Det brinner, det brinner

”Det brinner utanför vårt hus, brandkåren är på väg”

Jag slängde på mig kläderna och åkte iväg och nu är jag tillbaka hemma med den karaktäristiska brandrökslukten i kläderna. Soluppgången är lugn och fin, men jag är speedad som man blir när man dragit igång adrenalinruset. Det tar sin tid att varva ner.

 

Speedad var däremot inte min man när jag smög in i sovrummet, för att se om han låg vaken och oroade sig. Han såg inte särskilt oroad ut!

I början när jag hade det här oförutsägbara jobbet var han oftast vaken när jag kom hem från olyckor och bränder som jag kastat mig ut till mitt i natten. Han ville veta att det inte hänt något, med både mig och omgivningen. Nu konstaterar han bara att det är skönt att ligga kvar i sängen när jag slänger på mig kläderna och drar iväg och sen somnar han och sover gott, fjärran från tankar om gasexplosioner eller brinnande fallande bjälkar. Och tur är väl det!

 

Nu ska jag i alla fall försöka få ett par timmars sömn innan jag ska upp och fixa matsäck till två utflyktande barn. De sover också sött. Det gjorde däremot inte dotterns bästis som också ska på utflykt idag. Hon blev uppryckt ur sängen och visste först inte om det brann inne hos henne eller om hon drömde. En rivstart på morgonen kan man säga där vid halv två. Jag erbjöd henne och pappan sovplats hemma hos oss om det kändes jobbigt att sova med ett brinnande hus och fem brandbilar på gården, men de skulle försöka somna hemma nu i alla fall. Det är många tankar som snurrar runt i deras huvuden  just nu tror jag.

"Det är tur att pappa är så lättväckt" sa dottern.

"Det kommer du inte att tycka när du ska börja smita ut på nätterna" svarade jag.