Min 15-åring har bakat så ljuvliga amerikanska blåbärsmuffins att jag nästan inte vill äta upp dem. Det kommer att bli snyggaste morsdagsfikat på länge i det här huset.

I morse vaknade jag till barnaskarans tolkning av "Mor lilla mor", ett årligt återkommande inslag i mitt sovrum. De kan precis så mycket som är nödvändigt, det vill säga inledningsraderna med Mor, lilla moooor, vem är väl som duuu, ingen i heeeeela vääääärlden.

Att det är saligare att giva än att taga råder det ingen tvekan om. Anton var mycket stolt över sin inköpta bodybutter med mangodoft och om jag ska använda deras egna ord så hade Isa "satsat lite väl mycket" på sina egenhändigt bakade amerikanska blåbärsmuffins med topping och glasyr, naturligtvis i återanvändbara formar. De är så fina att jag inte vill äta upp dem!

Jag har naturligtvis också slitit upp paketet som stordottern skickade hem från Stockholm i god tid och sitter och kråmar mig i en ny brunguldig silke-sjal till tonerna av Hej, hej Monica, medan min man kapar brädor i parti och minut. Antingen ska jag ta på mig mina presentstövlar och gå ut i landet, eller så kanske jag slänger mig i solstolen och hugger in på den trave med morsdagsböcker som ska förgylla min sommar. Sex stycken och inte en enda jag hade läst! Det är vad jag kallar research!

Det här med brännboll är ju ganska kul. Socialt och lättsamt sägs det. Hm.
Jag har lite svårt för det där "lättsamma". Inte så att man inte kan skratta och jamsa med. Men under luggen sitter hornen väl gömda. Jag kan helt enkelt inte hålla på med sånt utan att tävlingsdjävulen tar mig i sitt våld.
Igår tittade vi på storsonens matcher i Brännbollscupen. Han spelar inte i ett lag som njuter av solen och klär ut sig. Han spelar för att vinna, punkt slut. Och just nu är han hyfsat irriterad. Hans lag åkte ut i semifinalen i Brännbollscupen på en domarmiss. Laget som slog ut dem vann med några poäng, genom att bränna två spelare i sonens lag i slutet. Det var bara det att brännaren inte hade foten på plattan. Dessvärre såg inte domaren det, och dömde dem som brända. Sånt händer, domare är bara människor.
Men jag vet inte om det var något plåster på såren att brännaren efter matchen medgav att han mycket riktigt inte hade foten på plattan och att det var en felbedömning av domaren.
Den bedömningen tog laget till finalen som de dessutom vann.

Jag skulle ha blivit totalt jäkla bindgalen och förmodligen sagt både en och två saker jag hade fått ångra sen. Jag kan ta en schysst förlust, men jag har svårare för att bli "bortdömd". Sonen är som tur var lite lugnare än sin mamma, även om vinnarskallen är densamma.
Jag är glad att det inte var jag som spelade i sonens lag.
Nu kan jag istället sitta i kvällsolen och låtsas att "brännboll bara är en lek".

Mitt (mar)drömskök närmar sig slutet av planeringsfasen. Vi har till och med bestämt kakel. Köket blir vitt och kaklet blir glas. ’Men är du inte rädd för att det ser sterilt ut ’undrade en bekant.
Jag undslipper mig här ett hest skratt. Sterilt? Jag kan utan minsta tvekan säga att det är min högsta önskan att mitt kök ska se sterilt ut!
Ingen skulle jubla mer än jag om bänkarna var rensade och synliga. Min oro är nog mer att man aldrig kommer att se det sterila kaklet. Realist som jag är så inser jag att "avskalat vitt" möjligen kan komma ifråga inflyttningsdagen. Sen kommer där att råda samma kaos som vanligt, möjligen i en lite trevligare grundmiljö.

Att jag inte har gröna fingrar är ingen nyhet, men jag tror jag har nått någon form av botten nu. Jag måste ha slagit någon sorts världsrekord.
Jag har lyckats döda en solros på fem dagar. Hur tusan gick det till?

Jag och idrottsläraren på skolan köpte varsin solros samtidigt förra torsdagen.
Efter en dag i mitt hus började den sloka. Efter två dagar såg den mer än slokig ut. Så jag vattnade den. Jag konstaterade att solrosor inte funkar som tulpaner, för den bara segnade ner lite till. Och sen dog den. Totalt.

Alltså, nu blir jag faktiskt tvungen att gör ett studiebesök hos idrottsfröken. Jag vill ju gärna konstatera att det måste ha varit fel på hela solrospartiet och inte bara på mig!

Dagens första strid är avklarad. Sonen kom in i köket införd ett par byxor som nästan stod för sig själva på köksgolvet.
Jag: De där byxorna kan du ju inte ha.
A: Varför inte?
Jag: För att de är så fruktansvärt smutsiga, det ser du väl?
A: ( Ilsket) Men jag bytte dem ju igår??
Jag: Och sen dess har du rullat dig i gyttja eller? Byt! Nu!
A: Men åhhhhh, du är alltid så himla petig!

Petig? Jo, kyss mig! Men barn som äger rena kläder behöver kanske inte se ut som uteliggare alla dagar? Och tro mig, det är inte klimathotet och det överdrivna tvättandet som är hans anledning.
Samtidigt har man tonårsdöttrar som ibland i princip bara behöver lyfta ut tröjan ur garderoben för att den ska anses förverkad och skickas till tvättstugan.
Kunde någon ha tänkt på att mixa ihop de där anlagen?

Japp, det är det minsta man kan säga om rivningsäventyret av mitt gamla växthus gjort av överblivna fönster en gång i tiden. Vi skulle rädda så många rutor vi kunde åt morsans granne, men en hel del glaskross fick vi plocka, eftersom träet var så murket att det liksom bara rasade kring oss mellan varven.

Nu ligger växthuset i en platt, eller i alla fall en halvmeter hög av bråte och väntar på att sorteras till återvinningen.

Jag måste säga att det var med viss njutning jag petade på växthuset och såg det rasa ihop som ett korthus efter att rutorna var borttagna. Det var faktiskt nästan lika roligt som att elda upp saker.
Behöver jag gå i terapi för de här tankarna tro?

Min köksplanering håller på att stiga mig åt huvudet.
Häromnatten vaknade jag kallsvettig i sängen. Jag drömde att ett helt gäng motorcyklar körde in på min gård. Typ Hells Angels. När jag från en liten glipa i mitt köksfönster frågade vad de ville mig svarade ledaren ’Du har gått utanför gränsen’

Vid en närmare förklaring visade det sig att köket jag betällt inte stöddes av det här ’Hells Angels-gänget’! Jag hade beställt ett kök från köks-Bandidos. Nu var det liksom Pay off time.

Nu vet jag inte om jag vågar köpa ett IKEA-kök. Jag kanske blir uppsökt av KvikAngels eller Marbodals-bandidos. This is Hells Kitchen!

Rockens historia gick bra. Sonen var presentatör och skötte sig finfint. Med alvedon gick det till och med att spela trummor lite försiktigt.
Mössan klarade sig fint på håll. Isas snabbgjorda fusk-dreads på gamla Gillan-peruken blev pricken över I.
Det värsta är att min son blev så fruktansvärt lik två av sina morbröder i det där håret.
Scary!
Det näst värsta är att han har ont i armen igen och två föreställningar kvar.
Lilla rockdöden kanske. But hey! It´s rock´n roll.

Åh vad jag ibland blir less på livet. Hela eftermiddagen har Anton legat avslappnad i soffan förvissad om att rastamössan han skulle låna inför kvällens föreställning Rockens historia var fixad och klar. Fram till exakt 25 minuter innan deras samling, när han ringde för att dubbelkolla och fick veta att mössan var borta, utlånad av kompisens brorsa till någon i stan.
No children no cry, säger jag bara.

Vad göra?
Jag dök i tyglådorna bland fleece, muddväv och bomullstyg i vild panik. Färgkombinationen var inte mina plusfärger om man säger så.
Efter att ha kastat upp maskinen på bordet, klippt med en slö sax-jävel och sytt sicksack i en kilometertakt som skulle ha fått en motorcyklist att blekna sitter nu ( 2o minuter senare)något på hans huvud som på långt håll kan förväxlas med en rasta-mössa.

Jag gillar inte ens Bob Marley!

Petter har just tagit min mans ungspannkaka ur ugnen och dukat fram middagen. Min 17-åring befinner sig någonstans i huset, förmodligen halvsovande framför TV:n i mitt sovrum eller i sitt rum. Så hur meddelar jag henne att maten är klar?
Jag smsar.
Gratis sms är förödande.
Å andra sidan slapp jag vråla.