Min 15-åring har bakat så ljuvliga amerikanska blåbärsmuffins att jag nästan inte vill äta upp dem. Det kommer att bli snyggaste morsdagsfikat på länge i det här huset.

I morse vaknade jag till barnaskarans tolkning av "Mor lilla mor", ett årligt återkommande inslag i mitt sovrum. De kan precis så mycket som är nödvändigt, det vill säga inledningsraderna med Mor, lilla moooor, vem är väl som duuu, ingen i heeeeela vääääärlden.

Att det är saligare att giva än att taga råder det ingen tvekan om. Anton var mycket stolt över sin inköpta bodybutter med mangodoft och om jag ska använda deras egna ord så hade Isa "satsat lite väl mycket" på sina egenhändigt bakade amerikanska blåbärsmuffins med topping och glasyr, naturligtvis i återanvändbara formar. De är så fina att jag inte vill äta upp dem!

Jag har naturligtvis också slitit upp paketet som stordottern skickade hem från Stockholm i god tid och sitter och kråmar mig i en ny brunguldig silke-sjal till tonerna av Hej, hej Monica, medan min man kapar brädor i parti och minut. Antingen ska jag ta på mig mina presentstövlar och gå ut i landet, eller så kanske jag slänger mig i solstolen och hugger in på den trave med morsdagsböcker som ska förgylla min sommar. Sex stycken och inte en enda jag hade läst! Det är vad jag kallar research!

Det här med brännboll är ju ganska kul. Socialt och lättsamt sägs det. Hm.
Jag har lite svårt för det där "lättsamma". Inte så att man inte kan skratta och jamsa med. Men under luggen sitter hornen väl gömda. Jag kan helt enkelt inte hålla på med sånt utan att tävlingsdjävulen tar mig i sitt våld.
Igår tittade vi på storsonens matcher i Brännbollscupen. Han spelar inte i ett lag som njuter av solen och klär ut sig. Han spelar för att vinna, punkt slut. Och just nu är han hyfsat irriterad. Hans lag åkte ut i semifinalen i Brännbollscupen på en domarmiss. Laget som slog ut dem vann med några poäng, genom att bränna två spelare i sonens lag i slutet. Det var bara det att brännaren inte hade foten på plattan. Dessvärre såg inte domaren det, och dömde dem som brända. Sånt händer, domare är bara människor.
Men jag vet inte om det var något plåster på såren att brännaren efter matchen medgav att han mycket riktigt inte hade foten på plattan och att det var en felbedömning av domaren.
Den bedömningen tog laget till finalen som de dessutom vann.

Jag skulle ha blivit totalt jäkla bindgalen och förmodligen sagt både en och två saker jag hade fått ångra sen. Jag kan ta en schysst förlust, men jag har svårare för att bli "bortdömd". Sonen är som tur var lite lugnare än sin mamma, även om vinnarskallen är densamma.
Jag är glad att det inte var jag som spelade i sonens lag.
Nu kan jag istället sitta i kvällsolen och låtsas att "brännboll bara är en lek".

Mitt (mar)drömskök närmar sig slutet av planeringsfasen. Vi har till och med bestämt kakel. Köket blir vitt och kaklet blir glas. 'Men är du inte rädd för att det ser sterilt ut 'undrade en bekant.
Jag undslipper mig här ett hest skratt. Sterilt? Jag kan utan minsta tvekan säga att det är min högsta önskan att mitt kök ska se sterilt ut!
Ingen skulle jubla mer än jag om bänkarna var rensade och synliga. Min oro är nog mer att man aldrig kommer att se det sterila kaklet. Realist som jag är så inser jag att "avskalat vitt" möjligen kan komma ifråga inflyttningsdagen. Sen kommer där att råda samma kaos som vanligt, möjligen i en lite trevligare grundmiljö.

Att jag inte har gröna fingrar är ingen nyhet, men jag tror jag har nått någon form av botten nu. Jag måste ha slagit någon sorts världsrekord.
Jag har lyckats döda en solros på fem dagar. Hur tusan gick det till?

Jag och idrottsläraren på skolan köpte varsin solros samtidigt förra torsdagen.
Efter en dag i mitt hus började den sloka. Efter två dagar såg den mer än slokig ut. Så jag vattnade den. Jag konstaterade att solrosor inte funkar som tulpaner, för den bara segnade ner lite till. Och sen dog den. Totalt.

Alltså, nu blir jag faktiskt tvungen att gör ett studiebesök hos idrottsfröken. Jag vill ju gärna konstatera att det måste ha varit fel på hela solrospartiet och inte bara på mig!

Dagens första strid är avklarad. Sonen kom in i köket införd ett par byxor som nästan stod för sig själva på köksgolvet.
Jag: De där byxorna kan du ju inte ha.
A: Varför inte?
Jag: För att de är så fruktansvärt smutsiga, det ser du väl?
A: ( Ilsket) Men jag bytte dem ju igår??
Jag: Och sen dess har du rullat dig i gyttja eller? Byt! Nu!
A: Men åhhhhh, du är alltid så himla petig!

Petig? Jo, kyss mig! Men barn som äger rena kläder behöver kanske inte se ut som uteliggare alla dagar? Och tro mig, det är inte klimathotet och det överdrivna tvättandet som är hans anledning.
Samtidigt har man tonårsdöttrar som ibland i princip bara behöver lyfta ut tröjan ur garderoben för att den ska anses förverkad och skickas till tvättstugan.
Kunde någon ha tänkt på att mixa ihop de där anlagen?

Japp, det är det minsta man kan säga om rivningsäventyret av mitt gamla växthus gjort av överblivna fönster en gång i tiden. Vi skulle rädda så många rutor vi kunde åt morsans granne, men en hel del glaskross fick vi plocka, eftersom träet var så murket att det liksom bara rasade kring oss mellan varven.

Nu ligger växthuset i en platt, eller i alla fall en halvmeter hög av bråte och väntar på att sorteras till återvinningen.

Jag måste säga att det var med viss njutning jag petade på växthuset och såg det rasa ihop som ett korthus efter att rutorna var borttagna. Det var faktiskt nästan lika roligt som att elda upp saker.
Behöver jag gå i terapi för de här tankarna tro?

Min köksplanering håller på att stiga mig åt huvudet.
Häromnatten vaknade jag kallsvettig i sängen. Jag drömde att ett helt gäng motorcyklar körde in på min gård. Typ Hells Angels. När jag från en liten glipa i mitt köksfönster frågade vad de ville mig svarade ledaren 'Du har gått utanför gränsen'

Vid en närmare förklaring visade det sig att köket jag betällt inte stöddes av det här 'Hells Angels-gänget'! Jag hade beställt ett kök från köks-Bandidos. Nu var det liksom Pay off time.

Nu vet jag inte om jag vågar köpa ett IKEA-kök. Jag kanske blir uppsökt av KvikAngels eller Marbodals-bandidos. This is Hells Kitchen!

Rockens historia gick bra. Sonen var presentatör och skötte sig finfint. Med alvedon gick det till och med att spela trummor lite försiktigt.
Mössan klarade sig fint på håll. Isas snabbgjorda fusk-dreads på gamla Gillan-peruken blev pricken över I.
Det värsta är att min son blev så fruktansvärt lik två av sina morbröder i det där håret.
Scary!
Det näst värsta är att han har ont i armen igen och två föreställningar kvar.
Lilla rockdöden kanske. But hey! It´s rock´n roll.

Åh vad jag ibland blir less på livet. Hela eftermiddagen har Anton legat avslappnad i soffan förvissad om att rastamössan han skulle låna inför kvällens föreställning Rockens historia var fixad och klar. Fram till exakt 25 minuter innan deras samling, när han ringde för att dubbelkolla och fick veta att mössan var borta, utlånad av kompisens brorsa till någon i stan.
No children no cry, säger jag bara.

Vad göra?
Jag dök i tyglådorna bland fleece, muddväv och bomullstyg i vild panik. Färgkombinationen var inte mina plusfärger om man säger så.
Efter att ha kastat upp maskinen på bordet, klippt med en slö sax-jävel och sytt sicksack i en kilometertakt som skulle ha fått en motorcyklist att blekna sitter nu ( 2o minuter senare)något på hans huvud som på långt håll kan förväxlas med en rasta-mössa.

Jag gillar inte ens Bob Marley!

Petter har just tagit min mans ungspannkaka ur ugnen och dukat fram middagen. Min 17-åring befinner sig någonstans i huset, förmodligen halvsovande framför TV:n i mitt sovrum eller i sitt rum. Så hur meddelar jag henne att maten är klar?
Jag smsar.
Gratis sms är förödande.
Å andra sidan slapp jag vråla.

Om det är någon som undrar var alla fåglar från våtmarkerna tagit vägen efter Botniabanans framfart så kan jag meddela alla oroliga fältbiologer och ornitologer att de har flyttat till min gräsmatta.
I alla fall nattetid.

Jag höll på att bli tokig i natt av allt "skrikande" och kvittrande när jag sov med sovrumsfönstret öppet. Det lät som någon form av "Battle of the birds" men jag var för trött för att se vad de höll på med.
I morse kunde jag konstatera att de slagits vilt om pappersmåttband från IKEA, tomma mjölkförpackningar och andra "godsaker" i en av säckarna som ska till återvinningen.
Jag visste inte att de åt papper?

Nu väntar jag bara på att de ska börja attackera mig som i gamla skräckisen "Fåglarna"

Efter fyra timmar på akuten utan något annat att göra än att lyssna på sjukhusgudstjänsten eller titta på TV-skärmen med landstingsinformation fick vi äntligen träffa en läkare. Anton var så desperat att han till och med hasade till hyllan med HTH:s köksbroschyr och började bläddra i den.
Vi fick en bra läkare. Det tog tio minuter. Röntgen tog ytterligare tio. Sen väntade vi 45 minuter på att få bilderna godkända innan vi fick gå ner till läkaren igen. Det tog fem minuter.
Det känns någonstans som att man borde kunna göra en del förändringar. Inte på akutpersonalen dock, som bara såg högarna med rosa lappar torna upp sig.
Men man kanske rent kunde få en sökare på sig så att man åtminstone kundes ropas upp från gräsmattan utanför? Eller en högtalare? En neonskylt med ens namn, som på bilbesiktningen? Fyra timmar i väntrummet gjorde en ju nästan tokig. Och då hade jag ändå inget litet gråtande barn och var fullt frisk själv.

Väl hemma var vi både utsvultna och utmattade. Man blir ju sjukt trött av att ingenting göra! Min ovilja att åka in akut späddes på rejält kan man säga. Nästa gång kommer jag att riskera att bli den där dåliga föräldern igen, som aldrig tror att barnen har brutit ben, nyckelben och fötter utan i det längsta hävdar att ' det är bara en liten smäll, det går över om ett tag'. Värst var nog när Petter brutit nyckelbenet ( igen skall tilläggas!) och berättade för läkaren på akuten att mamma och pappa minsann hade försökt tvinga iväg honom på fotbollsträning för att de inte trodde att han hade ont. Det är sånt han kommer att ta upp i 'Sanningens ögonblick ' på frågan om den lyckliga barndomen!

Å andra sidan behandlar jag mig själv likadant som jag behandlar man och barn så det råder väl i alla fall likhet inför sjuklagen kan man säga.

Natten har varit rätt lugn. Sonen ligger blickstilla med armen i ett läge. Alvedon gör underverk. Min gissning är att han står på brädan inom några dagar, så fort blodansamlingen vid armbåge och underarm ger med sig.

Och doktorns uppmaning om att använda mitellan sparsamt och istället sätta sig i soffan och vila med en kudde under armen mellan varven, träna med att knäppa med fingrarna för att håla dem i rörelse och ropa att mamma skulle komma med mer popcorn, den lyssnade jag inte på.

Min lillebror har inte mycket till övers för skejtare eller snowboardåkare på "haschpulkor" som han gillar att kalla det. Själv hade jag aldrig trott att jag skulle få ett barn som Anton, med bakåtvänd keps, hängande byxor, gigantiska tröjor och hiphop i mobilen. Men det är väl så att man slappnar av i sin fostran när minstingen kommer !
Nu är det mycket skateboardåkning och igår var han och kompisen A ute och åkte hela dagen och kvällen. Ja, fram till att Anton tydligen hade fått in något grus i maskineriet bokstavligt talat, vilket orsakade ett tvärstopp på rampen och en rejäl krasch.

Kvällen tillbringade han med lindad arm och mitella av nylonstrumpa. Man tager vad man haver liksom. Natten har varit smärtsam.
Det verkar inte ge med sig och han har risigt med rörlighet i armen ( ja om man inte tycker det är okej att han skriker som en stucken gris när man vrider lite på den)
Så nu har jag ringt syster (ja min alltså) på ambulansen och konsulterat henne.
Jag gillar inte att använda sjukvården och särskilt då akuten "i onödan" , men just nu verkar det som om vi får krypa till korset och köra in och tillbringa en solig söndag på röntgen.

Förstå om ens barn kunde hålla sig till mer rejäla sporter som hockey.

Anton har beställt ett paket från Junkyard. Det är ett av de där skateföretagen som plötsligt har gjort entré i min dator. Nu har han varit in på www.posten .se ungefär hundra gånger om dagen för att se hur långt hans paket har kommit. Det sorterades i Göteborg i tisdags kväll. Det sorterades i Ånge på onsdag morgon 06.59. Men där var det stopp. Otaliga besök på Postens hemsida har inte gett något resultat. Så jag började tro att någon postsorterare i Ånge var sugen på hans Junkyardtröjor. En omvänd Karl Bertil Jonsson som efter en titt i taxeringskalendern bestämt sig för att skona de rika och istället åderlåta oss fattiglappar som beställer på postorder från ett företag med det tvivelaktiga namnet Junkyard.

Jag kollade ungefär nyss. Paketet fortfarande bara sorterat i Ånge. Sen gick jag ner till tvättstugan och plötsligt pep min telefon. Paket har nått leveransadressen. I samma veva kom Anton vrålande om att hans paket hade kommit ( han hade hunnit vara in en gång till och kolla postleveransen eftersom det var fem minuter sen jag gjorde det senast)

Jag undrar om posten flyger rakt från Ånge och hit? Jag trodde den tog någon omväg via Umeå eller något.

Min 13-åring håller på att äta frukost.
Anton: Mamma kan vi inte ha på The Voice i bakgrunden medan vi äter frukost?
Jag: Du menar morgonprogrammet TV, på kanal 5?
Anton: Ja! Det är skitbra, N brukar se det.
Jag: ( som blippat förbi ibland) Vad är det som är bra med det?
Anton: Man lär sig asmycket där.
Jag: Som vadå?
Anton: ( lite tveksam) Ja..en massa kändisskvaller.
Jag: Jaha?
Anton: Jag fick till exempel veta av N att Rihanna har tagit nakenbilder på sin rumpa och att Svennebanan kommer att bli sommarplågan.

Just den informationen jag behövde såhär till frukost en torsdag morgon. Eller inte.

Igår gick jag barfota i solvarm sand och vadade i mindre varmt vatten. Robert Aschberg hade funderingar på att bada utan våtdräkt efter surfingen. Hade han utmanat mig hade jag klivit i, jag lovar. Jag stod ju redan en bit ut i vattnet så jag hade bara hivat av mig tröjan.

För övrigt är jag som vanligt fascinerad över hur olika vissa människor agerar utanför kameran och sedan framför densamma. Medan andra är mer som man tänker sig hela tiden.
Jag konstaterar i alla fall att Robert Aschberg är en hyvens kille som kan bjuda på sig själv med en sorts naturlig lätthet.

När jag gick där i den där varma sanden så insåg jag i alla fall plötsligt hur skönt det ska bli med sommar. Jag har inte riktigt hunnit tänka ända dit förrän nu.
Det gick lättare med fötterna i varm sand, än när jag kom hem och såg mina slokande oplanterade penséer som skulle ha ersatt julbelysningen i det fejkade evigt gröna granriset i mina blomlådor för någon vecka sedan.
Här varar julen uppenbarligen inte till påska, utan snarare till midsommar. I bästa fall. Sen vänder det ju liksom och är kortare tid TILL jul än FRÅN. Och då är det ju som ingen idé att plocka bort julgrejerna väl?

Jag har just konstaterat att jag behöver fler timmar på dygnet än någonsin. Eftersom det låter som ett orimligt krav, kan jag tänka mig att jämka lite och utöka varje timme med några minuter. Eller varje minut med en sådär tre sekunder?

Jag har redan fått förslaget att sova lite mindre för att hinna det jag vill, men den gubben går jag inte på igen. Det fanns tider när jag snittade fyra timmar per natt och även om jag på den tiden tyckte det var tillräckligt, så har jag med stigande ålder och visdom insett att det nog är en av de mer korkade idéer jag haft.

Nä, jag tror mer på tre-sekundaren.
Och vad är tre sekunder egentligen? Jag funderade över det i tre sekunder och kom fram till följande.
Tre sekunder är oerhört mycket tid
? Om tandläkaren ska borra
? Om man ska försvara en ledning i slutet av en hockeymatch
? Om man är mitt i ett värkarbete och räknar sekunder
? Om man ska springa och hinna till en flygincheckning

Tre sekunder är väldigt lite tid
? om man ska kvittera i slutet av en match
? om man ser en bra film
? om man sitter i telefon
? om man trycker på snooze

Det kan väl inte vara så mycket begärt med tre sekunder extra i minuten?

Jag var på Fahlgrens och handlade födelsedagspresent åt min man i förrgår. Jag frågade den alltid lika diplomatiska och serviceinriktade ägaren om han trodde min man skulle bli glad åt en ansenlig massa doftljus. Han såg lite tveksam ut, men svarade artigt att det trodde han nog.
'Själv är jag rätt säker på att han skulle bli galen' sa jag och håvade upp min present på disken.
En bogserlina. Rejält manligt. Och framför allt nödvändigt eftersom han blev komplett galen på mig när jag drog av vår bogserlina i vintras.

Till saken hör att min man hade kört fast i snömodden på vår gård. Vi parkerar vår andrabil på gräsmattan bredvid själva infarten och där är det inte alltid så välskottat. Inte där heller, kanske jag ska tillägga.

Well, denna dag hade han i alla fall lyckats köra fast guldvolvon och kom in för att be mig dra loss honom. Bilen satt som berget och startsträckan var enormt kort innan jag skulle krascha in i garageväggen, så jag tänjde en del på gränsen för kunna rycka loss honom.
Ploff så gick linan av och min man störtade ur bilen och började skälla som en bannhund.
'Du kan ju för fasen inte köra sådär om du ska dra loss någon, det fattar du väl att linan går av' tjöt han.
'Är du helt oduglig???' fortsatte han.

Där tog mitt tålamod slut. Visserligen stod han lite hotfullt med bogserkroken i handen, men jag hade ett järnspett vid sidan av mig.
'Är det du eller jag som har kört fast' vrålade jag.
'Är det du eller jag som behöver hjälp?' fortsatte jag.
'Är du i position att stå och ha synpunkter i den där tonen? I så fall kan du lösa problemet själv' avslutade jag ilsket och smällde igen bildörren.

Nä, det var han ju inte. Han muttrade ett knappt hörbart 'förlåt' som jag är helt säker på att han inte menade och sen knöt han ihop linan och jag drog loss honom.
'Du gav ju inte direkt krypkörningen ett ansikte' sa han surt när han var loss och kastade in den trasiga bogserlinan i bilen.

Nu har jag sonat mitt krypkörningsbrott. Han fick sin bogserlina. Själv funderar jag skarpt på att skaffa en rejäl kätting.

Min man fyller år idag. 46 år. Han är ikapp mig nu med andra ord.
Det intressanta i vår familj är att man aldrig riktigt vet hur många och vilka som kommer att dyka upp på sängkanten på födelsedagsmorgonen. Ofta är det något eget barn minus och några andras barn plus. Vi har en hel del översovare här. Så även idag när en "utbys" åttondeklassare dök upp i dubbelsängen i morse.

Detsamma gäller morsdag och farsdag. Det är många som firat min man med fika på säng på farsdag genom åren. Jag undrar hur många av dem som är hans ungar??

Just det där att vi har "flexibel familj", innebär att man faktiskt tänker till kvällen innan sin födelsedag så att man åtminstone är anständigt klädd. Det vill säga klädd över huvudtaget. I någonting mer än täcke. Jag har en vag känsla av att mina barn definitivt inte skulle gilla att deras mamma ligger naken i sängen när deras klasskamrater gör entré i mitt sovrum.
Så därför var min man uppklädd i morse. I sina snyggaste boxers.

Flaggan utanför kommunhuset vajade på halv stång igår, efter den tragiska trafikolyckan där ännu en rätt så ung människa med anknytning till Nordmaling gick bort. Ett glatt ansikte som många känner igen eftersom hon jobbade i flera av kommunens lokaler där både mina barn, jag och min man vistas och jobbar.
"När tar det slut, det bara händer och händer hela tiden nu" funderade ett av barnen i morse.

Jag kan bara hålla med. Det har varit många unga som gått ur tiden det här senaste året i Nordmaling. Och jag tror att vi är många som tänker på både dem och deras anhöriga varje dag.

På väg från Göteborg i påskas stannade vi till i Stockholm hos min kompis. Vi satt och slötittade på en film om en liten kille den kvällen. I samma lägenhet, i samma soffa som vi satt när telefonsamtalet om Tobbes skoterolycka kom.
Tankarna återkom dit flera gånger under kvällen. Och jag visste att min 15-åring självklart tänkte samma sak.
Min 15-åring grät hela vägen hem och vi pratade länge, länge på kvällen. Om saknad. Om det där med att gå vidare. När begravningen är över och man ska leva som vanligt igen, fast allt är helt annorlunda. Min 15-åring går till skolan varje dag, hon tränar, umgås, skrattar, har kul, precis som man har när man är 15 år.
Men varje, varje dag tänker hon på Tobbe. Ofta på kvällarna när allt liksom stannar av.
Vad gör han nu? Var är han? Vad upplever han? Hur finns han?

Alla vet att livet går vidare. Bit för bit. Men saker blir sig aldrig riktigt lika igen.
Igår förändrades livet fullständigt för många. Precis som det kommer att göra idag.
Det tar nog faktiskt aldrig slut. Det bara flyttar sig.

Jag fick ett samtal från Hudiksvallstrakten i morse, där svågern undrade om jag kunde ringa och frånvaroanmäla hans barn från deras diverse skolaktiviteter idag. Morsans sambo fick göra en ny insats och åka till Norrköping igår och hämta familj och bil på biltrailer. Nu är de på väg uppåt, men det tar sin lilla tid med en Chrysler på släp och ingen av ungarna hinner till någon skola.

De där skol- och barnomsorgs-samtalen fick mig i alla fall att inse varför jag inte längtar tillbaka till flera barn i det där stadiet. Fatta innan man ringt runt och fått tag på rätt telefonnummer, till rätt avdelningar och rätt skolor på fyra enheter. Särskilt som jag var tvungen att göra det innan genvägen ( dvs kommunväxeln) var öppen. Och alla vet ju hur det är när många ringer samma tid på morgonen och ska frånvaroanmäla. Särskilt nu när man måste anmäla varje dag på Artedi, oavsett om ungen beräknas vara borta i fem dagar eller en.

Nä, jag längtar inte tillbaka till varken bebisar, småbarn eller fler skolbarn. Jag är så nöjd som jag är.

Jag vet inte om min bror tyckte synd om familjen för igår ringde han och bjöd oss på grillfest. Det kändes som ett genidrag att avbryta gårdsröjningen, där för övrigt samtliga hemmaboende fyra barn var utkommenderade till arbete.
Vi såg ut som familjen Ingals i Lilla huset på prärien där vi arbetade sida vid sida med våra krattor. Vissa med Ipod och hörlurar för att stå ut med detta oerhörda obetalda slavarbete.
Nästa genidrag var att avsluta arbetet med en kanna Sangria och sedan fortsätta den där Sangriadrickningen hemma hos lillebror.

I natt när jag var som mest yr kunde jag inte för mitt liv förstå hur jag kunde tycka det där var en bra ide tidigare under kvällen. Jag vaknade i morse med samma insikt. Hela dagen har gått i ultrarapid, med undantag för Sverigematchen som gick saktare ändå. Både jag och Pär somnade i soffan mellan nedsläppen.
Nu har vi istället tagit oss i kragen och avverkat ett kvällspass där vi lastat ett släp fullt med 'rat'.

Min syster ringde just från Norrköping. De hade fått motorhaveri på väg från Göteborg och sitter fast i Norrköping med fyra barn, en fullpackad bil och jobb och skola som väntar i morgon. Fy f-n så hemskt. Jag vet hur det känns.

Jag vet ju att den här skiten kommer varje år. VARJE år. Och ändå spar jag det till sista sekunden och hoppas att det ska försvinna. Det gör det aldrig.
Jag vill också ha en deklaration som man bara sätter ett kryss i eller smsar in till skatteverket!
Jag vill inte sitta heldagar i vårsolen och våndas med NEA och N1 och N87 och N672 eller vad fanken de heter alla blanketterna.

För att ljusa upp min sinnesstämning lite har jag ockuperat uterummet och låtsas att jag njuter av våren därute. Och sen kommer min prins och räddar mig och hjälper mig med slutfinishen och så firar vi att det där eländet äntligen ligger underskrivet i det bruna kuvertet som ska läggas på brevlådan. Nästa år, ska jag göra det här i tid. När det är slaskigt, regnigt och trist. Jag lovar.

Vi var på det traditionella valborgsfirandet på kajen igår. Vi har fortfarande att scoutbarn så den kvällen är sedan 14 år tillbaka vikt åt att sälja lotter, korv och sånt för scouternas räkning.
Valborgsmässoafton är ingen partykväll om man har tonårsbarn. Jag tycker det är jobbigt att se fulla föräldrar vid majbrasan, och sedan träffa deras tonårsbarn fulla någon annanstans.

Valborg på kajen är en rätt så trevlig kväll för oss som gillar att prata bort en stund med folk man kanske inte träffar så ofta annars. Eller folk man aldrig har träffat tidigare. För att inte tala om folk man har sett men aldrig sett just DÄR tidigare.

Mitt i eldandet kom Anton och Noel rusande.
"Mamma, mamma, har du penna och papper"
Det visade sig att Skellefteå AIK:s lagkapten Christoffer Norgren var hemma i Nordmaling på valborgsmässoafton.
Jag hade en pennstump ( tack IKEA) och min man grävde i jackfickan och hittade en Ticnet-utskrift från en Skellefteå-Modo-match. Mycket belåtet konstaterade han att det var den matchen Skellefteå vann med 6-0 och att det måste vara ett utomordentligt passande autografpapper.

Tre minuter senare kommer sonen rusande igen. Den här gången med en stor bläckpenne-autograf över högerarmen.
"Pappa, pappa, vet du vem mer som är här???? Andreas Hadelöv!"
För er som inte vet så är Andreas Hadelöv målvakt i Skellefteå AIK.

Vi pratade bort en stund med Norgren och i morse vid frukosten så var Anton och Noel fortfarande lyriska över att Hadelöv hade varit på majbrasa i Nordmaling.
Storebror Petter hade däremot missat eventet och kom dit just när de båda hockeyspelarna var på väg därifrån. Det blev diskussion om Hadelövs utslagna tänder och då insåg storebrors relativt hockey-ointresserade flickvän Pernilla att hon visst hade sett Hadelöv på kajen igår kväll.
Pernilla: VI mötte ju honom när vi gick dit.
Petter: Aldrig.
Pernilla: Jomen jag såg den killen med en tand utslagen.
Petter: Äh, det var ju någon annan du såg. Kan ju ha varit vem som helst.
Pernilla: Ja jag såg i alla fall en med utslagen tand, han hade vit mössa.
Anton: (vrålar) Det var HAN! Med mönster fram på mössan!
Pernilla: Exakt!
Petter: Jag kan inte fatta hur du kunde lägga märke till det!

Jag vet inte vad som var värst. Att Petter just hade missat Hadelövs debut på majbrasan eller det faktum att han just insåg att tjejer tittar på andra killar? Det måste ha svidit hårt att flickvännen noterade Hadelövs utslagna tand, medan Petter själv bara hade ögon för henne.