Kanon eller kalkon

I natt åkte New York Rangers ur NHL-slutspelet. Det är ingen tvekan om vem jag lider mest med. Henke Lundqvist. Anton sa samma sak i morse. Han är själv målvakt och vet hur det känns. För det är en gång för alla så att som målvakt står du särskilt ensam i de här situationerna. Oavsett NHL, allsvenskan, division 1 eller U13. Och som målvaktsmamma vet du det.
Det gör så ont att se sitt barn i de här situationerna. Att vara firad hjälte ena dagen och inget värd nästa. Se på Tommy Salo.

Nu gjorde Henke en fantastisk match i natt. Men fem minuter innan slutsignalen så släppte han ändå den där pucken som ingen öppet lastar honom för – utom han själv.
’Jag har tagit flera sådana skott’ säger han. Och alla andra nickar och håller med. För visst, han har ju det, det är bara det att han inte gjorde det när det som bäst behövdes.

Målvakter är speciella. Tro mig, jag vet efter ett decenniums erfarenhet i inte minst min egen familj. Målvakter lever ett eget liv i laget. De måste ha ett psyke som står pall för påfrestningen från publik, egna spelare, motståndare, tränare. De måste tidigt lära sig se sin egen insats i förhållande både till andra laget och sitt eget. Och de måste ha i åtanke att tränare som regel vet väldigt lite om målvaktsspel. Det är bara att läsa hockeyförbundets utredning som exmålvakten Stefan Lunner gjorde.
En målvakt kan förlora med 1-9 och ändå ha gjort en riktigt bra match. Man kan vinna med 5-4 och ha gjort en riktigt dålig match. En målvakt kan få gå av isen efter tre snabba baklängesmål, även om det varit mer eller mindre otagbara skott till följd av gigantiska försvarsmissar. Man vill ha en förändring i laget. Vilken bra forward plockas av isen för att han missat tre drömlägen i rad? Förmodligen ingen.

Jag har varit med om att utespelare skrikit i omklädningsrummet efter en förlust ’det är bara för att vi har så värdelös målvakt’ i en match där målvakten trots allt tog 82 skott men släppte tre mål. Då gäller det att man som målvakt kan rannsaka sin egen insats och förstå att man har varit briljant även om inte medspelarna kan se sin egen del i en sån förlust.

En pappa sa en gång att hans son inte tyckte det var roligt att spela hockey när man förlorade med en massa mål i match efter match. Det där skulle legalisera att toppa laget för att vinna matcher. Frågan är om det är pojken eller pappan som tycker så?
Och frågan är om den här killen tycker det är roligt med hockey om det är han som byts ut och inte får spela?
Hur svårt kan det vara som förälder att förklara det där för sitt barn? Att resultatet är ovidkommande? Jättesvårt tydligen. Och förmodligen mest för att man som vuxen är den som inte förstått utan bryr sig mest om resultatet.

Och skulle någon målvakt då någonsin ställa sig i mål i ett lag där man på förhand vet att man kommer att förlora. Visst, inga matcher är omöjliga, men det finns trots allt sannolikhetslära.
Vill man som 12-åring frivilligt ställa sig i mål, när man vet att man måste ta 63 skott i nästa match för att utespelarna ska tycka det är kul att spela hockey?
Som Henke mot Washington. Klart han tog chansen. Han visste att han måste prestera över alla rimliga nivåer för att Rangers skulle ta sig vidare. Han gjorde det också i ett par matcher. Spelade som en Gud. Han spelade mer normalt ett par matcher och då pratade man om kollaps.

I natt var Henke grym igen. Men han släppte en puck. En puck som ingen kräver att han ska ta. Men som alla vet att han KUNDE ha tagit. Och mest av allt vet Henke det själv. Det där enda skottet han minns, bland alla han räddade.
Nä, idag är det inget roligt att vara Henke. Och det är med all säkerhet precis lika jobbigt att vara målvaktsmamma till honom.