Morfar

Idag är det 15 år sedan min morfar dog. Jag var höggravid med Isa och trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna bli glad igen. Sorgen var så svart och tung, så kompakt och ogenomtränglig. Jag var så oförberedd på känslan.
Det kom så helt oväntat och plötsligt den där morgonen när läkaren ringde från NUS. Jag hade ju pratat med morfar kvällen innan, det sista jag gjorde innan jag gick och la mig.
Vi skulle in och hälsa på nästa dag och sen skulle han hem om några dagar.

Han klagade över illamående, men sjuksyster hade sagt att det nog var penicillinet.
Jag sa till min man att jag hoppades att det inte plötsligt var fel på hjärtat, för jag minns att han klagat över illamående innan sina två infarkter, flera år tidigare.
Åtta timmar senare dog han i en hjärtinfarkt. Allt gick så snabbt. Det fanns inget att göra.

Av alla telefonsamtal man minns så är det där ett som etsat sig fast i minnet. Doktorns samtal om att hon måste få tag i min mamma. Jag stod ute på garageinfarten och väntade på mamma och lilla mormor som var på väg till mig den morgonen. Det var strålande sol och gnistrande snö. Jag tog mamma åt sidan och viskade åt henne att gå in och ringa ortopeden snabbt. Sen berättade jag för mormor att morfar nog inte mådde så bra.
Ingen av oss visste ju då att han redan varit död i tre timmar.
Jag glömmer aldrig mormors oroliga kommentar.
’Bara han inte har fått lunginflammation’.
Det var det värsta hon kunde tänka sig just då. Och där stod jag med illamåendet som sköljde över mig och önskade honom just en lunginflammation. Inte det där oåterkalleliga.

För min lilla mormor blev livet sig aldrig likt mer. Det blev det väl aldrig för någon av oss, men för henne var det fruktansvärt. Nu finns inte heller hon mer. Jag hoppas de har det bra tillsammans där de är nu.