Sängen var inom räckhåll när vi svängde in på vår gata efter en låååång dag i Skellefteå. Och inte minst en hemväg med djupsnö, lapphandskar och snörök hela vägen från norr. Man såg inga långa sträckor framåt. Ändå hade jag inte räknat med en höfthög plogkant som plötsligt skulle skottas bortklockan två på natten för att jag skulle kunna köra in bilen på vår långa garageinfart. Min man ville lämna bilen på gatan och ta allt i morgon. Jag somgenast tänker 73 steg framåt insåg att den möjligen kunde bli överkörd av en plogbil alternativt inte starta utan motorvärmare när sonen ska till skidbacken i morgon bitti. Alltså skulle jag tjura mig ut och skotta tänkte jag. Min medvetslöst trötta och nyväckta man hade inget vidare humör men ingen av oss var tydligen trött nog för att inte orka flyga i luften. Det slutade med att han skottade bort plogkanten ( det gick fort när han var så arg på sin tjuriga fru) så att jag kunde forcera en snöfylld infart med lite sats och våld. Motorvärmaren är i, jag har pulsat med all packning in till huset och gatan är fri att ploga. Vi är sams och har just enats om att det där nog var en nödvändig kompromiss och nu ska vi slumra till curlingfinalen och alla bronsintervjuer med Myhrer. Och jag ska inte ens tänka på snö.
Sverige utslaget i kvarten. Vilken bedrövlig…
Sverige utslaget i kvarten. Vilken bedrövlig inledning på den här dagen! Anton och jag klev upp tidigt och dukade frukost framför TV:n och Sverige-Slovakien. So far so god. Men sen då? En sur förlust. Usel coachning och det är bara att hålla med Wikegård att det finns ingen plan B i det svenskalaget. Jag är glad att jag inte är mamma till Henke Lundqvist för en sån här match är det svårt att trösta efter. Bengt-Åke har glidit fram på en räkmacka under sina år som förbundskapten. Han har haft stolpe in hela sin tid. Fram till idag. Sverige utslaget i kvarten…vem ska man hålla på nu? Det får bli underdogen Slovakien med hjärtat. Hjärnan säger Kanada. Det enda positiva är väl att att man slipper några nattmatcher. Bra för sömnen!
Solen skiner alltid 24 februari
Det blir en strålande vacker vinterdag sa vädermannen.
Jo, om man ser den genom fönstret, från sängen, med dubbla täcken.
33 minusgrader morse. Jag tyckte synd om min man när han cyklade till jobbet vid sextiden i morse.
Nu när barnen gick till skolan var det åtminstone ljust.
Förutom att det inte är lika kallt är vädret precis detsamma som den här dagen för 16 år sedan.
Jag var höggravid med Isa och hade tre ungar inne i huset.
Precis den här tiden stod jag på garageinfarten och väntade på att mamma skulle släppa av mormor här innan hon åkte till jobbet. De pratade säkert och skrattade i bilen på väg hit. Morfar låg på sjukhus med brutet ben. Solen sken. Men inte i mig.
För några minuter tidigare hade hans läkare ringt hem till oss, eftersom hon inte fick tag i morsan som ju satt i bilen lyckligt ovetande om vad som just hade hänt.
Läkaren ville inte berätta vad som hänt. Jag var inte tillräckligt nära anhörig som barnbarn, trots att morfar lämnat mitt telefonnummer. Så jag skulle bara be min mamma ringa upp omgående.
Men man är ju ingen idiot. Självklart förstod jag att något var allvarligt. Jag visste bara inte hur allvarligt.
När bilen svängde in på gården sprang jag runt till förardörren och tog morsan snabbt åt sidan. Sa kortfattat vad som hänt och skickade in henne till telefonen. Sen hjälpte jag mormor ur bilen och började försiktigt förbereda henne på att något inte var som det skulle med morfar.
Att läkaren hade ringt och att han nog inte var så pigg. Jag glömmer aldrig mormors ord den morgonen.
”Bara han inte fått lunginflammation”. Det var det värsta som kunde hända i hennes värld.
Det hade han inte. Han var redan död. Tre timmar tidigare hade hans liv slutat med en hjärtinfarkt, i en sjuksäng på NUS.
Tyvärr fick inte min mamma veta det heller. Läkaren bad henne komma in och sa bara att det ”inte var så bra”. Morsan körde som en galning in till stan för att hinna se honom i livet. Mormor oroade sig för lunginflammationen. Jag ringde runt till mina man och alla mina syskon och försökte hålla en neutral min hemma med barnen.
När morsan och mormor kom in i sjukhuskorridoren möts de av en ur personalen som frågar om de vill se honom innan de pratar med läkaren. Och där står de två närmast anhöriga i fullständig chock. Det är för sent. Och det har varit för sent hela tiden.
Mormor vägrade först gå in. Hon satte sig i en stol i korridoren, tillintetgjord efter beskedet om att morfar som hon levt med i 60 år nu inte fanns längre.
Den 24 februari skiner alltid solen. Precis som den där morgonen för 16 år sen. En strålande kall vinterdag som för alltid förändrade livet för många av oss.
73:e dagen i kylan. – 30,3 när jag klev…
73:e dagen i kylan. – 30,3 när jag klev upp i morse. Den kallaste vintern sen 1965. Varför bor jag överhuvudtaget kvar? I Trelleborg är det kallt enligt deras mått mätt. Framåt veckan blir det mer normala plusgrader där sa vädermannen i morse. Det känns nästan som ett alternativ just nu!
Äntligen ikapp! Har just sett klart inspelningen…
Äntligen ikapp! Har just sett klart inspelningen av Malmö-Leksand. Vilka skitmål! Det är irriterande att förlora när man har ett sånt spelövertag periodvis. Blandad kompott under kvällen skulle man kunna säga. Ett par hockeyförluster, en svensk hockeyvinst och ett OS -silver. Min man snarkar här bredvid och jag funderar just på hur jag ska få på honom ”munkorgen”. Själv ska jag zappa runt lite på OS-sändningarna innan jag lägger mig. Beroende? Vem? Jag?
Det är mycket nu… OS kräver sin kvinna!…
Det är mycket nu… OS kräver sin kvinna! Ikväll är jag på bästa konståkningsspråk så att säga kvadruppelbokad. Sonen har hemmamatch samtidigtsom Leksand spelar i tv-sändning, Sverige spelar i OS och Kalla åker för medalj. Behöver jag säga att alla tv-apparater är bokade med inspelningar? Jagbörjar med att koncentrera mig på sonens match nu.
Semestra i Nordmaling! Jag sitter och tittar…
Semestra i Nordmaling! Jag sitter och tittar på Godmorgon Sverige där man går igenom alternativ till vintersemester. Härjedalen är tydligen toppen för där har man massor av snö och spårkort för längdåkning kostar ”bara” 230 kronor för en vecka. Gissa vad? i Nordmaling har vi också en himla massa snö och utmärkta spår på det nya elljusspåret mitt i samhället. Det är dessutom gratis. Och de flesta av er behöver ju inte resa så långt då. Dessutomär liftkorten i Ålidberget säkert väldigt mycket billigare än i TV:s vintertips. Basta kan ni göra i simhallen!
Suck och suck
När man ska ut och skrapa rutor på bilen den här tiden en söndagmorgon önskar man att hockeysäsongen var över! Idag är det bortamatch i Högslättens ishall ( Nordinggrå tror jag) för Anton så vi håller på att packa oss iväg nu i ottan. Det blir nog många som sover på bussen sen….
Ide-idé
Nej, jag har inte gått i ide, men jag är bra sugen! Den här förkylningsledvärken gör mig både trött och irriterad och nu luktar det vetekudde i micron för jämnan.
Status är alltså oförändrad. Halvhängig och hostig. Min man har legat sjuk i två veckor och det vet jag inte om jag har varit med om de sista 15 åren.
Jag hade ju en massa planer för de här veckorna, men planer är väl till för att ändras gissar jag.
Idag ska jag i alla fall försöka simma en stund, basta en ännu längre stund och sen se vad Leksand kan göra åt Löven ikväll. Det borde bli vinst – jag är ju inte där.
Men först ska jag jobba klart och sen baka hamburgerbröd.
Har jag nu sagt att jag ska baka allt bröd närmaste halvåret så gör jag inget undantag för hamburgerbröden!
Båda bilarna går och solen skiner. Har jag tur blir det så pass plusgrader i helgen så att jag får upp bakluckan på Chryslern. Den är nämligen stenfrusen, vilket inte är någon höjdare när man har barn som ska till Ålidberget och ska frakta skidor och stavar.
jag är en sjuk människa. Inte bara för…
jag är en sjuk människa. Inte bara för att jag hostar snorar även den här veckan. Jag har en vag känsla av att jag av många skulle betraktassom sjuk av den enkla anledningen att jag tillbringar lunchen med att se reprisen av Mora- Leksand från i fredags. Det riktigt sjuka är nog att jag ser fram emot straffläggningen i slutet – trots att jag vet hur den slutar.
Senaste kommentarerna