Hä gå inte och förklar för en som inte begrip

Av , , Bli först att kommentera 0

Sitter och slötittar på Skellefteå-Linköping som inte betyder ett jäkla dugg för mig, eftersom klantiga Linköping lyckades förlora en sådär fem matcher i rad i slutet av serien och därmed missunnade min man 30 000 spänn. Det var vad han hade fått om LHC hade tagit ett fåtal poäng till och vunnit serien.

Det mest roande så här långt var emellertid intervjun med Skellefteåtränaren Särkijärvi i periodpaus.
Reportern: Ni tappade en 2-1-ledning i den andra perioden Varför det?
Särkijärvi: Vi spelade nonchalant, slarvigt och var ofokuserade.
Reportern: Vad har ni pratat om i paus?
Särkijärvi: Precis det.

Haha, det krävs mer list än så när man träffar en tränare som inte är så himla intresserad av att synas och höras. Det påminner mig om Ingemar Stenmarks klassiker Hä gå int å förklar för en som int begrip.

Bli först att kommentera

Min Top Model

Av , , Bli först att kommentera 0

Min äldsta dotter ringde idag. Hon har sökt ett jobb tillsammans med 70 andra och blivit utplockad till intervju som en av tio. Efter den intervjun blev hon tillfrågad om jobbet och hade nu varit på en slutintervju med de personer som berörs för att se om det liksom "klickade" mellan dem, eftersom de ska jobba nära inpå varandra.

Hon var strålande glad.
"Det känns som jag gått vidare i Top Model"

På min tid kändes sånt som om man hade vunnit SM-Guld eller nåt.

Bli först att kommentera

Barn som kan fara….typ illa.

Av , , 2 kommentarer 0

Morgnarna kan vara ett rent världskrig hos oss. Ingen är särskilt social efter uppstigning, men det finns ju en del som är värre än andra. 14-åringen har ett extremt dåligt morgonhumör och minsta lilla sak som går snett kan förorsaka en katastrof. Det innebär per automatik att vi har ett glatt barn också, för det finns inget som kan göra ett syskon på bättre humör än ett syskon på dåligt humör. Tro mig.

I morse gick Isa bärsärk för att hennes gympakasse var borta. Själv klev jag upp med ett leende på läpparna och såg fram emot Leksand-Malmö ikväll på TV.
Ändå lyckades Anton gå oss båda på nerverna.

Ett barn som ser ut såhär till frukost, i den tröjan, tar en risk nu inför kvalserien.
Barn har blivit arvlösa för mindre saker än så.

Tröjan har min man förresten fått, men aldrig vågat använda. Den kom i ett brev med posten från MIN ‘kompis’ Thom i Södertälje (om jag någonsin mer ska kalla honom det)
Välkommen till kvalserien Tälje! Rättvisa skall skipas.

2 kommentarer

Helikopterperspektiv

Av , , Bli först att kommentera 0

Den kommer ur ingenstans och nåra minuter senare är den på väg någon annanstans. Lika plötsligt som den kom är den borta. Lika öronbedövande som när den kom, blir tystnaden efteråt.

Jag hamnade mitt i en snöstorm igår. Ja, eller det kändes i alla fall så. Jag stod väldigt nära en helikopter som landade på vägen för att hämta upp en allvarligt skadad man efter en trafikolycka. Jag är helt fascinerad av de där maskinerna, och inte minst piloterna, som landar på nästan vilken pytteyta som helst. Det är något nästan magiskt att stå i närheten och känna av de enorma krafterna bara i vinddraget.

När man står där och ser hur effektivt räddningsinsatserna vid en trafikolycka fungerar på plats, så känns det bra att bo i Sverige. Det tog inte många minuter att landa, plocka upp patient, lasta och sen landa på NUS.

Däremot pratade jag med en del personal som var oerhört irriterade på att vissa av mina mediakollegor nästan kliver in i bilvraket med sin kamera, där en svårt skadad människa sitter fastklämd. Jag kan inte annat än hålla med. Dagens teknik gör (och har gjort ganska länge faktiskt) att vi har objektiv som gör att vi inte måste stå precis mitt i händelsen.

Själv funderade jag mest på vad de här journalisterna tänkte. Om de var så inne i jobbet och fixen över att få sina närbilder att de glömmer bort att de har med människor att göra?
Jag är inte säker på att de reflekterade över det, ens när personal mycket korrekt bad dem gå en bit bort. Ibland kanske det inte skadar att se sig själv utifrån. Eller uppifrån.

Bli först att kommentera

Kalla

Av , , Bli först att kommentera 0

Fördelen med mitt liv är att jag kan äta lunch framför TV:n vilken tid jag vill. Extra bra är det under OS och VM. Alltså planerade jag spagettilådan till stafetten i skid-VM.

Vilken tjej hon är Charlotte Kalla! Och vilken stafett det blev. Skidåkning kan faktiskt mäta sig med hockey ibland. Dagens lopp går nog till historien som ett av de mer spännande jag har sett. Helt otroliga omkastningar på sista kilometrarna.
Nu ska jag bara försöka vara glad åt bronset och inte sura över att hon var SÅ nära silver.
Jag är definitivt gladare än Norges 18-åring som åkte in som fjärde kvinna efter slutsträckan.Stackaren står fortfarande och gråter i målfållan.

Det blir nog en ny trevlig stafettlunch i morgon hoppas jag.

Bli först att kommentera

Rörelse-rörelser

Av , , Bli först att kommentera 0

Anton kom hem från skolan tidigt idag, som vanligt på onsdagar. Eftersom hockeyträningen var flyttad till i morgon var han plötsligt helt träningsfri en dag. Skönt kan man ju tänka sig.
Men inte då.
Jag: Vad skönt att du är helt ledig ikväll.
Anton: Jag har ju hockey.
Jag: Den var väl flyttad till i morgon? Du är helt ledig idag väl?
Anton: Åh nej! Vad tråkigt!
Jag: Men det kan väl vara skönt?
Anton: Astråkigt! Jag vill ju röra mig!
Jag: Skidbacken är ju i och för sig öppen ikväll.
Anton: Ååååhh, TACK mamma! Du har just räddat mig från en astråkig kväll.

Sen dess har han legat framför TV:n och NHL- 09 i väntan på att få röra på sig. På riktigt alltså.
Till rörelse räknas tydligen inte att springa ner till tvättstugan, hämta lök i matkällaren och andra lämpliga övningar.

Bli först att kommentera

Morfar

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag är det 15 år sedan min morfar dog. Jag var höggravid med Isa och trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna bli glad igen. Sorgen var så svart och tung, så kompakt och ogenomtränglig. Jag var så oförberedd på känslan.
Det kom så helt oväntat och plötsligt den där morgonen när läkaren ringde från NUS. Jag hade ju pratat med morfar kvällen innan, det sista jag gjorde innan jag gick och la mig.
Vi skulle in och hälsa på nästa dag och sen skulle han hem om några dagar.

Han klagade över illamående, men sjuksyster hade sagt att det nog var penicillinet.
Jag sa till min man att jag hoppades att det inte plötsligt var fel på hjärtat, för jag minns att han klagat över illamående innan sina två infarkter, flera år tidigare.
Åtta timmar senare dog han i en hjärtinfarkt. Allt gick så snabbt. Det fanns inget att göra.

Av alla telefonsamtal man minns så är det där ett som etsat sig fast i minnet. Doktorns samtal om att hon måste få tag i min mamma. Jag stod ute på garageinfarten och väntade på mamma och lilla mormor som var på väg till mig den morgonen. Det var strålande sol och gnistrande snö. Jag tog mamma åt sidan och viskade åt henne att gå in och ringa ortopeden snabbt. Sen berättade jag för mormor att morfar nog inte mådde så bra.
Ingen av oss visste ju då att han redan varit död i tre timmar.
Jag glömmer aldrig mormors oroliga kommentar.
‘Bara han inte har fått lunginflammation’.
Det var det värsta hon kunde tänka sig just då. Och där stod jag med illamåendet som sköljde över mig och önskade honom just en lunginflammation. Inte det där oåterkalleliga.

För min lilla mormor blev livet sig aldrig likt mer. Det blev det väl aldrig för någon av oss, men för henne var det fruktansvärt. Nu finns inte heller hon mer. Jag hoppas de har det bra tillsammans där de är nu.

Bli först att kommentera

Misstrodd

Av , , 1 kommentar 0

Idag hade högstadiet friluftsdag. Isa skulle till Ålidberget och åka skidor.
I den värsta trängseln i morse i hallen frågade jag om hon hade mobilen med sig.
Isa: Varför skulle jag ha det?
Jag: Tja om det händer något?
Isa: Typ vadå?
Anton: Du kan ju bryta benet?
Isa: Och vad skulle jag ha mobil till då?
Anton: Ringa till mamma och säga att du har brutit benet kanske?
Isa: Det lär ju ändå inte vara någon som tror mig.

Hon kanske har en poäng där? Å andra sidan var det ju inte första april.
För er som inte kommer ihåg det har ni en repris här nedanför.

""""""""""""""
Isa var nämligen i fjällen med en kompis 1 april. Vi var på kvalseriematch mellan Leksand och Skellefteå i Skellefteå isstadion. Så Isas första val när hon ligger med benet gipsat upp till ljumsken på Tärna sjukstuga är att ringa på vår hemtelefon där hennes då 14-åriga syster svarar.

Isa: Hej det är Isa, jag har brutit benet.
Julia: Jaså? På första april? Tror du jag går på den!
Isa: Jamen det är säkert, jag har ett stort gips.
Julia: STACKARS dig! Du, jag är inte så lättlurad.
Isa: Men det är sant.
Julia: Ja, eller hur. April april.

Där ger Isa upp och ringer till sin mamma som inte hör telefonen i leksandsklacken. Några minuter senare får hon tag på sin pappa i Skellefteåklacken.
Isa: Hej pappa, jag har brutit benet.
Pappa: Jaså? På första april och allt? Vilket sammanträffande.
Isa: Ja, pappa, jag är på Tärna sjukstuga.
Pappa: Jahaaaaaaa. Jamen det var ju synd, på första april och allt.
Isa: Men det är säkert, pappa.
Pappa: Eller hur. April april.

Strax efter det är matchen slut och jag ser att jag har några missade samtal på min telefon. Jag träffar min man som berättar att Isa har försökt ringa och lura honom på första april. Det är då jag får ett telefonsamtal från hennes kompis mamma (som dessutom är skidlärare) och som just har tillbringat kvällen på Tärnaby sjukstuga med min dotter. Jodå, Isa har brutit benet och är mycket riktigt gipsad med ett bastant vitt cirkulärgips ända från foten till ljumsken.
Man kan bryta benet även på första april, tro det eller ej.

 

1 kommentar

Tut-tuuuut

Av , , 1 kommentar 0

Jag förstår att ni alla brinner av nyfikenhet över att få veta varför jag fick ombesiktning på bilen. Tutan fungerade inte. Det är sant. Och jag hade aldrig ens noterat det.
"Jag använder den tydligen inte så ofta" sa jag.
"Nä, men den måste fungera" svarade han.

Jag måste nog försöka få in en kontrollfunktion på tutan igen. Ungefär som när man ska klämma på brösten varje månad.
Jag får helt enkelt börja tuta på trevliga män, ja säg till exempel varje fredag. Så jag märker när den är trasig liksom.

Men jag hade en broms som låg på och måste fixas också. Ja på bilen alltså. Om den legat på och bromsat mig finns det säkert en och annan som tycker att det hade varit bra.

1 kommentar

Medmänskliga män

Av , , Bli först att kommentera 0

Ungefär allt som kunde gå fel gick verkligen fel idag. Så när jag äntligen anlände bilbesiktningen, sen och bräddfylld av adrenalin, hade jag förmodligen varenda tagg utanpå kroppen i stridsläge.
Det var då han dök upp. Han som hamnade på listan över tänkbara män!
En oljeprickig, skitig, besiktningsman med halvlångt hår och släpig gångstil.
"Välkommen till bilbesiktningen" sa han. Vänligt dessutom.

Jag kom helt av mig. Ja, för en sekund alltså.
"Om du vill kan du ta en kopp kaffe där borta"
"Medan jag lugnar ner mig, menar du" svarade jag misstänksamt.
"Eller kanske för att det är gott?" svarade han.
"Jag gillar det här ungefär lika mycket som tandläkaren" fortsatte jag.
"Det brukar vara så" svarade han lugnt och av någon anledning så lyckades han få mig också snäll och lugn.

Så jag satte mig på bänken och studerade medan han ryckte i alla delar på skrotvolvon. Och plötsligt kände jag mig på riktigt bra humör. Man är så van ett visst bemötande från en del sura medelålders män (inte alla) på den där inrättningen. Ett par vänliga ord, inte minsta märkvärdiga, vände min dag på rätt köl. När jag fått mitt kvitto och min lapp smålog jag hela vägen ut därifrån.

Om jag fick igenom bilen? Naturligtvis inte. Han var ju varken oärlig eller trollkarl!

Bli först att kommentera