Vi firar midsommar i bästa kollektivanda. Jag och min kompis i Stockholm drar ihop lite olika människor från hela landet och så hyr vi ett helt vandrarhem någonstans i Sverige. Alla bidrar med den mat man vill, inget är uppstyrt eller planerat. Och det funkar alltid. Vi har så jäkla kul. En salig blandning med vuxna och en massa tonåringar.
I fjol var vi på en ö långt ute i Stockholms skärgård, dit man bara kunde ta sig med personfärja. I år har vi hittat ett ställe utanför Katrineholm, dit man kan åka bil.

Petter: Är du nå taggad på midsommar då farsan?
Maken: Ja, jag är mer taggad än i fjol.
Petter: Vadårå?
Maken: I fjol kändes det lite bökigt innan.
Petter: Varför då?
Maken: Jag trodde det skulle bli mycket trafik, bilköer till färjan, sen kanske man inte skulle komma med båten för att det var fullt. Jag hade mardrömmar om det.
Petter: Att du skulle bli ensam kvar på bryggan och båten åkte eller??
Maken: MARDRÖMMAR sa jag. Inte att barnen åkte med båten och jag inte kom med! ( Här försöker pappa vara rolig)
Petter: DU skulle bli kvar på bryggan MED barn och båten åkte iväg?

Tja, alla har vi våra olika 'worst case scenarios'

Det luktade skunk i huset häromdagen. När det gör det börjar man alltid felsökningen på nivå ett: Ej upppackade träningskläder.
En normal dag kan det ligga åtta packade, svettiga, handuksblöta kassar i hallen, om folk har släppt ner skiten på hallgolvet.
Vissa har lite sämre rutin på att slänga allt i tvättkorgen samma kväll. Min yngste son får man hugga i örat någon gång under veckan när han har "samlat kassar" i ett par dagar. Under hockeysäsongen kan han ha tre byten per dag ibland. Den period när Petter gick innebandygymnasiet kunde han också ha tre byten samma dag. Bara de två ungarna kunde ha sex kassar med idrottskläder en normaldag.

Så när min man kom hem från jobbet häromdagen och kände "doften" av något som inte var gul såpa, så röt han genast åt yngste sonen. Han svor sig fri (eftersom jag hade piskat honom dagen innan och fått honom att rensa alla sina påsar). Så pappan slängde ur sig en mer allmän rytning åt samtliga hemmavarande barn att han skulle iväg och handla och nu skulle hallen vara FRI från påsar när han kom hem.

När vi kom hem igen låg där en gul påse kvar på golvet. I köket sitter sönerna vid matbordet med ett odrägligt belåtet leende på läpparna. Jag anar direkt oråd.
Storson: Du hade helt rätt farsan, det luktade skunk i hallen.
Lillson: Ja, det var en påse som inte var upp-packad.
Storson: Och DEN luktade verkligen.
Lillson: Jag höll nära på att kräkas.
Storson: Men det var inte MIN kasse.
Lillson: Inte MIN heller.
Storson: Det verkade vara dina kläder, farsan.
Lillson: Ja, det var DINA kalsonger i den pappa.

Vad kan vi lära oss av detta? Skadeglädjen är den enda sanna glädjen? Kasta inte sten om du sitter i glashus? Sopa rent framför din egen dörr?

Nu ska jag med en gång säga att det där inte var källan till skunklukten. Den där gula påsen innehöll ett byte kläder efter ett jobbdygn, utan idrott. Men pappa fick lomma iväg och tömma påsen. Och sönerna var på gott humör resten av den kvällen.

I morse när klockan ringde var jag helt säker på att det var min man som skulle kliva upp. Jag somnade liksom till igen in i ren medvetslöshet och blev sen så jäkla irriterad när han inte klev upp och slog av sin mobil. Så jag knuffade till honom med armbågen. Ordentligt. Det där "aj" som följde lät inte som han. Först då kom jag ihåg att min man inte är hemma den här morgonen heller och att det, trots att det var min sovmorgon, faktiskt var min mobil som pep. Jag hade uppenbarligen fått annat manligt sällskap under natten, insåg jag när Anton yrvaket tittade upp, väckt av armbågen.
När jag hade hämtat mig och klarnat till i tanken insåg jag att det är sånt där som kan rasera hela mitt liv när han ställer upp i Sanningens Ögonblick om femton år och får frågan: Slog din mamma dig när du var barn och han svarar Nej.
Och datorn säger "Svaret är Falskt.
Jag undrar vad min man skulle svara?
Nu tycker jag ju faktiskt inte man ska slå sin man heller, men vassa armbågar måste väl vara tillåtet om man inte slår av sin väckarklocka?
I morgon ska jag spöa mig själv om jag inte slår av den.

Jag diskuterar mina svullna fötter med en bekant. Hon föreslår rödvin.
"Det är ju bra för hjärtat. Ta ett par glas om dagen nu när du har för högt blodtryck" säger hon.
"Förresten är det ju bra för sexlivet i medelåldern också" fortsätter hon.
"Ja om man dricker lagom alltså. Man får ju inte bli full"

Två minuter senare ringer min man och berättar att han har bytt ett arbetspass med en kollega och därför nu ska jobba 51 timmar på raken. Det femte dygnspasset av sju den här redan tragiska veckan.

När f-n ska man då hinna få utlopp för effekterna av rödvinet undrar jag?
Jag kan lika gärna bli nykterist. Eller full.

När blir man för gammal för att leka? Aldrig? Eller ska man bara välja lekarna lite mer omsorgsfullt?
I söndags kom ett av "de där samtalen". Min man ringde hem från jobbet.
"Ja, sen har det hänt en grej också"
"Jaha, vadå?"
"Jo jag var ute och spelade fotboll med grabbarna" fortsätter han.
Redan där inser jag vart det där samtalet är på väg.
"Ja, jag råkade ramla, ja eller jag blev fälld, det var en olyckshändelse, vi var inne i matchen "
"Okej, och med det vill du säga att?" säger jag, trots att jag redan vet vad svaret blir.
"Jag tror jag har brutit revbenet igen"

Så vi visste båda vad som skulle hända i natt eller i morgon. Den andra eller tredje dagen. Det är då det får full effekt om man har ett revben som är lite bräckt. Och mycket riktigt vaknade jag av ett gnyende ljud i natt när han försökte vända sig i sängen i natt. Knak. I morse tog det väldigt lång tid att klä på sig och han gick väldigt försiktigt till jobbet.
Var det sjätte gången på några år nu? Visserligen på ett bättre ställe, längre ner vid sidan. Jag tror jag ska belägga honom med lekförbud i vissa situationer.

- inga innebandymatcher med ungdomar
- inga hockeymatcher med sexåringar på ute-is
- inga tävlingsrace med barnen på paradisbadet
- ingen skridskoåkning med ungdomar i ishall
- inga fotbollsmatcher med ungdomar på grusplan.

Vad är det för fel på Boule?

Igår när vi fikade klagade min man på mina fina sandfärgade kaffemuggar utan handtag.
"De här är verkligen helt värdelösa, vi måste ha andra muggar"
För tio år sedan hade jag säkert tagit en strid om det där, men numera rycker jag bara på axlarna och säger "Då köper vi nya, hitta några som är stapelbara och i snygg färg bara"

Igår kväll när vi skulle dricka te säger äldsta sonen samma sak.
Petter: Asså, de här muggarna går inte att dricka ur! Man bränner ju sönder händerna!
Maken: Fantastiskt att du tycker det.
Petter: Vadå?
Maken: Jag sa samma sak idag.
Petter: Jaha?
Maken: För en gångs skull tycker du och jag samma sak.
Petter: Det är ju för att du för en gångs skull har tänkt efter ordentligt.

Det är rart med barn.

Jag har hört att folk som är sjukskrivna ibland har svårt att skilja helg från vardag. Vilken tur man har barn då. Jag menar, vem kan missta sig på att det INTE är skoldag när man har en hel bunt slappa, gräsfärgade ungdomar med grusiga brallor och glasartad blick, i en hög i sin kritvita soffa, framför något fotbollsspel på Xboxen? Jag är less på fotbollsturneringar redan innan de börjat. Alla Sveriges matcher är nämligen redan spelade i mitt vardagsrum. Och båda sönerna är med i laget. Dessutom regnar det hela tiden under detta X-Box-EM. Är det en hint tro?

Morsdag firade jag med fika i ottan (ja enligt mina och barnens mått mätt denna söndag) och med fotbollsvinst IFK Rundviks pojkar 96 i bortamatchen mot Vindeln. Däremellan blev det "Violer till mor" i kombination med den traditionella morsdagsrosen till min egen mamma. Som tack för det fick hon ta hand om sin eländiga och fortfarande gigantiskt trötta dotter och bjuda på morsdagsmiddag. Alla mammor får inte vila på morsdag.

Detta är helgens lärdomar.
? Att sätta ut en morsdagsros på altanen är som att be om att få fotbollar ditsparkade. Två grenar knäckta hittills. På två minuter.
? Placera aldrig din tvättvinda i direkt anslutning till barnens fotbollsplan.
? Ligg inte vaken halva natten i tron om att du ska få sovmorgon på morsdag, om du har en man som kommer hem på frukostrast tidigt och tycker att dagen har börjat mycket tidigare än du och dina barn anser.
? Se till att dra åt skruven på slangklämman till slangen på vattenpumpen ordentligt innan du sätter igång den. Jag har sett värre fontäner än den, men aldrig på så nära håll.
? Det är fullt möjligt att bada i en insjö i Vännäs redan nu. Särskilt ofrivilligt.
? Tortillabröd kan med fördel fyllas med både potatis, älgkött, köttfärs och brunsås. Vi kan kalla det Bondmex. En ny kulinarisk upplevelse som blev en hit.

Jag har just handlat den minsta bit färsk fläskfilé som någonsin kommit in i det här huset. Jag ska göra middag åt tre personer. Tre. 3! Jag kan inte ens minnas när jag gjorde mat åt så få personer senast. En halvliter gräddglass, en liten bit fläskfilé och en läsk. När räckte det till en middag sist? För att riktigt känna av lyxlivet så köpte jag en kvällstidning också. Det kan väl inte skada att läsa in sig på några snaskiga relationstips inför sommaren?

Min man har en riktig grisvecka framför sig rent arbetsmässigt. När han gick till jobbet klockan nio i morse hade han 104,5 timmar på jobbet framför sig under veckans kommande sju dagar. Minst. Nu jobbar han i ett svep till måndagmorgon någon gång vid 11-tiden. Det innebär att av veckans sju kvällar är han ledig tre. Då är en vikt till föräldramöte på scouterna och en till styrelsemöte med hockeyföreningen.
Samtidigt läser jag kvällstidningarnas relationstips om att man ska se till att få mer egentid med varandra. Minst ett par kvällar i veckan. Allt går om man prioriterar. Jag har god lust att ta ett snack med den där hurtfriska relationsexperten!

Jag är helt ensam i huset. Det är en rätt ovan känsla i det här huset, särskilt en lördag. Men plötsligt är alla spridda för vinden. Fyra av dem är i stan. Fia jobbar , Petter tränar brännboll, Julia skulle på Kulturnatta och Isa shoppar examenskläder med sin kompis i stan. Dessutom är min man där med jobbet.

Kvar är bara jag och Anton och han åkte iväg ut med sin kompis nu. Hade jag inte varit så sjukt trött och slak skulle jag åkt in och sett Tomas Di Leva åtminstone. En av mina absoluta favoriter. Har sett honom många gånger på väldigt olika scener stora som små. Senast i fjol på Peace &Love i Borlänge.
Han är ett säkert kort och jag har faktiskt aldrig, aldrig, sett honom göra en dålig spelning. Han ror alltid hem det på något sätt oavsett om det är håriga män i avklippta jeansvästar som knycklar en tom Norrlands Guld i handen för att kasta den i skallen på honom, eller rakade pojkar med tunga kängor som står där nedanför, beredda att göra mos av den där farbrorn i klänning.
"Man kan faktiskt inte spöa en som dricker ur en vattenkanna" som en i publiken sa på P&L.

Nä. Man kan inte det. Och dessutom har han sagt så mycket klokt. Förutom att han gör riktigt bra musik förstås. Jag håller med honom i så mycket, men jag har ett favoritmantra som jag lärt mig av honom.
"Även den som inte vågar leva dör en dag"
Det tänker jag varje dag.

Anton och hans kompis Noel är ute och provar min morsdagspresent. Jo, jag vet att det inte är förrän i morgon jag skulle ha öppnat det där paketet. Men när sonen hade cyklat ut till Fahlgrens för att handla en morsdagspresent och sedan balanserat hem med ett jättestort paket, ja då var han så exalterad att han inte kunde bärga sig.
"Mamma, du kan väl öppna den nu idag?"
"Men det är ju inte morsdag förrän om tre dagar"
"Jo, men då måste jag hålla den gömd i mitt rum så länge"
"Jag lovar, jag ska inte gå in i ditt rum alls"

En timme senare kom han inkånkades med ett stor paket, inslaget i ett täcke.
"Jag tänkte, det är lika bra att du öppnar den nu mamma, du får ju ändå en massa andra paket på morsdag"
Så jag öppnade den i torsdags. Det var ett femkamps-spel. Ringkastning, golfgrejer, säckhoppningssäckar, träskedar att ha i munnen för sådan där ägglöpning och en massa andra saker. Pojkarna har väldigt skoj och jag nöjer mig med att titta på.

Sonen påminner mig väldigt mycket om min man. Jag tror det var precis sådär han såg ut när han, i ungefär samma ålder som Anton är nu, köpte en pilbåge åt sin mamma i morsdagspresent. Det går liksom i arv.

Läste på VK:s web att kvinnan som blev påkörd i Umeå i tisdag nu hade avlidit av sina skador. Det är så fruktansvärt tragiskt. Det är sånna här dagar jag funderar över marginalerna i livet. Vad som avgör vem som lever eller inte. Jag menar, det kunde ha varit vem som helst av oss. Jag är jämngammal med kvinnan. Jag har barn i samma ålder. Hennes barn går i min dotters bästa kompis klass. Jag passerade samma övergångsställe själv häromdagen. Vid samma tidpunkt på dagen.
Skillnaden är att jag inte råkade korsa den här bilförarens väg.

Min dotter var mycket dämpad vid frukosten nyss. Det är klart att det pratas mycket om det här bland ungdomarna också. Hur det är att förlora en förälder. En del har sett själva olyckan. Jag tänker på hennes familj och hoppas att de tar sig igenom det här ofattbara. Livet är skört.

Min äldsta son ligger dubbelvikt av skratt i soffan efter det senaste avsnittet av "Sanningens ögonblick". Han har galet roligt åt tjejen som spådde i tarotkort.
Hon fick frågan: Kan du verkligen se in i framtiden?
Hon svarade JA. Och datarösten sa "Svaret är FALSKT".
Jag vet inte vad han hade mest roligt åt, om det var det faktum att hon inte kunde se trettio sekunder framåt eller om det här var världens sämsta TV-reklam för någon som förmodligen tog pröjs för att spå andra.
"Riktigt hängigt" sa han med ett brett leende innan han spolade tillbaka och såg just det klippet typ tio gånger och hade lika roligt varje gång.

"Hängigt" var också benämningen på gay-polisen som åkte ut på otrohetsfrågan och såg helt bestört ut. Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag skulle bli komplett vansinnig om jag fick Falskt på en fråga jag visste att jag talade sanning på. Och om Gårdinger suttit där och sett så belåten ut hade jag knövlat ihop hans modellfejs på bråkdelen av en sekund.
Nästa programserie han hade fått delta i skulle ha hetat "Plastikkirurgerna" eller nåt liknande.

I morse när Isa skulle iväg på klassens dag var matsäcken försvunnen. Min man hade gräddat bröd på morgonen och korven som skulle stoppas i dem efter grillning på Rödviken skulle bara plockas ur kylen ner i hennes väska. Nu var den borta.
Vem hade tagit korven? Tja, f-n vet. Tre grillkorvar låg där klockan 21.03 igår kväll. Visserligen inte uppmärkta med "Isas" eller något sådant.
"Det kanske är Sofia som tagit den till matlåda" säger min man.
"Knappast eftersom hon aldrig var hemma igår" replikerar jag och kommer ihåg att Julia har friluftsdag och möjligen kan ha behövt den till matsäck?
Det har hon inte, konstaterar jag ett telefonsamtal senare.
"Då har någon av sönerna ätit upp den igår kväll" säger min man.
Efter genomletning av sopkorgen hittar vi mycket riktigt det tomma emballaget. Korven är borta, bröderna i skolan och utan möjlighet till bestraffning!
Isa är tålig och säger att det får lösa sig ändå. Hon kan ju äta smörgås.
Jag däremot känner mig som världens sämsta förälder (jag har ju bedyrat att matsäcken är klar) och inser att vi hinner handla grillkorv på Statoil innan hon ska vara nere på Rödviken klockan nio. Så fick det bli. Alla nöjda och glada.

På väg därifrån kommer jag att tänka på en mamma i min ungdom. Vi var ett gäng som träffades och spelade volleyboll sent på fredagskvällarna och sen åkte vi alltid hem och fikade hos någon av oss. Klockan brukade bli någonstans vid 2-tiden innan man smög runt i någons kök.
När vi kom hem till den där killen och öppnade kylen låg där mängder av pålägg. Helt fantastiskt. Det var bara det att när vi började plocka ut dem ur kylen var förpackningarna märkta med spritpenna med ett stort svart NEJ. NEJ på skinkan, cheddarosten, leverpastejen. På edamerosten stod det däremot JA med samma svarta spritpennestil.

Jag funderar seriöst på att ta efter den här mammans smarta system. Särskilt nu när det är matsäckar var och varannan dag i slutet av skolterminen och det finns en massa gott i kylen som kanske inte normalt finns där. Och vi är en stor familj där vi är många som handlar och äter och absolut inte kan ha koll på varandra. Man kanske rent skulle ha NEJ- och JA-hyllor i kylen? JA på broccoli och morötter ?

Det är märkligt vad många råttpestare det finns i min omgivning. Verkar lika vanligt som förkylning nästan. Det är alltså ett riktigt sorkfeberår.
"Det har du väl läst om i VK?" säger folk.
Jo, men det gäller ju inte mig, det gäller ju andra som blir liksom riktigt, jag menar RIKTIGT sjuka.
Med facit i hand så fattar jag inte att jag kan gå omkring och tro att det är normalt att vara så här "vårtrött", bortse från fyra veckors huvudvärk, bortse från tre veckors ledvärk, bortse från den där veckan med 40 graders feber som fylldes på med en vecka på mer normala 38 grader. Jag hade idiotförklarat vem som helst som gjort samma sak.

Halva Mullsjö har sorkfeber hörde jag på fotbollen idag. Jag sov två timmar efter middagen för att orka se dotterns fotbollsmatch på grusplan ett kvarter från mitt hus. Väl hemma sjönk jag bara ihop och samlade kraft för att masa mig till sängen och äntligen få sova. Igen. Just sömnen tillhör verkligen livets höjdpunkter just nu. Tragiskt!

Jag har varit kopiöst trött sista veckorna. Man kommer till det stadiet att det enda man längtar efter under dagen, är att man ska få gå och lägga sig. I lördags var min väninna här och konstaterade att mina fötter började bli klotformade. Jag var rejält svullen och det tycktes inte hjälpa med högläge för fötterna och enorma mängder sovtid. Eftersom jag redan äter blodtrycksmedicin som ska trycka ur mig vätskan är det ingen bra signal.
Eller som hon uttryckte det 'Vi kan väl konstatera att du har lite svårt att uppfatta signaler överhuvudtaget när det kommer till ditt hälsotillstånd'
Kombinationen med min extrema trötthet och det faktum att jag faktiskt inte tog mig uppför trappen utan att flåsa som om jag just sprungit en halvmara var inte lyckad. Hon fick mig att lova att åtminstone ringa vårdcentralen och ta ett blodtryck.
Morsan ringde senare på kvällen och fick en chock när jag hade lagt mig före tio. Och jag var så trött att jag somnade till två gånger under samtalet. Nytt löfte om att ringa VC.

Så efter alla löften, klev jag upp med ungarna på måndagmorgon och kände mig pigg. Eller åtminstone så pigg som man kan känna sig när man försöker intala sig själv att man är så pigg att det definitivt inte finns anledning att uppsöka sjukvård. Det var bara det att nu hade min man också ställt sig på deras sida och följde med mig till VC. Jag kände mig faktiskt som en tioåring som försökte smita ifrån något obehagligt.

Efter att ha förklarat för damen i luckan att jag inte var dödsjuk, att jag nog inte kunde betraktas som akutfall under strejken och nog borde gå hem, så blängde min man på mig så strängt att jag fick lov att berätta att jag åt blodtryckssänkande, att jag inte fick på mig skor på grund av svullnaden och att jag nog borde prata med akutsköterskan i alla fall.
'Du kan få vänta ett bra tag' svarade hon i luckan.
Jag tittade in i väntrummet och konstaterade att de där obekväma sofforna skulle man då inte kunna somna i och sova var just vad jag helst ville göra just då. Jag var så trött så talet blev aningen sluddrigt.
Det tog ungefär en minut från det att jag fick komma in, till att jag konstaterades som sjukdomsfall med misstänkt sorkfeber och satt utanför provtagningen i väntan på stick.

En timme senare kunde jag konstatera att det gick utmärkt att somna även i provtagningsstolen, medan de bytta provtagare. Mina blodkärl var inte samarbetsvilliga idag och det blev en hel del stick innan det till slut gick att pressa ut de nödvändiga dropparna ur ett stick ovanpå handen.
Och trots att jag sovit tio timmar, för att sedan sova middag tre timmar senare, så hade jag inga problem med att sova middag en gång till igår. Tre timmar. Jag bara rasade ihop när jag kom från VC. Svårt att sova i går kväll sen? Inte ett dugg. Jag är som sagt var sjukt trött.

Så nu har jag nästan dödförklarat mig själv, för i väntan på provsvaren blir det inget jobb utan bara vila och dubbel dos blodtrycksmedicin. Jag vältrar mig i självömkan och berättar för alla att jag eventuellt har råttpest - det låter onekligen lite mer dramatiskt än sorkfeber väl?

Vi var på utvecklingssamtal med femteklassaren Anton idag, min man och jag. De har gjort sina första nationella prov. Nu skulle hans mentor redogöra för engelskaprovet.
"Det var två delar av texter ni skulle förstå. Det första var en faktatext" säger hon
"Ja, den var lätt, det var den som handlade om hockey" svarar sonen.
"Exakt, och det andra var en lite svårare text som lämnade lite mer åt er själva att fundera över. Den där man skulle läsa lite mellan raderna och förstå varför vissa saker hände" säger mentorn.
Jag var tvungen att fråga om den ena texten var gjord för tjejer och den andra för killar?
Alltså, tänk er tanken att man skulle ha ett nationellt prov för vuxna män och kvinnor?
Det ena provet är en ren faktatext om hockey. Gissa vilka jag generellt tror skulle ha lättast att ta till sig den?
Den andra är en text som lämnar fritt för tolkning, där man ska läsa mellan rader och förstå det som inte sägs. Gissa vilka jag tror INTE skulle klara den. Men hallå, det är väl det som vi kvinnor oftast blir tokiga på hos män, att de inte fattar allt det där som de borde fatta utan att man uttalar det?

Eftersom sonen klarade båda finns det kanske hopp för honom som vuxen man. Eller så har han levt med en mamma som gärna läser faktatexter om hockey. Det kanske påverkar hans manliga fostran åt något icke förutsägbart håll?

Vi sitter på utvecklingssamtal i sjuan, jag, min man, Isa och hennes mentor. På bordet framför oss står en godisskål.
"Varsågoda och ta för er" säger mentorn.
Pappa tar ett par godisar. Mentorn också
"Varsågod och ta du också Isa" fortsätter hon.
"Nej tack, jag äter inte godis" svarar Isa.
"Oj, det var duktigt, äter du aldrig godis?" undrar hon.
"Jo mellan 15 december och 2 januari" svarar Isa.
"Oj det var värst, vad duktig du är som kan hålla dig" säger mentorn.
Isa tittar med en iskall blick på sin pappa.
"Vissa av oss har självbehärskning"

Som sagt, den tungan är snart vassare än min.

Jag sitter djupt försjunken i mina egna tankar vid frukosten. Runt omkring mig är det ett evigt tjatter. Det är som vanligt med andra ord. Det tycks vara pappa-humor som diskuteras ännu en morgon och kombatant är som vanligt Isa.
Maken: Visst var väl den rolig?
Jag: Öhhh? ( säger jag som har noll aning om vad de pratar om)
Maken: Some people are always funny, for instance your cousin.
Jag: Öhhh? (fortfarande helt på läktaren, jag fattar ingenting)
Maken: Some people are always Fannie( som ju uttalas som funny), for instance your cousin( säger maken och skrattar högt åt att en av kusinerna heter Fannie och att hon av förklarliga skäl alltså 'are Fannie always')
Isa: Det kan ju knappast vara roligt om du måste förklara skämtet??

Själv återgår jag till flingtallriken, medan min man outtröttligt försöker pigga upp barnen.

Isa: Mamma kan du visa mig hur man gör en skotstek?( hon ska på scouttävlingar på söndag)
Maken: Kan du göra en rumpstek då? Eller en hjortstek?
Isa: Fortfarande pappa, du är INTE rolig. Den där är väldigt gammal.

Så där håller det på, dag efter dag, timme efter timme. Och ju mer Isa INTE tycker är roligt, ju mer måste min man givetvis hitta det ena sämre skämtet än det andra.
Fast igår skrattade hon hysteriskt åt sitt eget skämt.
Jag tog den där gåtan om vad Lejonkungen sover i? Jo, en Simba-säng.
Det fick Isa att fråga vad Scar sover i. Varken min man eller jag kunde komma på något genialt och gav upp efter en lång stunds funderande.
'En Scar-säng' säger Isa allvarligt och sen skrattar hon hysteriskt så tårarna rinner.

Det måste vara världens roligaste grej att blåsa sina föräldrar.

Jag blev nyss anklagad för att ha gubbhumor. Det är ungefär det mest kritiska omdöme man kan få av 14-åringen. Då är man nämligen INTE rolig. Det är sånt som min man anklagas för efter sitt skojsiga skämt på Valborgsmässoafton till exempel.
Maken: Vad ska du ha för skor på dig?
Dottern: Jag tar väl gympaskor antar jag.
Maken: Vet du vad jag ska ha?
Dottern: Stövlar?
Maken: Nä, jag ska ha LÅG-skor.

Det där var nästan i klass med Tråka-dero och det är det riktiga lågvattenmärket.
"Du har lika dålig humor som en i min parallellklass, ni skulle trivas ihop" säger Isa.
"Vadå, det där var väl skoj" säger min man och skrattar högt åt sina egna skämt.
"Den enda som skulle skratta åt det där är Michaela on drugs" säger Isa kallsinnigt och refererar till besöket på ortopeden när Michaela som var ryggopererad och fullmatad med morfin fnittrade åt min mans skämt.
"Jamen DÅ var jag väl rolig" säger min man.
"Du var inte ens rolig första gången och andra gången skrattade man inte ens om man var on drugs" säger Isa utan att dra en millimeter på munnen.

Vid middagen rämnar Isas kebabrulle Det bara rasar ut sallad och kött ner på tallriken.
" Jag tror du har en ätstörning" säger min man och tycker han är jätterolig.
"Det var INTE roligt" säger Isa med en bister blick.
"Okej, det är roligare på engelska- You have an eating-problem" fortsätter han
Ny ilsken blick under 14-årig blond lugg.
"Det heter eating disorder och du är fortfarande INTE rolig"

Det finns ingen som kan avrätta en som hon just nu.

Jag bor vid en vägkorsning. Mitt emellan två brandmän. Och alla ska vi ut genom samma korsning när larmet går. Jag väntar bara på att vi ska smälla ihop alla tre i korsningen någon dag när vi alla är på väg ut på brand eller olycka. Av förklarliga skäl störtar vi ut ungefär samtidigt.
I morse var jag ute på en brand i Nyåkerstrakten. Extra surt eftersom det var min tur att ha sovmorgon (medan min man skulle koka frukostgröt och skicka iväg 12-åringen till skolan)
Men tio i sju pep min telefon obarmhärtigt och eftersom alla brandbilar åkte ut chansar man inte gärna på att det stannar vid lite rökutveckling. Man kastar på sig kläderna och åker dit.

Som tur var hade farbrorn i huset en handbrandsläckare som han förståndigt använde. Och just därför blev det en snabb visit där ute för både mig och brandmännen. Innan jag åkte tillbaka hem träffade jag grannarna. Båda två. Det var andra gången på tre dagar. Det är fasen i mig oftare än jag ser dem på gatan. Alla lever vi ju lite småhektiska liv med ungar i olika åldrar.
"Vi kanske borde träffas någon gång på något annat sätt" sa ena grannen.
"Tja, vi kan ju alltid grilla, jag ordnar eld" svarade jag.

Sen kanske vi kan släcka törsten?

Min man och jag har just varit och ätit lunch på en restaurang i stan och han är på särdeles gott humör. Det är jag som kör.
Jag: Var ska vi åka nu då?
Han: Det spelar ingen roll älskling, vi åker dit du vill?
Jag: Jamen vart vill du åka?
Han: Jag vill åka med dig dit du vill åka. Jag följer dig till världens ände om du vill!
Jag: Okej, då blir det plant-affären (säger jag och svänger ut mot Plantagen)

Han blir tyst i tio sekunder. Sen säger han "Shit vad dum jag är".
Efter ytterligare tio sekunders tystnad säger han " Eller snarare shit, vad smart du är"
Följt av en suck och ett "Jag gick rakt i fällan"

Tja, vissa strategier har man väl lärt sig genom åren.

Det bli ofta en del diskussioner om lärare när barn ur olika årskullar är hemma samtidigt. 21-åringen börjar känna sig gammal när hon upptäcker att det är fem år sen hon började gymnasiet. Och 16-åringen som går första året inser redan nu att de lärare som fanns på Artedi när hon gick i fjol, delvis är utbytta. Alltså ska lillasyster Isa i sjuan ha genomgång.
Julia: Alltså vem är han?
Isa: Det är vår engelskalärare.
Julia: Jamen hur ser han ut?
Isa: Han är liten, mörkhyad och glutenintolerant.

Där brister pappa ut i gapskratt
Isa ( surt) : Vad är det med det då?
Pappa: Jamen jag tyckte att det är en så rolig beskrivning, det där med gluten.
Isa: Ja, vaddå, han har ju det, tror jag.
Pappa: Jag tänkte bara att det är svårt att känna igen någon som har gluten på utseendet.
Isa: Jaha, men jag beskriver honom alltid så. Jag har i alla fall hört honom fråga efter glutenfritt bröd på matan.

Nu är det så att Isa gillar sin engelskalärare. Det fanns inte ett uns av negativ värdering i det hon sa, det var bara en bra beskrivning.
Själv hann jag fundera på vad polisen skulle trycka upp för fantombild av en man som är liten, mörkhyad och glutenintolerant, om han nu någon gång skulle misstänkas för nåt.

Jag har någon form av motto i bakhuvudet i mitt dagliga liv. Det är att många i maktposition som är dörädda för journalister har något att dölja. "Skriv inte om det där" är för mig ofta samma sak som att säga "Här har jag gömt en massa olustiga saker som jag inte vill att skattebetalarna ska få veta".
Det många har svårt att förstå är faktiskt att det är just det som är mitt jobb. Att granska. Mitt jobb är inte bara att få fram roliga och positiva nyheter från Nordmaling. Mitt jobb är också att granska. Det är lätt att folk glömmer det.
Ibland är det som att folk tror att jag skriver allt elände jag bara kan för att jag tycker det är roligt. Man hallå, tänk till lite nu. Du kan välja mellan A och B.

A: Jag åker ut och gör ett jobb på en skolklass som spelar teater. Alla är glada över att jag kommer. Dagen efter ringer och smsar folk över vilken fin artikel jag skrivit. Ja, jag behandlas faktiskt som en hjältinna!

B: Jag skriver en artikel om att kommunen har betalat ut skattebetalarnas pengar till något man inte ska. Ingen inblandad är glad över att jag ringer. Ingen vill yttra sig. Jag får ta en massa tråkiga kommentarer. En inblandad ringer och mer eller mindre hotar mig för jag tänker skriva om det där. Dagen efter får jag en massa ilskna samtal, mail och sms över vilken skit jag skriver. En del är arga för att de inte fått yttra sig. En del påstår till annat folk att de blivit felciterade trots att de fått läsa igenom texten innan och själva godkänt den efter att de själva dessutom gjort ändringar. Jag får ingen chans att försvara mig, eftersom det här är saker jag ofta får höra i andra hand.

I båda fallen har jag skött mitt jobb korrekt. Vilket tror ni är det trevligare av jobben?
Jag svarar tveklöst att alternativ A, skolteatern, är lindrigast för mig. Det är fasen i mig ingen dans på rosor att få en massa skäll. Det är många jobb jag får ont i magen av redan från första sekund. Det är inte roligt att bli kallad hyena. Det är inte roligt att bli hotad i telefon, eller att få en lur i örat som igår.
Däremot är jag inte så säker på att alla som vill läsa nyheter från Nordmaling bara vill läsa om skolteatrar. Mixen är förstås bäst. Jag vill verkligen att alla sidor ska belysas. Och även om det ibland är ett riktigt skitjobb att rota i sådant som är fel och dolt under ytan, så måste någon göra det.
"Varför måste vi ta det där i tidning, kan vi inte få reda ut det utan att du skriver om det" säger man ibland.
Varför är det så farligt att belysa fel i tidning? Så att folk ser att här kommer man faktiskt att ta itu med saker. Snacket på byn som ibland innehåller verkliga felaktigheter kan få en helt annan inriktning när man får rena fakta i tidningen. Och faktum är att när det väl har kommit på tidningssidorna börjar det ibland hända saker. Läsarna börjar ställa krav. Det sker förändringar. Bra förändringar.

Vår nya kommunchef sa en gång till sina anställda något som jag tycker man verkligen ska ta fasta på. "Att försöka dölja ett fel är faktiskt att fela en gång till"
Jag håller med honom. Öppenhet är något jag värderar högt. Som sagt, inget är så hemligt att man inte kan prata om det i Nordmaling. Eller?

Kommentar överflödig

Ni har väl sett alla tonårsbilder som era ungar tar med sina mobiltelefoner? Kind-mot-kind-bilder vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Här kommer en till. Jag tror det är det som kallas generationsväxling?

Nä allvarligt, jag börjar förstå det där med att det finns speciella bindningar mellan morföräldrar och deras barnbarn. Jag insåg det någonstans när jag såg bilden som Sofia hade tagit på sig och mormor i varsitt par solglasögon. Nu har Sofia dessutom fått låna bilen av min mamma över sommaren, för att kunna pendla till jobbet i Umeå. Gissa om hon är glad. Så glad att hon raskt gjorde en tavla till mormor med bilden och passande text. Och jag tror mormor blev nästan lika glad över bilden faktiskt. Den är ju faktiskt lite cool.

Jag hörde en alldeles underbar historia på Konsum i lördags. Jag träffade en bekant som är i ungefär samma ålder, med ungefär samma typ av hektiska familjeliv och med ett långvarigt och fortfarande pågående äktenskap. Vi pratade om passion där över laxfiléerna i kyldisken.
"Man får ju peta in någon klabb då och då och blåsa lite på glöden" sa hon apropå det här med att man måste ta sig tid för varandra och åka iväg ensamma utan barn ibland.
Den här kvinnan jobbar mycket med människor och hade träffat en gammal dam som varit gift i ungefär hur många år som helst.
"Men har du aldrig funderat på att lämna din man" hade min bekant frågat.
"Nej, aldrig " svarade damen.
"Jamen någon gång? Har du verkligen aldrig under hela livet funderat på att lämna honom?"
"Nä, men jag har funderat på att dräpa honom ibland" svarade damen.

Det där måste vara äkta kärlek. Och jag är nog inte den enda som känner igen mig.

Alltså. Jag har jobbat som en liten slav i i flera veckor nu. Varenda jäkla människa runt omkring mig blir brunare och brunare och ser piggare och fräschare ut. Lagom till jag får min första lediga dag på evigheter kan man ju gissa vad det blir för väder. Det är närmast snökänning i luften!

Jag frös som fasen om mina bara ben på en fotbollsläktare i Robertsfors, dit vid åkte åtta i morse. Fast det var ändå värt hela resan för Nordmalings bollklubbs flickor -94 tog sin andra seger i karriären tror jag. Och nog för att det brukar vara livat och glatt i bilen hem även efter förlusterna, men det var ändå ett snäpp muntrare idag.
Den första matchen vann de förresten mot ärkerivalen Rundvik för några år sedan i Stinsen Cup. En match där Rundvik hade allt spel, brände en straff och med hjälp av några äldre spelare på plan tryckte tillbaka NBK till sista matchminuten. Då gjorde NBK mål och jublet visste inga gränser. Klyschan som jag sa till tränare Nylander efter matchen satt fint.
"Derby är derby"

Vi har nästan levt på den matchen sen dess. Nu väntar en ny tid. Vi är på gång!

Jag vaknade av knäppet i ytterdörren strax före nio i morse. Det dörrrknäppet ligger på någon våglängd som jag per automatik registrerar utan att jag vet om det nästan. Vardagsmorgnar när jag faktiskt får sova till kvart över sju normalt ( och dessutom tror att jag har gjort det när klockan ringer och plågar mig) har jag ändå på något underligt vis registrerat om dörren knäppte klockan 5.55 varje morgon när Petter går till jobbet på fritids, jag har noterat knäppet 06.50 när Julia går till bussen för att hinna till Midgårdsskolan i Umeå. Jag behöver ju inte bry mig om någon av dem, den enda jag egentligen måste ha koll på att han kliver upp och kommer iväg är 12-åringen. Men ändå, det är som att det sitter i ryggmärgen.

Så när jag någonstans idag inser att jag har noterat knäppet i dörren börjar tankarna snurra. Vem är uppe den där tiden i vårt morgonsömniga hus? Har Petter brännbollsträning i Umeå? Var Isas fotbollsmatch inte 10.30 här på hemmaplan? Ska Julia till stan med bussen för att shoppa? Har Anton kommit hem från fotbollslägret i förtid och sovit hemma i natt utan att jag märkt det? Vad är det jag har missat? Eller har vi helt enkelt besök? Det händer med jämna mellanrum att våra bekanta kliver in och går ett varv innan man konstaterar att här var det ingen vaken.

Så jag går ner, ser att poker-programmet står på pause på stor-TV:n i vardagsrummet och drar slutsatsen att det är Petter som är uppe. Men varför?
När jag slagit mig ner med tidningen i solen på altanen på baksidan kommer han tillbaka hem.
Jag: Var har du varit?
Han: Ute.
Jag: Kunde du inte sova eller har du en tid att passa?
Han: Vad menar du?
Jag: Ska du bort?
Han: Nej
Jag: Kunde du inte sova idag?
Han: Du morsan, när man börjar jobba sex varje morgon är det här en ganska fet sovmorgon. Du kanske inte visste det.

Hela ryggmärgskänslan säger mig att det är något fel när ens 19-åring är uppe flera timmar innan man själv hade planerat att vakna, en vanlig lördag? Eller så är de bara på väg att bli vuxna, medan jag är utarbetad?

Jag funderade lite mer på det där med vilka som blir drabbade av mitt jobb, alldeles oförskyllt.
Min svåger jobbar på Pumpex. Om det är nån som aldrig säger ett ord till mig om vad som pågår där, så är det han. Men självklart tror alla att det är han som informerar mig om vad som händer där. För några år sen hade Pumpex en ny chef som direkt fick ta itu med mig, när jag ringde för att fråga om en massa nedskärningar som gjorts. Han muttrade en del när jag kom dit, men lovade att jag skulle få ta en bild inne på företaget. Direkt när jag kom in var det en kille som hejade med ett "Tjena Monkan". Chefen tittade på killen, han tittade på mig, och när vi gick väste han " Bra, då vet jag vem du känner här som är din informatör".
Det roliga var bara att innan vi hade passerat genom hela fabriken så var det 95 procent av de anställda som hade ropat "Tjena Monkan". Halva hockeylaget jobbade där på den tiden. Chefen började bli förvirrad.
"Nordmaling är ett litet ställe, alla känner alla. Lär dig det" sa jag med en blink till "storstadschefen" när jag gick. Han såg lite bedrövad ut där han stod. Jag undrar om han tänkte att det här kunde bli jobbiga år framöver?
Den chefen blev för övrigt inte långvarig här.

Vem som hade berättat för mig om nedskärningarna? Tja, han jobbade inte ens på Pumpex och var definitivt inte släkt med mig. Och det finns ju trots allt närmare 7000 personer i kommunen att välja på då. Tough shit.

Jag slog just upp tidningen och ser bilden på min mans arbetsplats, som kan bli en dyrsmäll för kommunen. Han sover fortfarande, men jag vet att när han slår upp tidningen kommer jordens djupaste suck. För trots att han är oskyldig till allt jag skriver så dras han ofta med i fallet.
Det här är ett sånt exempel. För inte fasen har personalen där någon koll på kommunens fastighetsaffärer. Men givetvis tror alla att det här har diskuterats på min mans jobb och han har "skvallrat". Och ska man vara krass så har han ju faktiskt sin meddelarfrihet som alla andra, till journalister. Det där är en fråga som jag tror jag ska ta upp i en senare blogg.

Om folk visste hur många dagar jag upplyser min man om vad som faktiskt pågår kring och i hans verksamhet. Saker som han inte hade en aning om. Uppgifter som kommer från olika protokoll på kommunmöten som jag sitter och går igenom.
Det här med ersättningarna till gode män är en sådan sak. Jag såg i en föredraglista från arbetsutskottet att överförmyndarnämnden behövde mer pengar för nästa år.
Varför då? tänker jag förstås. Har det runnit ut mer pengar än vad man beräknat och i så fall varför, tänker jag.
Av den anledningen plockade jag ut arvodeslistorna som ju är offentlig handling, även om jag fick tjafsa en del med berörd handläggare för att få ut dem. Jag hoppas att personen ifråga inte var säker på om han fick lämna ut dem, för jag UTGÅR ifrån att han inte försökte undanhålla dem. Sånt får man nämligen inte göra i offentlig förvaltning. Jag gick raka vägen till kommunchefen som lämnade ut handlingarna i en blink.
"Självklart, det här är inga hemligheter, du har all rätt i världen att läsa dem" sa Magnus Haglund.

Jag tror ingen var mer förvånad än min man när han såg listorna på mitt skrivbord. Och självklart insåg han direkt att han skulle få en massa skit för något han inte hade den blekaste aning om och som han är helt oskyldig till att ha sagt ett ord om. Taskigt va?

Vår äldsta dotter har sökt en mediautbildning på högskolan i höst. När hon började ett mediaprogram på gymnasiet för en massa år sedan sa min man: Du tänker med andra ord aldrig gifta dig och skaffa familj? Om du ska bli journalist kan du glömma det, det finns ingen man som vill gifta sig med en sån, tro mig!

Det kom förmodligen från hjärtat. Och hjärnan.Jag var ju inte journalist när vi gifte oss. Med åren har han fått utstå ganska mycket utan att han haft det minsta lilla med mitt jobb att göra. Numera har det övergått i en lätt suck över att han inser vad som kommer.
Så därför skickar jag en puss till min sovande man som faktiskt får ta en del skit för min räkning han också. Jag säger som Grynet. Ta ingen skit älskling!

Jodå, det blev en långdag till. Jag är just klar med jobbet och just nu är jag ganska spyless efter att ha jobbat i mer eller mindre ett svep sedan 5.20 i morse. Min man har gått omkring här ikväll och försökt hålla upp ögonen. Han hade sovit 45 minuter i natt på sin sovande natt på jobbet och var av förklarliga skäl hyfsat trött när han kom hem i eftermiddags. Och där möttes han av en lika trött fru. Det var väl ingen högoddsare att en skitsak blev konflikt direkt.
Å andra sidan så har vi efter extremt mycket prat kommit så långt att vi båda insåg varför man trillar ner i grälgropen en sån här dag. Därför var det ganska lätt att ta sig upp igen.

Nu väntar vi bara på att få isäng minstingen och sen, sen, sen? sen ska vi lägga oss och?..sova! Det finns inte en chans på miljonen att någon av oss håller ögonen uppe längre än tre minuter efter att vi landat på våra respektive kuddar.
Å andra sidan - den som sover syndar icke.

Självklart är jag uppe. Vad tror ni om mig?
Dags att åka ut på dagens första jobb. Det kan nog bli en lång dag i dag också.

Min man fyller år idag. Ja eller igår blir det, för klockan har just passerat midnatt ser jag. Så trist att han inte var hemma då, utan jobbade heldygn. Och jag som trodde att min släkt hade koll på det blev aningen förvånad när alla dök upp när jag fortfarande satt och jobbade halv nio ikväll. Tårta hade vi planerat till i morgon kväll när Pär kommer hem. Kakdepåerna gapade tomma, för det skulle jag åtgärda sent ikväll hade jag tänkt.
Turligt nog var min mamma här igår och förärade min man med en smörgåstårta. Det räddade kalaset, ja förutom att 12-åringen genast satte igång att grilla korv och köttbullar på pappas nya grill åt småttingkusinerna
Och Hallonbrowniesarna som Sofia hade bakat i långpanna blev raskt tårta med ett gräddlager på. Dessutom hade jag gömt ett paket chokladfingrar sen förra kalaset.

Det var lite "Här är ditt kylskåp" över det hela om ni minns den serien? Kocken Jan Boris Möller åkte runt till kändisar och överraskade dem med att kliva in i deras kök, länsa kylen och göra en trerättersmiddag av det som fanns där.

Men nu efter lite rödvin och öl med min lillebror och svåger och de allmänna trevliga men högljudda diskussionerna känns livet ganska lugnt. Jag har just packat diskmaskinen och överlägger just n u med mig själv om jag ska upp och börja jobba 05.15 i morgon bitti, eller om jag ska sova något längre. Känner jag mig själv så går jag upp. Jag har en extrem självdisciplin när jag sätter den sidan till.

Jag har sovit fruktansvärt hårt i natt. Jag tror nästan att man hade kunnat utföra en operation på mig, för jag kände mig mer sövd än sovande. Jag vaknade inte ens när 12-åringen hade drömt mardrömmar och trängde ner sig i min säng. Än mindre hörde jag min mans sms i morse.

Jag var djupt frestad att återgå till sängen en timme när ungarna gått till skolan. Det fick jag stryka när Isa smsade i uppfordrande ton att jag hade glömt att skicka pengar till hennes operation dagsverke. Vänta nu, även om hon sagt till så är det väl hennes ansvar att se till att hon har det med sig när hon går? Lita på att vi ska ta en diskussion om det där!

Så istället för att ta bilen i nattskjorta klädde jag på mig och cyklade till skolan med pengarna. Jag hade tänkt att hon skulle möta mig vid ingången, men man vet ju med säkerhet att man hade fått motorstopp om man suttit halvnaken i bilen, eller hur?

Förra veckan var två av mina kollegor här för att få ihop någon sorts inledning till lanseringen av Nordmalingssidorna på vk.se. Jag vet inte riktigt vad de hade förväntat sig, och jag vet inte vad jag hade tänkt själv heller. Jag har bara en vag känsla av att det inte alls blev vad någon av oss hade tänkt från början.
Jag inser också att jag i vissa stunder blir alldeles för otyglat kreativ för att det ska vara riktigt nyttigt. Och har man då någon som hakar på och säger JA! Vad kul! Shoot! Ja, då kan vad som helst hända.
Det är därför jag nu får bita på naglarna till i morgon bitti, efter att mina kollegor förmodligen har skrattat sig halvt medvetslösa åt knäppgöken i Nordmaling som fick för sig att leka Grynet framför kommunhuset.
Faktum är att jag har ingen som helst aning om vad som kommer på webben i morgon bitti. Jag har ingen som helst koll på hur min kollega har klippt ihop allt oklokt och klokt jag sa. Jag är helt utlämnad!

Å andra sidan, vad kan hända? Mina barn får väl skämmas förstås och min man suckar säkert i lönndom, men kan man muntra upp någon stackare denna kommande grå och tråkiga måndag morgon, så var det väl värt det.

Efter att ha haft ont i magen i ett antal veckor fanns det till slut ingen återvändo. Det var bara att sätta sig ner med räkenskaper och bokföring och hoppas att man skulle få ihop debet och kredit inför deklarationen.
När jag väl sätter igång och känner att jag har koll på läget är det rätt så kul. Men innan, innan. Suck. Att ha en enskild firma var inget jag drömde om, det var bara en teknisk nödvändighet för att kunna jobba. Dessutom har jag namnsdag idag och även om jag har fått glasstårta så tycker jag väldigt synd om mig själv.

Nu är i alla fall underlaget alldeles klart och då återstår bara deklarationen. Jag har ju hela natten på mig och egentligen hela dagen i morgon också, men man lär ju ska jobba också. Dessutom jobbar min man heldygn från i morgon bitti och jag behöver definitivt hans hjälp med det här. Jag VILL i alla fall absolut att han ska sitta och hålla mig i handen nu och tycka synd om mig.

Ett snabbvarv runt konsum nyss och middagen borde vara på bordet inom en halvtimme. Min man jobbar heldygn till i morgon bitti och själv har jag suttit i telefon och vid datorn sen klockan åtta i morse, i princip utan avbrott. Vissa dagar är man verkligen en urusel förälder.
Det är ungefär nu jag plötsligt kommer ihåg att jag varken ätit frukost eller lunch. Hur mina barns matstruktur har sett ut idag har jag ingen aning om. Det kanske är lika bra? De verkar inte ha svultit ihjäl än i alla fall. Och eftersom det är 12-åringens fredagsfest så ska jag snitsa ihop någon variant på grekiska pita gyros nu.

Jag har beordrat honom att packa ur kassar, fylla diskmaskinen och duka och eftersom han har fått en ny mobil idag, så är han medgörlig som ett litet lamm. Allt kan köpas för pengar - det är en sak som är säkert.

Själv har jag en vag känsla av att det trots allt är något jag har glömt idag. Jag hade en lista i huvudet i morse, men den är totalt blank just nu. Jag är inte helt säker på att den återkommer med några glas martini, men jag tänker banne mig försöka!

En sak som gör mig ganska trött är när man får ta skit för det som andra journalister skrivit. Ibland har folk lite svårt att hålla isär tidningarna också. Som idag, när jag fick stå till svars för vad konkurrenten VF skrivit.
Men hallå, skjut inte mig, prygla mannen som präntade ner det där istället. Jag får ta alldeles tillräckligt mycket skit för sånt jag skriver själv!

Kvällen blev jättebra ändå, för när jag kom till stället jag skulle bevaka, så var alla alldeles överlyckliga för att jag dök upp och skulle skriva om dem. Sånna dagar gillar jag mitt jobb.

Har just kommit hem från Valborgsfirande. Ja, eller firande och firande, jag har jobbat och dessutom gjort min förälderliga plikt nere på scouterna. Den bestod idag i att köpa lotter och vara social. Det gick fint både och.

Efter att ha skjutsat hem mitt enda egna utevarande barn, hon som stod i scoutlotteriet, så tog jag en repa på samhället för att kolla läget. Plötsligt klev det ut en kille framför min bil. Han bad mig hjälpa honom att få hem sin kompis som hade druckit för mycket, så vi baxade in den något spaka lilla grabben i bilen och körde hem honom till hans föräldrar.

Det där är inte roligt, men det finns ändå en del saker man kan vara glad åt i det där.
Jag är glad att det finns ungdomar som vågar be om hjälp när de inte kan hantera situationen själv. Jag är också glad att det finns föräldrar som blir tacksamma när man kommer hem med deras berusade barn. Jag har lika många gånger varit med om att föräldrarna blir irriterade på att man lägger sig i.

Hemma i soffan spelade Petter och Anton fotboll på xboxen i exakt samma position som när jag lämnade dem vid 18-tiden. Det är väl en av få kvällar jag tycker det är helt okej att de häckar framför TV:n istället för att vara ute i friska luften!

Nä, jag har inte dött. Det närmaste jag kom var att spräcka trumhinnan på Liseberg. Men man kanske får skylla sig när man tror att man kan sätta sig över feber och sånna grejer. Kroppen kan jävlas BIG time när den sätter den sidan till, tro mig.

Vi kom ner till Göteborg i alla fall och jag kan utan överdrift påstå att jag aldrig i hela mitt liv varit så slut efter en bilkörning. Men 90 mil med närmare 40 graders feber var ingen lek. Jag gjorde ett tappert försök att hänga med på stan dagen efter också. Min insats blev att sitta på alla bänkar jag hittade, medan Anton och mormor shoppade. När jag kom tillbaka till brorsan fick jag sån där otäck frossa och innan jag hann blinka var jag uppe i 40,4 igen. Det var väl ungefär när han började hinta om vilken bra sjukvård de hade på Sahlgrenska som jag till slut gav upp och bäddade ner mig.
Jag använde fredag till att vila och jag tror att det var därför jag i övermod tog mig an Liseberg med Isa och Anton på lördag. Söndag var ju retur-resedag och logistikresan med stort L. Först till Linköping för att handla åt svägerskan, vidare till Nyköping för att hämta en väska åt min kompis, sedan till Stockholm för att plocka upp USA-dottern med min kusins resväska, så vidare till Sandviken för att lämna väskan till kusinens föräldrar och hämta en föreningsbil som min man har sniffat upp.
Sofia, min mamma och Isa och Anton åkte vår Chrysler hem medan jag körde ensam i den andra. De sista 15 milen pratade jag och Sofia i mobilerna gång efter annan med varandra för att hålla koll på att ingen av oss verkade tappa omdömet i biltrafiken.
Jag var sjukt less när vi landade hemma i Nordmaling strax före tre den natten.

Som bonus blev både Anton, Isa och min morsa sjuka på vägen upp. Det är roligt nästan jämt. Det känns som att jag skulle vilja göra en repris på den här trippen, men med ett lite annat utfall.