Trafikanten

Eftersom vi har två äldre barn som gått igenom samma procedur trodde jag nog att det här skulle avlöpa ungefär på samma sätt. Lite övningskörning mellan varven, trafikskolans körlektioner och på sin höjd svara på någon fråga då och då. Så blev det INTE.

 

Sedan Julia började på allvar med sitt körkort i augusti så har hela vardagslivet invaderats av detta körkort. Dottern är pratglad i vanliga fall, men bakom ratten tror jag hon fick en extra dimension. Inte en operation vid ratten har passerat utan bedömning. Oavsett om det varit hon, jag eller någon annan som kört. Alla svängar, alla blinkningar, alla inbromsningar, alla omkörningar, alla parkeringar har kommenterats. Outtröttligt.

Varje gång hon parkerat har hon ställt sig några meter från bilen och antingen konstaterat att hon är värdelös på att parkera, eller att det var en fantastisk parkering.

 

Jag har fått en enorm uppdatering om nya ecokörningsreglerna, om senaste statistiken om olyckor i samband med droger, om nya vägskyltar. I kombination med den eviga frågan ”Kan vi övningsköra idag”. Det har varit säkerhetskontroller och besiktningar och som kronan på verket plockade jag fram Antons gamla leksaksbilar och ritade gatukorsningar på baksidan av julpapperet. Julias ”bil” var ett 1,5 volts Tudorbatteri och plast-Hulken fick tjänstgöra som mopedist i mina pedagogiska grepp.

 

När vi började se ljuset i slutet av tunneln svor jag dyrt och heligt att den dagen hon hade sitt körkort skulle jag ta mig en riktig bläcka och fira rejält. Nu när den äntligen är här gick luften ur mig. Dottern ska fira med glögg och pepparkakor. Jag tror jag firar med Leksand-Almtuna.

 

Och så njuter jag av tanken på att inte ha någon övningskörare de närmaste fyra månaderna.

I mars fyller Isa övningskörning. Då börjar vi om igen.