Anton har fått i läxa att göra sitt släktträd. Eftersom det är femte gången ( femte barnet, alla ska denna stigen vandra enligt läroplanen) det här kommer i hemläxa skulle man ju kunnat tänka sig att jag lärt mig vad min mans farfarsfar hette. Det vet inte min man heller. Faktum är att han var osäker på närmare släkt än så. Det var jag som visste vad min mans morfar hette, eftersom vi faktiskt har en son som är döpt efter honom!

Jag har en bestämd känsla av att min frisyr från åttonde klass också faller under kategorin pottfrisyr.

Pottfrilla... eller är det bara en kort page jag har på skolavslutningen i åttan?

Det är hockey ikväll. Leksand mot Örebro. Inte den match som hockeykanalen väljer att visa direkt. Inte heller den match jag  väljer att se i hackig modell i min sega dator.
Så istället ska jag gå på vattengympan efter att jag konstaterat att Leksand har en betryggande ledning efter den första perioden. Så kan jag följa slutet online när jag kommer hem.

Innan dess hoppas jag att en STOR påse kantareller är rensade och infrysta av min man. Jag gjorde min del när jag letade myggfönster och gillrade torkanordning till en ännu större påse trattkantareller. Det är fantastiskt vad man kan komma över ibland. Helt utan att ha gått en meter i skogen!

Karriären är över för min favorit. Mats Sundin lämnar hockeyn. Däremot kommer han att hänga kvar på min köksvägg!

Jag ser att Umeå kommun tänker sätta upp en ny graffiti-vägg i centrum.En bra idé tycker jag.

Graffiti är verkligen något som man tänja på generationsgränserna.
Min man började till exempel med det i helgen,när han skulle måla väggarna gula i Antons rum.

Igår när jag körde förbi Konsum fem i nio stod det sex pensionärer där utanför och väntade på att affären skulle öppna. Jag funderade på om jag också kommer att bli sån när jag närmar mig 80?
Kommer jag, som då har hela dagen fri, att stå och hänga på låset till Konsum istället för att ligga kvar i sängen och titta på Rachel Ray, Oprah  och God morgon-TV?

Jag tycker att man ska rösta om man nu fått förmånen att ha rösträtt. Det gäller även kyrkovalet. Det där försöker man ju i mesta möjliga mån föra över på sina barn. Alltså åkte äldsta dottern tillbaka till Stockholm på valdagen, för att hon skulle hinna rösta i kyrkovalet i Huddinge. I första hand för att inte Sverigedemokraterna skulle få behålla sitt mandat i kyrkofullmäktige där.

Det enda som är roligt med att riva tapeter är att man hittar en massa gamla vämjeliga tapeter under. Eller så hittar man sådant som plötsligt är modernt igen.
Dock känns det som att det tar ett tag innan våra gamla toatapeter är inne igen.
Den blå-lila blomsterängen med sekelskiftesdamer, klatschigt accentuerat med syrenlila lister och inredningsdetaljer var säkert väldigt fint på tidigt nittiotal.
Sista åren har jag helst velat kräkas på dem.

Nu har jag i alla fall börjat dokumentera en del av våra gamla avskyvärda tapeter. Sådär som en påminnelse om jag någon gång får för mig att sätta upp något liknande.

Julia och hennes bästis Tinika grät dock en symbolisk tår när deras favorit-tapet nu försvann. De hade tillbringat sina barnaår med att fantisera att de var flickorna på ängen tydligen.
Eftersom min man nu har målat väggarna vita föreslår jag att de istället kan tänka att framtiden ser ljus ut. Eller nåt.

Ljuva nittiotal ! Fllickorna har fått se ljuset i tunneln och är numera vitmålade.

Regnbåge över E4. Den ger mig alltid en sån lyckokänsla.

Förra veckan när jag körde in mot stan för att hämta en ledsen människa dök regnbågen upp framför mig på E4. Jag vet inte vad det är med regnbågar, men den fick mig i alla fall att tro att saker och ting alltid ordnar upp sig. Är det färgerna, eller är det alla historier om den där guldskatten vid regnbågens slut, som gör det?

Bara att skriva sin namnteckning inom given ram på den där skärmen kan framkalla värsta flamset.

I ett svagt ögonblick lovade jag sonen att måla väggarna i sitt rum knallgula. Tidsoptismisten trodde som vanligt att vi skulle ha hunit bära ut allt, spackla , slipa och måla ett par varv innan kvällen. Jag är en mästare på att sätta igång projekt.

My ass. Rummet är visserligen tomt, med vita spackelrosor överallt, men det är fortfarande blått. Min man är lite mer intresserad av att göra klart ett rum i taget, men nu har vi plötsligt fem rum parallellt somhåller på att renoveras. Thats me.

Mellan varven har vi flyttat om lite möbler och TV-apparater nu när storsonens rum inte längre är hans egendom. Han hann knappt kallna så att säga...

I morgon blir det gult i alla fall. Tre varv.  Om jag kan gå och stå vill säga. Stortån och knät är inte lika pigga på renovering som jag.

Ja så var det dags igen. Jag skulle ha behövt en sån där bitgrej när jag satt i fotvårdsstolen igår. Jag insåg det redan natten innan, när tån var så öm att jag inte ens kunde ha täcke på foten. Tappa var ur tår är aldrig skoj.
Den var så öm att det inte gick att nudda den utan att det gjorde ont som f-n.
Under kvällen vid rinkside på ishallen fick jag därför traska omkring i yllesockor och ett par alldeles för stora foppatofflor, för att jag skulle få in tån med bandage någonstans. Vad göra?

Jag är så otroligt less på mina tår och detta ständiga irriterande nageltrång. Jag har  gjort allt jag kunnat. Går aldrig i finskor som klämmer mot tån, alla jag köpt har numera öppen tå. Jag tvingas köpa skor som är ett par nummer för stora för att de inte ska komma åt tårna. Jag klipper inte ens tånaglarna själv, utan går till proffs och betalar för det. Jag smörjer, badar och mjukar upp mina tår dagligen.

Nu är jag desperat. EN gång har en läkare försökt skära loss sidan av nageln. Det gick fint tills den växte ut igen tyvärr. Jag tänker inte gå och lägga om foten dagligen i sjukvården i vinter. Jag vägrar!

Amputation? Någon?

Jag håller på att fylla i en ledighetsansökan för Isa och Anton. Oh gosh vad jag blir less på att allt ska ifrågasättas ibland. Särskilt när det är morgon och jag är medvetslöst trött.

Min man och mellandottern hamnade i någon sorts konsekvensdiskussion i soffan igår kväll.

Morsan skulle till frissan i Nordmaling igår. Alltså tänkte hon passa på att hälsa på när hon ändå var i faggorna. Nu är min mamma definitivt av den sorten att inget får förfaras. När hon hörde att barnen börjat lessna på äppelkaka och min man blir hysterisk över småflugor som just nu bildar koloni bland mina inplockade äpplen, tog hon saken i egna händer.

Här skulle kokas äppelmos.


Min flugkoloni får söka sig ett annat boende. Igår var morsan här och beordrade moskokning av deras mysiga hem, mina trädgårdsäpplen..

Själv har jag faktiskt inte gjort det på flera år. Vi har haft kvar mos i frysen,till viss del beroende på den överdos av äppelmos mina barn fick som små, när vi kånkade hem lådvis av äpplen från min mans föräldrar. Jag tycker det är trevligt med fruktträd och buskar, men jag kokar inte sylt och saft om ingen äter eller dricker det.

Efter en dag i h-vetet där man just så pass hann släcka elden runt fötterna fortsatte kvällen med skit, skit och åter skit.
Lagom till min man skulle på hockeymöte och träning så flödade vattnet friskt över golvet i badrummet (ja utan att någon duschade.. det kallas för vattenläcka) så vi fick stänga av vattnet i hela huset.

I fredags fick Isa sina skolfoton och eftersom samtliga av mina döttrar var hemma plockades förra årets skolkatalog från högstadiet fram för granskning. Det vill säga, man går igenom alla klasser för att se vilka killar som är "fiiiiiina".

Jag stängde av omvärlden klockan 16.00 idag. Jag trodde nämligen inte att Bofors-Leksand visades i direktsändning, men visste att den skulle sändas klockan 22.30. Alltså har jag inte tordas slå igång datorn, kolla mail eller okända sms på hela kvällen. Jag har förbjudit barnen att se på någon TV-kanal som kan tänkas visa hockeyresultat och vägrat dem att ens slå igång en radio. Jag har inte svarat i telefon. Och jag har noga sett till att inte slå mig i slang med människor jag träffat under eftermiddagen. Inte ens valförrättarna.

Det är valdebut för Julia som fyller 18 i höst. Lillebror är peppad på röstning.Mest kanske för att vi firar alla valdagar med att gå ut och äta efter röstningen.

Toaväggarna rensade. Check
Toaväggarna spacklade: Check
Toaväggarna målade: Check.
Lister tvättade:Check.
Lister Grundade: Check
Toaväggar målade igen: Check.
Lister målade: Check.
Dator uppdaterad:Nej.

Hade jag bara fått skära till golvet också så hade jag varit helt nöjd.
Istället har jag sett Björklöven-Sundsvall på TV följt av reprisen av Leksand-Växjö.
Den som ser hockey syndar icke. Fast han arbetar inte heller.

Det är lördag och jag får sova hur länge jag vill. Tydligen var det till sju i morse. Då vaknade jag med en värkande axel och kunde inte somna om. Men det råder ju ingen brist på sysselsättningar så jag rotade fram ett lila tyg till 21-åringens insparksmössa och plockade fram symaskinen. Röjde fredagsdisken och sorterade tidningar. Lät pigg när kompisens mamma ringde och undrade om jag kunde transportera ner lingonsylt till Stockholm om ett par veckor. Laddade bakmaskinen och kaffebryggaren. Lagade kläder.

Fredag eftermiddag och alla fem barnen är hemma! Sofia har tagit sitt storasysterliga ansvar och varit och hälsat på sina gamla lärare i Antons klass. Mest på grund av att min lille son var lite upprörd för att hon skämt bort hans lärare med en massa handskrivna sidor i både svenska och engelska. Och är det något han INTE är förtjust i så är det just att skriva.

Jag är sjukt trött. Och allt är mitt eget fel. Ja eller i alla fall delvis. Sent i säng och på det en vakenperiod där vid fyra. Och just då kom jag på att min kompis skulle jobba en enstaka natt i natt så jag kunde ju alltid smsa och fråga om hon höll sig vaken, tänkte jag.

Det gick ju fint det här. Vinst mot Västerås i den allsvenska premiären, med en liten nätt marginal. Vinstmål med dryga minuten kvar av matchen, när Västerås hade spelar powerplay i ungefär hela perioden (det kändes så i alla fall). Jag fick bara ett utbrott och det var när datorn hängde sig och jag blev utan sändning mitt i ett boxplay.

Gissa vem som kom hem från skolan nyss? Gissa vem som har ”hål”??

En av fördelarna med att jobba hemifrån är att man har bra koll på vad som händer hemma på dagarna. Något som också är en nackdel när man har två barn på högstadiet. För bor man nära skolan som vi gör, är det självklart här man ska spela Guitar Hero på håltimmarna.

Inredningsporren har fått ge vika för Leksands laguppställning. Åh, vad jag njuter av att bläddra i min "bibel". I morgon är det äntligen dags!

Det har varit väldigt lite hockeysnack här på bloggen ett tag. Det betyder inte att jag liksom har ledsnat. Låt er inte förledas av mitt lugna yttre, mitt disträa sätt som kan förväxlas med ointresse. Jag har bara gått in i min egen lilla värld och lämnat IKEA-katalogen och Hus & Hem bakom miig.

I fredags fick min man besök av en god man. En God man i alla avseenden, om jag nu ska vara vitsig.

Jag ska på provtagning idag, vilket innebär att jag varit fastande sen igår kväll.
Det innebär att jag suttit och tittat på när barnen ätit frukost.
Det innebär också att jag som normalt skulle kunna leva utan mat till fram emot nio på kvällen, plötsligt håller på att svälta ihjäl klockan halv åtta på morgonen för omväxlings skull.
Det innebär också att jag tycker att barnen smackar extra högt vid varje tugga.

Som extra straff ska jag dessutom duka bort den där himla frukosten nu.
Det är förmodligen dagar som idag, denna ilands-problemdag, som mormor skulle ha bett mig tänka på de svältande barnen i Afrika. Skämmes borde man.

Igår var Anton på föreningsdomarutbildning i hockey på Hotell Dragonen. Min man och jag körde varsin bil in med sju gossar som vill döma hockey i vinter.
Petter kom hem igår också och lillebror sammanfattade domarubildningen med en mening.
"Petter,nu är jag rent officiellt en domarjävel"

Aldrig att han har hört det från mig! Det måste vara i den där Skellefteå-klacken han lär sig sånt.

                                        Hur fasen kunde mitt öga "läsa" så fel?

Det är bra att ha en syster som är syster. Ja, sjuksyster som det hette förr i tiden. Det blir lite mer odramatiskt med stick när det är moster som sticker Isa i armen och toppar med ett stålmannen-plåster.

Jag har krupit till korset och vaccinerar mina omyndiga döttrar med Gardasil. Det där vaccinet som ska skydda mot livmoderhalscancer. Jag ogillar när man försöker spela på föräldrars känsla i som försäljningsargument för exempelvis försäkringar och sånt här. Men när det nu ska ingå i det svenska vaccinationsprogrammet för alla födda 1999 och framåt, så borde det väl finnas en poäng tänker jag.

”Mamma,visst är det här tecknet för butt-ending” säger Anton och visar domartecken medan jag står och rör i morgongröten.
För honom är det så självklart att jag vet det. Men hur många mammor är det som kan det? Jag tippar på att det är betydligt fler pappor som kan i alla fall.

Petter läser födelsedagskort från sina syskon.

Detta är vad man kallar syskonbädd,eller möjligen kusinbädd...eller i alla fall släktbädd. Vi kan kalla det sidbyte i tårtätningen. hälften äter, hälften väntar på ledig plats.

Kalas på 22 kvadrat. Det är ju självklart att hela släkten vill klämma in sig. Det är tur att det finns en fotbollsplan utanför huset.

När jag vaknade i morse konstaterade jag att det är precis samma väder idag som den här dagen för exakt 21 år sedan. Skillnaden är att då hade jag ont på alla möjliga ställen, utom i örat.

Vi har just kommit hem från svägerskans 41-årskalas, där jag suttit och hört min egen röst inne i huvudet varje gång jag öppnat munnen. Jag är redan less på den.

Öronen tycks ha intagit mitt liv. Helgen har fortsatt att gå i öronens tecken. Ungefär vid lunch upptäckte jag att jag var alldeles öm vid vänsterörat. Först trodde jag att jag fått skavsår av kaninöronen, men när jag kände efter kändes det som att det satt en stor böld mitt inne i det ungefär.

Jag kommer att ha ett svin med mig hem ikväll....och jag ser fram emot det! Vem är rädd för svininfluensan? Barnen undrade om vi seriöst skulle visa oss offentligt sådär. Vi har haft ruskigt kul i alla fall och kommer att sova gott sen!

Jag är helt förtjust i dessa öron och undrar vad de tänker på frasses nu när 100 pers dyker upp i öron för att äta hamburgare...

Ikväll är det cykelfest och kvällens outfit är sånna här söta kaninöron.Det är ikväll en 140 personer som cyklar runt i samhället med grisöron,kaninöron och plåtburkar bakom hojen.vi äter varmrätt på rödviken och nu ska min man och jag cykla hem och ta emot två okända gäster och bjuda på efterrätt!

Det blåser halv orkan känns det som, men det regnar inte. Alldeles utmärkt väder för att ställa sig på en sandstrand och fotografera surfare med andra ord. Jag är i valet och kvalet om jag ska ta stövlar eller om jag ska vara barfota i foppatofflor.
Det är onekligen enkelt att springa barfota i sanden. Det finns fördelar med att kunna kavla upp byxorna och gå en bit ut i vattnet om det krävs. Det kanske blir det enda havsbadet jag tar mig i sommar?

Anton påpekade i morse att ikväll öppnar ungdomsgården (UG) för säsongen. Som nybliven sjundeklassare som just fått access till den världen, är det förstås extra spännande.

Det gäller att välja rätt. Igår åt vi lunch ute vid havet. Idag åker min lunchkompis till Turkiet. Jag konstaterar att hon har varit hundraprocentig i sina val den här gången i alla fall.

Vi har varit på föreläsning ikväll. Våga vara förälder - Håll kärleken levande.Psykologen Alf B Svensson var oerhört underhållande och det var faktiskt fullsatt i Oasen.

Humorn och språket i den här familjen kan mellan varven te sig lite grovt. Hårt men hjärtligt eller vad man nu säger. När vi skulle gå iväg så låg döttrarna slappt utslängda i soffan. Pappn instruerade dem vad som gällde när lillebror kom hem.
"Jaha" kom det djupt från soffan.
"Hörde du vad jag sa nu då" fortsatte pappan.
"Vad sa du nu igen" kom det från soffan.
"Jag sa att det finns mat i kylen till Anton när han kommer hem" suckade pappan
"Vad var det ni skulle på nu igen" kom det igen från soffhörnet.
"Föreläsning" svarade pappan med en suck.
"Om vadå?"
"Våga vara förälder. Håll kärleken levande - döda barnen"

Ja, det är med sånna där små kärleksfulla meningar som vi håller relationerna levande i den här familjen.

”Mamma jag gjorde något…… i skolan idag” säger ett av barnen, jag nämner inga namn.
Vad är det nu då, tänker jag.
”Något som jag tror du kommer att bli……förvånad över” fortsätter ungen.
Inte arg, besviken eller glad. Förvånad alltså.

Vi äter ute idag. Bokstavligt talat. Vad går upp emot en hämtsallad från det lokala fiket, en kaffetermos och en stund i solen på en drivvedsplanka över två stenar vid havet. Livskvalitet.

Jag har varit hos tandläkaren idag. Det tog fem timmar att oroa sig och fyra timmar att varva ner. Hos tandläkaren tog det en kvart. Mycket snack och lite verkstad skulle man kunna säga.
När jag kom dit var jag tvungen att fråga vad det var hon skulle göra idag. Hur ska jag veta vilka steg som ingår i rotfyllningsproceduren och dess slutfas?

Trerättersmiddagen hemma var godare än v ilken krogmat som helst. En riktig supé.

En smitresa till relaxen på Paradisbadet var alldeles lämpligt firande. Det var i princip folktomt, så när som på en handfull av Modos hockeyspelare och några pensionärer. När man simmade mot strömmen i utepoolen och hade solen i ansiktet kunde man faktiskt drömma att man var i Grekland.

Idag är det 25 år sedan vi förlovade oss. Time flies, skulle man kunna säga.
Den där förlovningen var väl lite av en impulshandling. På den tiden körde Vasa-färjan med specialpriser just när skolorna hade kört igång. Man åkte över kvarken för ett par tior. Universitetets självstudiedagar tillbringades därför på finlandsfärjan, för där satt man ju ostört i konferenslokalerna hette det