Jodå, termometern stannade just under 39 grader i morse också. Jag vill inte ens tänka på vad den visar när jag nu varit uppe och ätit frukost. Jag blir svettig bara av att göra matsäck som jag inte är sugen på ens!
Men ont ska med ont fördrivas. Alltså skippade jag febernedsättande i natt. Feber finns ju liksom där av en anledning, har jag lärt mig. Och den där temperaturökningen brukar vara effektiv mot krabater som intagit ens immunsystem. Det där värmepåslaget blev inte bättre av att minstingen kom upp och knölade ner sig mellan mig och Pär i dubbelsängen, tillsammans med ett fett duntäcke. Jag var på väg att lägga mig på ett svalt laminatgolv flera gånger.

Nåja, nu spar jag på knarket till halv elva för då lär jag behöva det.
Fram till dess ska jag sova och sen ägna tio minuter åt att stoppa ner några få plagg i väskan. Sen får det väl bli en kall avrivning innan drar iväg till Göteborg. Morsan hänger med också, vilket kan vara ett riktigt lyckokast om det nu blir så att jag är helt under isen efter några timmars bilkörning.
Annars ser jag mest fram emot att sitta i bil en hel dag och inte göra något annat än att tänka mina egna tankar, medan Anton ser dvd-filmer på sin bärbara födelsedags-dvd. Han har också mycket noggrant packat en stor kartong med Coca-Colaburkar.
Han har ju inte ens några syskon att slåss med på vägen ner, så allt pekar på en mycket lugn dag.

Brorsan ska ju som bekant bli farfar. Därför gick diskussionerna höga igår om vilket namn som kunde tänkas komma på tapeten. Brorsonen hade nämligen redan koll på vilket kön det skulle bli, vilket naturligtvis upprörde min konservativa bror. Ja, eller i alla fall gör han en grej av att vara sura farbrorn som upprörs över dagens samhälle.
Alltså hade han åsikter om det där med att veta barnets kön innan det är fött, men han tyckte till om en del annat när han ändå var på hugget.

Brorsan: Och sen ska de inte döpa barnet heller!
Jag och syrran: Nähä, ja man gör ju som man vill.
Brorsdottern: Jamen pappa, de har ju gått ur svenska Kyrkan, då kan man inte döpa barn där heller, det fattar du väl.
Brorsan: Och varför skulle man gå ur den?? Jag är omgiven av hedningar. Halva släkten är hedningar!
Jag och syrran: ( mycket belåtna) Blanda inte in oss i det här, alla våra barn är döpta, ingen har gått ur kyrkan.
Brorsdottern: Men pappa, du ska väl inte säga något du som har fyra oäkta barn. Du är ju inte ens gift.
Brorsan: Du, det är en jävla skillnad på att vara hedning och oäkting! Det är mycket värre att vara hedning!

Det gick från noll till hundra. Vi var och firade brorsdotterns 19-årsdag igår och jag kände mig lite småsänkt när jag satt där. När vi kom hem skulle jag sätta mig på en stol i köket, men jag var så öm i kroppen att jag fasen inte kunde ha den där tvärslån på ryggstödet mot ryggen ens. Väggarna började röra sig och jag tog mig knappt uppför trappen till min säng.
Väl där började frossan och inom en halvtimme hade jag 40 graders feber.
Jag inbillar mig att jag såg ut ungefär som när knarkare tänder av i filmer.

Nåja, efter en ansenlig mängd alvedon och en svettig natt i dyngsura lakan känns det dessutom som att jag blivit överkörd av ett tåg. Det negativa är att jag måste vara på benen för att göra klart jobb och sen ska köra 90 mil till Göteborg i morgon. Det positiva är att det trots allt är ett dygn dit. OM jag blir frisk lika rekordsnabbt som jag blev sjuk så borde det lösa sig.
Men jag sitter med datorn i sängen och lutar huvudet på kudden mellan varven. Mer tuff än så är jag inte idag.

Jag såg en bit av det där hemska programmet "Sanningens ögonblick" igår. Jag har sett påannonserna för det och får ont i magen varenda gång. Vem vill frivilligt utsätta sig för att göra illa folk man gillar? För det är väl lite det som allt handlar om? Och sen, det värsta av allt. När man varit sanningsenlig hela vägen kanske man ändå faller på att man andas lite för fort i den där lögndetektorn.

Som igår. Den där killen som satt där och erkände att han medvetet lurat Försäkringskassan, varit snäll mot anhöriga för att få ärva deras pengar och inte var kapabel att ta hand om en stor summa pengar åt sina vänner. Tänk då när man får frågan om ens partner är det bästa sexet någonsin och svarar sanningsenligt ja? Och sen smäller FALSKT SVAR upp?

Alltså, jag har en teori om det där. Killen såg ju bestört och uppriktigt förvånad ut. Och om man redan har svarat på att hans fru inte var den snyggaste han legat med och att han var attraherad av hennes väninnor, så varför skulle han ljuga om den där skitgrejen?
Så min teori är att när han var tvungen att tänka igenom vilka bra sex han hade haft för att jämföra med sin fru, så borde han väl ha blivit lite upphetsad? Jag menar, lite högre blodtryck och lite häftigare andning borde han väl kunna få av att tänka på bra sex med sin fru? Och det är ju det som ger utslag på detektorn! Petter googlade på det efter att vi diskuterat det där och blodtryckshöjning, högre puls, snabbare andning och ökad svettning var de saker detektorerna reagerar på. Och ärligt talat, vem uppvisar inte alla de symptomen om man tänker på bra sex?

Med andra ord kommer de allra flesta att falla på frågor av den typen. Och det vet säkert Pontus Gårdinger som stod där och mässade om att "så kan det gå, en lögn kan förstöra allt"
Jag skulle bli komplett galen om jag svarade sanningsenligt och en detektor ansåg att jag ljög. Jag blev faktiskt rent av arg för den där killens räkning.
Det är inte bra för mitt blodtryck. Jag skulle omgående falla i en lögndetektor!

Vi träffade förresten en del bekanta på flygplatsen. När vi parkerade såg jag en röd tofs sticka upp ovanför ett biltak. Jaså, tänkte jag, det finns fler med Ulla-Maj-rött hår. När vi knatade förbi såg jag att det faktiskt var oppositionsrådet Ulla-Maj Andersson med herrsällskap: Kommunalrådet Ingemar Sandström, c.
Min man fann sig väldigt snabbt.
"Har ni varit på kärlekssemester" undrade han och både Ingemar och Ulla-Maj tittade roat på honom.
"Nä, nu kan vi allt om äldreomsorg" svarade Ulla-Maj.
"Ingemar har särskilt lagt märke till ETT ämne idag, nämligen hur man utnyttjar ideella krafter i offentlig sektor" fortsatte hon med ett brett leende.
Jag såg framför mig hur LN91:s hockeyspelare skulle köra rullstols-slalom med sjukhemspatienterna som sommarträning. Och Ingemar bara fortsatte att le.

Sen blåste de iväg mot Nordmaling, förmodar jag. Och jag tänkte att folk som ser dem ihop just nu skulle aldrig kunna drömma om vilka ordväxlingar de där två kan ha i talarstolarna i fullmäktige. Men visst är det lite skönt att de kan åka på tjänsteresa ihop och sen dela bil hem? Det ger väl ändå lite hopp när man kan skilja på sak och person?

Vi har varit en snabbsväng in till Umeå och satt Isa på flyget till Göteborg. Hon ska göra sin sjunde-klass-prao på Eka Chemicals AB som kemi-ingenjör. Varför gå den enkla vägen och välja något i Nordmaling, när man har chans att åka till kusinerna och få delta i laboratoriearbete inom papperskemi och fysikalisk pappersprovning en vecka? Min lillebror är kemi-ingenjör där och tack vare honom fick hon en jättebra praoplats. Hon suckade nämligen först för att det verkade omöjligt att få en prao som läkare eller advokat här. Nu är hon synnerligen nöjd.

Vi hann förbi NUS en sväng också, där Isas klasskompis har genomgått en stor ryggoperation och låg fullmatad med morfin och fnittrade. Ändå gjorde det rätt så ont när hon skrattade sa hon och det är klart att det blev ganska mycket sånt när vi rasade in där. Det hade gått jättebra och tjejerna hade fullt sjå att undersöka kateterutgångar, kisspåsar och droppräknare, tills vi var tvungna att ge oss iväg till flyget.

Det är lite spännande att skicka iväg dottern ensam med flyg första gången. Hon behöver inte byta, utan får sitta kvar på planet när de landar och släpper av och på folk på Bromma. Sen kör jag ner, tillsammans med Anton, och hämtar hem henne nästa helg. Det känns inte fel alls med ett glas vin på någon gatuservering i sommarvärmen i Göteborg några dagar.

Okej, ni vet vad jag sa. Ska man träffa killar i USA så ska man välja med omsorg. Nu tycks min dotter ha tagit mamma på orden. För gissa om hon springer på ett synnerligen bra objekt, det första hon gör i Miami. Hon hade lagt in en bild på Facebook, med den informativa texten "Till mamma"

Vid sidan av min man (naturligtvis) finns det en annan man som jag är smått besatt i. Och han spelar inte ens i Leksand. Mats Sundin. Ja, jag vet att han är stockholmare och allt, men det hjälps inte, jag dyrkar honom. Så mycket att han faktiskt sitter i guldram på min köksvägg. Han sitter inom synhåll från min arbetsplats. Ja, han sitter till och med vid mitt badrumsskåp för att jag blir på så pigg av att se hans leende när jag är trött på morgonen.

Men i den här orättvisa världen bar det sig inte bättre än att min man åkte med sin kompis till Toronto för fem år sedan, för att bland annat se Sundin spela hockey. Han fick också se när han fick typ alla tänder utslagna. Under de nära tre veckor han var borta drömde jag alla möjliga osannolika drömmar om VAD han skulle komma hem med till mig från Toronto. Naturligtvis skulle det bli en Sundin-grej, frågan var liksom bara VAD. Jag menar, män klagar på att det är svårt med presenter till sin fru, men det här var väl då en straffspark grande.

Så när min man kom hem plockade han upp Sundin-grej efter Sundingrej. Det var tröjor, kepsar, idolbilder, tröjor. Till barnen. Till slut, när vi blev ensamma, lirkade han fram ett litet paket till mig. Ett som tyvärr såg alldeles för litet ut för att innehålla en matchtröja med nummer 13 Sundin på. Jag slet förväntansfullt upp det där paketet som en femåring på julafton. Där låg något helt annat. Något utan minsta lilla anknytning till Sundin.

Jag blev faktiskt helt förstummad. Och jag blev, trots att jag var 40 år, fullständigt förkrossad. Ungefär där insåg min man att han hade gjort någon typ av feltänk. Han hade missat den enklaste straffsparken i sitt 40-åriga liv. Öppet mål, utan målvakt, på två meters håll.

Vid middagen säger vår då sju-årige son det som alla barnen tänker, men som ingen vågar säga. "Pappa, varför har du köpt Mats Sundin-grejer till alla utom mamma, hon är ju den enda som tycker om honom"
Ja, det var min själ en relevant fråga. Jag kan berätta att den där kvällen nog inte blev vad varken min man eller jag hoppats på. Det låg liksom en blöt filt över stämningen.

Senare övergick jag till att fundera på om det var hans undermedvetna som låg bakom. Om han på något sätt omedvetet försökte markera att han faktiskt inte ville ha en fru som springer på hockey och lägger sig i "manliga" intressen, utan hellre ville ha en som ägnar lite mer tid åt köksgardiner och korsstygnsbroderier?

Men för något år sen skaffade en av mina väninnor en ny kille. Plötsligt en kväll kom hon med ett paket till mig. Det var ett foto av Mats Sundin, signerat av Sundin själv, till Monica. Det visade sig att väninnans nya pojkvän var bästis med Sundins bror och hade berättat historien om den stackars frun i Nordmaling som inte fick en enda Sundinpryl från sin mans Toronto-resa. Det är den bilden som numera sitter i det rum jag vistas mest, mitt kök.

Och nu fick jag alltså ett sms från min dotter. "Jo, vi träffade Sundin i en affär vid vårt hotell. Skittrevlig. Han sa att jag skulle hälsa mamma"
Historien om den besvikna frun kommer att följa Sundin i olika former, berättad av olika personer, på olika platser i världen, resten av livet. Jag lovar och svär. Och min man är numera nästan förlåten.

Vilka samtal är det som är utvecklande och vilka hade man kunnat vara utan? Jag och min man har onekligen en massa av båda sorterna.Det värsta eller bästa är att man aldrig vet var de slutar. Om de slutar som något utvecklande eller som något, ja jag vet inte.
Jag måste säga att ibland når våra intellektuella samtal nya, oanade nivåer. Eller inte.

Han: Märkte du i natt hur jag ryckte till?
Jag: Nej, hur så?
Han: Jag drömde att jag hade någon sorts flygande groda på ryggen. Den hade bara en vinge och jag försökte skaka av mig den.
Jag: Usch då.
Han: Jag vaknade av att den bet mig och precis exakt då la du handen på min arm så jag liksom skakade av mig den i uppvakningsögonblicket. Jag såg det när jag vaknade med hjärtklappning.
Jag: Du DEN drömmen skulle en drömanalytiker älska. Han skulle säga att jag var grodan som klänger mig fast och du försöker komma undan!
Han: Men då skulle jag pussa grodan så du blev en prinsessa.
Jag: Va? Jag trodde jag redan var en?
Han: Mmmm
Jag: Eller så pussar jag dig så blir du en groda. En lövare!
Han: Usch!

Det är på den nivån vi diskuterar hockey såhär dagarna efter kvalserien.

Jag har varit och svalt spott igen. När min tandläkare kommer ut och hämtar mig i väntrummet ser hon ut som om vi ska till min avrättning ungefär.
"Du behöver ju inte se ut som om det är begravningsdags" säger jag.
"Åja, du tycker ju inte att det här är SÅ roligt" svarar hon glatt innan hon sjasar in mig i det där hemska rummet.
Det ingår i min profylax att brutal-skämta om sånna här saker. Det är tur att jag har en tandläkare som tål det.

Jag måste ju vara en riktigt jobbig patient. För det första jag gör innan vi ens hinner ner i stolen är att påpeka att idag vill jag ha massor av sug. Det låter roligare än det är. Men jag som är så stor i käften har paradoxalt nog en väldigt liten mun och dessutom ett trångt svalg och jag får verkligen panik när det blir trångt i halsen.

"Direkt jag kommer in här bara sprutar det saliv ur munnen på mig" tjurar jag.
"Vet du varför " säger min tandläkare.
"Ja, för att jag är totalt vettskrämd och får ett stresspåslag som är all time high när jag kommer hit"
"Japp, du har mycket adrenalin i kroppen, du är flyktberedd" säger hon medan hon pillar med sprutan.
"Jag har alltid mycket adrenalin i kroppen men jag dreglar inte alltid för det" säger jag.

Så skrider hon till verket och hennes tandsköterska får ett heltidsjobb med att suga sprutande saliv, jag lovar. Men jag medger utan omsvep att det går otroligt bra den här gången. Jag till och med släpper armstödet någon enstaka gång under den där evighetslånga halvtimmen.

När jag går ut därifrån försäkrar jag mig om att det är väldigt länge innan jag ska dit igen.
"Jag sätter upp dig för en koll hos Eva i oktober" säger hon.
"Bra" säger jag och inbillar mig att bara jag slipper undan Evas tandtråds-vakande öga så kanske jag slipper den där årskontrollen hos min tandläkare sen.
" Då ses vi om ett år då" säger hon uppmuntrande.
"Jag hoppas vi aldrig ses mer" svarar jag.
"Pusspuss, jag älskar dig också" säger hon.

Vi har ett kärleksfullt förhållande min tandläkare och jag.

Jag fick meddelande på Facebook från min dotter igår.
"Hej mamma! Vi har det jättefint i solen i Miami och vi är så trötta efter alla kulturella sevärdheter på dagarna att vi lägger oss vid niotiden på kvällarna. Las Vegas var trevligt, men vi vågade oss absolut inte ut på några casinon. Man vet ju aldrig vad man råkar ut för"

HA!
Något sånt hade man ju kunnat hoppas som förälder att hon skulle skriva!
Istället löd mailet:
" Nu är vi tillbaka i san francisco efter en helgalen helg i las vegas. Himmel vad vi har varit med om mycket! Hamnade på en svensexa, jag, sandra och så 23 killar från new york, riktigt skoj. Partade loss på hard rock café och åkte en hummer-limo från ställe till ställe hela kvällen. Så häftigt! Och det var bara en av kvällarna! Har såå mycket att berätta! Men det får vi ta när vi kommer hem. Läget är helt under kontroll och fortfarande och förvånandsvärt nog så har vi inte varit med om några större missöden ännu! Förutom att jag bränt sönder mina lår i solen då...ser ut som en kräfta! Hoppas ni har det bra. Hälsa alla där hemma. Imorgon bär det av till miami! Tusen kramar!"

Jag är inte helt säker på att hennes far ser 23 killar från New York på en svensexa som det mest ultimata sällskapet i Las Vegas. Däremot är jag säker på att vi båda hoppas att hon har riktigt kul den månad hon är ute och reser. Ja, i alla fall lagom kul!

Alltså, jag är ju inte bara "yrkesarbetande"(infoga valfritt alternativ). Jag är ju mamma också. Alla som sett blöj- och tandkrämsreklamen från 90-talet kommer ihåg DEN repliken.
I morse meddelade min 12-årige son att han skulle ha sitt försenade födelsedagskalas på lördag. Han ska ha det på vår inglasade altan. Det hade väl inte varit jordens katastrof om det inte var så att där stod 19 sopsäckar ( mest kläder och skor, tro det eller ej) och ett betydligt antal lådor, allt från Sofias flyttlass.

Så jag går den smarta vägen, föräldrataktik alltså, och vädjar till hans svaga sidor. Lättjan.
"Det blir ju väldigt mycket för dig att bära bort på dina lediga stunder i veckan, för jag har inte tid att hjälpa dig. Inte pappa heller, för han jobbar flera heldygn den här veckan" säger jag och tänker ju att sonen kommer att lägga sig framför TV:n när han kommer hem från skolan och sen är den här saken ur världen. Hans kalas blir när solen skiner och gräset är grönt i maj tänker jag.

Trodde jag. Nu ringde han mitt i fullmäktige.
Anton: Hej mamma, var ska jag ställa säckarna?
Jag: Hmmmm, jag vet inte riktigt, låt dem vara så försöker jag ta det sen.( shit, det FINNS inget utrymme och ingen återvändo heller kanske?)
Anton: Jag ska ha mitt kalas, jag bär ner dem i pannrummet.
Jag: Nej, nej, nej, där är det fullt! Låt dem stå kvar så länge.
Anton: Men då blir det så fullt i hallen, man kommer inte in nu.
Jag: Hurså?
Anton: Jag har burit in dem från altan, de står i hallen nu.

Suck. Min föräldrataktik idag var ett riktigt felgrepp. UNderskattning av fienden. NU kommer säckarna att flyttas till en plats, där vi snart måste flytta bort dem igen. Kalaset lär jag inte komma ifrån. Bara att bita i det sura äpplet och tänka om. Det blir fest på lördag!

Ur askan i elden kunde man säga. För nu handlar det om själva kärnfrågan, konkurrensutsättningen. Christer Bäckman har fullt sjå med att hålla isär politiker med heta känslor. Maria Lundqvist Brömster, fp verses Ulla-Maj Andersson, s var ingen lek.
Det som slog mig nu är att sex av de åtta som yttrat sig just i denna fråga är kvinnor. Jag tycker faktiskt att fullmäktige i Nordmaling är lite intressant i det avseendet. Det finns många starka kvinnor i politiken här.

Nu sitter man mitt i stormens öga. Fråga nio är förslaget om folkomröstning för det som kallas konkurrensutsättning av verksamheten vid Strandholmen och Tallbacken. Jim Widmark, s, tycker att man borde lyssna på dem som det berör, våra äldre.

Jim Widmark, s: Förr fanns det något som hette Ålderdomshem, dit våra gamla fick flytta. Sen kom det ett nytt modeord, ett centralt begrepp, där man lade till ordet SORG. ÄldreomSORG tror jag det hette. Vi har ju nu en fungerande äldreomsorg i Sverige. Varför ska den som kräver minst betalt sköta om mig och mina jämnåriga? Jag tror att både inför framtiden och inför kommande val har ni i majoriteten pluspoäng om ni lyssnar på våra äldre och låter dem tycka till om framtiden.

Ingemar Sandström; c: Det var som vanligt kloka ord från dig Jim, men det förvånar mig att till och med DU har gått på myten om alternativa driftsformer. Det enda vi har sagt är att vi vill ha högre kvalitet och bättre kostnadseffektivitet.

Ulla-Maj Andersson, s: Jag har fått ett intressant material av PRO Rundvik om hur det har fungerat i Västernorrland. Där listar de inte ens alla patienter. I Umeå så?.

Christer Bäckman, fp, ordf: Nä, nu måste jag ingripa i diskussionen. Det här handlar inte om folkomröstning.

Ulla-Maj: Aktieägarna stoppade 4 miljoner kronor i egen ficka. Tack för ordet.

Där var det abrupt slut på diskussionen och som förväntat blev det nej till folkomröstning och votering. Med minsta möjliga marginal, ordförande Christer Bäckmans utslagsröst, beslöt den borgerliga majoriteten att det inte blir en folkomröstning.

Så var vi igång med debatten. Fast den egentligen knappt skulle ha börjat trodde jag! Diskussionen nu rörde revisionen där det finns en del att önska i Nordmalings kommun. Nu tänker man (ännu en gång, höll jag på att skriva) få ordning och reda. Dagens första duell stod inte oväntat mellan kommunalrådet Ingemar Sandström, c och oppositionens Ulla-Maj Andersson, s.

Ulla- Maj: Bra har det inte. varit och bättre har det inte blivit!
Ingemar: Fram till i fjol hade vi aldrig haft några tydliga politiska mål i kommunen!
Ulla-Maj: Dessvärre vet ju inte våra förvaltningar om att ni har det!

Vann hon på poäng tro? Eller var det en knock från Ingo där hon reste sig på nio?

Detta kan vara ett trendbrott i fullmäktiges nutidshistoria! För första gången under min tid i fullmäktige var det faktiskt en man som gick upp och yttrade sig under allmänhetens frågestund.
" En hundraprocentig ökning om man nu kan öka hundra procent från noll" som ordförande Christer Bäckman, fp, uttryckte det.
Den här trendbrytaren, Sven Jonsson, ville veta varför kommunen hade gått med underskott i vissa förvaltningar och framför allt VARFÖR de hade gjort det.
Jag tycker det är en högst relevant fråga faktiskt. Vi snackar ju ändå fem-sex miljoner som försvann.
Själv kan jag inte förstå att det inte är fler Nordmalingsbor som tar chansen. Både att gå på fullmäktige och att ställa frågor direkt till politikerna och att lyssna till allt de diskuterar. För allt som oftast är det ju frågor som debatteras häftigt i kassakön på ICA som avhandlas på fullmäktige.
Dessutom är det oftast ganska vassa ordväxlingar mellan politikerna. Vissa är riktigt fyndiga i sina spydigheter. Ibland är det som en bättre Stand up-comedy ibland faktiskt.

Jag har varit på handboll idag. I tre olika hallar. Man skulle kunna kalla årets DM för "Umeå kommun runt". Jag ilade mellan Holmsund och Sävar för att hinna se så mycket gruppspelsmatcher som möjligt och sen avslutade jag på Gammliahallen där finalerna gick. Ett DM-silver har vi med oss hem i alla fall.
Vi stannade kvar för att se damfinalen också. Nordmaling mot Sikeå. En riktig hatklassiker.
Det trista var bara att Nordmaling inte var särskilt effektiva i avsluten och inte alls kom upp i den klass jag är van att se dem i.
Det fick en av papporna till ett par tjejer i laget att gå i taket. Och det värsta var att han satt tillsammans med en bekant, en Sikeåmamma. Han bittra kommentar räddade i alla fall min eftermiddag. Sån humor har jag!

Pappan: Jag har inte skrivit en rad i gästboken i år men nu tänker jag ta bladet från munnen. Jag säger som Percy, jag lägger inte in EN spänn till i den här föreningen.
Sikeåmamman: Vad ska du då skriva under för pseudonym?
Pappan: Jag tänker skriva under med mitt namn. Jag står för vartenda ord.
Sikeåmamman: Jamen kan du inte skriva något glatt och positivt i Sikeås gästbok i stället?
Pappan: Vadå? Det är ju ingen spelare i Sikeå som har skadat sig?
Sikeåmamman: Du är en ond, ond man.

Och sen brast vi i skratt alla tre. Det var onekligen en ljuvligt ond kommentar, precis i min smak.

När jag och Petter skulle se TV-sporten igår kväll upptäckte han att klockan i köket gick fyra minuter för fort. När jag gick på högstadiet gick alltid köksklockan hemma fem minuter för fort för att mina bröder skulle hinna till skolan i tid. Nu är Petter en sann naturvetare och realist så det där med att lura sig själv med att ställa fram klockan gav han inte mycket för.
"'Jag ställer den så att den går exakt"'sa han.
Jag svarade att visst fick han göra det, men att vi måste prata med hans syskon OM det nu är så att de liksom har i bakhuvudet någonstans att när klockan är si eller så, så har man fyra minuter till på sig EGENTLIGEN.

Nu hade ingen av systrarna någon invändning mot det. Det hade helt enkelt blivit en miss när vi ställde om till sommartid. Ingen av dem hade noterat att klockan gick lite för fort, och båda hann till skola och buss i tid. När 12-årige Anton skulle iväg i morse sa jag samma sak till honom.

Jag: Petter ställt om klockan i köket så att den går exakt.
Anton: Jaha, jag trodde den gick exakt förut.
Jag: Nej, den gick fyra minuter för tidigt förut. Jag tänkte bara så du vet, om det nu är så att du liksom har räknat med att du har extra tid på dig till skolan.
Anton: Men det där innebär ju att jag har blivit bedragen.
Jag: Hur menar du då?
Anton: Då har jag ju fått lägga mig fyra minuter för tidigt varje kväll!

Jag konstaterar att det inte är något fel på hans matematiska och logiska tänkande när det kommer till så viktiga saker som sänggångstider.

Idrott förbrödrar. Aldrig hade man väl trott att man skulle sitta och blåhålla på Rögle. Och att höra jublet från Rögleklacken varje gång Leksand gör mål mot Malmö värmer mitt arma hjärta just nu.
Aldrig hade jag kunnat tro att man skulle kunna se slutet med sån glädje ändå. Det är en udda upplevelse att sitta och se en så enormt spännande kvalserieupplösning utan att själv vara inblandad. En ganska trivsam upplevelse mellan varven. För med tanke på hur spännande det är nu, vet jag inte om mitt hjärta hade klarat att se Leksand falla på poäng mot Malmö i en sista avgörande match.

Heja Rögle. Om ni bara gör det ni ska mot Mora ska jag med ogrumlad glädje se Leksand detronisera Malmö från elitserieplatsen för andra året på raken. Nu är det match igen.

Sofia, min 21-åriga dotter, åkte som sagt till USA för en dryg vecka sedan. Vi har väl inte sådär jättetät kontakt, vilket tydligen stressar min omgivning mer än mig. VA? Har ni inte hört något på FLERA dagar? Nä, säger jag. Jag litar på att vi inte måste höras varje dag, det gör vi ju inte i vanliga fall heller.
Jag åkte till Grekland i en månad när jag var 18 år. Jag ringde hem EN gång under den tiden. Det var inget konstigt med det. Jag nöjer mig med enstaka inlägg och bilder på min Facebook och något telefonsamtal då och då.

I förrgår smsade hon att vi kunde ringa henne på ett fast nummer, så det gjorde vi. När hon började berätta om partyhelgen i New York såg det mest ut som om min man ville slå av högtalartelefonen och hålla för öronen. Samtidigt. Men jag vet ju egentligen att varken han eller jag var ett dugg mindre våghalsiga när vi var i samma ålder.
Att hon hade tappat sitt VISA-kort på dansgolvet första kvällen fick däremot MIG att gå i taket, för det finns f-n i mig gränser för våghalsigheten. Punkt.
Nu hade hon och kompisen lånat en ficklampa av en vakt och som genom ett under hittat kortet som låg helt öppet på golvet. Därmed gissar jag att hennes tur är förbrukad för resten av resan så nu får hon nog ha koll.

Hon avslutade samtalet med en lätt nonchalant gäspning.
Jag: Du låter lite trött.
Sofia: Nejdå, jag är bara lite seg, tänkte slänga mig i duschen nu och plocka ihop lite grejer.
Jag: jaha, ska ni ut ikväll också?
Sofia: Nä, vi tänkte flyga till San Francisco om tre timmar.

Hon sa det med ungefär samma tonfall som jag skulle ha sagt att jag skulle åka till Hörnefors om en timme. Det är INTE synd om henne.

Det går upp och ner i alla äktenskap. Jag inbillar mig att det är mer regel än undantag att man haft sina duster när man varit gifta i 23 år. Ibland behöver man påminna sig om att man faktiskt älskar varandra och inte vill leva utan varandra.
Våga vända och vrida på alla resonemang. Vi har pratat mycket om det där, och vi har nog vänt ut och in på det mesta vid olika tidpunkter.
Ett sätt är att verkligen på allvar försöka sätta sig in i tanken vad det skulle innebära att leva ensam, så att man inser vilka värdefulla stunder man ändå har i den där vardagliga tvåsamheten. Stunder man lätt glömmer bort. Ibland kan man ta till metaforer som förflyttar allvaret till en helt annan nivå.

Min man ligger på min arm i sängen en morgon.

Han: Det här är verkligen lycka för mig. Att få ligga såhär med den man älskar.
Jag: Vilken tur att du inser att du saknar kon redan innan båset är tomt då.
Han: Ja, en galen ko.
Jag: En galen ko som skriker och bråkar när hon inte trivs i båset?
Han: Jag vill ju inte se äktenskapet som ett bås, jag ser det mer som ett land, ett rike.
Jag: Som jag springer omkring och skriker i?
Han: Ja, du springer omkring fritt och råmar i ditt rike.
Jag: Vad råmar jag då?
Han: Du råmar: "Om du inte skärper dig så åker jag till Norge"

Där brister jag ut i gapskratt. Tanken på mig själv som en galen ko som springer omkring och råmar att den där oxen jag är gift med får skärpa till sig för annars byter jag det äktenskapliga landet mot ett annat, den är så komisk. Ibland kan man behöva skratta ihop också.

Jag brukar säga att hockey är på liv och död. Men det är ju inte riktigt sant. Varje år vid den här tiden är jag numera mitt i ett kvalspel. Men just den här tiden är också förknippat med så mycket annat som verkligen handlar om liv och död.

Idag är det fyra år sedan den ena av mina bästa väninnor fick veta att hennes cancer var oövervinnlig. Jag hittade ett gammalt blogginlägg från just den kvällen. En hockeykväll.

"" Och ormarna fortsätter att kravla. Hon ringde och var ledsen. Tumören hade krympt från fem till en centimeter, men den där sista centimetern borde också ha varit borta. Hon hade också fått veta att hon redan har fått den maximala dosen strålning en människa kan ta emot under sitt liv. Nu återstår bara annat cellgift, vilket förmodligen inte kommer att hjälpa.
Och jag bara gråter och gråter""

Nej, det hjälpte inte. Min älskade barndomskamrat E dog året efter. Då hade hon kämpat långt mer än vad någon trodde var möjligt. Vi hade hunnit gråta mycket ihop under strålningarna på Radiumhemmet och cellgiftsbehandlingarna på Karolinska.
Under den där tiden var hockeyn inte så viktig, samtidigt som den var oerhört viktig.
För vad är hockey när man lever så nära döden?
Samtidigt var det just under hockeymatcherna jag för ett ögonblick kunde ta paus från tanken på det fruktansvärda som höll på att ske.

Den våren, ett par dagar efter beskedet, tog Leksand klivet tillbaka till Elitserien. Jag var glad, visst var jag det. E var glad för min skull, trots att hon aldrig förstod hur det där spelet kunde fängsla mig på det där sättet. Men den kvällen, när jag låg ensam i min säng och försökte glädjas över hockeyn var det så många viktigare tankar som snurrade. I närheten av döden blir det nämligen väldigt enkelt att se vad som är viktigt i livet.

Lite så känns det just nu, fast tvärtom. Jag är förkrossad över hockeyn, men jag lever trots allt. Mina barn har kvar sin mamma, det har inte E:s. Min man har kvar sin fru. Och jag får kanske se mina barn växa upp, åldras med min man. Då kan man nog överleva ett år till i Allsvenskan.
Det är nyttigt med perspektiv.

Så var det definitivt slut. Det blir allsvenskan ett år till.
Vissa människor är bättre vinnare än andra. De i min omgivning som är verkliga hockeyälskare har diskuterat kvalserien match efter match. De skickar inga hånfulla sms nu. De ringer inte. De vet hur jobbigt sånt här är.

Sen har vi den andra typen. De som inte har vågat sticka ut hakan förrän de vet att det verkligen är totalt slut för Leksand. De som är mer intresserade av att håna än att älska hockey. De har varit märkligt tysta under

Jag vet till exempel inte vad min Luleå- och Mora-älskande nyhetschef Everljung tänkte på när han nyss skickade ett sms med texten: "Hyr ni ut ladan till oss eller ska ni köra loppis?"
Vänta nu, med tanke på att Leksand har ett vida bättre publiksnitt i ALLSVENSKAN än vad hans lag Luleå och Mora har i ELITSERIEN så kan man ju fundera på var man ska köra loppis?
Leksand har alltså 1164 fler åskådare i snitt per match jämfört med Mora. De har 597 åskådare mer i snitt än Luleå. Lägg då till att Leksand har Elitserielaget Mora ett stenkast från hemmahallen medan Luleå har över Norrland för sig själv. Luleå som dessutom har 45 000 invånare att jämföra med Leksands 15 000.

Det känns väl som att Coop Arena eller FM Mattson Arena är mer lämpade till just loppis? Man kunde stänga av halva hallen faktiskt.
Nä, jag utgår från att min kära chef vill hyra Ejendals med publik och allt? När nu publiken i Luleå är sånna svikare? Eller så är han helt enkelt bara intresserad av vacker arkitektur? Jag vet faktiskt inte vilket.

Är det något min son älskar är det att räkna på förutsättningar i kvalserien. Hans far är likadan.
I ungefär hundra miljoner år har jag varje vår fått höra om alla tänkbara scenarion för Skellefteå. Från ungefär tredje matchen brukar det börja.
Det är ju skönt att slippa det numera i alla fall.
Men nu har de en ny favorit. Nu räknar man på Leksandsmatcherna.
Min man förmodligen för att se om det blir lugnt i huset innan juni och min son för att han faktiskt lider med mig.

Så hela den här omgången har Petter suttit med datorn och räknat om tabellen för varje mål som trillat in, i varje match, och förutspått nya scenarion.
Själv har jag försökt låta bli och lyssna och fokusera på webradion från Västerås-Leksand. En ny mardröm som fick ett lyckligt slut dock.

Den här kvalserien går till historien som den jämnaste någonsin. Lag som räknats ut återuppstår. De givna elitseriekandidaterna är plötsligt inte alls så givna.
Det kan sluta precis hur som helst. För mig kan det sluta redan på tisdag. Å andra sidan var det nästan slut redan i fredags. Men bara nästan.
För idioten fick idag svart på vitt att ingenting är klart än. Fem lag har chansen. På tisdag väntar Brynäs borta. Usch.

Det tog ett dygn att ens orka börja sortera i hockeyhjärnan. Visst, det är inte slut än, men oddsen sjönk hysteriskt drastiskt i takt med att puckarna trillade in bakom Belfour i gårdagens match mot Rögle. Och inte har jag sett ett enda av målen heller, så jag kan inte ens kommentera huruvida han var helt värdelös eler inte.

Det värsta är att jag hade det på känn. Jag var grymt oroad för just den här matchen. Så pass att jag avrådde min son från att sätta pengar på Leksand. Själv spelar jag aldrig.
Jag kan inte säga att det känns särksilt upphetsande att se mitt lag möta Västerås i morgon heller.
Det är bara att gratulera alla allsvenska lag som med största sannolikhet får möta Leksand i sina arenor nästa säsong.

Bara en idiot skulle tro något annat än allsvenskan just nu. Jag är väl den idioten gissar jag.

Jag måste ägna några ord till åt Peace and Love. Jag och en annan tonårsmamma åkte ner i somras med fyra 15-åringar och faktum är att det är en av de bättre festivaler jag varit på. Så bra att jag och min man i år bokade hotell och festival i julklapp åt hela familjen faktiskt.

Det enda som var jobbigt på Peace and Love var att det var så sjukt många band man ville se att man fick ångest en gång i kvarten ungefär. En salig blandning av artister för precis alla smaker. Och jag insåg där att jag nog har ganska bred smak ändå. Jag sprang som en galning mellan Hanoi Rocks, Mando Diao och Tomas Di Leva för att hinna glutta på Timbuktu och Sahara Hotnights. Jag fick välja bort Jazon Mraz för att jag helt enkelt inte hann, och jag fick skippa Kjell Höglund för att hinna Tingsek innan Alice Cooper ( som jag iofs hade sett live förut). Det var bara Marit Bergman som inte krockade tror jag. Ja och så mina älsklingar i The Ark förstås. Jag har sett The Ark många gånger sedan den första sommaren 2001.

Den stora grejen i fjol för mig var att se min ungdomsidol Iggy Pop live. Helt fantastiskt.
Så fantastiskt att mitt korsband slutligen havererade totalt. Nu är det läkt, jag har simmat mig i form och jag räknar med att klara hopp-påfrestningen i sommar när jag ska se Sex Pistols. Visserligen utan Sid men det ska ändå bli häftigt. Och jag är onekligen sugen på att se MA Numminen också. Och De lyckliga kompisarna med "Hockeyfrilla" förstås! Och W.A.S.P. Undrar om de nackar höns och dricker blod på scen fortfarande?

Eftersom inga scener är bestämda än kan man bara hoppas att det inte blir alltför mycket krockar. Tills det är klart får man ha lite ångest för vad man ska tvingas välja bort. Det här är alltså en fjärdedel av artisterna. De JAG kommer att försöka välja. Tur festivalen pågår några dagar.
Eldkvarn, De Lyckliga Kompisarna Entombed, Hardcore Superstar, Hurriganes, Håkan Hellström, Hästpojken, In Flames, Jason Mraz , Kent , M A Numminen [FIN], Mando Diao, Millencolin, Miss Li, Mustasch, Nationalteatern, Neverstore, Petter , Pugh, Sahara Hotnights, Sex Pistols [UK] , Stefan Sundström, Stonecake, Sugarplum Fairy, Teddybears STHLM, The International noice conspiracy, The Cult [UK], The Hellacopters, The Hives, The Waterboys [UK] , Timo Räisänen, W.A.S.P [US]

Jag blev riktigt glad idag när Julia hade kollat sista bandsläppen på Peace and Love i sommar. Borlänges stora musikfestival som håller på att slå knock på Hultsfred och andra giganter.
The Hives kommer nämligen, och även om det finns andra konkurrerande scener den här sommaren kommer Julia säkerligen att välja att se på just The Hives. Det gjorde hon nämligen inte förra gången hon hade chansen.
Det var på Skellefteåfestivalen för många år sedan. Eftersom både min man och jag är väldigt musikintresserade och varit sånna som åkt runt i Europa på festivaler och konserter, så har våra ungar varit med i svängen sedan de var små. Det här året i Skellefteå spelade en annan attraktion som Julia, jag tror hon var fem-sex år, väldigt gärna ville se. Aqua. Ni vet de som gjorde Barbie girl.

Jag och Pär var lättade när vi insåg att vi precis skulle hinna se Aqua och sen springa tillbaka till den andra scenen för att se The Hives. Det var bara det att Aqua var försenade så förbannat att konserterna krockade. Julias "big moment" var Aqua och det var liksom inte förhandlingsbart. Så min man och jag sprang med fyra ungar från två låtar med Hives, för att trängas med 10 000 andra för att se. . . . . just det . . . . Aqua.
Sedan dess har Julia smädats av sina syskon för att hon valde Aqua framför Hives.
Nu Julia har du en ny chans! Välj nu inte bort dem för Magnus Tingsek eller Mando Diao bara ;)

Vi sitter fem kvinnor och tre män och diskuterar promenader. Samtliga män tycker att det är jobbigt att "tomgå". De vill ha ett mål med sin promenad, som att köpa tidningen eller handla. Inte bara gå för att gå. Märkligt nog ser vi fem kvinnor helt annorlunda på det. Vi kan alla gå för att just bara gå.
Den kvinnliga gympaledaren försöker få dem att förstå att det här med att gå liksom ändå inte bara är att gå.
" Det finns så många andra positiva effekter. Känner ni inte det"
"Nä, jag blir bara irriterad om jag ska gå utan att man ska någonstans" säger en av männen.
"Jamen, det är så skönt att bara gå, att rensa huvudet" fortsätter hon.
"Nä" svarar karlarna unisont.
"Man går och sen när man kommer tillbaka har man tömt skallen" säger hon övertygande innan hon ser lite fundersam ut och tillägger.
"Men karlar kanske aldrig behöver tömma skallen? Det kanske redan är tomt? Det finns liksom inget att tömma?"

Jag tycker det var en intressant iakttagelse.

Solen skiner tydligen även idag, trots allt. Tro det eller inte. Har snört på mig gympaskorna och ska ha en timmes morgongympa nu. Jag vet, det låter fullständigt vansinnigt, men det är skönt efteråt. Tro mig.
Inte minst tror jag det är ett måste för att hålla sig vaken. Har sovit katastrof ett par nätter till nu och i längden så ger det utslag, det vet jag.

Äldsta dottern åker till New York om några timmar. Jag hoppas innerligt att hon var vaken så att hon klev av bussen på Arlanda vid fem imorse. Och om hon inte gjorde det? Vad kan jag göra åt det? Förmodligen lika lite som ifall min 12-åring, som ska ta sig upp och iväg till skolan själv idag, stänger av sin väckarklocka och somnar om?
Nä, nu drar vi igång dagen tycker jag!

Okej, jag kände att jag var i balans trots allt efter hockeyn. Det är då min man ringer. Tanken är säkert god.
Maken: Haft en tuff dag?
Jag: Sådär, kvällen var väl inte så kul.
Maken: Besviken över hockeyn?
Jag: Nej, nej, jag är skitglad. Det borde jag väl vara över en förlust mot Mora i en kvalserie?
Maken: Jag menade inte?..
Jag: Du kan för f-n söka jobb på TV4. I avdelningen korkade frågor efter match står du dig bra i konkurrensen!

Nu har jag borstat tänderna och gurglat i Listerine så jag är helt bortdomnad i munnen. Det kanske kan hålla mig från giftiga kommentarer om han ringer och ställer någon fler intressant fråga.

Jag konstaterar krasst att en ny mätning av mitt blodtryck just nu inte skulle ha gjort min läkare lycklig. Å andra sidan kan det väl inte vara en människa i min värld som är lycklig just nu?
Det blev en riktig skräckmatch. Uddamålsförlust och det till webradion som låg 30 sekunder efter TV-sändningen. Det konstaterade jag snabbt eftersom jag samtidigt hade Swehockeys sida uppe och dessutom en Leksing på msn som kommenterade matchen åt mig.
Jag har aldrig sett en mer oviss kvalserie.

På ett sätt var det just i detta ögonblick skönt att vara borta från den vanliga omvärlden och slippa alla hockeydiskussioner. Jag orkar helt enkelt inte. Och här är det ingen som bryr sig.
Faktum är att bara fåtalet av mina kurskamrater just nu ens vet att det pågår en kvalserie.
Det är då jag tänker på vilket lugnt liv de måste ha. Och möjligen vilket fattigt. Det beror på hur man ser på saken. Ikväll är det nog mest bara lugnt.

Här skiner solen som en besatt. Det är vår!
Vad kan gå fel idag? Mora-Leksand?
Det drar ihop sig. Jag blir mer och mer frånvarande i det allmänna livet.
"Förlåt, vad sa du nu" är den vanliga frasen sedan jag tappat koncentrationen när jag gjort målbilder av hur det ser ut när Jens Bergenström gör 3-0 på Mora.
Usch vilken hemsk kväll det här kan bli. Eller också alldeles underbar.

Det är inte så dumt att ha folk som håller koll på en sådär en gång i halvåret och ser till så att man inte alldeles tappar greppet om sig själv. Egentligen borde man väl kunna fixa det själv, men när jag nu är en sån som kör över mig själv med stor framgång och mot allt bättre vetande, så får jag väl ha någon som nyper mig i örat mellan varven.

Men idag känns som en riktigt bra dag. Jag har faktiskt gått ner 15 kilo, jag har förbättrat min syreupptagningsförmåga väsentligt och mitt blodtryck ligger perfekt. Visserligen med hjälp av medicin än så länge, men ändå. Säg att jag är duktig!