Sitter och slötittar på Skellefteå-Linköping som inte betyder ett jäkla dugg för mig, eftersom klantiga Linköping lyckades förlora en sådär fem matcher i rad i slutet av serien och därmed missunnade min man 30 000 spänn. Det var vad han hade fått om LHC hade tagit ett fåtal poäng till och vunnit serien.

Det mest roande så här långt var emellertid intervjun med Skellefteåtränaren Särkijärvi i periodpaus.
Reportern: Ni tappade en 2-1-ledning i den andra perioden Varför det?
Särkijärvi: Vi spelade nonchalant, slarvigt och var ofokuserade.
Reportern: Vad har ni pratat om i paus?
Särkijärvi: Precis det.

Haha, det krävs mer list än så när man träffar en tränare som inte är så himla intresserad av att synas och höras. Det påminner mig om Ingemar Stenmarks klassiker Hä gå int å förklar för en som int begrip.

Min äldsta dotter ringde idag. Hon har sökt ett jobb tillsammans med 70 andra och blivit utplockad till intervju som en av tio. Efter den intervjun blev hon tillfrågad om jobbet och hade nu varit på en slutintervju med de personer som berörs för att se om det liksom "klickade" mellan dem, eftersom de ska jobba nära inpå varandra.

Hon var strålande glad.
"Det känns som jag gått vidare i Top Model"

På min tid kändes sånt som om man hade vunnit SM-Guld eller nåt.

Morgnarna kan vara ett rent världskrig hos oss. Ingen är särskilt social efter uppstigning, men det finns ju en del som är värre än andra. 14-åringen har ett extremt dåligt morgonhumör och minsta lilla sak som går snett kan förorsaka en katastrof. Det innebär per automatik att vi har ett glatt barn också, för det finns inget som kan göra ett syskon på bättre humör än ett syskon på dåligt humör. Tro mig.

I morse gick Isa bärsärk för att hennes gympakasse var borta. Själv klev jag upp med ett leende på läpparna och såg fram emot Leksand-Malmö ikväll på TV.
Ändå lyckades Anton gå oss båda på nerverna.

Ett barn som ser ut såhär till frukost, i den tröjan, tar en risk nu inför kvalserien.
Barn har blivit arvlösa för mindre saker än så.

Tröjan har min man förresten fått, men aldrig vågat använda. Den kom i ett brev med posten från MIN 'kompis' Thom i Södertälje (om jag någonsin mer ska kalla honom det)
Välkommen till kvalserien Tälje! Rättvisa skall skipas.

Den kommer ur ingenstans och nåra minuter senare är den på väg någon annanstans. Lika plötsligt som den kom är den borta. Lika öronbedövande som när den kom, blir tystnaden efteråt.

Jag hamnade mitt i en snöstorm igår. Ja, eller det kändes i alla fall så. Jag stod väldigt nära en helikopter som landade på vägen för att hämta upp en allvarligt skadad man efter en trafikolycka. Jag är helt fascinerad av de där maskinerna, och inte minst piloterna, som landar på nästan vilken pytteyta som helst. Det är något nästan magiskt att stå i närheten och känna av de enorma krafterna bara i vinddraget.

När man står där och ser hur effektivt räddningsinsatserna vid en trafikolycka fungerar på plats, så känns det bra att bo i Sverige. Det tog inte många minuter att landa, plocka upp patient, lasta och sen landa på NUS.

Däremot pratade jag med en del personal som var oerhört irriterade på att vissa av mina mediakollegor nästan kliver in i bilvraket med sin kamera, där en svårt skadad människa sitter fastklämd. Jag kan inte annat än hålla med. Dagens teknik gör (och har gjort ganska länge faktiskt) att vi har objektiv som gör att vi inte måste stå precis mitt i händelsen.

Själv funderade jag mest på vad de här journalisterna tänkte. Om de var så inne i jobbet och fixen över att få sina närbilder att de glömmer bort att de har med människor att göra?
Jag är inte säker på att de reflekterade över det, ens när personal mycket korrekt bad dem gå en bit bort. Ibland kanske det inte skadar att se sig själv utifrån. Eller uppifrån.

Fördelen med mitt liv är att jag kan äta lunch framför TV:n vilken tid jag vill. Extra bra är det under OS och VM. Alltså planerade jag spagettilådan till stafetten i skid-VM.

Vilken tjej hon är Charlotte Kalla! Och vilken stafett det blev. Skidåkning kan faktiskt mäta sig med hockey ibland. Dagens lopp går nog till historien som ett av de mer spännande jag har sett. Helt otroliga omkastningar på sista kilometrarna.
Nu ska jag bara försöka vara glad åt bronset och inte sura över att hon var SÅ nära silver.
Jag är definitivt gladare än Norges 18-åring som åkte in som fjärde kvinna efter slutsträckan.Stackaren står fortfarande och gråter i målfållan.

Det blir nog en ny trevlig stafettlunch i morgon hoppas jag.

Anton kom hem från skolan tidigt idag, som vanligt på onsdagar. Eftersom hockeyträningen var flyttad till i morgon var han plötsligt helt träningsfri en dag. Skönt kan man ju tänka sig.
Men inte då.
Jag: Vad skönt att du är helt ledig ikväll.
Anton: Jag har ju hockey.
Jag: Den var väl flyttad till i morgon? Du är helt ledig idag väl?
Anton: Åh nej! Vad tråkigt!
Jag: Men det kan väl vara skönt?
Anton: Astråkigt! Jag vill ju röra mig!
Jag: Skidbacken är ju i och för sig öppen ikväll.
Anton: Ååååhh, TACK mamma! Du har just räddat mig från en astråkig kväll.

Sen dess har han legat framför TV:n och NHL- 09 i väntan på att få röra på sig. På riktigt alltså.
Till rörelse räknas tydligen inte att springa ner till tvättstugan, hämta lök i matkällaren och andra lämpliga övningar.

Idag är det 15 år sedan min morfar dog. Jag var höggravid med Isa och trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna bli glad igen. Sorgen var så svart och tung, så kompakt och ogenomtränglig. Jag var så oförberedd på känslan.
Det kom så helt oväntat och plötsligt den där morgonen när läkaren ringde från NUS. Jag hade ju pratat med morfar kvällen innan, det sista jag gjorde innan jag gick och la mig.
Vi skulle in och hälsa på nästa dag och sen skulle han hem om några dagar.

Han klagade över illamående, men sjuksyster hade sagt att det nog var penicillinet.
Jag sa till min man att jag hoppades att det inte plötsligt var fel på hjärtat, för jag minns att han klagat över illamående innan sina två infarkter, flera år tidigare.
Åtta timmar senare dog han i en hjärtinfarkt. Allt gick så snabbt. Det fanns inget att göra.

Av alla telefonsamtal man minns så är det där ett som etsat sig fast i minnet. Doktorns samtal om att hon måste få tag i min mamma. Jag stod ute på garageinfarten och väntade på mamma och lilla mormor som var på väg till mig den morgonen. Det var strålande sol och gnistrande snö. Jag tog mamma åt sidan och viskade åt henne att gå in och ringa ortopeden snabbt. Sen berättade jag för mormor att morfar nog inte mådde så bra.
Ingen av oss visste ju då att han redan varit död i tre timmar.
Jag glömmer aldrig mormors oroliga kommentar.
'Bara han inte har fått lunginflammation'.
Det var det värsta hon kunde tänka sig just då. Och där stod jag med illamåendet som sköljde över mig och önskade honom just en lunginflammation. Inte det där oåterkalleliga.

För min lilla mormor blev livet sig aldrig likt mer. Det blev det väl aldrig för någon av oss, men för henne var det fruktansvärt. Nu finns inte heller hon mer. Jag hoppas de har det bra tillsammans där de är nu.

Idag hade högstadiet friluftsdag. Isa skulle till Ålidberget och åka skidor.
I den värsta trängseln i morse i hallen frågade jag om hon hade mobilen med sig.
Isa: Varför skulle jag ha det?
Jag: Tja om det händer något?
Isa: Typ vadå?
Anton: Du kan ju bryta benet?
Isa: Och vad skulle jag ha mobil till då?
Anton: Ringa till mamma och säga att du har brutit benet kanske?
Isa: Det lär ju ändå inte vara någon som tror mig.

Hon kanske har en poäng där? Å andra sidan var det ju inte första april.
För er som inte kommer ihåg det har ni en repris här nedanför.

""""""""""""""
Isa var nämligen i fjällen med en kompis 1 april. Vi var på kvalseriematch mellan Leksand och Skellefteå i Skellefteå isstadion. Så Isas första val när hon ligger med benet gipsat upp till ljumsken på Tärna sjukstuga är att ringa på vår hemtelefon där hennes då 14-åriga syster svarar.

Isa: Hej det är Isa, jag har brutit benet.
Julia: Jaså? På första april? Tror du jag går på den!
Isa: Jamen det är säkert, jag har ett stort gips.
Julia: STACKARS dig! Du, jag är inte så lättlurad.
Isa: Men det är sant.
Julia: Ja, eller hur. April april.

Där ger Isa upp och ringer till sin mamma som inte hör telefonen i leksandsklacken. Några minuter senare får hon tag på sin pappa i Skellefteåklacken.
Isa: Hej pappa, jag har brutit benet.
Pappa: Jaså? På första april och allt? Vilket sammanträffande.
Isa: Ja, pappa, jag är på Tärna sjukstuga.
Pappa: Jahaaaaaaa. Jamen det var ju synd, på första april och allt.
Isa: Men det är säkert, pappa.
Pappa: Eller hur. April april.

Strax efter det är matchen slut och jag ser att jag har några missade samtal på min telefon. Jag träffar min man som berättar att Isa har försökt ringa och lura honom på första april. Det är då jag får ett telefonsamtal från hennes kompis mamma (som dessutom är skidlärare) och som just har tillbringat kvällen på Tärnaby sjukstuga med min dotter. Jodå, Isa har brutit benet och är mycket riktigt gipsad med ett bastant vitt cirkulärgips ända från foten till ljumsken.
Man kan bryta benet även på första april, tro det eller ej.

 

Jag förstår att ni alla brinner av nyfikenhet över att få veta varför jag fick ombesiktning på bilen. Tutan fungerade inte. Det är sant. Och jag hade aldrig ens noterat det.
"Jag använder den tydligen inte så ofta" sa jag.
"Nä, men den måste fungera" svarade han.

Jag måste nog försöka få in en kontrollfunktion på tutan igen. Ungefär som när man ska klämma på brösten varje månad.
Jag får helt enkelt börja tuta på trevliga män, ja säg till exempel varje fredag. Så jag märker när den är trasig liksom.

Men jag hade en broms som låg på och måste fixas också. Ja på bilen alltså. Om den legat på och bromsat mig finns det säkert en och annan som tycker att det hade varit bra.

Ungefär allt som kunde gå fel gick verkligen fel idag. Så när jag äntligen anlände bilbesiktningen, sen och bräddfylld av adrenalin, hade jag förmodligen varenda tagg utanpå kroppen i stridsläge.
Det var då han dök upp. Han som hamnade på listan över tänkbara män!
En oljeprickig, skitig, besiktningsman med halvlångt hår och släpig gångstil.
"Välkommen till bilbesiktningen" sa han. Vänligt dessutom.

Jag kom helt av mig. Ja, för en sekund alltså.
"Om du vill kan du ta en kopp kaffe där borta"
"Medan jag lugnar ner mig, menar du" svarade jag misstänksamt.
"Eller kanske för att det är gott?" svarade han.
"Jag gillar det här ungefär lika mycket som tandläkaren" fortsatte jag.
"Det brukar vara så" svarade han lugnt och av någon anledning så lyckades han få mig också snäll och lugn.

Så jag satte mig på bänken och studerade medan han ryckte i alla delar på skrotvolvon. Och plötsligt kände jag mig på riktigt bra humör. Man är så van ett visst bemötande från en del sura medelålders män (inte alla) på den där inrättningen. Ett par vänliga ord, inte minsta märkvärdiga, vände min dag på rätt köl. När jag fått mitt kvitto och min lapp smålog jag hela vägen ut därifrån.

Om jag fick igenom bilen? Naturligtvis inte. Han var ju varken oärlig eller trollkarl!

Jag är nog inte riktigt frisk. För när inget annat erbjöds så åkte jag till Husum för att se deras match mot ÖSK i play off i division 2. Utan att jag hade minsta lilla barn med i matchen. Jag, min man och en hockeytränare och hans fru.

Väl där fick vi sällskap av en av våra bekanta från Nordmaling som var gräsänkling. Lever vi ett fattigt liv eller är hockeygemenskapen så härlig?
Samtidigt ville jag ha koll på Allsvenskan och Allettan online i min telefon.
Träffade några av A-lagspelarna också och hann utvädera Allettan, ett par materialförvaltare som vi åt semlor med. Och en tränare som jag inte träffat på några år. 'Skriver du fortfarande hockey åt VK Monkan?' och 'Hur går det för Leksand i kvalet då tror du'.
Man känner sig som hemma där.

PÅ hemvägen hörde jag Malmö avgöra mot Almtuna på straffar.

Nu har jag gjort kycklingsallad till sonen och hans kompis som ska iväg på handbollsturnering i morgon. Parallellt med det har jag sneglat på The Birdcage och druckit mig halvt berusad på billigt och blaskigt rödvin i enliters-tetra. I morgon ska jag lägga golv.
Alternativt se till att min man gör det. Och gissa vad? Jag mår förträffligt just nu.

Idag sjönk gurkprisindex till 49 kronor kilot. Därmed passerades min smärtgräns.
Fläskfilén är dyrare, lösviktsgodiset också.
Så vi kostade på oss gurka till fredagmiddagen med tacos idag.

Barnen är glada för det är hundra år sedan de fick gurka till skollunchen, enligt utsago. De får ananas i salladen. De får majs. De får tomater. Men ingen gurka.
I år får jag nog fasen sätta igång växthuset igen om det här ska hålla i sig!

Min man affischerar varje vecka för en ideell förening han är med i. Ibland är det snålt om tid och då ber han mig göra det om jag ändå ska och handla eller skjutsa barn till hallen eller om jag passerar något annat affischeringsställe. Man vill ju tänka ekonomiskt och miljövänligt också.
Igår meddelade han att han satt upp affischer på alla ställen utom ett och bad mig göra det.
När jag kom dit satt där redan en affisch. Så jag ringer min man för att kolla om jag har fattat rätt.

Jag: Du det sitter ju redan en affisch där.
Han: Ja jag vet, jag satte upp den.
Jag: Men du bad ju mig göra det.
Han: Jamen nu sitter den där.
Jag: Varför ber du mig om du redan har satt upp den?
Han: Jag glömde säga det sen. Det tog dig 30 sekunder att se det, du skulle ändå dit, det kan väl inte ha varit så jobbigt ?? ( här låter han sur så in i h-vete)
Och jag brinner förstås av på en hundradels sekund. Men försök förklara för en som är djupt försjunken i att se Skellefteå AIK få dyngstryk av Timrå just då. Mission impossible.
Samtalet slutar med en påslängd lur.

Däremot hinner jag fundera på vägen hem, var i konversationen det gick snett. Och sen går jag in i vardagsrummet, väntar till periodpaus och tänker vara djupt pedagogisk.
"Men släpp det där nu, börja inte nu igen" suckar maken djupt från soffan.
"Hur ska man kunna ändra saker som blir fel om man aldrig utvärderar?" undrar jag och ger mig inte. Jag drar min tes och han lyssnar trött. Vi tänker så himla olika.

Såhär är det. Någon av oss ber den andre sätta upp en affisch. När man kommer dit sitter det redan en affisch uppsatt där.
Han tänker: Vad bra, det sitter en där, då behöver jag inte sätta upp den här.( Sen är hans ärende avslutat)
Jag tänker: Det sitter redan en där. Kan jag ha missuppfattat var jag skulle sätta den HÄR jag har i handen då? Ska den sitta någon annanstans? ( Alltså ringer jag och frågar)

Och när jag ringer så tänker vi olika igen.
Jag vill veta om jag har missat någon information, om jag ska sätta den någon annanstans.
Han tar för givet att jag ska ringa och gnälla för att han glömde säga att han redan satt upp en där.

Och där, mitt i Skellefteå-Timrå kunde vi enas om att det nog var faktiskt så det gick till.
Information är underskattat.

Det är farligt att bli fast i negativa tankar. Inte att tänka dem, men att bli fast i dem.
Och jag är fast i en!

Det enda jag tänker på när jag försöker ta mig ur sängen på morgonen är "hur ska jag klara sommartidsändringen".
Seriöst, det här börjar bli ett problem. Jag vet att det är flera månader dit och att man kanske har kommit ur den här värsta vintertröttheten innan dess, men likafullt så är det den ena tanke som dyker upp morgon efter morgon. Hur ska jag ta mig upp en timme tidigare?

Nu ska jag försöka tänka om. Lite mer positivt. Jag vet bara inte om jag ska tänka att det är skönt att jag får komma upp en timme tidigare när det blir sommaritd eller om jag ska tänka tvärtom?
Åh, vad glad jag är som fått sova en timme längre just nu. Typ. Carpe Diem.

Igår en bra stund efter läggdags satt Anton fortfarande med sitt projekt till en musikföreställning de ska ha på skolan. Han hade lov att göra den klar till dagens genrep.
Den blev väldigt fin den där låtsasgitarren i kartong och folie, med garnsträngar. Den skulle tydligen användas till en äkta guitar-smash.

Nöjd och glad somnade den lilla ängeln för att traska iväg till skolan med sin gitarr.

Idag kom han hem. Gitarren var lemlästad till oigenkännlighet.

Han: Mamma, den funkade perfekt!
Jag: Men har ni redan haft föreställningen?
Han: Nej det här var repetition.
Jag: Men om du slagit sönder den, hur ska ni då göra till föreställningen?
Han: Jag gör ju en ny såklart. Eller två. Det är tvåföreställningar.
Jag: Och när är de då?
Han: Oj,det ärlångt kvar. Några månader.

Snacka om att jag var fetlurad som lät honom vara uppe igår kväll i paniken.

Nä, nu vill jag inte bo här mera. Jag håller verkligen på att frysa ihjäl.
Anton hade helt rätt i sin iakttagelse i morse.
Vi kan flytta någonstans där det är varmare, typ Kiruna.

Något måste vara fel när Kiruna framstår som en lämplig semesterort när man fryser hemma!

Efter en tidig morgon, 45 mil i buss, två timmars IKEA i Haparanda, tre timmar i Arena Polarica med hockey och sen 34 mil till i buss så anlände vi Kiruna snett efter midnatt. Alla hjärtans dag var med andra ord slut redan innan hotellnatten.

Vi fick ett kanonrum på City Hotell där jag, min man, lillsonen och hans kompis Noel bor. Storsonen sover med sina lagkamrater på ett annat ställe.
Vi har ätit frukost, slappat, sett lite skidskytte och gått en sväng på Kiruna marknad. Det var lite kul för ungarna att se Kiruna by night med den upplysta gruvan i kolmörkret. Det är ju faktiskt en bra geografilektion den här bussresan upp till jordens ände.

Dessutom hörde vi Sven Wollter på radion på väg upp (efter Melodifestivalen). Där handlade det om brott och straff och Kainsmärke så det blev en intressant lektion om det också i kolmörkret.

Nu ska vi kika på Kiruna och gruvan i dagsljus innan vi åker till Lombiahallen och ser nästa match. Det ska bli så himla kul att se en ny ishall, och förmodligen en av lite klass. Sen har vi 70 sköna mil hem i buss ikväll.

Igår pratade jag med en bekant om Alla hjärtans dag.

Jag: Hur ska du fira den då?
Han: Jag har bokat hotell med NN det blir romantiskt. Du då?
Jag: Jag har bokat hotell med min man, det blir också romantiskt.
Han: Jaså? Ska vi bo på samma ställe tro?
Jag: Jag skulle inte tro det. Såvida du inte också ska bo i Kiruna?
Han: Varför i hela friden ska du till Kiruna?
Jag: Jag ska dit med mina tre älsklingspojkar, alla pojkar i min familj. Det blir hockey.
Han: Romantiskt?? Det lät ju bra till en början. . .

Just nu förstår jag honom. Jag förstod det redan när klockan ringde nyss. Det kan inte låta klokt att man på sin lediga helg åker till Haparanda för att se hockey på lördag, för att sedan fortsätta 33 mil till upp till Kiruna på kvällen, sova på hotell och se hockey på söndag. Och sen åka 70 mil hem och vara tillbaka i Nordmaling vid 03-tiden på måndagmorgon.
Fast själv tror jag att vi får en alldeles underbar Alla hjärtans dag jag och mina pojkar.

Mina flickor njuter redan av att ha hela huset i egna händer och total kontroll över såväl kabelkanaler som fjärrkontroller. Inte en enda sekund hockey kommer de att tvingas se eller höra. Och storasyster kommer hem och håller ställningarna. Alla nöjda och glada.

Fredageftermiddag och jag dricker drink och hackar grekisk sallad medan maken gör Korma- nån sån där indisk matgrej som är beställd av 14-åringen, samtidigt som jag tar emot synpunkter på tidningarnas olika innehåll.
Det som en tycker är ''fylligt reportage av VF' är vad andra anser vara 'hetsjakt och snaskande i andras olycka'.
Ibland är det skönt att ha ryggen fri och känna att man följt etikreglerna som vi faktiskt har i tidningsvärlden. Det tullas en del på dem mellan varven har jag sett. Om det sen innebär att folk inte får alla snaskiga detaljer är jag beredd att ta det.
Idag vet jag en människa som var glad över hur VK skrivit en nyhet i jämförelse med hur vår konkurrent behandlat den. Samma sak igår.
Då är jag stolt över att jobba på just VK.

Jag är ensam hemma . Igen!
Det här börjar nästan bli en vana. Isa spelar handbollsmatch, Julia är på Step-Up och resten är på Modo-Skellefteå.
Det var så gudomligt skönt att vara i ett helt tomt, tyst hus att jag inte ens satte på TV:n för att glutta på elitseriehockeyn.

Istället satte jag på onlinerapporteringen för att se om Linköping tänker vinna serien och göra mig rik och glad. Och så är det bra att se i vilket skick Skellefteå-klacken är i när de kommer hem.
Jag är inte helt säker på om skotträknaren i Swedbank arena är full eller bara allmänt givmild. Har Skellefteå verkligen bara skjutit TVÅ skott och Modo ARTON?
När man själv har barn som är målvakter sitter det där med skotträkningen i ryggmärgen på en ( man räknar hela tiden skott i matcherna själv) och jag kan utan tvekan säga att ganska ofta så undrar jag om de som för statistiken verkligen inte VET hur man räknar skott eller om de bara är ofokuserade?

Jag har faktiskt varit med om att en målvakt fått tre skott på sig i statistiken trots att han släppt in fyra mål. Det är ju ganska unikt med tanke på att mål räknas som skott på mål och det måste vara lite svårt att släppa in ett skott i mål om det liksom går utanför och inte räknas?

Så nu tror jag att jag måste dra igång TV:n i alla fall och börja räkna i Swedbank, för 18-2 låter onekligen som en utklassning. Är Modo på väg upp? Jag som sett fram emot att kunna samåka med alla modoiter till kvalseriematcherna i Swedbank!

Just hemkommen efter en sjukt spännande hockeymatch på alla sätt. Ett riktigt nervdaller som slutade lyckligt. Men shit vad det tär på kroppen! Jag fattar inte hur jag ska klara en kvalserie? Jag är redan adrenalinförgiftad.
Jag slapp däremot bevittna Leksands 62 minuters utvisningar i enbart den tredje perioden, i förlustmatchen mot Huddinge. Suck.

När jag kom hem var det fullt kaos här hemma. Min äldsta dotter var på Stand Up comedy på någon studentpub i Stockholm och tittade på min mellandotters idol Soran Ismail.
Hela eftermiddagen har mellandotter suckat över att det inte var HON som skulle dit. Eller som hon skrev till sin syster. " Men åååh, classic, soran!! Prata med honom! Säg att din syster är småkär i honom! Vi ska ha en jävla temadag... :( .... "


Precis när jag klev in genom dörren nu nyss ringde telefonen. Det var Soran Ismail. Ni kan ju tänka er ungefär hur högt dotterns tjöt. Storasyster var nämligen nu ute på krogrunda med idolen ifråga och hade berättat om lillasyster. Så nu ringde han hit för att prata med den stackars lillasystern som inte fick se honom uppträda ikväll.

I detta ögonblick pågår febril aktivitet för att alla hennes bästa vänner ska få veta vad som just har hänt, för så adrenalinhög som hon är nu kommer det att krävas MÅNGA sms, telefonsamtal och msn-konversationer innan hon har landat så pass att hon kan gå och lägga sig.

Själv tror jag att jag kommer att somna i samma sekund som mitt huvud landar på kudden.

Jag var på dammiddag igår. Det är jättelänge sen vi sågs och som vanligt blev det en massa intressanta resonemang. Idag ringde en manlig bekant till mig för att kolla läget.

Han: Hur var det på festen igår då?
Jag: Det var jättekul.
Han: Vad gjorde ni då?
Jag: Åt, drack vin, pratade.
Han: Om vad?
Jag: Tja, mest om döden.
Han: Det låter ju verkligen som party!

Faktum är att det var precis så det var. Visserligen pratade vi inte BARA om döden, men väldigt mycket kom att handla om hur olika vi ser på den och det som händer runt omkring dödsfall i den närmaste kretsen. Hur vi själva vill ha det. Hur vi lever våra liv fram till dess.
Vi pratade om varsel, om att känna på sig saker, om att se änglar.
Och vi hade faktiskt jädrigt skoj mitt i alltihop.

Ja så är det. Ja så länge man har något vettigt att säga när man talar och vågar stå för det sen. Då är det faktiskt guld att man vågar yttra sig. Den som tiger samtycker heter det ju också. Och det kan vara direkt farligt i politiska församlingar exempelvis. Dit är man ju faktiskt folkvald och förväntas både föra fram och skriva under på sånt man står för. Som väljarna står för,får man anta.

Appropå citat i allmänhet har jag varit med om att folk jag intervjuat har fått göra egna ändringar i sina citat och mailat tillbaka dem till mig, innan texten har gått i tryck. Likafullt har samma personer stått på möten där jag inte haft tillträde (för inte fasen skulle de våga ta diskussionen med mig och riskera att jag berättar sanningen) och hävdat att de är 'felciterade'. Hur kan man vara felciterad när man själv har fått skriva vad man ville säga? Det övergår mitt förstånd.
Jag har också varit med om att personer ansett sig felciterade trots att intervjun är bandad och trots att de visste om detta faktum.
'Det var inte så jag menade'
'Nähä, men det var ju exakt så du sa?'
'Jo,men det var ju inte så jag menade'
Kan det gå under felcitat när en person säger en sak men sen säger sig ha menat något annat och jag bara skriver EXAKT vad personen sa?

Det är så lätt att ha synpunkter och åsikter, men så snart man tvingas ta ansvar för det man säger, blir det annat ljud i skällan. Det gäller vanligt folk, politiker, kommunala tjänstemän, ja vilken grupp som helst. Jag tycker sånt är ynkligt.

Sen finns det förstås folk som vågar stå för det de sagt och tyckt i alla de här grupperna. De är jag tacksamma emot. De som står för vad de sagt. De som vågar skriva under vad de sagt. Som inte gömmer sig bakom 'felciterandet'.


Vi har en sjuka i det här landet som jag börjar bli hjärtligt less på. 'Det är media som snedvrider allt'
Nä, tack. Jag vägrar att låta folk säga det där utan att protestera. Jag tar ansvar för mitt jobb och sköter det så bra jag kan. Jag möter tyvärr väldigt ofta folk som inte vågar stå för sin åsikt. Som knyter handen i byxfickan och uttalar sig överallt utom där de egentligen borde: I media. Jag granskar. Jag försöker inte ställa till helvete i onödan. Vilka av er skulle vilja lägga ner all nyhetsbevakning?
Visst kan det bli fel även i tidningsvärlden, men jag kommer aldrig, aldrig att ta åt mig när folk kallar mig hyena.

I fullmäktige häromdagen kom en person fram till mig.

Ledamoten: Har du en dotter som har gjort praktik på VK?
Jag: Ja det har jag.
Ledamoten: Hon intervjuade mig.
Jag: Jaha?
Ledamoten: Jag blev grovt felciterad ( jag uppfattade vederbörande som väldigt irriterad)
Jag: Jaha, då får du väl vända dig till nyhetschefen
Ledamoten: Jag sa inte alls som hon skrev.
Jag: Jag tar inget ansvar för det.
Ledamoten: Du kan säga till henne att ( här blir jag faktiskt fundersam och avbryter personen)
Jag: Hon bor i Stockholm. Ring nyhetschefen om du har synpunkter.
Då knallade vederbörande iväg till sin plats.

När slutar man ta ansvar för sina barns förehavanden? Okej om min 12-åring kastar sönder en ruta, men ska jag verkligen ta ansvar för mina vuxna yrkesverksamma barn?
Fatta när jag är 55 år och hon jobbar på Svenska Dagbladet. Kommer Reinfeldt då att ringa mig och be mig skälla upp henne, istället för att ringa själv?

Jag har varit på fullmäktige idag. De folkvalda hade utbildning i användningen av nyckeltal på förmiddagen och det verkar ha tärt hårt på hjärncellerna. Det känns som om de var lite överansträngda. Inte ens den vanliga inledningsfrasen "fullmäktigeledamöter, åhörare och Press" ,som alla politiker säger när de kliver upp i talarstolen, funkade idag.

Ulla-Maj Andersson, Ingemar Sandström och ordföranden Christer Bäckman hamnade i ett litet "triangeldrama". Ulla-Maj hade just varit uppe i talarstolen.

Christer: Då har vi en replik här från Ingemar Andersson.
Ingemar: Nja, det där blev väl inte rätt?
Ulla-Maj: Vi är väl inte gifta än får jag hoppas?
Christer: Jag har ju förvisso vigselrätt men, vi ska väl inte gå till överdrift.
( Ingemar Sandström går upp i talarstolen)
Ingemar: Fullmäktigeledamöter, anhöriga och press .
(Det blir tyst en sekund)
Ingemar: Det där kändes inte riktigt rätt.

Nja, det är väl en viss skillnad mellan åhörare och anhöriga. Jag såg inte några av Ingemars anhöriga i fullmäktige, men det är möjligt att det finns släktband man inte hade en aning om?

Eller var det freudianska felsägningar av herrarna? En förhoppning om giftermål mellan C och S som utmynnar i en grön-röd koalition med en söt anhörigrelation? Vad hjärtat är fullt av talar munnen, heter det väl?
Interpellationsdebatten kunde i alla fall liknas vid ett äktenskapsgräl.



Eller så var alla bara väldigt, väldigt trötta. Någon av dem får kanske sova på soffan.

Jag tittade i kylen igår kväll klockan halv tio. Då fanns två liter mjölk.
Det borde vi klara frukosten på.
Jag tittade i kylen klockan 7.30 i morse. Då fanns noll liter mjölk.
Ibland önskar jag att jag bodde ensam i en etta och alltid visste exakt vad som fanns och inte fanns, sedan jag sist tittade i kylen.

Så stackars Anton, Isa och jag har ätit havregrynsgröt med svartvinbärsjuice till. Ja inte i gröten, utan bredvid.
Nöden är uppfinningarnas moder. Men ingen var särskilt imponerad.

Däremot är jag glad över att jag inte ser ett enda snömoln på himlen.

Alla stjärnor brukar ju ha vissa krav på vad som ska finnas i deras loge när de uppträder.
Som till MTV-galan. Christina Aguilera bad om ljus med vaniljdoft, ett element och två flaskor champagne av dyrmärket Veuve Clicquot.
De tre killarna i Jonas Brothers tog åtta Red Bull-flaskor av den sockerfria typen, sex vanliga Red Bull-flaskor och 24 bitar sushi.
Andra artister med storhetsvansinne har varit kända för att beställa mer galna krav till logerna. Mariah Carey har velat ha kattungar, Marilyn Manson har bett om en prostituerad kvinna och P Diddy om 204 stycken handdukar, två tvålar och ändlösa mängder med dyr champagne.

I helgen var Kiruna och spelade hockey här. Några dagar innan ringde man till hemmaföreningen och undrade om man kunde få hjälp med att fixa några saker till omklädningsrummet ( ja det är väl motsvarigheten till logen)
.De skulle givetvis "bjuda tillbaka" vid returmötet.
Champagne? Dyr choklad? Pizzor? Nejnejnej.

Kiruna ville ha 17 bananer och 10 apelsiner.
Jag är helt fascinerad av den där exakta siffran.
De delar varje banan i två och äter en halva i varje periodpaus. Sen var det några som istället åt apelsin.

Rockbanden vill ha en låda whiskey
Kiruna vill ha 17 bananer och 10 apelsiner.
Hockeyspelare, det är ordentliga killar det!

Och vilken jäkla tur att de inte bad om gurka!

Söndag morgon 08.05 och jag är just hemkommen från att ha skjutsat Isa till bussen. Det är handbollssammandrag för henne i Holmsund idag. Det innebär att jag skrapat ihop någon form av matsäckslunch åt henne också, av vår kyls påvra innehåll. Men man står sig säkert bra på pannbiffar och fullkornsmakaroner med burkmajs till.

När jag värmde biffar som värst såg jag det där oroväckande gula blinkljuset utanför huset. Det där som brukar svepa förbi om det är väldigt halt (sandbilen) eller sjukt mycket snö.
Ja, ni kan ju gissa vilket.

Jag som trodde jag hade säkrat mig för otäcka överraskningar genom att sätta i motorvärmaren igår kväll.
Tyvärr smälter vår motorvärmare inte bort plogkanter. Det var bara att gå ut och skotta. Ja, när jag väl kom ut vill säga.
Det hade drevat mot ytterdörren så jag höll inte ens på att ta mig ut!

Det hade inte varit någon hit att fastna med bilen i plogkanten och det hade jag förmodligen gjort om jag inte skottat. Så nu är den i alla fall borta. Dessutom är det en smal gång fram till ytterdörren och jag sitter och funderar på varför jag bor i den här änden av landet?

And guess what? Det snöar fortfarande.
Med tillräckligt missflyt hinner det säkert bli en skottning till innan Anton har fotbollsträning klockan 11.00 och innan hockeyn klockan 15. 00.
Nu står valet mellan tvättstugan och sängen. Enkelt!

Häromdagen pratade jag med en bekant om ett hus i en by. Han hade varit där i höstas men kom inte ihåg efternamnet på mannen som bodde där.

Jag: Jomen det är ju han XX som bor där. Han är några år äldre än jag.
Han: Nä, det måste vara hans pappa, han är i 80-årsåldern.
Jag: Fast jag undrar jag, om det verkligen är sonen jag menar. Den killen är ju ganska ung.
Han: Han är i 50-årsåldern.
Jag: Nej, nej. Den här är ett par, tre år äldre än jag bara.
Han: Ja?

Det är nu det sakta går upp för mig. Att folk som är tre år äldre än jag definitivt är i 50-årsåldern.
Oh my! Hur gick det till?

Min man har ätit lunch på restaurang idag. Där ingår bland annat stor salladsbuffé.
Gissa vad som saknades? Naturligtvis GURKA.

Antingen är det så att denna svindyra delikatess inte längre har sin givna plats i salladsbufféerna eller så är åtgången så drastisk att det "gröna guldet" är slutsålt.
Är gurkan utrotningshotad?

Kanske är det många bloggläsare och Oprahtittare som handlat gurka efter tillkännagivandet att doften av gurka och lakrits funkar som lusthöjare hos kvinnor. Inte vet jag.

Nu väntar jag bara på en chockhöjning av lakrits-priset. Jag ska personligen se om det blivit hårdare åtgång på den varan i lösviktslådorna, så här till helgen.

Exakt 7.52 stod 14-åringen i vårt sovrum och undrade om inte 12-åringen skulle till skolan och i så fall VEM av föräldrarna som skulle kliva upp med barnen till frukost.
Jag svor mig fri direkt.
Min man störtade ur sängen.

Det sista han sa igår kväll var nämligen signifikativt. Normalt ställer han både mobilalarm och klockradio men igår kväll så låg mobilen i någon ficka någonstans.
"'Jag ställer bara klockradion. Vad kan hända?"'

Tja, han kan försova oss. Inget värre.

Jag tror ungarna hann till skolan, för 14-åringen var ju som sagt klar sedan länge. Det är tur att vi har barn som sköter sina plikter i den här familjen. Själv låg jag kvar i sängen, men det var lite svårt att koppla av efter den där rivstarten, även om inte jag behövde gå upp.

En sak är dock märkligt. Det känns inte som att man liksom vann en halvtimmes sömn.

Dagens positiva insikt: Vilken tur man bor i Nordmaling så man har nära till skolan. Då kan man hinna i tid trots att man vaknar 20 minuter innan skolstart.

Julia är allmänt trött och less just nu. Och vad gör en förälder när ens barn suckar och stönar över att man har en helt oöverstiglig termin framför sig som man inte är taggad på. Man stöttar, såklart.
Så när Julia slår sig ner vid middagsbordet tar pappa chansen.

Pappa: Hur är det?
Julia: Jag är så less!
Pappa: Hur menar du då?
Julia: Jag är trött! Less! Imorse fick jag tvinga mig till skolan.
Pappa: Okej, vill du att vi ska prata?
Julia: (grymtar något ohörbart)
Pappa: Vill du att jag ska boosta upp dig, liksom.
Julia: Ja, ge mig pengar!

Ja vad är det min man alltid säger. Allt kan köpas till rätt pris?

Jag fick ett underbart telefonsamtal i morse. En 83-årig dam hade läst min artikel om babymassage. Hon hade jobbat med barn i hela sitt långa liv och hade alltid förespråkat vikten av fysisk närhet till barn. Men ofta hade hon fått smäll på fingrarna för att människor runt omkring henne tyckte att hon "skämde bort barnen".
Nu, vid 83 års ålder, hade hon fått ett bevis på att hon tänkt rätt hela tiden.
Det finns forskning som bevisar att barn mår bra av kontakt.

Nu ville hon tacka mig för att jag hade skrivit om bebisarna. Hon var så energisk den här kvinnan som fick mig att kliva ur sängen med ett leende. Hon berättade några historier från sitt yrkesverksamma liv som fick mig att reflektera. Och hon var bekymrad över att det hårda samhället idag förstör barnen och kontakten mellan föräldrar och barn.

När jag slog upp tidningen en kvart senare läste jag barnläkaren Lars H Gustafssons kritik mot "tuff fostran" Att vi är på väg tillbaka till barnagan, mer eller mindre. Att nyauktoritära barnuppfostringsmetoder ges för stort utrymme. I samma sekund flimrar TV-reklamen förbi där det förkunnas i varje klass skär sig två skolflickor och en har ätstörningar. Att utskrivning av antidepressiva medel har ökat med 40 procent sista decenniet.

Och samtidigt så berättar idrottstränare för mig vikten av att man är "bestämd" med barnen, trots att 11-åringar kommer hem till sina föräldrar och är förkrossade för att laget fått så mycket skäll i omklädningsrummet. "Var jag så dålig?" hade en kille sagt till sin mamma.

Hon har rätt den där 83-åriga damen. Vart i hela friden är vi på väg?

Kan vuxna idag avhjälpa en del av detta genom att medvetet krama och röra vid barn några gånger om dagen, så är jag villig att krama många. Både egna och andras.

Jag hörde idag på Oprah att det finns lukter som gör män och kvinnor mer sexuella.
För män är lukten av pumpapaj och lavendel två erektionshöjare.

Gissa vad det är för kvinnor?
Lakrits och gurka.
Observera att det har inget med formen att göra. Bara lukten.

Det kan KAN vara därför gurkan nu kostar 69 kronor kilot.
Det KAN också vara därför min man inte köpte hem någon gurka.

Min man var och handlade igår. På listan stod grönsaker, däribland gurka. Han kom hem utan.
Vet ni vad gurka kostar i Nordmaling just nu? 69 kronor kilot. Det är lika mycket som den frysta fläskfilén kostade på extrapris. Vad jag prioriterar? Ja inte blir det gurka, eller snarare vatten.
På väg till kassan passerar man dessutom lösviktsgodiset. Det kostar 69 kronor kilot. Det är alltså samma pris på gurka som lösviktsgodis! Det är ju helt sjukt! Och så påstår folkvalda att man inte kan styra folks matvanor.

Jag är helt säker på att vissa i min familj, väljer godiset framför gurkan. Om de fick välja vill säga. Och ska jag vara ärlig så är prisfaktorn definitivt ett hinder i vad jag sätter i mig. Därför äter jag mager hushållsost till vardags och fet västerbottensost i undantagsfall.
Nu kan man kanske inte ersätta gurka med geléhallon, men man kan definitivt vara utan det förstnämnda.

Får det vara lite chokladprickar till ruccolan på lördag? Så unnar vi oss gurka till ett festligare tillfälle?