon tag på sin pappa i Skellefteåklacken.
Isa: Hej pappa, jag har brutit benet.
Pappa: Jaså? På första april och allt? Vilket samanträffande.
Isa: Ja, pappa, jag är på Tärna sjukstuga.
Pappa: Jahaaaaaaa. Jamen det var ju synd, på första april och allt.
Isa: Men det är säkert, pappa.
Pappa: Eller hur. April april.

Strax efter det är matchen slut och jag ser att jag har några missade samtal på min telefon. Jag träffar min man som berättar att Isa har försökt ringa och lura honom på första april. Det är då jag får ett telefonsamtal från hennes kompis mamma (som dessutom är skidlärare) och som just har tillbringat kvällen på Tärnaby sjukstuga med min dotter. Jodå, Isa har brutit benet och är mycket riktigt gipsad med ett bastant vitt cirkulärgips ända från foten till ljumsken.
Man kan bryta benet även på första april, tro det eller ej.

Varje morgon när startsidan på min dator laddats upp tittar han på mig med bestämd blick. Jag kommer till Umeå, säger han. Jag kommer och lyssnar på dig! tänker jag.
Niklas Wikegård, ja han heter så mannen som stirrar stint på mig genom rutan, är en av mina favoriter. Det har han varit väldigt länge. Ända sedan den tiden han var hatad av nästan allt och alla i hockeyvärlden. Ända sedan den tiden när vi bodde i Uppsala och han som 23-årig andretränare var med och tog upp Vilda Väsby till Elitserien.

Kanske är det för att jag känner igen mig i honom till viss del.
Under sitt sista år i allsvenska topplaget Boden sparkade han sönder en dörr och förstörde ett bord i ilska i tränarrummet i Bodens ishall. Jag skulle förmodligen ha kunnat göra samma sak.
" Det är väl bättre att rikta sin ilska mot döda ting än levande" tyckte Wikegård.
Jag håller med. Jag har kastat sönder en och annan fjärrkontroll, jag har spräckt handen på en tvättställskant som tålde mer än jag, jag har gått bandagerad efter att ha slagit knytnäven i betongväggen i spelargången i Norrskenshallen. Vi förstår varandra Wikegård och jag.

Jag medger motvilligt att jag gillade att Wikegård stod upp för att han skickade Oduya på Ledin (nej jag gillar inte Ledin och det är jag knappast ensam om) för en vedergällning. Jaja, jag vet att man inte får göra sånt och allt det där, men jag har varit ruskigt sugen på att göra samma sak när sonen har stått med blödande fingrar under målvaktshandskarna för att motståndarna (ofta stadslagen i Umeå, inget nämnt inget glömt) hackar på målvaktshänderna efter puckblockering. Jag medger utan tvekan att det Leksands Roman Vopats säger under en match (då i HIFK) till en spelare i TPS Åbo efter en ful tackling på en lagkamrat, är en av mina favoritkommentarer.
'And who the fuck are you? I take your fucking head off'
Det finns vissa oskrivna regler inom hockeyn. Men glöm att jag just skrivit allt det där. Man får faktiskt inte ens tänka att sånt är roligt, jag vet.


Men Wikegård gör en massa andra saker som jag gillar också. Han går sin egen väg och är obekväm för ganska många. Han är jävligt rolig och smart. Han kan bjuda på sig själv och struntar i huruvida folk tycker han beter sig politiskt korrekt eller inte. Och nu har det blivit hans grej, det folk gillar hos honom. Jag har alltid älskat det. Och 12 mars vill jag gärna höra honom i ett annat sammanhang.
Jag kommer Wikegård!

Äldsta dottern är som sagt var hemma. Igår var vi för en gångs skull samlade kring matbordet hela familjen. Det känns som en evighet sen. Det är onekligen en massa surr runt matbordet.
Sofia: Är det någon som är bra på kvantumfysik?
Pappa: Kvantumfysik? Du menar kvantfysik?
Sofia: Jaha, jag har bara sett det på engelska och där heter det Kvantum Physics. Det måste väl vara samma sak?
Petter: Det är samma sak.
Anton: Kvantum är väl en Ica-affär?
Sofia: Jaja, jag har sett tre avsnitt om KVANTfysik på TV nu och jag håller på att bli helt förvirrad. Petter kan du kvantfysik?
Petter: Det är inte så lätt att förklara, för att du ska ha en chans för att förstå det så får du nog läsa minst fysik B först.
Pappa: Ja, SEN när du har läst fysik B kan du se på Discovery.
Sofia. Jamen jag tycker det är intressant i alla fall.
Pappa: Trots att du inte förstår något och håller på att bli förvirrad?

Var tog middagarna med samtalen om Idol och Schlagerfestivalen vägen?

För en gångs skull är hela familjen samlad. Min man såg genast chansen till en riktig familjekväll framför TV:n. Nu är det bara det att hans barn gör narr av honom så att han låter gravt irriterad. Barnen sitter i köket och spelar kort för fullt, medan pappa försöker få igång filmen.

Pappa: ( ropar) Mina barn, Fia och Petter, ska ni se film med mig?
Petter: Haha, hörde du den morsan. Är det bara vi som är pappas barn alltså?
Sofia: Hörde du Isa, du är inte pappas barn!
Pappa: (ryter från soffan) Sluta nu, jag hade redan frågat Julia och Isa.
Sofia och Petter: (pekar med nävarna mot Isa och skaldar i kör) Mobbad! Mobbad! Mobbad!
Pappa: Lägg ner!
Petter: Lite känslig där. Isa du hör inte hit, fattaru.
Pappa: ( mycket irriterad) Ni vet vad jag menar!
Sofia: (sjunger på ACDC:s TNT med ny text..) PMS?I´m dynamite!
Pappa: (joxar med Xboxen och är inte road alls) Vad i helsicke?
Isa: Du måste starta om Xboxen.
Pappa: Jag HAR gjort det!
Sofia: Och så måste du "blablabla" ( jag kommer inte ihåg alla termer)
Pappa: Vad SKOJIGA ni är, jag HAR gjort det.
Petter: Päran du måste fixa Xboxmediacenterfilen annars funkar det inte.
Pappa: (morrar högt)

30 sekunder senare kommer pappa demonstrativt in i köket.
Anton har ockuperat soffan och kör bilspel på Xboxen.
Barnen: Men pappa vi skulle väl se film?
Pappa: Det verkade inte finnas något intresse så nu blir det bilspel på xboxen från er lillebror i fem timmar istället!

Själv sitter jag tryggt framför Swehockey och blandar mig inte i familjekvällen tror jag.

Jag sitter med onlinerapporteringen från Växsjö- Leksand. Ja, jag vet att den är betydelselös. Men ändå.

Alltså, jag undrar vad de sysslar med mina pojkar.

27.48 2 min LIF 12. VOPAT, Roman INTRF
24.51 2 min LIF 44. JACKMAN, Richard CROSS
23.58 2 min LIF 17. KARLBERG, Mikael HOOK
21.41 2 min LIF 26. GROSEK, Michal TRIP

SÅ himla bra är vi inte i boxplay....

Det blir fisk till middag idag. Julia har visserligen alltid gillat fisk, men inte riktigt alla fiskar. En av favoriterna var saffranstorsk som hon med en fyraårings självklarhet alltid kallade för Guldfisk. Fiskpinnar och sånt var högvilt. Men det fanns fisk som inte stod riktigt lika högt på listan. All fisk som kom i sånna där praktiska block gick fint, men abborre och öring och sånt var hon lite skeptisk till. En dag när vi höll på att laga lax till middag blev hon verkligen jättelycklig.
"Åh vad gott med fisk" utbrast hon.
Sen tittade hon i ungsformen och utbrast:
"Åhnej, inte fisk med stjärt"

Sen dess klassificeras vår matfisk som med eller utan stjärt. Korven har två ändor, men fisken har en stjärt skulle man kunna säga. Idag blir det lax. Fisk med stjärt.

Anton har sovit hela natten. Jag slapp till och med madrassen. Men nu börjar ledan krypa i sonen som är van att träna varje dag och som nu har gått från rörlighet till total vila.
Tur i oturen är pappas nya 40-tums-TV som lägligt kopplats ihop med storebrors nyinköpta Xbox360. Otur är att jag håller på att bli totalt knäpp i huvudet av att sitta vid köksbordet och jobba med Guitar Hero i öronen och ögonvrån på den där (i mina ögon)gigantiska skärmen i vardagsrummet dagarna i ända.
Det är väl då man borde fundera på sin rätt att faktisk ta vård av barn och helt sonika lägga allt jobb åt sidan. Sonen tar sig ju inte på toa själv, kan inte fixa käk, har rejält ont och så vidare. Han kan faktiskt inte vara ensam en längre stund. Någon av oss måste vara hemma. Eller måste vi inte det? Han dör ju förmodligen inte. Han har bara ont som fan, klara sig inte själv och får vara ledsen och rädd, men gills det som anledning hos Försäkringskassan?´
Det är så himla lätt att man gör som jag och har jobbet med sig i knät var man än befinner sig. Alltid uppkopplad. Tillgänglig varenda minut. Dålig disciplin egentligen.

Försäkgringskassan stressar mig alltid så pass att jag får dåligt samvete även om jag har all rätt i världen. Har jag verkligen VARIT TVINGAD att avhålla mig från arbete för att han är sjuk? Eller, jag kan ju låta honom kissa på sig medan jag är iväg och tar bilder på en olycka. Jag MÅSTE ju inte vara hemma för det, han dör ju inte av att kissa på sig.
Å andra sidan, när är man någonsin TVINGAD till yttersta gränsen att avstå från arbete? De flesta av oss har nog jobbat med feber och halsont, huvudvärk, sönderslitna ledband osv. Frågan är väl snarast om det är människovärdigt? Nej, varken för oss själva eller andra skulle jag tro.

11-åringen hoppar omkring på ett ben hemma. Eller hoppar var kanske lite att ta i. Han haltar faktiskt inte ens. Han vill helst inte överhuvudtaget röra sitt högra ben efter det sista åket i slalombacken i söndags. Det slutade någonstans mitt i backen och sen blev det skoter ner. Sjuktransport.

Nu är ju lillsonen ibland lite italiano i mina ögon. Ni vet sådär att man kan tycka lite synd om sig själv lite väl mycket. Så när hans kompis ringde hem från backen tidigare under dagen och meddelade att Anton hade ont i höften och slagit loss en tand i en vurpa, så ryckte jag väl lite på axlarna, det medges. Jag menar, tänder växer ju allt som oftast fast och det är väl få barn som bryter höften? Och visst åkte han som om inget hade hänt en kvart senare. Så jag fortsatte att rycka på axlarna.
Och jag var på vippen att göra det när jag nu när jag skulle baxa in honom från skotern i bilen, men det hjärtskärande skrik han gav upp när jag rörde hans knä fick mig till slut att vekna. Ungen hade ont. Ordentligt ont.
Fattar nån hur tung en bastant 11-åring är om man ska lyfta in honom på toa? Han är ju snart lika lång som jag dessutom. Det var en mardröm innan jag hade fått ner honom sittande på en kontorsstol med hjul så att jag kunde transportera runt honom i huset.

Så nu har han varit extremt stillsam i två dagar. Han sover i äldsta syrrans lediga säng på nätterna med mobilen på huvudkudden, för att kunna påkalla sina föräldrars uppmärksamhet nattetid. Och det gör han minsann. Så de två nätter min man har sovit hemma nu, har till slut tillbringats på madrass på golvet hos Anton. Och jag börjar känna mig rätt så van vid att disponera hela dubbelsängen ensam. Idag jobbar maken heldygn och kommer hem först i morgon. Jag gissar att det är min tur att sova på madrassen.

Vilka skitdagar man haft nu igen. Jag går omkring i foppatofflor med ett fett bandage om stortån efter att till syvende och sist fått rycka loss halva nageln. Jag har världens bästa doktor faktiskt. Så i torsdags när han skulle göra den allmänna uppföljningen av blodtryck och andra störande moment nämnde jag mitt nageltrång. Innan jag visste ordet av hade han beordrat in mig på en brits, satt en sköterska på att assistera och lagt upp mig för "operation" . På sin fikarast.
När de diskuterar bedövning och förberedelse han och sköterskan så hör jag honom säga:
" Men du kan ta bort adrenalinet"
"Det är det enda jag vill ha" säger jag.
"Och DET är det enda DU inte behöver"


Jag medger att det var skönare att greja med tån när man fick bedövning, om man nu kan säga att något som är hemskt kan vara skönare än något annat som också är hemskt? Bedövningen ville inte riktigt ta först vilket inte förvånade mig. Xylocain har inte varit nån höjdare på mig. Förlossningsläkarna har sagt att jag svarar dåligt på den typen av bedövning. Jag har överlevt alla fem förlossningarna utan smärtlindring, men sy efteråt gör jag inte gärna utan bedövning. Och när de då har försökt bedöva för att kunna sy ihop mig, så har det inte velat ta.
"Det verkar som att det helt enkelt inte biter på vissa. Det är som med morfin. Man kan ge och ge men de påverkas inte"
Det skulle vara fruktansvärt dyrt för mig att bli knarkare inser jag.

Men smärtfritt var det ju inte. Dessutom får jag inte simma på en vecka.
Jag är föresten helt säker på att hjärtat sitter i stortån, för så järnkoll som jag haft på min puls sista dagarna har jag aldrig haft förr. Jag känner vartenda hjärtslag i tån.

Storsonen jobbar som vikarie på skola och fritids för närvarande. Det tycks gå rätt så bra, annars skulle han väl inte få jobba varje dag. Häromdagen undrade en bekant om sonen visste att han gick under benämningen Snygg-Petter bland tjejerna på högstadiet. Samma dag träffade jag en förälder som tyckte att "det var så roligt att hämta barnen när det var en så sny?eh..jag menar trevlig kille som jobbade där"
Jag inbillar mig att sonen är lyckligt ovetande om allt det där.
Jag kom att tänka på när jag skulle hämta äldsta dottern Sofia i stan i våras. Jag och dottern satt i bilen på väg in mot centrum när hon plötsligt fick syn på en kille längre bort på trottoaren.
Sofia: Kolla vilken fin kille som går där.
Jag: Skämtar du?
Sofia: Nej seriöst, han var ju jättefin.
Jag: Eh, du är medveten om att det där är din lillebror?
Sofia: Va?? Är det Petter?? Har han ny jacka? Shit mamma, det här får du ALDRIG berätta för honom. Seriöst. Jag dööööööör.

Fem minuter senare hade hon berättat det själv.

När man har varit tillsammans i 25 år har man på något sätt hittat sina roller i relationen. I alla fall till viss del. I våra "kel-samtal" är min mans roll är att vara The good caring guy och min roll är att vara The Bitch. Jag vill bara klargöra att den rollfördelningen gäller just där och ingen annanstans!

Alltså ligger min man bredvid mig i sängen och försöker vara romantisk.
Han: (rart)Du är min egen Chicken Mcnugget.
Jag: (näbbigt)Liten, knubbig och fet menar du?
Han: (djup suck) Okej, du är som mitt eget Skellefteå AIK då?
Jag: ( sarkastiskt) Tja, de har väl inte skänkt dig någon större glädje i år så det kan ju stämma.
Han: (ny suck) Jamen, du är min match i en kvalserie.
Jag: (vass) Lite ångestladdad sådär? Man vet aldrig hur det slutar?
Han: (skratt) Jag menar en vinstmatch, ungefär så. Dessutom är du ett bra L*gg!
Jag: (myndigt) Du inser att jag kommer att skriva en blogg om den här konversationen?
Han: ( skräckslaget) Oh shit! Måste du det?

Jag hänvisar till min konstnärliga frihet.

Leksand är klara för kvalserien. Inte för att jag har tvivlat, men visst, det är skönt att det är klart fem omgångar före serieslut. Arbetsro och uppladdning kallas det som kommer de närmaste veckorna.

Löven tappade mark. Lite synd är det, även om skadeglädjen skulle kunna vara den enda sanna glädjen. Trots allt vill jag ju se en kvalseriematch med Leksand i Umeå. Det känns så himla långt till Skåne.

För övrigt blev jag så galet arg på min man för en timme sen att jag hade kunnat sopa ner honom. Jag hade all möda i världen att behärska mig från att knuffa ner honom i den där stenhårda isdrivan han stod framför på gården.
Nu kör han tjuvknep och spelar mina favoritlåtar på stereon för att jag ska lugna ner mig. Sådär av en händelse. Ha!
Ibland undrar jag om han fortfarande efter 25 år ihop inte har lärt sig vem han dealar med. Just det.

Får jag inte tag i ett hästhuvud lägger jag sonens monsterhuvud i hårdplast i hans säng istället. Eller en legobit eller något annat som gör ont.
Don´t mess with The Godmother.

Ibland kan en enda bokstavs felplacering bli förödande. Ulla-Maj Andersson fick just se sina ord ändra betydelse. I ärende 6 som var "Övergripande politiska mål för socialnämnden" yrkade hon att punkt ett och två, som handlade om konkurrensutsättning, skulle strykas från målen.
Men när det landade i handlingarna så kunde man läsa att Ulla-Maj yrkar att de punkterna STYRKS. Det var ju inte direkt det hon hade tänkt sig, men lite upplivande blev det ju med en del skratt här på fullmäktige.

Jag tror ordförande Christer Bäckman är trött också. Nu kallade han Tomas Johansson för Tage Johansson. Jag gissar att det var för att Tage Björk just varit uppe och pratat. Eller så håller han som folkpartist på att kollektivisera sossarna? Alla S-män får heta Tage. Vad enkelt det vore för mig.

Jag sitter på kommunfullmäktige och har tjuvlyssnat på alla visions-diskussioner. Dessutom har jag druckit kaffe. Jag tror det är första gången någonsin.

Jag dricker alltså mycket sällan kaffe. Antingen dricker jag med sprit i (kaffedrinkar gillar jag) eller så dricker jag i rent narkotiskt syfte för att hålla mig vaken. Jag är ganska känslig för just koffein, eftersom jag inte missbrukar sånt.
Behöver jag tillägga att kaffet på fullmäktige var alkoholfritt? Med hjälp av uteslutningsmetoden kan man räkna ut varför jag drack kaffe idag.

Leksand har ett hemmasnitt på 5136 personer i Allsvenskan. Det är fasen helt fantastiskt. Det innebär att vi har fler åskådare än Mora, Södertälje och Luleå som dock spelar i Elitserien. Vi skuggar Timrå och Skellefteå som har drygt 150 fler åskådare i snitt än Leksand på sina hemmamatcher.
Och tänk?.ändå ser jag ju inte särskilt många matcher på plats i Leksand.
Nä, det är dags att kliva upp nu. I Elitserien alltså.
Det ska bli kul att följa Lövens match ikväll. Nästan mer intressant än Huddinge-Leksand. Men bara nästan.

Joppe Pihlgren..ikonen som i mina ögon slogs med Thåström om att vara häftigaste frontaren.
Joppe var en sån där människa man blev glad av, en massa energi som liksom kanaliserades utan alltför mycket ångest. Det gillade jag. Och gillar.

I min ungdom hade jag (och min man bland annat) ett plojband som spelade en massa covers.
Vad kunde passa bättre för fyra blivande förskollärare än att kalla sig Kid Killers. Jag kan väl inte påstå att alla lärare på seminariet var så himla roade av våra tilltag.

Repertoaren var fantastisk! Det var en salig blandning av Whitesnake, Iggy Pop och Deep Purple. Dessutom gjorde vi Docent Döds Solglasögon. Jag som var basist fick av någon anledning ta sången på just den låten.
Minns en spelning på någon utspark på Gamla Kåren med just den.
Det var tider det. Idag är jag mest glad över att YouTube inte fanns på den tiden!´

Jag såg Joppe på Trästock i Skellefteå för några år sedan. Han har fortfarande 'det'. Och nu ser jag fram emot mer Bensin i blodet och fler Solglasögon.
Dags att bli hög? Eller ta sitt liv med popmusik?
Oanade möjligheter.

Jag lever i en sjuk, sjuk, värld. När jag kom ner i köket 06.10 stod 13-åringen och bakade croissanter. Hon skulle ha med sig dem för att äta efter handbollsmatcherna i Skellefteå idag. Jag kan ju inte direkt anklaga henne för att gå den enkla vägen med matsäckar här i livet.

Kycklingsallad, passionsfruktjuice och bananer följde också med. Hon kommer förmodligen inte att svälta ihjäl. Och nu ska jag sova. Igen.

Apelsinjuce är förresten aldrig så gott som sånna här dagar.

Tillbaka på basen. Sjukt rolig kväll med perfekt förfest i en etta på Norrlandsgatan och sen suveränt god mat på Två våningar. Schlagerklubben var en höjdare men när vi ledsnat på Jan Johansen (det gick ganska fort) slank vi över till Coverclub där det gick utmärkt att rocka loss till Iron Maiden och Docent död. Ja, de hette så när JAG lyssnade på dem, innan de fjantade till det med Docenterna.

Nu har jag bara sjukt ont i fötterna efter snyggstövlarna och så skulle jag behöva en dusch, för närmare Wet T-shirt Contest än såhär lär jag aldrig komma i offentlig miljö. Jag misstänker att fläktsystemet inte riktigt var på topp.

Som vanligt träffade man en massa känt folk och som vanligt är de flesta män i hockeyålder. En och annan handbollsspelare också för all del. Ja och så Peter, min fotguru på Ortolab som jag tyckte sneglade lite argt på mina icke-fotriktiga-skor-utan-special-inlägg.

Har just ställt alarmet på min obarmhärtiga mobil. När man satt alarmet dyker det nämligen upp en ruta som förkunnar hur länge det är kvar tills klockan ringer.
Just nu löd den ' Det är 2 timmar och 37 minuter till alarm'
Jag ska rasa isäng och hoppas på att komma upp i tid.

Jag har just gjort ett riktigt klipp. Jag ska på krogen med några väninnor ikväll och kände mig väl inte sådär värst peppad på att skjutsa Isa till handbollsbussen i morgon bitti före sju. Inte minst som jag anar att jag är hemma vid fyra i natt och att jag absolut inte ska köra bil tre timmar senare. Jag är inte heller särskilt sugen på att göra kycklingsallad i morgon bitti klockan 06.00 så därför ska jag ha framförhållning och göra den nu. Mitt klipp bestod i att kanadensaren hämtar Isa för skjuts till hallen i morgon bitti, så det enda jag behöver göra är att hålla ögonen öppna tills hon har åkt och sen ska jag somna om.
Vad min man gör? Jobbar?.till måndag morgon.

Kom just hem från 11-åringens match mot Löven där de kämpade på oerhört bra mot ett bättre lag, men fick vika ner sig sista två minuterna och förlorade. Synd, för det är alltid roligt att knäcka till de där lagen som kommer hit och tror att de är så oerhört mycket bättre än alla småortslag. Spännande var det i alla fall.
Nu ska jag fixa sallad, plocka fram middag till barnen, kasta mig i duschen och sminka upp mig och sen åka på herrhandboll i Norrskenshallen. Det är väl en synnerligen bra uppladdning för en festkväll i stan?
Sen åker jag direkt därifrån in till Umeå och äter middag och dricker gott på Två våningar och dansar mig less på Schlagerklubben. Det känns som en bra plan.

Ibland får saker helt fantastiska konsekvenser. Som till exempel vad som händer om man googlar på ordet 'skellefteåtröja'. Det var en av de saker jag var tvungen att berätta för Skellefteås tränare i tisdags.

Jag skrev för länge sen ett blogginlägg på en annan blogg som hette 'Begrava Renberg' . En bekännelse över mina simpla reptilkänslor för sånt som har med skellefteåtröjor att göra.
Någon dag senare hade jag en kommentar från en Skellefteå AIKare som löd :
Här sitter man och surfar helt fridfullt, och plötsligt hamnar man på en blogg med ett kort av en brud och en text om kompost med Renberg i...och detta efter att jag googlat efter en 'Skellefteåtröja'

Medge att det skulle rädda dagen för vem som helst? Min komposttext om Renberg är det första man får upp om man googlar på 'Skellefteåtröja' . Vilken enorm fullträff!
Givetvis vaknade hockeyodjuret i mig och jag blev djuriskt frestad att skriva en massa bloggar med de perfekta sökorden för att alla skellefteå-fans skulle rasa rätt in i min blogg. Och jag undrar fortfarande om den där läsaren insåg vilka hätska känslor som döljer sig där bakom komposttexten. Förmodligen hade han inte en aning om att han befann sig i fiendenästet nummer ett inför vårens kvalserie. Tänk så lite man vet om sina medmänniskor egentligen.

Ibland känner man liksom livet passera revy. Som idag när jag bestämde mig för att faktiskt stressa lite ( ja okej då, mycket) för att hinna simma. Jag hade bra koll på läget tyckte jag och skulle bara simma, skjutsa ner ungarna på ishallen två vändor och sen hem och slänga ihop de sista raderna i texten innan jag var klar för dagen. Råriset hade min man satt i kastrull och gett order till 13-åringen om att sätta på i god tid. Lätt som en plätt och klockan vara ju bara fyra.

Ha! Strax innan jag ska ner i bassängen får jag höra att det har varit bråk på skolan på dagen och att en elev viftat med en kniv. Det innebär jobb för mig. Också.
Så på skrapig mobil fick jag tag i rektorer som kunde reda ut situationen klart och bra, och sen pratade jag med en polis som aldrig är särskilt hjälpsam mot mig. Tvärtom. Jag tycker det är väldigt tråkigt när man inte kan respektera varandras arbetsområden.

Ner i bassängen och simma mina längder och relalalaxa, för fortfarande hade jag ju läget under kontroll. Trodde jag. Det var innan jag träffade min syster i vattnet och blev upplyst om att jag hade föräldramöte i Antons femteklass halv sju, med en handbollskörning, en ishallskörning, en middag och helst en text färdig och så då hinna iväg på föräldramötet innan. Så blöt i håret kastade jag mig i bilen, kom hem lagom för att se att råriset stod i kallt vatten fortfarande och började med maten medan min jobbtelefon ringde oavbrutet. Stressnivåerna all time high. Och med rufsigt hår och fortfarande tuggande currygryta kastade jag mig till slut iväg på föräldramötet.

Klart jag hann det jag skulle. Men inte var det bra för mitt blodtryck. Det är väl sällan mitt liv är det tror jag.

Man känner sig onekligen lite dagen efter. Hur det än är så blir det en viss adrenalin-laddning när man ska göra saker man aldrig gjort förut. Som att sitta i en TV-studio i direktsändning.

Så det blev sent i säng och lagom till jag hade installerat mig vaknade Anton och mådde dåligt.
Det blev till att inta mamma-position och trösta och vårda eftersom min man jobbar heldygn och inte var hemma. Summan av det blev att en febrig och hostig son är hemma från skolan idag, att jag är trött som ett lik efter två timmars sömn och att jobb-världen med högen av handlingar framför näsan på mig känns oöverstiglig. Ryck upp mig!
Det är definitivt idag jag skulle ha behövt en TV-sminkning.

Men det var kul att träffa Perra och det var inte så hemskt som jag trodde att sitta där ändå. Som folk i allmänhet har man ju ändå alltid en massa saker gemensamt. Bland annat förstod han precis vad jag pratade om vad gäller ens barn som hockeyspelare i "fel" lag. Han har just varit i precis den situationen.

En sak vi inte hann med i direktsändning var frågan om vad som var det mest brännbara ämnet i hemmadiskussionerna. Jag svarar utan tvekan Chad Hinz-affären, där en spelare i Skellefteå körde bil berusad i en av klubbens bilar, efter en lagfest mitt under kvalserien. Norran fick ta oerhört mycket skit från supportrar för att man gick ut med det och på vilket sätt man gjorde det, trots att Expressen faktiskt var först med namnpubliceringen. Man ansåg liksom att Norran som Skellefte-tidning borde stå på Skellefteå AIK:s sida ungefär.
Min man och min son hade synpunkter, givetvis, och där blev det inte bara hockeyn som spelade in utan också mitt journalistiska "tänk" som inte riktigt gick ihop med min mans åsikter.
Än idag är Hinz-frågan något som inte kan ordas om hemma utan att vi råkar i praktgräl.

När Perra och jag hade lämnat TV-huset och satt oss i våra respektive bilar så vevade Perra ner rutan och ropade på mig.
- Har du sett den här? Undrade han.
- Den här sitter i alla Skellefteå AIK:s bilar numera.
Det var ett alkolås. Sen 'blåste' han iväg.
I alla bemärkelser.

Jag återkommer till hockeyn. För det finns inget som skapar så heta känslor i den här familjen som just den. På gott och ont kanske? För ett par år sedan skrev jag en krönika till Leksands hemsida om just det där känslofenomenet. Jag kom att tänka på den idag, när jag funderade över det där med supporterkultur.

Så här var det den gången, för ett par år sedan. Inget har ändrats tror jag!

''''Öga för öga- fot för fot''''

Jag har tydligen just slagit av min mans fot. Med handen. Själv har jag inte ens ett märke, vilket måste innebära att jag är Iron woman. Eller? En förlust mot Mora ger obönhörliga konsekvenser.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det bästa vore om han höll sig borta från soffan när det var Leksandsmatch på TV. Och det vore absolut mycket bättre om han inte ska ha sin kompis här när jag ser match. De sitter i varsitt hörn av soffan och tjatar och tjatar och pratar och pratar så man blir helt otroligt STÖRD i matchen. Jag gnisslar tänder och försöker hålla mig lugn. Det går lite bättre när Leksand kvitterar.

Men sen sätter maken sig i det närmaste i knät på mig i soffan. Och jag som knappt klarar det i normalfallet klarar det absolut inte i slutsekvensen av en spännande hockeymatch. När jag skriker sitter han och håller markant för ena örat som en himla mes. Sådär översittande.

Det retar mig lite till, särskilt som han lever om sju resor värre när hans älsklingslag Skellefteå någon gång visas. När vi såg Skellefteå-Malmö på TV senast trodde jag vi skulle bli vräkta fast vi bor i villa. Men nu är minsta lilla pip från mig plötsligt jättejobbigt tydligen. Det retar mig kopiöst. Så jag ber honom flytta sig och han gör det, lite mödosamt. Ända ut till motsatt sida av soffan.

Sen händer det som inte får hända. Leksand gör ett dåligt byte och Mora kontrar och avgör matchen. Jag skriker hela vägen från Moras zon när jag inser vad som strax ska hända. Pucken sitter. Naturligtvis. Och jag blir förstås bindgalen och smäller knytnäven med full kraft i soffan, alldeles intill mitt ben. Och gissa vem som har sin fot där?
- Är du inte riktigt klok, gormar han och gnider sin fot innan han hoppar runt på ett ben i vardagsrummet.
- Du får väl för f-n flytta dina fötter. Varför sitter du med dem nästan i knät på mig??? Sa jag inte åt dig att flytta dig???
- Anklagar du mig för att ha foten i vägen när du blir helt out of your mind och tänker slå soffan i bitar???
- Du, min hand höll ju uppenbarligen. Så himla ont kan det inte ha gjort! Flytta dig så jag får se klart matchen!
- Far åt helvete.
- Inte innan matchen är klar!

***

Där lämnar maken linkande soffan i ilska. Han kompis säger lite diskret hejdå och åker hem. Jag ser den sista matchminuten och känner hur jag har lust att slå sönder precis allt som finns runt omkring mig. Sen sätter jag mig vid datorn i köket och vill vara ifred.

Det är då maken återvänder ner och påstår att han är alldeles blå om foten och kräver en ursäkt. Det är också då som han borde inse att han inte får någon den närmaste timmen. Men han ger sig inte, står i köket och gormar och försöker hota med än det ena, än det andra. OM du inte ber om ursäkt så...

- Fine, håll på du, säger jag. Jag skiter i vilket. Så drämmer han näven i bordet flera ggr för att visa att bordskivan håller och att han inte har ont men att JAG skulle ha haft det om jag haft min fot där.
-Får jag slå dig i foten? undrar han.
- Visst, säger jag och är på väg att lägga upp den. Jag har bestämt mig. Jag tänker inte visa en min om han så krossar hela fotbenet på mig. Fem förlossningar utan smärtlindring. Hur svårt kan det vara med en fotskada? Då går han surt ut från köket.

Det tar ungefär tio minuter innan han kommer in igen. Börjar om med samma visa.
- Be om ursäkt!
- Visst, förlååååååååt att jag gjorde illa din lilla fot, säger jag ironiskt och barnsligt.
- Be om ursäkt!
- Jag gjorde just det.
- Du ska mena det!
- Visst jag menar det. Förlååååt. Känns det bättre nu? Då kanske du kan be om ursäkt för att du bad mig dra åt helvete?

***

Han går ett varv in i vardagsrummet. Det går en stund. Så påpekar jag att vi har haft den här diskussionen förr. Att jag ska bjuda hit alla mina väninnor när han ska se Skellefteå nästa gång och sen ska vi sitta och tjattra hela matchen och sen ska jag klänga som bara den på honom!
Han blir sur och säger att han faktiskt hade lugnat sig nu och så börjar jag igen... och igen... och igen... och jag är inte klok och det är inte första gången han blir skadad för att jag är aggressiv.

Okej, jag vet tillfället. Det var den matchen Leksand åkte ur Elitserien första gången.
Jag var på väg ut, utan ett ord. Leksand ute ur Elitserien. Det gick knappt att fatta. Det var som att ramla ner i ett svart hål. Jag kunde ha varit självmordsbenägen. Jag ville bara bort, bort, bort.
- Vart ska du gå? undrade maken.
- Ut, svarade jag
- Får jag följa med?
- Nej!
- Jamen vart ska du?
- Ut!
- Vänta jag följer med (här springer han ut i hallen efter mig)
- NEJ! vrålar jag.
I samma sekund som jag stänger dörren väldigt hårt och ordentligt (jag hade förmodligen fått en yttervägg att ge med sig) har karln satt foten emellan...
- Vad GÖR du?? Du är ju inte klok, skriker han medan han hoppar runt på ett ben i hallen.
- Skyll dig själv, säger jag innan jag drar iväg ut till kyrkogården för att lugna ner mig.

Jag blir irriterad över minnet. Och så påpekar jag att JAG minsann aldrig skulle göra nåt sånt om Skellefteå förlorat. Att man får ha respekt faktiskt. När Skellefteå missade kvalet nu senast och Leksand just hade klarat sig upp plockade jag bort leksandsgrejerna ur hallen innan han kom hem från matchen. Jag höll mig borta. Jag sa inte ett ord till honom. Vi pratade inte mer än det nödvändiga 'handlar du, hämtar du barn-snacket' på två veckor.

Jag la mig platt, för jag fattade hur ont det gjorde. Jag kunde ha visslat i två veckor. Men det gjorde jag inte. Och för att sätta in den sista stöten säger jag:
- Nästa gång ni åker ur kvalet ska jag göra det. Blir väl 10 april. Igen.
- Vad SA du? säger han irriterat.
- Ingenting. Det gör säkert lika ont som när din frus lilla hand råkar träffa din fot, säger jag surt och väntar på explosionen.

Det är då 17-årige sonen som hört diskussionen tittar upp från soffan och säger:
- Jag vet inte riktigt vad ordet patetisk innebär, men jag tror att det är det ni är. Båda två.

Hjärta och smärta hör verkligen ihop, konstaterar jag innan jag funderar på om det är för kallt för att sova i husvagnen i natt?

De är lika bra jag säger det. Jag ska vara med i TV på tisdag. Jag vet inte hur Jan-Allan Stefansson lyckades överala mig, men någon glipa i försvaret hittade han i fredags. Så nu blir det Eftersnack i direktsändning 22.27 i SVT 2 på tisdag kväll för mig.

Barnen tycker de är såååå coooooolt. Min man tyckte det var 'häftigt'.
Men de var innan han insåg att jag skulle prata hockeysupporterkultur med Skellefteå AIK:s tränare som också är gäst i studion. Han blev onekligen svart i ögonen när han insåg att det mest brännbara ämnet i familjen, dvs hockeyn, skulle ventileras offentligt. Igen.

Men nu har han lugnat ner sig och försöker istället få mig att ringa Skellefteås tränare för att kräva att han ska ge mig en signerad Skellefteå-tröja i direktsändning.

Vad är det värsta som kan hända? I TV menar jag? Man kan väl inte mer än skämma ut sig? Och jag som jobbar i mediabruset vet ju att nyheter är gamla sekunden efter de kablats ut. Folk har som regel dåligt närminne, så jag tror jag lever lugnt. I alla fall tills imorgon.

Sofia är hemma över helgen och sitter i soffan och spelar något dataspel med sin lillasyster.
Spännande tydligen. När spelet är över säger hon:
"Du Isa, dina scores sejvas ju automatiskt"
"Jasååååååå" svarar Isa som just har övertagit mellansysterns uttal på det svenska ordet Jaså och som jobbiga dagar får mig att bita ihop så käkarna knakar när hon myntar just ordet Jaså på det där sättet.

Min man är upprörd. Våra barn håller på att utarma det svenska språket. Dina scores sejvas ju automatiskt var droppen den här dagen.
"Varför kan ni inte säga att poängen sparas automatiskt?? Det heter så på svenska" säger han och får mest några oförstående suckar till svar.

Jag försökte uttyda ett mobilsvar från min 16-åring häromdagen. Jag gav upp. Jag fick ringa för att fråga vad hon menade. I mina öron lät det mest som en massa nasala konsonantlösa bokstavskombinationer med inslag av mobilbrus.
"Helt sant. Det är så de pratar ungarna nuförtiden. Utan konsonanter" säger min man.

Jag har egentligen inget emot språkförändringar. Rationaliseringar. Det var väl ganska skönt att vi fick säga huvud och inte hufvud. Men det är ju bra om jag förstår vad de säger.

Den där lediga dagen igår blev bara skit. Just nu är jag hjärtligt trött på att skeenden är som de är. Och kanske också att man hade kunnat förutse en del och tänkt till innan.
Min man kom hem vid halv tio i går morse efter att ha jobbat 48, 5 timmar i ett svep. En helig ledig dag eftersom han nu hade fem heldygn och en halvdag framför sig på de kommande åtta dagarna. Minst, säger jag som mest bara väntar på att hans mobil ska ringa och han får Det Där Samtalet.

Stordottern kom hem och för en gångs skull var vi hela familjen samlad. Plus ett par extrabarn.
Det var nog tur att vi hann simma två timmar i går förmiddag för sen skulle jag jobba ett par timmar. Jag kom lagom hem till att vi hann socialisera på Konsum och köpa hämtpizza till middag. För när vi hade ätit klart blev han utringd på beordrat jobb igen. Där rök kvällen och natten. Och eftersom han jobbar nu fram till måndag morgon minst så blev det inte så mycket bevänt med samlevnad.

Hur fan gör man? Det är väl klart att jag fattar att han måste jobba när han blir inringd. Jag har förståelse för det. Samtidigt slår reptilhjärnan till och konstaterar att vardagslivet kommer i andra hand hela tiden. Trots att det kanske är nog så viktig med vardagsliv om man ska orka jobba som han gör just nu. Och jag vet ju att han är lika ledsen som jag för att saker blir som de blir, för han hade verkligen sett fram emot en kväll hemma hela familjen, utan tankar på jobb.

Nej, livet är inte så tvärlätt alla gånger faktiskt.

Man hinner knappt med nånting numera. Det är helt enkelt för mycket oviktiga saker som tar tid i mitt liv. Matlagning. Läxor. Handla mjölk. Halsont. Feber.
Allt sånt där som jag tycker jag borde kunna bestämma över, göra så att det liksom inte finns.

Och så ska man prioritera nattsömnen. Och hockeyn då. Så i onsdags när jag hade sett hockey i Norrskenshallen och jobbat klart och klockan var halv elva då satte jag mig framför TV:n för att se den inspelade matchen mellan Malmö och Leksand. Jag hade dessutom hållit mig från resultatet så den blev ju riktigt spännande! Snacka om att lura sig själv.

Och ikväll är det U12 som har match så lill-sonen ska spela mot Hörnefors. Däremellan ska jag väl ha koll på att Leksand verkligen spöar Hammarby. Egentligen skulle vi ha haft städning på SCA för fotbollens räkning också.
Näe, dygnet har för få timmar. Det är bara att se. Frågan är om man kan förändra detta faktum eller om man helt enkelt måste ändra sitt liv?