Jag tänkte fördriva min hotande förkylning med lite varm-simning och bastu i fredags. Det gick väl inte sådär värst lysande. Natten mot lördag hade jag svinont i halsen och lördagen var jag ganska spak. Jag kände ju ändå att jag hade läget under kontroll så jag handlade färg till matrummet och skulle sätta igång och måla på söndag. 

plötsligt var jag helt ensam i huset en lördagkväll! Chockartat tyst. Så hur skulle jag utnyttja tiden bäst? Efter en stunds funderande vid diskbaljan bestämde jag mig för att varken röra tv eller dator. Istället gjorde jag något jag inte gjort på flera år -jag satte mig vid pianot! Oj vad sjukt kul det var att spela igen. Jag grävde fram mina gamla nothäften med Slade, Elton John, Jesus Christ Superstar, Smokie …you name it! När Isa kom hemplockade hon fram gitarren så nu tycker hon vi ska jamma på kvällarna. Hon undrade varför jag inte spelar oftare. Ja, säg det? Pianot står i samma rum som Tv:n som sällan är oanvänd och man prioriterar väl helt enkelt andra saker övrig tid. Jag tror jag ska ändra på det.

Handling: Väninnan ska ta bilen till jobbet denna fredag, för att snabbt ta sig till Nordmaling och ett besök hos mig ikväll. Hon har denna kalla morgon gått ut för att peta igång gammvolvon. Och vi vet ju alla hur det är med bilar….

Tre timmar snöskottning. En timme simning. Tre timmar 60-årskalas. Vi kan säga att det gick jämnt upp.

Jag är knappast ensam om att ha skottat snö i timmar idag. Anton och jag gjorde en attack för att få ut bilen när han skulle till ishallen. Kompakt drevsnö. Den såg lätt ut, men skenet bedrog. Det stod bilar lite varstans på gatorna, fast i djupsnön. Alltså vågade jag inte chansa med risk att köra fast på gatan. Jag skottade en bilgång från gararageutfarten ut till korsningen och den större vägen som var plogad. Jag var långt ifrån säker på att ta mig ut från parkeringen på Norrskenshallen när jag släppt av gossarna.

Vissa dagar får man absolut ingenting gjort fast man håller på med något hela tiden. Jäkligt konstigt. Idag var en sån dag. Vart tar tiden vägen?

Jag hade tänkt simma idag, men efter att ha skottat loss en kompakt, hopkörd plogkant så kändes det som att jag hade gjort mitt pass redan. Faktum är att svetten rent rann när jag kom in. Medan jag slet med snön därute kände jag mig som någon bondmora från 1800 kallt, om än med en modernare snösläde.

Vetekuddar är en fantastisk uppfinning. Vi kom nyss hem från sonens bortamatch mot Järved – en match som spelas på uterinken Getinghov. Det är en fin anläggning , men det går förbaske mig aldrig att klä sig så att man håller sig helt varm under de där timmarna utomhus. Ännu värre är det för spelarna som visserligen håller sig igång med åkningen, men om man är målvakt så kan det lätt bli lite kyligt om fötterna i målvaktsskridskorna. Det går nämligen inte att få in en extra strumpa i dem.

Livet pågår för fullt. Förmodligen ganska ointressant för er andra tänker jag. Det är vanlig vardag. Det som mer och mer har slagit mig senaste tiden är att det finns så många saker i ens vardag som är så härligt.
Fredag tillbringades med kalas för systersonen Måns som fyllde år, följt av Antons hockeymatch där LN91 vann över Modo med 2-1 i en rafflande match och slutligen inspelade Leksand-Mora där vi firade nya triumfer. Jag somnade lycklig. Jag kräver inte mer än så.

Igår skulle jag hämta ut medicin på Apoteket. Då måste man som bekant visa legitimation numera. Så jag halade upp plånboken för att ta fram körkortet – som plötsligt var spårlöst försvunnet! Jag vände upp hela plånkan och slet ut vartenda kort, men inte hjälpte det. Körkortet var spårlöst försvunnet. Och det har ju alltid sin bestämda plats i plånboken.