Anton har fått i läxa att göra sitt släktträd. Eftersom det är femte gången ( femte barnet, alla ska denna stigen vandra enligt läroplanen) det här kommer i hemläxa skulle man ju kunnat tänka sig att jag lärt mig vad min mans farfarsfar hette. Det vet inte min man heller. Faktum är att han var osäker på närmare släkt än så. Det var jag som visste vad min mans morfar hette, eftersom vi faktiskt har en son som är döpt efter honom!

Jag har en bestämd känsla av att min frisyr från åttonde klass också faller under kategorin pottfrisyr.

Pottfrilla… eller är det bara en kort page jag har på skolavslutningen i åttan?

Det är hockey ikväll. Leksand mot Örebro. Inte den match som hockeykanalen väljer att visa direkt. Inte heller den match jag  väljer att se i hackig modell i min sega dator.
Så istället ska jag gå på vattengympan efter att jag konstaterat att Leksand har en betryggande ledning efter den första perioden. Så kan jag följa slutet online när jag kommer hem.

Innan dess hoppas jag att en STOR påse kantareller är rensade och infrysta av min man. Jag gjorde min del när jag letade myggfönster och gillrade torkanordning till en ännu större påse trattkantareller. Det är fantastiskt vad man kan komma över ibland. Helt utan att ha gått en meter i skogen!

Karriären är över för min favorit. Mats Sundin lämnar hockeyn. Däremot kommer han att hänga kvar på min köksvägg!

Jag ser att Umeå kommun tänker sätta upp en ny graffiti-vägg i centrum.En bra idé tycker jag.

Graffiti är verkligen något som man tänja på generationsgränserna.
Min man började till exempel med det i helgen,när han skulle måla väggarna gula i Antons rum.

Igår när jag körde förbi Konsum fem i nio stod det sex pensionärer där utanför och väntade på att affären skulle öppna. Jag funderade på om jag också kommer att bli sån när jag närmar mig 80?
Kommer jag, som då har hela dagen fri, att stå och hänga på låset till Konsum istället för att ligga kvar i sängen och titta på Rachel Ray, Oprah  och God morgon-TV?

Jag tycker att man ska rösta om man nu fått förmånen att ha rösträtt. Det gäller även kyrkovalet. Det där försöker man ju i mesta möjliga mån föra över på sina barn. Alltså åkte äldsta dottern tillbaka till Stockholm på valdagen, för att hon skulle hinna rösta i kyrkovalet i Huddinge. I första hand för att inte Sverigedemokraterna skulle få behålla sitt mandat i kyrkofullmäktige där.

Det enda som är roligt med att riva tapeter är att man hittar en massa gamla vämjeliga tapeter under. Eller så hittar man sådant som plötsligt är modernt igen.
Dock känns det som att det tar ett tag innan våra gamla toatapeter är inne igen.
Den blå-lila blomsterängen med sekelskiftesdamer, klatschigt accentuerat med syrenlila lister och inredningsdetaljer var säkert väldigt fint på tidigt nittiotal.
Sista åren har jag helst velat kräkas på dem.

Nu har jag i alla fall börjat dokumentera en del av våra gamla avskyvärda tapeter. Sådär som en påminnelse om jag någon gång får för mig att sätta upp något liknande.

Julia och hennes bästis Tinika grät dock en symbolisk tår när deras favorit-tapet nu försvann. De hade tillbringat sina barnaår med att fantisera att de var flickorna på ängen tydligen.
Eftersom min man nu har målat väggarna vita föreslår jag att de istället kan tänka att framtiden ser ljus ut. Eller nåt.

Ljuva nittiotal ! Fllickorna har fått se ljuset i tunneln och är numera vitmålade.

Regnbåge över E4. Den ger mig alltid en sån lyckokänsla.

Förra veckan när jag körde in mot stan för att hämta en ledsen människa dök regnbågen upp framför mig på E4. Jag vet inte vad det är med regnbågar, men den fick mig i alla fall att tro att saker och ting alltid ordnar upp sig. Är det färgerna, eller är det alla historier om den där guldskatten vid regnbågens slut, som gör det?

Bara att skriva sin namnteckning inom given ram på den där skärmen kan framkalla värsta flamset.

I ett svagt ögonblick lovade jag sonen att måla väggarna i sitt rum knallgula. Tidsoptismisten trodde som vanligt att vi skulle ha hunit bära ut allt, spackla , slipa och måla ett par varv innan kvällen. Jag är en mästare på att sätta igång projekt.

My ass. Rummet är visserligen tomt, med vita spackelrosor överallt, men det är fortfarande blått. Min man är lite mer intresserad av att göra klart ett rum i taget, men nu har vi plötsligt fem rum parallellt somhåller på att renoveras. Thats me.

Mellan varven har vi flyttat om lite möbler och TV-apparater nu när storsonens rum inte längre är hans egendom. Han hann knappt kallna så att säga…

I morgon blir det gult i alla fall. Tre varv.  Om jag kan gå och stå vill säga. Stortån och knät är inte lika pigga på renovering som jag.