Terroristen

Jag har en son vars hungersmekanismer verkar utlösas akut så snart vi inträder i Norrskenshallen. Igår åkte han skridskor på allmänhetens åkning och när jag hämtade honom ville han tillbaka dit för att spela fotboll. Eftersom han inte skulle hinna äta middag, så fick han med sig en matlåda att sleva i sig efter träningen.

”Och det blir inget gnäll om korv eller fika på hockeymatchen sen” sa jag bistert.

”Självklart inte” sa han.

 

Vi hann just så pass träffas i hallen innan han hade synpunkter på matlådans magra innehåll. Det skulle ha varit perfekt att komplettera med en varm korv tydligen. Jag sa nej.

I första periodpaus stod jag ute och pratade med två andra hockeymammor när sonen släntrade förbi och lade huvudet på sned.

”Mamma, kan jag få köpa en korv” försökte han.

Jag spände ögonen i honom.

”No chans in H” svarade jag

”H-E-L-L ” bokstaverade jag när han tydligen inte förstod att nej var nej.

 

Den andra hockeymamman vände sig mot mig.

”Vet du vad det är för skillnad mellan en hockeymamma och terroristgruppen al-Qaida” undrade hon.

”Nä” svarade jag.

”Man kan förhandla med al-Qaida”.

 

Lär dig det min son.