Jag läste en intressant artikel i DN i morse. Den handlade om hur vi vuxna respekterar och bemöter barn. Skrämmande läsning om ni frågar mig. Barnombudsmannen har gjort en undersökning om barns tilltro till vuxna. Både i och utanför hemmet.
Föräldrar och vuxna i skolan är bra, tycker barnen generellt.
Men sen var det ingen rolig läsning.

Bara 41 procent av barnen känner sig respekterade i idrottsföreningar, visar undersökningen.
Är det någon som är förvånad? Det kanske är dags att börja ta bra ledarutbildningar på allvar?

Min spontantanke är förstås att utbildade lärare (vuxna i skolan) lärt sig att respektera barn, utan att för den sakens skull tappa sin auktoritet. Och det borde väl alla som ’jobbar’ med barn på fritid också göra?
Jag vill påpeka att det finns oerhört många duktiga idrottsledare som respekterar barn. Träningar där skratt, värme och tillit präglar verksamheten. Det är inte ER jag pratar om.
Men jag har tyvärr också stött på tränare som anser att ’det inte är en fördel att ha en pedagogisk utbildning’ om man ska vara tränare.

Om jag var tränare skulle jag rannsaka mig själv efter en sån här undersökning.
Kasta en blick i omklädningsrummet nästa träning och tänka ett steg längre än taktiktavlan.
Av dessa tre hockeyfemmor är det kanske bara en femma som känner sig respekterad av mig.
Av mina handbollsspelare är det bara kantspelarna och möjligen en mittsexa, som känner att jag respekterar dem.
I min startelva i fotbollen är det bara mina fyra mittfältare som känner att jag respekterar dem.
Är det något barn i min verksamhet som aldrig ser glad ut? Som aldrig skrattar? Som inte pratar med mig? Som kanske till och med undviker mig?

Sen skulle jag fundera på vad det är som gör att barnen känner att jag inte respekterar dem, i många fall alltså till och med är rädda för sin tränare. Min nästa tanke skulle vara hur jag skulle kunna göra förändringar.
Tänk vad många lag och ungar som skulle kunna höja sig om de hade förtroende för sina ledare. Förmodligen mer värt än väldigt många vanliga träningspass.

Jag ser att våren närmar sig. Ja, inte på vädret då, utan mer på alla blanketter från mina barns skolor. Det är slöjdval, språkval, elevens val, tilläggsval, föräldramöten, utvecklings-samtalstider, föräldraenkäter, you name it.
Som tur är slipper jag bry mig om mina två äldsta barn som är myndiga och förväntas hålla koll på sin skolgång själv.
Jag skulle behöva en sekreterare för att hålla ordning på allt.
Istället ligger alla papper i en stor hög vid köksbordet som jag nu för söker beta mig igenom eftersom jag fick onda blickar av mina barn när Anton frågade om jag fyllt i föräldraenkäten.
Nu är det gjort i alla fall.

Andra vårtecken är att jag har ont i halsen som fasen, går med huvudvärk, mer eller mindre konstant, sedan i söndags och känner mig allmänt risig.

Leksand tog sin tredje raka vinst i kvalserien. Vad hjälper det när Södertälje verkar vara årets flyt-lag ? Deras mål mot Västerås igår var fullständigt osannolika.
Precis som min kvalserie, fast tvärtom.

Mitt hem förvandlades till spelhåla under Earth hour. Spelmarkerna dammades av och min man uppdaterade pokerkunskaperna hos fem mycket uppmärksamma ungdomar vid köksbordet.

Knappt hade alla lampor och tv-apparater släckts innan kortlek och pokerset åkte fram i stearinljusens sken. Anton och hans tre kompisar, vårt extrabarn och min man körde poker i köket.
Själv la jag mig i soffan och tänkte ta den där timmen till att bara fundera över livet. Men Isa och jag började prata om killarna i köket och om syskon till dem så efter en spökfärd till sitt rum kom Isa nerför trappan med skolkatalogen i en handen och rinnande sterainljus i den andra.
Sen tillbringade vi Earth hour med att kika på alla elever på Artediskolan, utreda vem som är bror med vem, vem som är pappa eller mamma till vem, vem som är kusin med vem och sist men inte minst, vem som är ihop med vem.
"Men hur kan DU veta vem han är mamma???"
"Han har spelat hockey" löd mitt mest frekventa svar.

Och ja, vi gick igenom lärarna också. Det är lika roligt varje gång att peka på vissa lärare och säga "hon hade jag när jag gick i skolan".
Jag ser räkneverket snurra innanför pannbenet på min dotter och inser att hon har räknat ut att vissa lärare borde närma sig minst 300 år, med tanke på hur uråldrig JAG är.

När timmen var över startade vi försiktig med att sätta på TV:n och se fotboll i stearinljusens sken. Jag fick använda mobilen igen ( Isa tvingade mig att slå av den mitt i timmen om vi nu skulle köra racet fullt ut) En och annan dator gick igång.
En annan intressant sak var att av de fem representerade klasserna från olika skolor i mitt hus igår kväll, så var det bara Kyrkovallens skola som pratat om Earth hour i skolan. Undrar om man tar för givet att det snackas om det utanför skolan? Det är aldrig fel med en tankeväckare.

Vi går nu in i slutfasen av husmansveckan. Lördagssupén bestod som bekant av min morsas hemkokta pölsa. Det gick bättre än förväntat även om vissa av middagsgästerna var lätt skeptiska. Pölsa är ingen storsäljare i Burundi till exempel.
"Det smakar bra fast det ser ut som spya"

Dagen har tillbringats i olika sporthallar på handbolls-DM. Start med B-flickor i Holmsund, fortsättning med B-pojkar i Sävar också finaler för en massa lag, däribland Nordmalings B-flickor i Gammliahallen. Nu laddar vi för Earth Hour. Jag tror jag ska passa på att sova middag då så jag orkar se fotbollskvalet.

Familjen flams. Lillebror hade köpt lösmustascher i 15-årspresent. Petter tog direkt modellen ”partyguy” , pappa, Isa och Anton slogs om ”bandit”, ”smart guy” och andra intressanta modeller.

15-årsdagen avlöpte utan några missöden. Isa var glad och nöjd och hade inte behövt "sova räv". Hon vaknade inte förrän vi i princip satt i hennes säng. Och alla vi övriga var ungefär medvetslösa.
Allt var sig likt. Petter och Anton knövlade ihop presentpapper till bollar och försökte pricka papperskorgen. Och helt som förutsett blev lillebror tråkad av storebror för sina missar. Pappa sa fel dotternamn när han skulle inleda sitt hipp hipp hurra och hade i vanlig ordning glömt att ta bort prislapparna från alla paket. Något jag kunde förutse eftersom han slog in paket under ett av Skellefteås powerplay i semifinalen kvällen innan. Särskilt road var Isa över att det på hennes biopresentkortskuvert stod " önskar barn- och utbildningsnämnden.

Anton gjorde iakttagelsen att de mest intressanta paketen numera är de som är små och platta där det "typ ligger pengar, NHL-biljetter eller presentkort på datorer eller sånt". I det här fallet en bärbar dator.

Sen bakade jag tårtor och skrev texter och åkte ut på jobb mellan gräddningar och kreativa idéer till glasyr på pistagekakorna och så kom hela tjocka släkten på köttsoppsmiddag och födelsedagsfika. När alla 21 hade ätit och ungar hade skjutsats, hämtats och förflyttats mellan tre omgångar handbollsträningar så åkte merparten med brorsan hem till honom för att fortsätta frosseriet.
Jag var totalt utslagen efter 15-årskalaset. Jag är inte gjord för korta nätter och hektiska kalas längre.

För ganska exakt 15 år sedan den här tiden så gick vattnet. Fem veckor för tidigt.
Brorsan kom hit, kvällen före sin 30-årsdag, för att vakta våra övriga barn tills min mormor och min systers man kom hit och tog över.
"Håll tätt tills efter midnatt så den fyller år på en bra dag" sa min bror.
"Du är inte klok, tror du den vill fira sin 20-årsdag på ditt 50-årskalas?" sa jag.

Självklart föddes hon på sin morbros 30-årsdag. Hennes moster var med på förlossningen i studiesyfte, eftersom hon körde ambulans och aldrig hade varit med på en förlossning.
Jag hade så mycket fostervatten att man var rädd att navelsträngen skulle rassla ut och hamna i kläm, och blev därför beordrad sängläge.

Vi låg alla tre, jag, min man och min ambulans-syster, i en mörk sal på förlossningen och väntade på att värkarna skulle sätta igång. Som en tattarfamilj som mormor skulle ha sagt.
Jag sov inte många minuter, eftersom en stackars kvinna i rummet bredvid skrek natten igenom. Och då vet man ju vad som väntar en själv strax.
Min man snarkade högljutt i sängen bredvid. Min syster sov som en stock.

När värkarna satte igång på morgonen och jag äntligen fick liv i min man, satte han sig yrvaket upp, gned sig i ögonen, gäspade lite och sa: Usch vad man har sovit dåligt i natt.
Den blick han fick av mig hade kunnat förinta vem eller vad som helst.
Han höll sig i bakgrunden den närmaste halvtimmen, tills Isa var född.
Sen åkte han på 30-årskalas med barnen. Och den natten sov jag!

Vilken dag. Jag trodde i morse att jag hade full koll på läget. Sen dess har jag kastats mellan helgreportage, polisingripanden, skidspår och Olofsforsvarsel. Då sköt jag faktiskt upp ett jobb till i morgon också. Ny dag nya tag då hoppas jag, för det blir en tidig morgon.

Vi har ju en som fyller 15 år i morgon och en som fyller 45. Min dotter och min bror.
Och för att alla i familjen ska hinna vara med på det obligatoriska morgonfirandet med fika på säng, så är det uppstigning sex som gäller.
Vi har just styrt upp kalasplanerna så att brorsan och syrran med familjer kommer hit och joinar husmansveckan och äter köttsoppa innan Isas tårta och sen drar alla vidare till brorsan när Isa åker på sin handbollsträning.

För övrigt är det är lite avslagen stämning i huset för närvarande. Färjestad har just avgjort mot Skellefteå i förlängning. Själv har jag sneglat på hockeyn mellan kakplåtarna. Nu ska jag riva upp några av mina otaliga presentpåsar och försöka lokalisera sånt jag köpt för länge sen och sparat till morgondagen. Wish me luck.
De kan bli kvar till hon fyller 16.

Jag hade nästan glömt hur det känns att vinna. Tänk att fyra Leksandsförluster kan radera alla sånna minnen i ett nafs? Inte för att det spelar särskilt stor roll nu, men tanken väcks i alla fall om att man skulle kunna spela bort exempelvis Södertälje från elitserieplats i sista omgången. Vem vet?
Igår kväll såg vi en annan förlustmatch när Isas handbollslag spelade dubbelmatch. Men det är befriande att se att de har kul i alla fall. Det är så mycket mer än vinsterna som räknas.

Dagens kommentar för att få sina syskon ur balans kom inte helt otippat från Anton redan kvart i åtta.
"Isa, jag har redan borstat tänderna så nu kan du inte ens säga åt mig att göra det innan jag går, haha"
Behöver jag säga att storasyster inte bevärdigade honom med en blick ens?

Julia tycker vi borde värna om matkulturen i landet. Häromdagen fick hon med sig lillasyster på en "husmansvecka" och gjorde rappt en matsedel för kommande vecka. Lillebror var i chock när han såg matsedeln magnetfäst på kylskåpet. Då saknades ändå blodbröd, ärtsoppa och strömming.

Så igår åt vi fläskpannkaka och idag blir det blodpudding. Det kommer att efterföljas av delikatesser som hemlagade köttbullar med hemlagat potatismos i morgon, köttsoppa på Isas födelsedag på torsdag och bruna bönor med fläsk till min fredagsfest. På lördag smäller vi till med gourmeträtten pölsa och på söndag ansåg döttrarna att vi hade nog med tid för att göra palt.

Anton lider. Inte en skymt av tacos, tortillas, kyckling, kebab och pizza så långt ögat når. Jag gissar att min man inte jublar över pölsan på lördag heller. Det är en av få maträtter i världen han inte klarar av.

Vi går nu in i slutfasen av kalasmånaden. Tack och lov. I går var vi i Åckelsjö utanför Vännäs hos min mamma och firade min svåger. Och ja, jag vet att det stavas med O numera, men det kommer att ta tio år till innan jag accepterar bokstavsändringen av bynamnet som gjorde för några år sedan.

Jag förstår att det låter vimsigt att tre familjer åker från Nordmaling för att fira en nordmalingsbo just där, men som vanligt var det hockeyn som styrde livet. Igår var det LN91:s U10 som hade bortamatch i Vännäs så vi åkte dit för att se systerson Måns spela hockey, eftersom pappa är ledare och därmed skulle fira sin födelsedag i Vännäs.

Jag kan tillägga att knattematchen var minst lika intressant som Leksand-Växjö, som jag såg på TV timmen innan. Och jag tror de missade ungefär lika många målchanser? .
Det känns minst sagt bedrövligt att det man väntat på i ett helt år ( kvalserien) tog slut innan den börjat typ.
Och det känns fasligt drygt med ännu ett år i Allsvenskan.
Å andra sidan väntade Skellefteå 14 år. Och Frölunda fem-sex år också. Och tänk hur Malmösupportrarna haft det sista åren, där man snavat på mållinjen gång på gång.
Men det är en klen tröst att veta att man inte är ensam.

Kusinerna hade i alla fall skoj i pulkabacken. Från 5-22 år.
Bildbeviset finns HÄR