Regnbågen
Regnbåge över E4. Den ger mig alltid en sån lyckokänsla.
Förra veckan när jag körde in mot stan för att hämta en ledsen människa dök regnbågen upp framför mig på E4. Jag vet inte vad det är med regnbågar, men den fick mig i alla fall att tro att saker och ting alltid ordnar upp sig. Är det färgerna, eller är det alla historier om den där guldskatten vid regnbågens slut, som gör det?
Färg har alltid varit viktigt för mig. När jag var liten var det två färgkombinationer som jag blev särskilt lycklig av. Gothnells möbelhus i Vännäsby var det vackraste hus jag visste. Den där lysande gröna färgen i kombination med den lika lysande blå. Ett stort nej-nej i skolans färglära.
Det andra var klänningen på min första barbie-docka, som hade böjbara ben. En cerise och orangerutig klänning i neonfärger. Julen efter fick jag en rosa tröja med orange-cerise ärmar på, av min farmor. Jag tror jag har kvar den än i någon låda på vinden. Jag kan inte förmå mig att slänga den där glädjetröjan.
Idag kan jag i alla fall konstatera att mina armar går i regnbågens alla färger efter måleriet. Gult och blått blandat med grön-lila blåmärken av allt kånkande och bärande. Det kanske inte riktigt ger mig lika mycket kick som regnbågen, men det är faktiskt lite energigivande att se sina arbetsarmar som ett bevis på att gamla golv och väggar få nya färger. Och så kan vi se det som ett annorlunda deltagande i Umeå-priden.
Senaste kommentarerna