När jag blev sjuk i våras seglade mitt blodtryck i höjden. Därför blev jag ordinerad en medicin som skulle hålla blodtrycket i schack. Och mig.
"Det kan tänkas att du går lite på halvfart med den här medicinen, men å andra sidan gör det ingen skada vad gäller dig. Det kan vara nyttigt att inte kunna blåsa på " tyckte min doktor.
Jaha. Det kan väl knappast bli någon katastrof tänkte jag som aldrig ätit den här medicinen förr.
Alltså blev fallet hårt när jag insåg effekterna av de där jäkla tabletterna. Det var liksom inte bara det att de höll min puls på en lugn och fin nivå. De bromsade hela mig!
Det har känts som att vandra omkring i sirap. Och så fort man ska öka farten känns det som om man får en sopsäck åtdragen kring huvudet. Man får inte luft och orken tar tvärstopp.

Jag försökte förklara för min kompis hur medicinen funkar rent praktiskt.
Jag: Den håller ner pulsen. Oavsett vad man gör.
Hon: Men om du anstränger dig då?
Jag: Då tar man bara helt slut. Oåterkalleligt.
Hon: Även om man är tokstressad och har en deadline?
Jag: Ja! Det går inte att öka farten. Det tar helt stopp.
Hon: Man skulle kunna säga att det funkar som ett antabus för duktiga flickor då? Så fort man ska bli effektiv, duktig och dra på i 180 så kopplas handbromsen in?

Det var onekligen en intressant iakttagelse. Idag slängde jag burken. Med farbror doktorns tillåtelse.

Det blev en rivstart i morse. 14-åringen stod vid min säng tidigt och meddelade att hon inte hittade sin Kametröja som alla i kamratstödjarteamet skulle ha på sig idag. Och jag visste inte ens hur tröjf-n såg ut. Det gjorde däremot min man som med en gäspning lät meddela att han inte hade sett den sen innan sommarlovet när han vek tvätt.
'Den kan ju ha hamnat i någon annans tvätthög' sa han obekymrat innan han vände sig i sängen och somnade om.
Jag insåg att här skulle det bli panik så jag störtade upp och rev ut, i tur och ordning, Anton, Julia, Sofias och min garderob. Ifall den hamnat fel när min man vek tvätt. 14-åringen letade igenom sitt rum med stigande panik. Och samtidigt svor jag tyst ( och mellan varven ganska högt också) över att maken tog så enkelt på situationen. Jag överlade också med mig själv om jag skulle ta med mig en tvåliters tillbringare med isvatten och hälla över honom där han sov i godan ro. Det har nämligen en väninna till mig gjort med sin man en gång i tiden och han vaknade till väldigt snabbt meddelade hon. Med skräckblandad förtjusning fantiserade jag om vad annat jag skulle kunna göra för att min man liksom skulle förstå mitt sinnesläge. Jag som ska försöka avhålla mig från stress.

Jag var fullständigt bergsäker på att det inte var jag som lagt den i någon annans hög, eftersom jag är belastad med ett nästan sjukligt fotografisk minne i vissa sammanhang. Det må vara hur rörigt som helst kring mig, men jag har (eller hade åtminstone förr i tiden) järnkoll på var viktiga och 'oviktiga' saker finns. Min hjärna registrerar sånt utan att jag vill. Dessvärre.
Jag har en teori om att det är därför jag klarar av livet i min hyfsat kaosartade tillvaro.

Jag och min dotter är ganska lika där och kanske var det också därför jag direkt förstod vilken katastrof det var för henne att tröjan var puts väck. Jag kastades direkt tillbaka till otaliga morgnar i min barndom när jag varit i samma situation och fått 'tokångest' och ont i magen för att jag skulle ha med något till skolan, som plötsligt inte var där det skulle. Allt som oftast för att något av mina syskon hade 'behövt' den till något.
Och medan jag verkligen får ett adrenalinpåslag och ett blodtryck som går upp massor av enheter, så reagerar min man mer som jag minns att mina bröder gjorde.
'Jaha, spela roll. Det är väl bara att säga att du har glömt eller att du inte hittade den'
'Världen går inte under, typ'
Grejen är ju bara att för sånna som mig så GÅR världen verkligen under just då. Jag önskar att jag levde lite mer 'låt-gå' men jag har inte lyckats lära mig det i de här sammanhangen.

Efter att ha slitit ut hela tvättstugan, tre kartonger med bortplockade sommarkläder och slutligen tre sopsäckar med Sofias avlagda kläder som skulle skickas till myrorna hittade jag tröjan. Den hade förmodligen blivit inlagd i Sofias tvätthög och sen hade hon väl rensat ur den, tillsammans med ohemula mängder andra kläder, när hon flyttade.
14-åringen var så lättad att hon inte ens bröt ihop när hon råkade spilla ut mjölkglaset över bordet. Det är fasen inte lätt att vara tonåring med växande armar och ben och tillfällig motorisk återanpassning.

För mig gick luften fullständigt ur när jag skickat ungarna till skolan. Det är sjukt så mycket kraft det tar med en sån där adrenalinräd på morgonkvisten. Jag tror jag får ringa och boka tid på Markus massage och använda presentkortet min yngste son vann på scouternas motionsbingo igår.

I vår märkliga släkt har vi en del uttryck som inte riktigt betyder vad det var tänkt ursprungligen. Ett av dem kommer från ett OS för en massa år sen. Jag tror det var Söul 1988.

Min man hade, även den gången, upptäckt ett odds som han inte kunde motstå. Jag kommer inte ihåg vad kinesen hette den gången, men han var världsetta i bordtennis och enligt min man så överlägsen att det inte fanns något annat alternativ.
"Det är han mot övriga världen" förklarade min man när han gav sig iväg till bokhandeln för att sätta 100 spänn på den här kinesen.

För en nybildad tvåbarnsfamilj som på den tiden levde på en lön var det där gräsligt mycket pengar. Utanför bokhandeln träffade han min syster som är kapitalt ointresserad av sportspel. Men min man lät sig inte hindras, han var så i gasen över det där oddset att han försökte övertyga min syster om att hon "bara måste spela på den där kinesen som vinnare".
Det gjorde hon naturligtvis inte.
"Det är totalt bergsäkert" försökte min man.
"Det spelar ingen roll" svarade min syster.
"Det är en bra affär" fortsatte min man entusiastiskt.
"Njaaaaaa" sa min syster tveksamt.
"Men det är säkrare än pengar på bank" drämde han till med.
Min syster lät sig inte övertygas.

Gissa vem som åkte ut i andra omgången i OS? Mot något blåbär.
Enligt min man var den kinesiska världsettans fall den största skrällen i den OS-historien.
Just då i alla fall.
Sen den dagen har orden en ny innebörd i min släkt. Uttrycket "säkrare än pengar på banken" betyder numera att man tänker göra högst osäker affär.

Till min mans försvar kan sägas att han spelat in mycket mer än han spelat bort. Och så länge han gör det får han gärna ha det som hobby.

Jag hör till dem som försvarar förändringen av svenska språket allt som oftast. Att framförallt ungdomar förenklar, förkortar och tydliggör begrepp har jag ingenting emot. Språk är dynamiskt och föränderligt och jag är helt säker på att folk för kanske knappt hundra år sedan förfasade sig över att ungdomen började säga "ska" istället för "skall" eller "har" istället för "hafver".
Men jag har uppenbarligen vissa problem med "det nya språket" i alla fall. Annars skulle jag inte uppröras så mycket över vissa uttryck, inte minst de med engelsk koppling. Som när 12-åringen kommer in med sin bakåtvända hip-hop-keps ( ja jag tror det är en sån i alla fall) och säger:
"Morsan, jag hittade alla mina ringar. Nu är jag färdigpimpad"

Färdigpimpad? ! ? !
Jo jag vet att "pimpa" betyder. Snygga till, fräscha upp, "stajla". Jag vet att uttrycket kommer från amerikanska TV-programmet "Pimp my ride" där man hämtade folks gamla skrotiga bilar och byggde om dem till fashionabla lyxåk. Men vad är det för ett jädra uttryck??

Alla som lärt sig orden man INTE fick lära sig på engelskalektionerna vet att "pimp" betyder hallick. Den enda association jag får av att "pimpa något" är alltså min egen bild av en svartmuskig man med mängder av guldkedjor och diamantringar som någon stackars gatflicka har tjänat ihop till åt honom.
Det var inte direkt det jag ville tänka på när jag tittade på min 12-åring som nu meddelade att han var "färdigpimpad".
Fast någonstans inser ju jag också att han varken kände sig "färdigsmyckad, uppklädd, dekorerad" eller något annat ålderdomligt.
Nej, han var något helt annat i sina döskalleringar och bling-bling-kedjor med strass-stenar som blixtrade i solskenet.
Han var helt enkelt "färdigpimpad". Det kommer JAG aldrig att bli.

***************************

Bling-bling är förresten hip-hop-slang för juveler och andra uppsendeväckande accessoarer.
Ursprunget till ordet sägs vara det imaginära ljudet då ljus träffar en diamant. För er som inte visste det.
Själv kommer jag snart att kunna ge ut ett tonårslexikon.

Det pågår en del spelande i vår familj. Inte bara på piano, bas och gitarr.
Vi som vet med oss att vi inte klarar av att hålla oss på mattan om vi går på trav, vi låter bli spel. Dit hör definitivt undertecknad. Jag är helt säker på att jag skulle kunna bli en sån som spelar bort hus och hem om jag fick tillräckligt med adrenalinpåslag.

Min man och son är mer taktiskt kalla. Spelar på säkrare odds och gamblar inte så mycket. Å andra sidan ger det ju inte alltid önskat utfall det heller. Som när min son satte pengar på att Modo skulle vinna mot Björklöven igår.

För ett tag sedan hittade min son ett kanonodds. Det gav extremt bra med pengar om Linköping skulle vinna Elitserien. Det var ett så bra odds att min man bestämde sig för att satsa på Linköping som seriesegrare. Inte som SM-guldvinnare, utan som grundseriesegrare.
"Sen är det bara att hoppas att de inte möter Skellefteå i någon avgörande match i slutet, för då blir det kris" sa han innan han kollade spelprogrammet.

Gissa vilka som möts i den allra sista omgången av Elitserien? Naturligtvis.
Den 28 februari spelar Skellefteå AIK hemma mot Linköping. Tänk er det diaboliska scenariot. Det kan vara matchen när Linköping kan spela bort Skellefteå från slutspel. Det kan vara matchen när Linköping spelar ner Skellefteå till Allsvenskt kval. Och där sitter min man med sitt spel och vet att just detta faktum, en Linköpingsvinst, kan ge honom en hel del pengar.
Men det kan å andra sidan vara matchen då Skellefteå AIK spelar bort 30 000 kronor för familjen Lundqvist. Och gissa vad det gör för familjelyckan?

Personligen kommer jag inte att ha några problem med att se exleksingen Niklas Persson ( som numera spelar i Linköping) förpassa Skellefteå till allsvenskt kval mot att jag får en Thailandsresa med familjen. Men det ska onekligen bli intressant att bevaka det psykologiska experimentet, där min man kommer att våndas något kopiöst.
Jag antar att min man ser matchen i Skellefteå isstadion. Vi ska definitivt inte se den ihop. DET kan få oanade konsekvenser.

Det är rent fantastiskt vad man kan uppbåda intresse för helt fantastiskt ointressanta saker ibland. I ren desperation efter ett OS-guld såg jag segling i morse. Jag har seglat en del själv, men i mina ögon är segling på TV lika tråkigt som velodromcykling. Eller taekwondo. Jag tror att till och med konstsim ger mig mer tillfredsställelse.
Det goda med seglingen var i alla fall att även om "vi" tampades om ett OS-guld så fick jag ingen hjärtklappning alls. None. Pulsen låg helt stabil.

Men så blev det bordtennis med Jörgen Persson och även om jag förr i världen tittade mycket även på det, så fick jag idag helt nya insikter. Inte bara att reglerna är ändrade.
Jag konstaterar att pingis måste vara världens mest nervkittlande sport. Det finns ju inte ett enda moment där man som åskådare kan slappna av! När åttondelsfinalen gick kunde jag inte ens sitta i soffan med sonen. Nä, jag satt i köket och såg "lite på håll" så att det liksom inte skulle "kännas lika viktigt".
Fast det hjälpte knappt det heller.

Vilken match det blev sen. Jag var ett vrak när den slutade. Jag fick nästan panikångest av all hjärtklappning. Och då såg jag inte ens alla bollar, jag lyssnade bara, med förbundna ögon, på sonens vrål. Min nya blodtrycksmedicin som gjort mig till en sävlig varelse hela sommaren tycktes plötsligt inte ha någon effekt alls.

Jag brukar undvika skräckfilmer och thrillers av just den anledningen att jag inte klarar av obehaget av den där otäcka hjärtklappningen. Nu börjar jag fundera på om jag måste lägga av med OS också. Och hur fasen ska det gå med hockeyn i vinter? Kommer jag att behöva ångestdämpande inför kvalserien?

Nej, det blir till att köra mental träning hela vintern så man kan hålla nerverna i schack. Den saken är klar. Jag ska börja träna på det gradvis under Jörgen Perssons kvartsfinal.

Anton kom just hem från skolan. Ingen har väl missat vad vi har för väder just nu?
Det var definitivt fel dag för en cykelutflykt kan vi väl konstatera i efterhand.
Men lärarna i Nordmaling är hårdingar och lite regn har väl ingen dött av?

Hur som helst så gav man upp och cyklade tillbaka från Korptjärn nu efter timmar i hällande regn. Alla barn fick åka hem och byta kläder.
"Och Håknäsbarnen skulle få låna torra kläder av oss i Nordmaling" säger Anton innan han kastar sig in i duschen.
Lunch skulle de äta i klassrummet sen. Gissar att de är ganska möra.
Han var dock på väldigt strålande humör när han åkte tillbaka till skolan, efter att ha sett bilderna av översvämningarna på gatorna i Umeå, på vk.se.

"Hur kan det bli sådär i Umeå hela tiden?" undrade han.
"Tja, gatubrunnarna hinner inte ta undan vattnet helt enkelt" svarade jag.
"De kanske inte har råd att bygga tillräckligt med brunnar" säger han fundersamt.
"Nej, men det är ju sällan det regnar såhär" svarar jag.
"Mamma, det är ändå tur att vi bor i Nordmaling. Här är ju gatorna torra" funderar han.
"Det måste vara så att de har så många gator i Umeå att de inte har råd med brunnar till alla. Vilken tur att vi är lite fattigare och har lite mindre gator så att vi inte behöver ha sånna där översvämningar som i Umeå" säger han belåtet innan han drar på sig regnjackan och försvinner torr och varm tillbaka till skolan.

Jag har blivit gammelfaster. Eller något. Hur lät det?
Min brorson och hans sambo har fått ett litet knyte.
I och med det blev alltså brorsan farfar också. Smaka på det. Jag undrar om man får en light-kris av att plötsligt bli mormor eller farmor? Tänker man då att man måste sätta upp håret i knut och luta sig tillbaka i gungstolen? Livet ser ju inte riktigt ut så numera.
Jag har varken träffat farfarn eller farmorn än. Brorsan har ju oftast håret i hästsvans så han är kanske mer lämpad till knut än vad hans sambo är?

Hur som helst så känns det långt till Göteborg och brorsonens lilla familj just nu. Jag hoppas de har det sådär fantastiskt som man bara har det, de gånger i livet man just fått barn. Det är inte utan att jag saknar det just nu.
Oroa er inte. Jag saknar inte allt runt omkring. Bara just den där känslan av att ligga utmattad med en alldeles ny människa i famnen. Utanpå istället för inuti. Det är en häftig känsla.

Anton och klasskompisen N håller på att slå in böcker. Den obligatoriska första-skoldagen-sysslan. Det är en intressant dialog kring bordet. Där avhandlas allt från inslagningsteknik till klasskompisens genidrag i fjol att slå in matteboken i papperet från en chipspåse.
Jag undrar hur många böcker jag slagit in genom åren? Det känns som massor. Men nu försöker de klara sig själva och jobbar frenetiskt.

Anton: Kolla vad jag hittade! Batmanplast!
N: Coolt! Nu ska jag göra sådär snyggt som min mamma brukar göra.
Anton: Du verkar värsta ju proffset på det här. Jag är mer amatör kan man säga.
N: Ifjol slapp jag slå in två böcker, de var redan inslagna.
Anton: DET äger.
N: Men hur fick du din sådär bra??
Anton: Mamma, hjälpte mig nu med hörnet, hon är värsta proffset.
N: Jag ska i alla fall riva av allt papper från mina böcker när vi ska lämna in dem. Ingen annan ska slippa slå in som jag har fått jobba med det här!
Anton: Det bästa med att slå in hemma är i alla fall att man får vara i fred.
N: Ja, man slipper tjejerna i skolan.
Anton: Ja, tjejerna som ska "hjälpa till" hela tiden. Nu får man ju lugn och ro.

En timme senare är böckerna inslagna i allt från rosa Sportbladet till Batman-plast och prickigt presentpapper. Det är höst igen.

Hemma igen efter en hel-helg i Stockholm. Ja, det känns onekligen så, även om kroglivet lyst med sin frånvaro. Däremot har vi varit några vändor på IKEA och enligt min man är känslan efter en sådan dag värre än vilken baksmälla som helst.
Dottern är i alla fall installerad i sin nya lägenhet och visst känns det värre att flytta henne dit än till Umeå. Det är som långt med de där 62 milen just nu. Jag vet att det inte går någon nöd på henne. Särskilt som hon har en av mina bästa vänner fem minuters promenadväg från sin lägenhet. "Som extra föräldrar ungefär" som hon själv uttryckte det.

Dessutom har hon redan att väldigt stort kontaktnät där och telefonen har gått varm hela helgen. Det är många middagar bokade redan. På onsdag har hon upprop dessutom.

Efter kånkande av sängar, lådor, hyllor, garderober, matkassar och cykellås, så lämnade vi henne igår kväll och åkte i 62 mils ösregn hem. Idag fick jag en bild på hennes färdigfixade sovrum. Jag kände mig som hemma direkt, för jag känner igen hennes stil. Det är som att ha flyttat hennes flickrum en bit bara. Nu är det som hon vill ha det och det känns tryggt. Hon kommer att få en jättebra tid där.

Vi har skaffat hund. Kära vänner, jag lovar. Detta är det närmaste hund som någonsin kommer över tröskeln till mitt hus. Den är en så kallad Beanie Babie. En riktig sån där amerikansk företeelse med eget födelsedatum och namn och sånt. Min hund heter Cargo och fyller år dagen efter mig faktiskt. Vi tänker fira ihop för enkelhetens skull. Det skiljer ganska prick 44 år på oss.

Cargo är en present från en tvättäkta svensk-amerikanska som faktiskt är en av de trevligaste människor jag träffat på väldigt länge. Man skulle kunna säga att hon var själva essensen av det bästa med både Sverige och USA. Det är helt fantastiskt vad mycket energi en människa kan överföra på ett par timmar. Och det är faktiskt slående så mycket bättre man mår efter några riktiga gapskratt. Jag hoppas jag kan göra henne rättvisa i min text.

Alla pratar ju om hälsoeffekten av att ha hund och jag bestämde mig för att det är precis det jag ska ha min Cargo till. Jag tycker han vekar lämplig att ha med sig. Därför kommer även jag hädanefter att "gå ut med hunden". Han är blek och vit, lite sådär degig och kramgo i hullet och inte intresserad av att nafsa. Dessutom står det att han älskar choklad. Jag tror vi är tvillingsjälar.

Det pågår rensning på en massa olika fronter just nu. Pappa gör en insats på Julias bärbara dator.
Pappa: Jösses, du har nästan inget utrymme ledigt på din hårddisk Julia.
Julia: Nehepp.
Pappa: Du måste rensa. Har du mycket musik?
Julia: Antagligen.
Pappa: Du har väl något onödigt som du kan rensa bort?
Julia: Ja, en massa skolarbete.
Pappa: HAHA, du är skojig du.
Julia:(med iskallt tonfall) Jag var seriös pappa.

Pappa fortsätter att gå igenom datorn för att snabba upp den. Där finns det tydligen en hel del smått och gott. Eller snarare stort och gott.

Pappa: Meeeen, vad ÄR det här???
Julia: Det där är en TV-serie som jag ska se någon gång.
Pappa: Den tar gigantiskt med plats.
Julia: Hur kan den göra det? Det är bara 22 avsnitt.

Tja, visst är det märkligt? Att sånt som 22 TV-avsnitt kan ta en massa plats i ens liv också? Jag konstaterar att man spar alldeles för mycket. Av allt.

Vi har just hämtat hem Isa från flyget. Hon håller som bäst på att packa upp några veckors scoutpackning i ett redan överfyllt vardagsrum där Sofia samtidigt håller på att packa ner allt i flyttlådor inför Stockholmsflytten. Kaos? En aning.

Det känns som om hela vardagen just nu är en enda stor logistikövning för att få allt att flyta med släpvagnar, magasineringsutrymme, soptippstider och lägenhetstömning. Det blir en rockad för att få undan en del möbler här hemma, för att sedan flytta ur Sofias före detta lägenhet och ta in en del av de möblerna här istället. Det finns en poäng med att göra saker i rätt ordning faktiskt. Som vanligt har man alldeles för få dagar. På fredag går flyttlasset.

Vi bänkade oss framför TV:n idag jag och ungarna för att titta på Simon Sjödin som simmar i OS i Peking. Simon är en bekant till oss som vi träffar ibland i Stockholm och firat midsommar med. Nu skulle han simma 200 meter fjäril. I en sån där tajt, flashig simdräkt och inte i sånna där lediga bermudas som han har på bilden här bredvid.
Att han skulle gå vidare till semifinal var det ingen som trodde, men visst kan man hoppas. Däremot höll vi självklart tummarna för att han skulle få göra ett bra lopp och en bra tid.

Simon simmade bra i mina ögon. Han satte svenskt rekord och det måste väl betraktas som bra?
Därför blir jag lite betänksam när jag ser VK:s nyhetsnotis om Simon, en text från TT. Rubriken lyder ' Sjödin utslagen på 200 meter fjäril'
Den är helt korrekt, inget fel på den alls. Men när jag läser vidare i texten blir jag faktiskt lite beklämd. Så här står det.

' Simon Sjödin var långt från att gå vidare från måndagens försök på 200 meter fjärilsim. Svensken fick tiden 1.57,75 och var 1,26 sekunder från den 16:e plats som skulle ha gett en plats i semifinal.
Den amerikanske OS-kungen, Michael Phelps, tog ännu några simtag mot historieböckerna när han var snabbast i försöken på den olympiska rekordtiden 1.53,70.
Källa: TT'

Jodå, den är helt korrekt, men inte med ett enda ord nämner man att Simon faktiskt simmat snabbare än han någonsin gjort, snabbare än någon svensk någonsin gjort på den distansen. Man konstaterar att han blivit utslagen. Punkt. Skittråkigt tycker jag.

Vi har en massa idrottare som aldrig kommer att nå OS-finaler. Men nog borde man väl ändå kunna lyfta lite på hatten till dem som är där för att tävla och sätter personliga rekord, eller svenska rekord. Som verkligen gjort sitt yttersta när de nu fått chansen i OS.

Nä, visst kan vi sätta lite fokus på en bra prestation, ett svenskt rekord och inte bara gnälla på att det inte blev semifinal. Jag lyfter i alla fall på hatten för Simon och håller tummarna för att det ska gå riktigt bra i ryggsimmet.

Jag tror min 16-åring hade den mest intressanta övningskörningen någonsin igår. Julia var ute med sin pappa i vår 740 när polisen vinkade in henne i en kontroll. Det roliga är att polisen ju inte ser att det sitter en övningskörningsskylt på bilen i läge ett. Alltså bad han naturligtvis om att få se på körkortet. Och Julia har som bekant inget.
"Jag blev värsta stressad"

Men som sagt var så satt ju pappa bredvid och tog kommandot.
"Det går nog dåligt att visa körkort" hade min man svarat.
Sen hade han fått visa sitt körkort istället och alla övningskörningspapper. Allt var i sin ordning.
Dessutom fick de blåsa båda två. Inga överraskningar där heller.
Och Julia såg lite belåten ut över att ha fått blåsa redan innan hon har fått körkort. Det är mer än vad vissa av hennes körkortsinnehavande syskon har fått.
Jag har faktiskt bara fått blåsa två gånger under mina 27 körkortsår. Min man tre. Petter en, trots att han bara haft körkort i drygt ett år.

Och Julia, ja hon var mest lättad över att hon inte kört över polisen eller backat in i polisbilen när de skulle därifrån. Oroad helt i onödan, för hon kör riktigt bra numera.

Isa är på scoutläger i London. Det är inte utan att vi börjar sakna henne. Hennes syskon har suckat i flera dagar nu och undrat när hon kommer hem. Man skulle egentligen kunna tro att det inte skulle märkas så mycket i det här hushållet om vi var en man kort, men så är det ju naturligtvis inte.
'Det är nästan så man saknar hennes kommentarer' sa någon häromdagen.

Just sarkasmer är hon bra på. Den lilla ängeln kan vara ganska skoningslös och den vassa tungan i kombination med ett skarpt intellekt blir ett rent dödligt vokabulärt vapen mellan varven. Trots hårfärgen så är hon inte 'blond' som i den mindre smickrande utsagan att blondiner skulle vara korkade.

I julklapp fick hon en tröja av sin storebror. Den var verkligen köpt med tanke.
'Blond och smart' löd texten på tröjan. Han tyckte den passade utmärkt. Och Isa själv har varit väldigt belåten över den. Men säg någonting som inte kan vridas om i det här huset.
En eller två bokstäver gör hela skillnaden och en dag när det slank ut någon träffsäker kommentar såg hennes far tydligt vad det egentligen skulle stå på den där tröjan.

Med jackan som dolde delar av av texten fick tröjan den dagen en helt annan innebörd. Två bokstäver gjorde hela skillnaden.
Just det. Ond och smart. Själv tog hon det med ro. Hon vet att vi gillar henne.
På tisdag kommer hon hem, lillungen.

Jag har som sagt var barn som är ganska pratglada. Med lite självrannsakan inser jag att de brås på mig. Förmodligen.

Julia och jag sitter i köket. På TV visas något av alla dessa avsnitt av någon av alla dessa serier som jag inte kan hålla ordning på. Just här det en sekvens med en munk som tydligen har avlagt något tystnadslöfte.
Julia: Hur länge måste man vara tyst?
Jag: Vadå?
Julia: Om man blir munk alltså.
Jag: Jag vet inte. Jag vet inte ens om alla måste det.
Julia: Jamen vad är poängen med att vara tyst?
Jag: Det ger tid till eftertanke. För att komma närmare Gud. Reflektera.
Julia: Usch! Fatta vilken ångest JAG skulle få av att inte få prata!
Jag: Det förstår jag!
Julia: Fast egentligen inte för att inte för att inte få prata, men tänk vad jobbigt att bli tvungen att tänka så mycket.

Jag blir onekligen frestad av idén med tysthetslöfte. Jag menar, barnen har haft godislöften och läsklöften och sånt. Egentligen kanske man skulle motivera dem att vara tysta mellan varven? Att reflektera.

Den åttonde dagen, i den åttonde månaden, det åttonde året på tvåtusentalet. Det är en lyckans dag enligt kineserna. Därför har man valt att inviga OS just idag.

Men för mig kommer den här dagen för alltid att vara förknippad med vemod. Sorg. Den är här nu, den här dagen när jag ska ta adjö av en kär vän. En i min egen ålder. Med barn i mina barns åldrar. Med nära släktingar och vänner, precis som jag. En som fick lämna jorden hastigt och alldeles för tidigt.
Jag varit ut och plockat den blomma jag ska skicka med på färden. Inget märkvärdigt. Bara alldeles vanlig. Precis som min vän ville ha det.
Men det var med tunga steg jag gick. Och det kommer många tunga under dagen, för många människor.

Jag fick ett sms i morse.
"Det måste ha varit en lång färd för barnen fram till idag. Tankarna gick till dem hela tiden igår kväll innan sänggåendet. Jag sa att det var nog många som låg i tankar. Inför det som kommer, inför det som har varit"

Precis så är det nog. Många sörjer. Men tyngst är det nog för barnen. För barn som förlorar en förälder blir livet sig ännu mindre likt framöver.

12-åringen sitter och drömmer vid frukosten
'Mamma, idag skulle man äta hamburgare på restaurang. Åh vad gott det skulle vara'
'Du har inte ens ätit frukost men sitter redan och funderar på vad du skulle vilja äta till middag? säger jag bestört.
'Ja?' säger sonen oförstående.
'Alltså, hur kan du ens vara sugen på pommes frites den här tiden?'
'Jag blir aldrig less på pommes frites' svarar 12-åringen tvärsäkert och får medhåll av sin storebror.
'Jag fattar inte pappa som blev less på restaurangmat när han fick äta det varje dag. Det skulle aldrig hända mig' säger 19-åringen.
'Om jag skulle äta något jag tyckte var jätte-jättegott varje dag så skulle jag möjligen kunna tycka att det var lite mindre jättegott efter några veckor men jag skulle aldrig kunna bli less på det' fortsätter han.

Ha! Ni är inte 45 år tänker jag. Jag är frestad att servera samma middag i fem veckor. Det måste väl finnas ett sätt att 'bota' den där fablessen för onyttig mat?
För dottern som just nu är i England på scoutläger verkar det räcka med en sådär två veckor. Jag fick ett sms av min syster som också är där. Det löd:

'Allt är bra med oss alla. Regn varje dag knäcker inte 25 vikingar ;) Efter dieten på chips och tårta morgon, middag, kväll är det risk för kraftig efterfrågan på grovt bröd, varm husmanskost och grönsaker. Förbered er!'

Jag förbereder oss gärna. 12-åringen däremot bleknade när jag läste högt.

När man har storasystrar får man förmodligen lära sig ett och annat. Som lillebror får man insyn i den där kvinnliga världen. Ibland alldeles ofrivilligt och alldeles för tidigt. I alla fall om jag fick bestämma. Saker som får hans ännu ej tonåriga kompisar att höja på ögonbrynen passerar inte ens med en axelryckning i Antons värld. Det är fullt tydligt hans vardag.
Som en dag när telefonen ringer. Innan jag hinner lyfta luren hör jag Anton svara, världsvant och ledigt.
"Nej, hon håller på och rakar benen just nu, men hon ringer upp dig så fort hon är klar med det"

Det lät som att storasyster rakar benen två gånger om dagen. Ungefär som en tandborstning. Jag som aldrig har rakat ett endaste litet ben, har jag mest lust att skrika över utvecklingen.

När jag skulle hänga tvätten igår var maskinen inte klar innan jag skulle skjutsa till stan Så jag sa åt Petter att ta ur maskinen, hänga ut tvätten och slänga in den andra påsen som var sorterad och klar och stod bredvid tvättmaskinen. Väninnan såg lite tveksam ut.
En timme senare ringer min son på min mobil.
"Du morsan, ska verkligen det där in i samma maskin" undrar han.
"Ja, alltihop. Det som stod i kassen vid tvättmaskinen. 40 grader"
"Men det är både vit och svart tvätt i den" fortsätter han.
"Jo, men det är hon som har sorterat den, hon sa att allt skulle in tillsammans" säger jag och tänker att jävlars, nu har en av tvättens gyllene regler definitivt naggats lite i kanten.
"Jag trodde aldrig att man fick tvätta svart med vitt sådär" säger han följdriktigt.
"Jo men det där är nog inget som färgar, släng in det där du" säger jag och har lust att tillägga "men gör aldrig det med vår tvätt!!"
Jag ser för min inre syn hur alla LN91:s och IFK Rundviks blå overaller hädanefter samsas med min benvita bomullströja i en snurrande trumma. Där allt antar samma ton på färgskalan när det är klart.

Alltså. Regeländringar av den där typen kan få katastrofala följder och jag har så här långt varit extremt nöjd med att mina barn tvättar även min tvätt mellan varven. Men inte vill jag ha mina vita tröjor blå-tonade. Det är liksom överkursen i tvättlära, det där om vilka vita man kan tvätta med vilka svarta. Vi har inte hunnit dit än. Nu är det fullt tydligt aktualiserat.

Väninnan är imponerad över att sonen tänker själv och ifrågasatte tvätten. Ännu mer höjer hon på ögonbrynen när vi kommer hem och ska hämta den. Då har sonen tvättat och hängt båda maskinerna, som dessutom har hunnit torka i blåsten, och lagt ner den i hennes kassar.
Jag undrar om han insåg själv exakt hur många pluspoäng han plockade på mammas kompis den här dagen. Många.

I morse åkte lillebror och hans familj tillbaka till Göteborg. Det innebär att de senaste 18 dagarnas samvaro med 12 personer i hushållet ( eller fler beroende på kompisar och så vidare) är över och att livet ska återgå till det normala. Min man har börjat jobba igen efter nästan åtta veckors ledighet. Fotbollsfestivalens hektiska dagar är över. Det är småkallt i luften.

Det kändes som om sommaren plötsligt tog slut. Alla tecken pekade liksom på det. Som kronan på verket är det extra lugnt i huset eftersom Isa är på läger i England, Sofia jobbar i Umeå och Petter sover borta. Kvar i huset är två snarkande barn och jag. Och det kändes rent av ödsligt tomt.

Jag blev aningen rastlös och drabbades av lite sån där vemods-ångest. Blä.
Själv ska jag agera chaufför åt en väninna till NUS och se lite folk. Har just varit och hämtat och slängt i några påsar tvätt åt en kompis vars tvättmaskin behagat ge upp i sommarvärmen. Inga stordåd, men alldeles lagom för att man ska känna att det blev lite vardag i alla fall.

Nu försöker jag intala mig själv att det är trevligt med höst. Att det är bra med rutiner. Att det finns en tjusning med årstidsväxlingar. Ja, allt sånt där blaj som man ska trycka in i skallen när man tänker positivt.
Det enda som riktigt lyfte mig idag var när Leksands säsongskortserbjudande landade i postlådan. Den kommande säsongen. Kvalserien. Det är cipramil för en själ som jag det.

Jag är helt slut. Dessutom börjar min röst ge vika efter tre dagars fotbollsfestival. Det tar på krafterna att stå i klacken!
Men nu är det oåterkalleligen slut. IFK:s P 12 åkte ut efter förlängning, i matchens sista spark, snett före klockan 19 ikväll. Surt. Men man kan inte klaga på spänningen i alla fall.

Fast jag blir farligt aggressiv i sånna här matcher. Jag får uppbringa all min vuxenhet (som jag har undanstoppad någonstans) för att inte skrika en massa otäcka saker. Den norska tränaren i laget vi åkte ut mot hade jag utan minsta betänklighet kunnat knyckla ihop till en liten hög. Han irriterade mig redan innan match och det blev ju inte bättre av att vi förlorade. ÅH, jag hatar verkligen att förlora.

Ska man se något positivt i det är det i alla fall skönt att få sovmorgon i morgon. Jag ska sova till i morgon eftermiddag! Anton ville att lagkamraten N skulle få sova över här för att som han sa " vi måste smälta den här tunga förlusten så att vi kan komma över den".
Det var ett helt nytt sätt att argumentera för översovningn.
Annars tycker jag nog att det verkar gå rätt bra att komma över förlusten. Pojkarna verkar synnerligen glada igen och har fortsatt fotbollsdagen med att belägra vårt vardagsrum. Gissa vad de spelar på Xboxen? Just det.

Umeå fotbollsfestival är en orgie i logistik. Vissa år har vi haft en sådär fyra olika lag till våra barn och att få ihop deras matchtider på arenor spridda över hela stan är en strategiövning värdig ett smärre världskrig.
Därför kändes det väldigt lugnt igår när vi bara hade två barn att passa. Vår egen 12-åring och ett extrabarn. Visserligen kom det till tre av sonens lagkompisar i IFK Rundvik, N, P och L men det var ju lugnt, de spelar ju åtminstone i samma lag tänkte jag.

Det började redan i hallen hemma. Anton var på ett strålande humör och sjöng trots att klockan var halv sju på morgonen.
'Du ser mamma, jag kan faktiskt ta ansvar' upprepade han som ett mantra.
Eftersom laget skulle till Lazerdome senare på dagen frågade jag vad han skulle ha för ombytesskor. Det här var alltså när vi står klara i hallen kvart över sju denna torsdagmorgon och han just håller på att avsluta knytningen av sina fotbollsskor.
'Jag tar foppa' svarar han.

Vi traskar ut till bilen ungefär trettio sekunder senare, jag, sonen och extrabarnet. Vi hämtar upp N och beger oss till Lögdeå för att plocka upp P och L. På E4:an ställer jag kontrollfrågan, sådär för säkerhets skull.
'Och alla har extraskor med sig?'
Näe, det har förstås ingen. Inte Anton som blev påmind trettio sekunder innan bilresan. Inte hans kompis N heller, som trodde man kunde ha fotbollsskor inne på Lazerdome.
Nåja, så långt ingen panik, vi hinner hämta dem efter att vi plockat upp Lögdeå-pojkarna för vi har garderat med en viss tidsmarginal, tänker jag.

När vi har plockat upp P och L och är på väg ut från Lögdeå ställer min man kontrollfrågan igen.
'Och alla har extraskor till Lazerdome?'
Näe, det har inte alla förstås, så vi kör tillbaka till P:s hus och han springer in och hämtar sina. Där krympte några minuters ställtid. Sen tillbaka in i Nordmaling och hämta sonens och N:s skor. Där gick några minuter till.

Så vi stressar in till stan och slänger av pojkarna vid Nydala och sen vidare ner till Dragon för nästa matchsamling. Vi ser lite av IFK Rundviks P14 innan vi hastar tillbaka upp till Nydala och ser pojkarna spöa Umeå IK Elit vilket gör de fyra redan uppsluppna gossarna ännu yrare.
Samlingen efter match är ett lyckokaos, men vi lyckas samla in alla jackor, tröjor, skor och väskor. Ja och pojkar, förstås. Och P har med sig både jacka och skor.

Så åker vi ner på stan och ser extrabarnets match innan vi lämnar killarna för lunch och Lazerdome. Själva åker vi och lunchar med extrabarnet och letar upp en adress där hon vill träffa en kompis som är i stan. Efter en snabb shoppingtur åker vi tillbaka till Lazerdome och plockar upp killarna, som otroligt nog är klara och snabbt hoppar in i bilen när vi kommer. Bra, eftersom vi har lite bråttom hem. 14-åringen ska till England på läger samma kväll och jag har lovat att se över packningen.

På väg hem ringer mobilen. Det är lagledaren som står i Umeå centrum utan bilnycklar och plånbok. De låg nämligen i L:s väska på Lazerdome.
'Ojdå, javisstja' säger killarna obekymrat.
Vi sneddar förbi Ålidhem för att hämta upp extrabarnet och är just på väg ner till stan när P bleknar.
'Ojdå, jag glömde nog min väska på Nydala i morse'
'Vad hade du i den då?'
'Pengar och sånt. Och kläder.

Shit. Vi girar runt, åker till Nydala, ringer lagledaren som står utanför Lazerdome och väntar och berättar att vi blir en kvart sena. P springer till plan Nydala 5 och är tillbaka tio minuter senare med en klubba i munnen.
'Du hittade väskan och pengarna var kvar ser jag' säger jag.
'Ja, och det var ingen kö vid godiset' svarar han glatt.

Så åker vi ner med bilnycklar och plånbok till lagledaren på stan och sedan fortsätter vi hem mot Nordmaling. I Hörnefors stannar vi och tankar. När vi ska åka därifrån vrålar barnen i baksätet.
'Kör inte! P och L är inte här'
'Nähä, och var är de då??'
'P var skitnödig'
'Ja och L ville köpa godis'.

En stund senare är alla inne i bilen och vi åker vidare mot Nordmaling och Lögdeå. Jag ber dem plocka ihop sina respektive jackor så att de är klara när vi ska släppa av dem.
'Va?? Kolla här, vi har K:s jacka i bilen också'
'Ja, hur kom den hit. Vi ringer och säger att vi kommer förbi med den' säger gossarna som alla är oförstående över fenomenet att lagkamratens jacka har hamnat i vår bil.
Väl i Lögdeå släpper vi av L och P.
P vinkar glatt när han går mot sitt hus, med famnen full av jackor, tröjor och skor. Efter fem meter har han tappat ena benskyddet på gatan och fortsätter obekymrat mot sitt hus. Vi ropar åt honom att han har tappat benskyddet och han ser förvirrad ut innan han skiner upp och plockar upp benskyddet och vinkar igen.

Efter att ha åkt hem till K och lämnat hans jacka säger jag till N att han kan lämna sin matchtröja i bilen.
'Jag ska ändå tvätta Antons och extrabarnets matchkläder så jag kan tvätta dina också. Du får dem rena senare ikväll' säger jag.
'Åh, tack ' säger han följt av ett
'Men det här är inte min tröja??'
'Men vems i hela friden är det då?' undrar jag.
'Det är P:s. Han nog tagit hem fel tröja'

Nöjdast med det är nog Anton som plötsligt framstår som pedanten själv trots att han glömde skor.
'Där ser du mamma, det finns flera som till och med är värre än jag' säger han belåtet.
Jag konstaterar att ibland verkar det vara enklare att ha ordning på en loppcirkus än IFK Rundviks P 12. Men roligt har de i alla fall.