Ännu en chock. Jag är ensam hemma ikväll! Jag är ensam till middag till och med. Anton är på paradisbadet, Isa på kalas, Julia på bio i stan och Petter hos (antar jag) flickvän i stan. Käre maken står i cafeterian i Norrskenshallen. Jag är alltså helt fri att äta vad jag vill, göra vad jag vill, ja eller åtminstone se på vilka TV-kanaler jag vill.

Jag fick för mig att jag skulle äta bruna bönor. Isa föreslog det eftersom hon tyckte det var lika bra att jag åt något som ingen annan vill ha om jag nu skulle vara ensam. Dessvärre ids jag inte ens ta bilen till affären, så jag tänker livnära mig på fil. Ja eller möjligen några varma mackor. Eller kanske jag hittar några räkor i frysen till min man kommer hem?

Jag har i alla fall släpat in strykbrädan i vardagsrummet och tänkte försöka få upp gardiner i kök och varagsrum. Vi har varit utan en vecka nu! Samtidigt tittar jag på Växjö-Troja/Ljungby i hockeyallsvenskan och försöker hålla koll på hur det går för Peter Öberg i Västerås mot Björklöven. Ja förutom att se om Leksand ska dänga till Daniel Johanssons Mariestad ordentligt den här gången.

Jag får nog tiden att gå tror jag.

Sonen har bortamatch i Östersund idag. Från det han klev upp i morse har han gått runt, runt , runt. Ett säkert tecken på att han är laddad. Jag känner nämligen igen mig själv.
Vi funkar ofta ganska lika jag och han. Alltså vet jag vad jag kan säga och inte säga när det är matchdag. Jag vet att det inte är ide att be honom göra vissa saker, just för att jag själv skulle bli totalt galen om någon bad mig göra samma saker när man är i det där laddade tillståndet.

Så jag biter ihop när hans fotsteg runt, runt, runt i huset håller på att irritera mig till vansinne, där jag sitter och skriver.
Jag ber honom inte sluta när han spelar piano två meter från mig.
Jag ber honom inte hålla käften när han går omkring och sjunger för sig själv.
Jag låtsas inte om att det snart är en gång upptrampad på våra laminatgolv efter hans gångrutt, runt, runt, runt.

Kort sagt, jag håller mig så undan så gott jag kan på den yta vi delar. Den är nämligen högexplosiv.
Men jag räknar minuterna till laget har samling och jag äntligen kan skjutsa honom till spelarbussen.

Jag var och träffade en massa bebisar igår. Om jag blev sugen? Inte ett dugg.
De var verkligen jättesöta och gosiga hela bunten, men aldrig i livet att jag skulle vilja ta hem en själv.
Jag är verkligen klar med den biten av mitt liv känner jag.
Det är rätt skönt att inte gå omkring och längta efter fler barn, som en del av mina väninnor gör.
Jag är mentalt steril.

Anton och hans kompis Noel lagar mat. Noel steker korv och Anton kokar makaroner.
När maten är klar slår de sig ner vid bordet och börjar äta.
"Noel och jag, vi är bra på att laga mat. Seriöst, vi borde bli kockar" säger Anton.
"Vet du hur sjukt gott det här blev"

Möjligen är det så att stekt korv och makaroner kommer att serveras på inne-restaurangerna när de här gossarna blir vuxna.
Undrar hur många stjärnor man kan få för falukorv i Guide Michelin.

Familjen har hamnat i en tunnbrödsmani. Alla utom jag. Nu har det gått så långt att maken har flyttat ner tunnbrödskartongen ( andra sortering från Lövångers bröd) till källaren för att ingen ska orka gå ner och hämta. Men Isa ids uppenbarligen.

Isa: Tunnbröd är egentligen sjukt underskattat (hon kommer bärande på en hel hög)
Pappa: Skojar du. Förstår du varför jag inte kan ha kartongen i köket?
Isa: Tunnbröd med ost.
Pappa: Tunnbröd med en god ädelost och så värmer man den i micron?.
Julia: Det är som att äta knäckebröd i bastun, det är?ohhh?

Man lär sig något nytt varje dag. Äter era barn också knäckebröd i bastun?

Isa har fått hem en träningsdagbok från skolan, där man fyller i hur mycket man rör sig. Det är bra, för saker är ibland inte riktigt som man tror. Eller som Isa själv sa "jag rör mig egentligen ganska mycket"

Det klagas mycket på att barn idag rör sig för lite. Som alltid rannsakar man sig själv som förälder. Morsan sa någon gång att "Anton ligger ju mest framför TV:n." Jag funderade på det där, innan jag insåg att det hon ser av honom är glappet mellan när han kommer från skolan vid 16-tiden och innan han åker på träning vid 17-tiden. Och ja, då ligger han ofta framför TV:n. Den där halvtimmen innan träning.
Hon hade inte heller tänkt på att det kanske är just då hon ser honom.

Han tränar handboll måndag och torsdag, hockey tisdag, onsdag och ofta söndag. Då tillkommer förstås matcher i hockeyn varje vecka, handbollen någon gång i månaden, idrott på skolan och simhallsbesök och innebandy när han hinner.

Igår var han i Sikeå och spelade handboll hela dagen. Han kom hem kvart över tre, kastade i sig mat och bönade och bad att jag skulle skjutsa ner honom och kompisen på friåkningen för "det känns som det är HUR länge som helst sen jag fick åka skridskor". Visst, hela TVÅ dagar tänkte jag, men de fick åka ner och åkte några timmar.
Idag skjutsade vi ner kompisen till hockeymatch, men Anton fick inte spela idag, så han åkte till slalombacken istället.
Om han sen ligger framför TV:n när han kommer hem ikväll, det kan jag köpa.

Julen är för kort. På tok för kort. Och just därför tycker jag att devisen "julen vara fram till påska’ är något man kan försvara sig med när man inte vill plocka bort julpyntet. Tyvärr delar inte resten av familjen min uppfattning.
Så i helgen har jag tagit mig i kragen och börjat fylla lådor. Det här är vardagsrummets och hallens julpynt.

Men helt effektivt blir det ju inte eftersom vi dels har några extrabarn i helgen och jag var iväg på 40-årskalas igår eftermiddag.
Dessutom hade jag bjudit främmande till lördag kväll, utan en tanke på att vardagsrummet möjligen kunde vara belamrat med lådor. Det fanns heller inte i min sinnesvärld just då att vi inte skulle ha gardiner i kök eller vardagsrum. Och försök själva springa framför TV:n med gardiner under Skellefteå-Rögle. Det måste vara som att passera ett minfält i krig.

Så idag ska jag försöka putsa fönster och hänga upp gardiner. Ingen kommer nämligen att skrika för att jag springer fram och tillbaka framför TV:n.
Ungarna är i skidbacken med maken och storsonen är på väg till Piteå för bortamatch med hockeyn.
Till storslalomlopp och skidsprint och långlopp ska jag stryka gardiner och känna mig harmonisk!

Hämtpizza och så Leksand-Mora på TV. Kan fredagkvällen bli bättre?
Jo, det kunde den. Leksands nyförvärv på backsidan gör mig nästan salig av lycka.
Nu vill jag bara se en Leksandsvinst också!

Pizzabeställningen var dagens händelse.

Pappa: Vilka vill ha Margerita?
14-åringen: Jag!
Jag: Ska DU ha det? Skulle inte du ha oxfilépizza?
14-åringen: Jaha, jag trodde ni skulle bjuda på drink.

Hon är rapp, den där lilla.

Idag fyller Månstret 8 år. Månstret, det är min systerson Måns som lite kärleksfullt blev omdöpt till det av sina storkusiner. Alltså skulle vi åka på kalas ikväll tänkte vi. Men som alltid dyker det upp det här oförutsedda som man egentligen borde ha koll på.

Lillsonen spelar ju hockey och hans kompis som nyss flyttat till Sverige ville så gärna börja spela hockey också. En utrustning gick ju fort att plocka ihop ur vårt källarförråd ( skridskor fixades på ishallen) men det följer ju med så mycket annat om man ska ha barnen i en idrottsförening.
Bland annat ska föräldrarna stå i cafeterian några gånger per termin.
Och hur lätt är det att stå i en kassa och servera, svara på frågor, redovisa pengar och sånt om man just har flyttat till Sverige och inte lärt sig svenska så man känner sig säker? I synnerhet som man står där ensam under vardagkvällarna. Och man ställer inte gärna en 12-åring ensam där.

Men ska nu pojken spela hockey och komma in i vår svenska kultur bland sina kompisar, så måste någon ta hans pass i cafeterian. Annars får han inte spela.
Så vi har tagit några av hans pass och i kväll var det dags igen. På Månstrets födelsedag. Dessutom jobbar min man sent och kommer hem först efter att cafeterian skulle ha öppnat.

Det är då de dyker upp ibland. Änglarna. Idag i form av en postchef i Umeå som också tillbringar kopiöst mycket tid med ideellt arbete, men som ändå tycks ha tid att måna om andras barn. Ja vuxna också för den delen.

Jag fick ett sms idag med innebörden
"Jag tar hans pass i cafeterian ikväll. Åk på kalas med familjen"
Åh, vad glad jag blev. Och vad härligt det är att det finns människor runt omkring en som tänker på andra än sig själva.

Så nu åker vi till Månstret och äter tårta tack vare Ängeln Malin.

Som regel brukar man mest vara irriterad för alla saker man inte har gjort.
Idag fick jag en helt ny insikt. Jag har nämligen fått tänka tvärtom.
Jag är enormt glad över något som jag INTE har gjort.
Jag är dessutom glad över en del förändringar som har skett i familjen om man ser tillbaka på hur det var för exakt ett år sedan den här tiden.
Livet är fullt av mariga val. Då är det skönt att man känner att man valt rätt ibland.